Jag vet att jag missat den stora diskussionen när jag varit bortrest över påskhelgen, men jag kan bara inte hålla käften. Sluta läs här om frågan om barnbidragen står er upp i halsen. Eller förresten -
scrolla ner så lägger jag in en rolig bild på slutet för dem som inte är på debatthumör!Samtidigt som moderaterna nu vill försöka skapa en konflikt mellan bidrag och välfärd, går Maud Olofsson ut med den urgamla och urdåliga idén att behovspröva barnbidragen. Förföriskt spelar hon på den lättänkta tanken "Varför ska de rika ha barnbidrag, som de ändå bara samlar på hög på ungarnas bosparkonton?".
De sakliga invändningarna från socialdemokrater och andra i oppositionen var korrekta, men missade det kanske viktigaste av allt, nämligen att den generella välfärdens legitimitet bygger på att alla får ut något av den.
Självklart har de rätt i att det är krångligt och dyrt och administrativt knäppt att behovspröva, det är den enkla argumentationen, men inte huvudskälet att vara emot behovsprövning.
Om vi vill att alla människor ska kunna leva ett gott liv, så har organisationen av välfärden en väldigt viktig betydelse. Endera kan man ha ett system med selektiv välfärd, där bara de fattigaste får barnbidrag, gratis sjukvård och skola osv. Den metoden att organisera välfärden kombineras oftast med låg skatt och att var och en tar ansvar för sin egen sjukförsäkring osv.
Eller så kan man ha ett generellt system, som vi i Sverige har valt. Där betalar man skola, vård, omsorg, sjuk- och föräldraförsäkring, barnbidrag osv via skattsedeln. Det innebär en omfördelning från rika till fattiga, från män till kvinnor (eftersom män tjänar mer än kvinnor och alltså betalar mer i skatt), från friska till sjuka, och från familjer utan barn till dem med barn.
Dessutom är det faktiskt så att själva socialförsäkringssystemet omfördelar ännu mer än de progressiva skatteskalorna men det är en annan sak.
Anledningen att välja ett generellt system är att vi vet att de som behöver mest hjälp och stöd får det bäst med ett sådant system. Det är nämligen så att om människor ska vilja betala skatt i den omfattning som behövs för att det ska bli nåt att fördela, så krävs att de också får ut något av den (bra skola, sjukvård som finns där när jag behöver den, äldreomsorg där jag är säker på att mina föräldrar blir väl omhändertagna, barnbidrag till alla barn, sjukpenning om jag skulle bli sjuk...). Känner människor att de inte får ut något av systemet, om de inte får barnbidrag och om köerna till sjukvården är långa, skolan är urusel och sjukpenningen bara betalas ut med ett belopp långt under min inkomst, så minskar viljan att vara med och betala.
För den som är frisk, utan barn, välbetalt jobb, fantastisk utbildning osv, skulle det förstås vara mycket billigare att lösa alltihop privat och betala mindre skatt. Så det krävs faktiskt att den människan också känner att sjukvården finns där när han eller hon behöver den.
I selektiva välfärdssystem börjar man snart ifrågasätta vad fattiga människor "egentligen gör med de pengar jag har slitit ihop och betalat i skatt", även om det är mycket mindre än i ett generellt system. "Måste de verkligen ha så många barn?" "Måste de bo i så stor lägenhet?" "Vad har barnen för kläder egentligen?" "Chips har de tydligen råd med!" "Jag betalar minsann för min sjukvård själv och jag får bara...".
Och som en konsekvens av detta får de som bäst behöver samhällets stöd mycket mindre av det än i ett generellt system.
Och då har jag inte ens varit inne på vad barnen som får barnbidrag skulle utsättas för i skolan, det blir ju som förr när barnen pekades ut och fick gå och hämta skor och kläder i skolan, eller när bara de fattiga fick äta skollunch och resten gick hem. Fy för ett sådant samhälle!
Har du orkat läsa ända hit kan du nu njuta av The World´s Tightest Pair of jeans Ever.
Nej, inte hennes dummer, utan dem till höger!
Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om barnbidrag, politik, välfärd, genrell välfärd, behovsprövat barnbidrag, behovsprövning, Maud Olofsson, fattiga, rika, bidrag