Anne-Marie Lindgren har analyserat Håkan Juholts start som partiledare. Hon skriver bl a om hans kongresstal, som väldigt många reagerade försiktigt positivt på, även sådana som röstat borgerligt de senaste valen. Uppenbart finns ett sug efter värderingar som jämlikhet och solidaritet och någon som dessutom hävdar att de både behövs och fungerar i en värld full av individualism och marknadsfundamentalism. Framförallt tror jag det finns ett behov av framtidshopp för gemensamma lösningar som många människor inte upplevt har fungerat de senaste decennierna. Kan socialdemokratin signalera ett sådant framtidshopp i både ord och handling, är det nog välkommet av väldigt många som sett samhällsgemenskapen gå förlorad.
När människor inte upplever att jämlikhet är möjligt, rustar de för ojämlikhet, som Håkan själv uttryckte det i sitt tal. Ett sätt att rusta själen, är att intala sig att horder av arbetslösa och sjuka i själva verket är lata simulanter, och att det därför nog är rätt att strypa A-kassa och sjukförsäkring rejält. Och så börjar man rösta på moderaterna. Hur gick det här till? Varför tappade folk tron på (S) som byggare av Sverige som världens bästa välfärdsland? Jag tror det har att göra med faktorer som påverkat vårt tänkande länge, under många fler partiledarperioder än den senaste:
1. "Kan själv" Människor har blivit mer välutbildade, säkra på sin egen förmåga och individualistiska. Dock inte i betydelsen egoistiska, där finns en viktig skillnad. Solidariska individualister har en kraft som mycket väl skulle gå att kanalisera på ett väldigt positivt sätt i ett samhällsbygge med grundidén att det är lönsamt för alla om fler får chansen att förverkliga sina livsdrömmar. Istället har vi frågat dem: Har du problem med något? Då har vi systemet för att fixa det åt dig! Men dessa människor tolererar inte att någon sätter sig på dem och talar om vad som är bäst för dem. De vill varken vara klienter eller reduceras till kunder, de vill vara medborgare och vara med på riktigt. Det gäller för övrigt även i partilivet, något som därför kräver en snar reformering för att inte dö ut.
2. Kravmaskinerna Det socialdemoratiska samhällsbygget gick till överdrift någon gång på 70-talet. Vi måste bestämma oss för vad som är smart att göra tillsammans och vad som människor gör bäst själva, ensamma, i föreningar eller i företag. När man tar ifrån människor deras drivkrafter blir de kravmaskiner; då hamnar vi idet som Erlander kallade de växande förväntingarnas missnöje. "Nånannanismen" breder ut sig. Istället för att fråga "Vad kan jag/vi göra för mitt/vårt land?" så säger folk: "Någon/Politikerna borde fixa det här åt mig/oss". Omvänt är det inget smart alls att reducera medborgaren till kund, som väljer och köper tjänster på en marknad, för då försvinner känslan av att vi har någonting med varandra att göra, då låser vi in oss i våra gated communities, då träffar vi mest likasinnade, då växer fördomar, hat och klyftor i livschanser, vilket är mycket olönsamt för ALLA.
3. Hycklarstämpeln Väljarna upplevde att (S) inte levererade det vi stod för och lovade. Det vi sade och det vi signalerade stämde inte överens. Samtidigt som så många fler fått det så oerhört mycket bättre, fanns det fortfarande en väldigt stor grupp som verkade stå permanent utanför. Statarsystemet var borta, men hade ersatts av en ny urban underklass där de senast anlända till Sverige stod lägst i rang. Samtidigt upplevdes makten och överheten, som med åren kommit att symboliseras av (S), sitta med sina höga arvoden, inlåsta med sina närmaste politikervänner, och inte begripa hur vanligt folk har det. Snyfttal på 1 maj står i bjärt kontrast till den verklighet folk upplever att politikerna skiter i. Att vara sosse förpliktigar oändligt mycket mer än att vara moderat, det ligger i själva grundmoralen. Sviker man det, ligger hycklarstämpeln nära.
4. Förlusten av tron på trygga auktoriteter Sekulariseringen har minskat människors förtröstan till en högre makt som gav dem trygghet, men också tilltron till auktoriteter. I gårdagens Sverige var läraren, prästen och andra som styrde de enda med utbildning och betraktades som de som visste bäst. Idag ifrågasätter välutbildade föräldrar ungarnas lärare på föräldramötena och sedan blir de förvånade när barnen likadant. Samtidigt trängde sig de yttre hot som Sverige levt tryggt isolerade ifrån så länge, krig och samhällsoro närmare. Dessutom tog de sig nya skepnader i form av miljöhot, globalisering och internationellt fungerande finansmarknader, som vred de verktyg som fungerat fram till nu ur händerna på beslutsfattarna. Socialdemokraternas löften om att Sverige var ett tryggt land som klarade allt bättre än resten av världen ekade alltmer tomma. Vi regerade som om allt var som vanligt, men i själva verket fungerade den nationella politiken allt sämre som styrform i en värld där Sverige och resten av världen var kommunicerande kärl. Jag tror det är viktigt att vi från och med nu blir väldigt tydliga med vad politiken kan och inte kan göra. Vad man som människa måste klara själv, vad vi tillsammans kan greja i Sverige och vad vi måste bli mycket bättre på att samarbeta med resten av världen om.
5. Värderingsförskjutningarna. De är subtila och svåra att beskriva. De har ägt rum länge, kanske som en medveten strävan från de krafter som av olika skäl tjänar på att få oss att bry oss mer om oss själva, om snyggast, rikast, dyrast kläder, än om vårt inre. Dessa "extrinsikala" värderingar som det kallas med ett fint ord, undergräver det som är dess motsats; de "intrinsikala" värderingarna som mer handlar om personlig utveckling, känsla för samhällsgemenskap och relationer människor emellan. Det leder till det vi sett i hela västvärlden de senaste årtiondena, att egenintresset och rädslan tar överhanden över trygghet, samhörighetskänsla och framtidstro.
I en artikel i The Guardian skriver den brittiska författaren
George Monbiot om hur britterna under Thatchereran alltmer började ta till sig extrinsikala värderingar. Genom att förändra vår uppfattning om vad som är normalt och acceptabelt, skriver han, så förändrar politiken våra tankar såväl som våra omständigheter. De människor som till exempel starkt värderar ekonomisk framgång har mindre empati, starkare manipulativa tendenser, en starkare dragning till hierarkier och ojämlikhet, starkare fördomar mot främlingar och mindre intresse av mänskliga rättigheter och miljön. Men det fungerar även tvärtom. Bra trygghetssystem och välfärd som funkar t ex, förstärker intrinsikala värderingar. Att stänga ute fattiga människor från sjukvården normaliserar ojämlikhet och förstärker extrinsikala värderingar. Den skarpa högersväng som började med Margaret Thatcher och kvarstod under Blair och Brown, regeringar som alla betonade dygderna med konkurrens, marknaden och ekonomisk framgång, har förändrat våra värderingar, skriver Monbiot. Undersökningen ”British Social Attitudes” visar t.ex. en skarp nedgång under denna period i allmänhetens stöd för en politik som fördelar rikedom och möjligheter.
Inte bara reklambranschen , utan även högerpolitiker har förstått vikten av värderingar när man vill förändra den politiska kartan. Att Svenskt Näringsliv och dess företrädare haft dena kunskap länge och att de har arbetat väldigt medvetet utifrån detta för att urholka svenskarnas föreställning om att vi har någonting med varandra att göra, får man en smärtsamt klar insikt i när man läser
denna 24 år gamla artikel i SvD. Fascinerande läsning.
6. Jultomtepolitiken Socialdemokratins respons mot denna trend har varit katastrofal. Istället för att konfrontera förändringar i värderingar, så har vi försökt anpassa oss till dem och försökt nå människor genom att vädja till egenintresset. Vi har vädjat med ekonomiska argument; "Med oss får du 100 kr mer i barnbidrag", "Vi höjer bara fastighetsskatten för de dyraste villorna". Det har som bekant inte gått nåt vidare. Istället gäller det nu att, med Juholts hållning som utgångspunkt, finna konkreta budskap och förslag som ger människor hopp och tro på att en mänskligare, varmare och friare värld är möjlig. Men han kan inte fixa det själv. Gud finns inte längre. Men det betyder för den skull inte att var och en måste stå ensam. Många säger nu att det är upp till bevis för Håkan Juholt, men det är det banne mig lika mycket för alla oss socialdemokrater. Och det är bråttom. Folk har blivit svikna förr och den lilla strimma av hopp många nu tillåtit sig känna kan snabbt dö ut. Jag tror i motsats till en del bloggare att det inte handlar om någon
smekmånad på 100 dagar, utan högst 60. I början på juni kommer SCB:s stora opinionsundersökning. Då kommer bilden att sättas av om det skett någon nystart eller inte. Och folk har som bekant en tendens att följa med strömmar. Upplever många det som om något nytt håller på att ske, blir fler nyfikna och positiva. Och vice versa.
Organisera er, annars kommer andra göra det åt er, sa den den nu döde universitetsläraren och berömde historikern Tony Judt. Hans omtalade bok
"Illa far landet". är
varmt rekommenderad läsning till förvirrade men progressiva människor som tycker det börjar bli dags att ta itu med framtiden igen.
Marika Åsbrink Lindgren , Högbergs tankar , Tord Oscarsson , Jinge , Peter Andersson , Johan Westerholm , HBT-sossen , Rebella , Martin Mobergs blogg , DN1 , DN2 , DN3 , Expressen , SvD , Svd2 , SvD3 , Aftonbladet , Ab2 , Ab3 , Expressen , Ex2 , GP , GP2 , Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokrati, socialdemokraterna, Tony Judt, George Monbiot, Håkan Juholt, tal, extrakongress, kongresstal, förnyelse, omstart, nystart, värderingsförskjutning, globalisering, auktoriteter, ideologi, solidaritet, individualism, solidariska individualister, framtidshopp, gemenskap och annat intressant