Läsa på skärm, nä fy! Eller?

Jag skulle kunna gnälla på iPhone-uppdateringen 7.0.2, jubla över opinionssiffrorna i politiken eller hata höstvädret, men... nej.

Istället tänkte jag skriva om e-böcker. Sedan jag började segla har jag svårt att släpa med mig böcker. Så mycket som jag läser, så blir det för tungt att släpa med sig tillräckligt med böcker.

Jamen, hur står du ut med att läsa på skärm, saknar du inte lukten av boksidorna? frågar vännerna.
Jo, det gör jag, jag älskar lukten och känslan av en bok i handen. Men vad gör man?

Med tiden har jag dock vant mig. Och här kommer fördelarna:

• Det är gratis att låna e-böcker på bibblan, och boken finns alltid inne. På listan över e-böcker kan man enkelt ladda hem en bok i 30 dagar. Och hinner man inte lösa den på den tiden, är det bara att låna om den.
• Skärmar är inte kul, särskilt om man inte är van, men det går att ställa in så många olika läslägen. Mörk bakgrund, ljus, stora bokstäver, små, olika färg och typsnitt om man vill.
• Jag behöver inte läsglasögon längre!
• jag kan läsa i sängen även om det inte finns sänglampa. Det är bara att öka ljuset i inställningarna.
• Jag läser på min iPad, som jag nästan alltid har i väskan.På den har jag fäst ett handtag, HandEholder, som går att vrida i alla lägen. Perfekt för sängläsning, bra grepp när man bär paddan, så att den aldrig glider ur händerna och tappas. Skitbra att ha även för annan användning än bokläsning!
• Det tar bara några sekunder att ladda ner en bok, så man är inte beroende av bra Internet, vilket det väääldigt sällan finns när man ör ute och seglar.
• Man behöver INTE nån särskild läsplatta som t ex Kindle, en vanlig iPad eller annan surfplatta funkar utmärkt. Man hämtar bara en app som heter Bluefirer Reader. Instruktioner finns på eLib. På lånekortet från bibblan finns ett lånekortsnummer som man fyller i när man lånar, plus sin lånekortskod. Vips, så är boken din. Man kan ven köpa böcker, men de flesta, även nya böcker finns till utlåning.

Är du fortfarande inte övertygad (folk brukar vara litet misstänksamma mot skärmläsning), så pröva med en bok iallafall. Snart är du hooked, jag lovar. När jag i somras fick en gammal vanlig bok i födelsedagspresent, kände jag helt plötsligt hur jobbig det var, att hålla upp den, hitta bra läsljus, rota fram de gamla läsglasögonen, böket med bläddrandet och att hålla reda på vilken sida jag var på.

Men luktade gott, det gjorde den! Kanske en grej för nästa Apple-version?

Läs även andra bloggares åsikter om eböcker, e-böcker, ebo, e-bok, Apple, Mac 10.7.2, Mac 10.7.3, läsplatta, läsplattor, bibliotek, läsa, böcker, handeholder, elib och annat intressant

Vad finns bortom horisonten?

När jag var sex år såg jag den för första gången. Horisonten.
Jag hade fått följa med morfar ut med hans öppna träbåt till andra sidan Brännö, där de stora Danmarksbåtarna går. Tall Ships Race hade kommit till Göteborg, och folk flockades i sina fritidsbåtar för att få se de stora, mäktiga segelfartygen segla in mot hamnen. Hittills hade jag bara sett inomskärgården; Styrsö, Donsö, ASperö och så vår egna vik på Kössö, där jag lärde mig ro i ekan och segla Optimistjolle. Men nu var vi plötsligt i en ny värld. När vi rundat Brännö öppnade sig havet, och jag kunde se horisonten för första gången i mitt liv. Den riktiga, lätt rundade horisonten, där hav och himmel möts i en vitgnistrande linje. Jag var hänförd.
Att jorden inte var platt hade jag väl förstått, i teorin. Men nu öppnade sig en värld av frågor och möjligheter.

-Vad finns det där bakom, Offe? (Morfar hette så på mitt språk.)
-Där bortom ligger Danmark.
-Och efter det?
-Seglar man ännu längre kommer man till England.
-Och sedan då?-Kan vi segla dit? -Varför inte det? -Men om vi bäddar i fören med en madrass? Och tar med oss termos och leverpastejsmörgåsar?

Efter mötet med horisonten och de stora skeppen, som jag fortfarande har på ett gulnat tidningsurklipp inklistrat i ett fotoalbum, lämnade den tanken mig aldrig igen. Även om jag startade ett vuxenliv med en massa andra projekt, så fanns drömmen där hela tiden; att bo på en båt och segla iväg mot den där horisonten...



Förlåt alla pojkvänner och kompisar, som jag under årens lopp släpat med mig till hamnar och öar, försökt och ibland lyckats få att köpa båt ihop med mig, släpat iväg på seglarkurs etc etc. Det här är ju min dröm, och ingen annans. Som tur är finns det några till som har liknande drömmar. Ron, till exempel. Atraxias kapten och min fästman sedan två år tillbaka. Vi möttes när vi pratade på båttyper på ett kryssarforum på nätet. En udda form av nätdejting, kan man lugnt säga. Det slutade med att vi gjorde en leveranssegling ihop och nu har vi seglat halva jorden runt tillsammans. Sålt lägenheten och givit bort, sålt eller lånat ut möblerna, prylarna och alla kontorskläder. Och köpt båt, som vi ska bo på under delar av året. På den ska vi segla tillsammans med både vänner som är med och delar kostnaderna och sådana som jag, folk som håller på att utbilda sig till däcksmän, maskinister eller kaptener och behöver samla sjötid för att kvalificera sig till sin licens. Vi hoppas det ska gå ihop.

Jag känner mig många kilo lättare, i hjärnan alltså. Kroppen får slita mer fysiskt, men hjärnan får vila. Jag somnar trött varje kväll och sover hela natten, (om jag inte har nattvakt förstås:-)

Det var nog enda receptet mot utbrändhet för min del. Livet är inte lättare, jag har fortfarande de bekymmer med gammal mamma, barn som växt upp och flyttat ut, men som man fortfarande är hjärtängslig för. Sånt ändrar sig inte bara för att man bryter upp från sitt gamla liv. Skillnaden är att allt jag äger får plats i två segelsäckar, ungefär. Och att jag får se horisonten nästan varje dag.

Jag kommer fortsätta att blogga, men inte här utan på båten ATRAXIA's sida. De som gillat att läsa om politik blir nog litet besvikna, men alla som uppskattat läsningen om seglingsäventyren kommer nog att gilla den.

Jag hoppas vi ses därute, nånstans!

Johanna

Läs även andra bloggares åsikter om segling, långsegling, jobba på sjön, sjömanoch annat intressant

Jobb till varje pris

Båtmässan i Fort Lauderdale var som sagt en besvikelse. Inte bara för att varenda båt som var utställd var menad för miljardärer, det visste vi redan, men också för att det knappt fanns några besättningsbolag på plats.

Och de som fanns ville tyvärr hellre sälja än köpa. Man kunde tro att en hyfsat berest och segelvan svensk kustskeppare med basala räddningskunskaper åtminstone skulle få lista sig hos agenten, men nehej, så enkelt var det inte. Nej, först föreslog de att jag skulle utbilda mig till hostess eller stewardess. Företrädesvis på bolagets egen skola då. Sedan skulle man helst också gå några extrakurser i dukning och servettvikning.

GAAAH! Är det helt jävla otänkbart att anställa en kvinnlig crew som deck hand, watch eller navigator? Jag tror att jag har hamnat i ett annat århundrade! Jag vill arbeta på sjön, fysiskt, inte stryka morgontidningar! Men det tror man tydligen inte att jag kan, för att jag är kvinna och ser inte särskilt stor och stark ut. (Att jag seglat i stormar och cyklon över halva jordklotet, bärgat upp till 180 kvadratmeter stora segel och ankrat och förtöjt i trånga hamnar i storm och kolmörker är ointressant.)

De besättningar från de olika lyxjakterna som var där för att visa upp sig bestod till 100 procent av muskulösa brunbrända unga män i kläder hämtade från en GANT-annons, flankerade av lika unga och brunbrända men trådsmala besättningstjejer, som av minikjolarna att döma knappast sysslade med tampar, fendrar eller generatorer på båtarna, utan förmodligen var mer tränade i att dela ut kylda frottehanddukar från en silverbricka.

Här är kurser jag blev "erbjuden" att ta när jag gick runt och frågade om jobb: Silver Service for Yachts. (putsa silver på lyxjakter), Introductory Barista Training (Har lyxjakterna en särskild anställd bara för fikat?!), något som kallades interior Operations, som innehöll allt från "Folding: Toilet roll, towels, whatever – the fun is endless!" till "Caviar, coffee, afternoon tea, cheese, cigar and turn down services".

Däremot inte den här. Och även om jag pungat ut med pengarna och gått en deck hand kurs, hade jag aldrig erbjudits nåt sådant jobb, var så säker!

På båtmässan hölls också tävlingar mellan olika besättingar, t ex "The Perfect Setting Tabletop Challenge". Suck. Jag har redan jobbat som frukostvärdinna på hotell, diskare och servitris på restaurang. När jag var 19. Jag fattar om unga tjejer och killar som vill se lyx, sol och exotiska resmål lockas av de här agenturerna. Och visst, det kan väl vara ett sätt att se världen, om man inte kräver nån lön att tala om och är beredd att slava för rika ryssar och amerikaner med megayachts registrerade på Cayman Islands och Georgetown. Som en charteragentur glatt kvittrade mig när jag sökte jobb där: "Det här är mer en livsstil än ett jobb".

Men det jävligaste är priserna de här "agenterna"/skolorna tar för sina kurser. Runt 10 000 SEK för en 5-dagarskurs är inte ovanligt. Dessutom ger jag mig den på att de är sponsrade av yachtindustrin själva. Flera kurser inkluderar "field trips" till "wellknown manufacturers". Så att de blivande värdinnorna och däcksmännen vet var de ska proviantera till båten när de senare eventuellt fått jobb. Fy fan.

Jag kanske inte är av rätta virket för detta. Jag skulle med stor säkerhet slänga silverbrickan i plytet på det här paret, som jag stötte på i Monte Carlo när jag praktiserade på en båt i somras. Här är en blogg där en passagerare på ett lyxigt kryssningsfartyg kände sig så nöjd med personalen att de kändes som hans vänner. Hade han träffat mig på en sån resa han beskriver, hade han förmodligen slängt mig i sjön. Så, nej, jag är nog för svensk, jämställd och oborstad för den här världen. Dessutom vill jag segla, inte jobba på ett flytande lyxhotell. Tyvärr kommer jag nog få gama för länge på skattebetalarnas pengar om jag ska omskola mig och bli fartygsbefäl. Om vådan av att söka jobb på privatägda, mindre båtar har jag skrivit om tidigare HÄR.

Nej, är det nån skola som fortfarande vill ha en avdankad fritidspedagog som Björklund underkänner som lärare numera? Min senaste månadslön i barnomsorgen var 13 800:-/månaden, vilket säger en del, men tyvärr inte så mycket, om hur länge sedan det var jag jobbade där.

Annars är väl utvägen den vanliga för avdankade politiker; hora som lobbyist på PR-byrå.
Nej, jag vägrar! Man kanske skulle ta sig en titt på den där servettvikningskursen för bara 8 000:-?

Läs även andra bloggares åsikter om en försvunnen värld, megayachts, lyxjakter, besättning, jobba på sjön, stewardess, hostess, deck hand, crew, kurser, servettvikning, putsa silver, rika människor, sjömansyrket och annat intressant

Från en mansvärld till en annan

När jag bytte livsbana från politiken till sjön tänkte jag att det skulle bli en frisk fläkt på många vis. En lättnad att slippa alla kostymherrarna och deras härkskartekniker ett tag.

Tyvärr är luften minst lika tung av gubbsjuka i min nya värld. Ta alla crewforum på nätet till exempel. De heter litet olika, Findacrew, Crewfinders, Cruisers Forum, SailingNetworks, Desperate Sailors, men bygger på samma idé; att sammanföra båtägare med folk som söker jobb som besättning. Eller det var iallafall vad jag trodde när jag registrerade mig på några av dem.

Först blev jag väldigt glad, då jag efter bara ett par dagar var helt översållad med svar. Shit, jag som inte har så många sjömil och knappt någon utbildning, tänkte jag. Tills jag öppnade mailen och fann gubbe efter gubbe som egentligen bara sökte en ny partner. På sajten Find-a-Crew som är den största för folk som söker båtar eller crew, finns flera kategorier båtjobb att söka. Kapten, engineer, deck hand (som är det jag kan söka), men även steward, hostess, partner, escort och masseuse(!).

Som den här manliga båtägaren annonserade:

"Fit 20-35 year old Female Sailor wanted"

Definiera "wanted", tack!

OK, det är väl upp till folk att söka vad de vill. Jag söker som deck hand, inget annat. Tyvärr hajar inte gubbsen det, utan kontaktar mig med alla möjliga erbjudanden. De är luriga, för de kan säga att de söker en erfaren seglare för t ex en atlantöverfart, men deras profiler lämnar möjligheterna öppna för i princip allt "deck hand, partner, platonic relationship, escort, masseuse." Tack, men nej tack.

Nu lär nog inte de där båtägarna sörja mitt nej så värst länge; det finns en hel armé av brudar därute som gör nästan vad som helst för att få hänga med på en segling. De säger att de kan segla och gubbarna kollar nog inte så noga, när de till exempel skriver så här:

"Young adventurous female desires crew placement on sailing yacht; very experienced in many positions and loves skinny dipping. Can cook, clean, steer the boat and take orders from the most demanding captain"

Naturligtvis finns det manliga seglare som är lika beräknande. En pank och båtlös kapten satte in följande annons i en seglingstidning:

"Experienced world sailor, navigator, and qualified captain seeks female boat owner for relationship. Please send photo … OF BOAT."

Det är dock litet skillnad på bilderna som manliga respektive kvinnliga sökande har:

Om man som jag postar en sådan här bild och dessutom kräver lön, får man kanske vara beredd på att det inte blir så mycket svar...?












 Läs även andra bloggares åsikter om segling, find a crew, boat wanted, crew seeking boat, deck hand available, leveranssegling, jobba som besättning och annat intressant

En försvunnen värld?

Bredvid oss ligger en av de fetare yachterna


i Monte Carlos marina. Sisådär 70 meter lång med 4 däck, komplett med jet skis, jacuzzi etc. Sedan tidigt i morse har dess crew putsat på det rostfria räcket och plexiglaset i trapporna mellan de olika däcken. Först sköljt med vattenmängder som skulle rädda en indisk by, sedan puts, puts, puts med sämskskinnen. Efter en stund kommer en annan besättningsman och börjar om från början igen. Slang, trasa, puts, puts, gnid.

Plötsligt uppstår en viss oro på däck. Ägaren är nog på ingång, förklarar skepparen på min båt, som jobbat som kapten på de stora megayachterna i flera år.

Mycket riktigt kommer strax rollsen glidande. Det kunde lika gärna varit en Ferrari, det är dessa två modeller yachtägarna tycks välja mellan. Röd Ferrari testarossa eller svart Rolls Royce,; den moderna diskretare varianten som ser ut som en något kralligare Volvo med en Hundai Sonata-bak.

Chauffören öppnar dörrarna för ett par som ser ut att ha partat hela natten. Mannen med svettig kotlettfrissa bär på en teddybjörn, som försökte han likna nåt ur "En försvunnen värld", kvinnan bär en något överdimensionerad näsduk och bandana lätt på sned över det förlängda håret.

Två besättningsmedlemmar står på kajen, en för att hjälpa henne uppför landgången, som eventuellt kan vara litet svår att bestiga om man har tändsticksben som når upp till armhålorna, en annan för att bära teddybjörnen (Vad hette han nu? Aloyisios?)

På akterdäck står en stewardess redo med en silverbricka med fuktiga handdukar och isvatten och en annan crew för att efterhöra ytterligare önskemål. De bevärdigas inte med en blick, paret försvinner in i båten och besättningen plockar ihop och återupptar putsandet. Senare på eftermiddagen har kvinnan orkat sig ut på soldäck, där hon sitter och pratar i telefon, naturligtvis i skuggan, medan en anställd står i solen runt hörnet, osynlig men beredd att dyka fram så fort hon önskar något.

En förlorad värld? Inte alls, utan högst levande, iallafall på hundratals yachter av det här slaget som jag sett de senaste två veckorna. Och för de deckhands, stewards och hostesses som arbetar för dem för runt 5 - 6 000:- i månaden. Men de har ju fri mat och husrum.


- Postat från en skakig och förmodligen stulen WiFi-åtkomst i en marina någonstans i världen.

Location:Monaco

En riktig arbetare?

Vi som har litet skit under naglarna... Så brukade alltid en Metallombudsman jag kände börja sina meningar. Speciellt när det var dags för nominering till politiska uppdrag. Att jag, som tillhörde TCO och därför inte var någon "riktig" facklig, förmodligen hade fått betydligt mer skit under naglarna under mina år i barnomsorgen än han, som monterat pacemakers på Siemens
Elema mindre än ett år innan han blev fackombudsman, ja det hörde liksom inte dit.

Efter 8 år i politiken har jag nu blivit arbetare igen. Jag har inte så mycket skit under naglarna, för det tvättas bort av havsvattnet, men händerna är rätt hudflängda av allt halande i tampar, klättrande i rigg och malande med vinschar och musklerna ömmar rejält, speciellt efter en hel dag i hård vind då man inte är i hamn förrän det blivit mörkt och i säng först framåt midnatt. Inte så att jag ser ut så här direkt dock.


Sådana muskler får man som "grinder" på en Americas Cup-båt. Då är en 50 fots katamaran småpotatis. Sådana snubbar såg vi när vi låg i St Tropez igår, där Rolex Cup pågick. Inte för att jag hann titta så mycket på skönheterna (Båtarna, dummer, inte hulk-hunkarna!) Efter att ha ankrat i bukten utanför marinan (Man köper inte båtplats i St Tropez om man inte är a) onödigt rik eller b) ryss) ville ägarna bli ilandsatta med dingen för att strosa litet på kajen, och eftersom han inte vill lämna dingen obevakad i hamnen (nån lyxbåtsäagre kan ju få för sig att stjäla den:-), så måste besättningen passa den tills de är tillbaka. Klockan är närmare midnatt innan vi kan gå och lägga oss. Denna natt får vi i besättningen bo på hotellrum eftersom alla kojer på båten är upptagna av gäster tillresta från Argentina och Tyskland. Det låter tilltalande först, men efter att trött, skitig och svettig letat runt bland alla gränder med lyxbutiker i hela jävla Troppan äntligen ha hittat fram till det avlägsna hotelllet, somnar jag förstås så fort jag krängt av mig seglarvrallorna.


Av St Tropez ser jag ingenting annat än några glimtar av feta megayachts med tillhörda feta gubbar med minst en rysk kulturarbeterska vid varje arm, samt några snygga kappseglingsbåtar på avstånd när vi lyfter ankar nästa morgon. Nu ska vi till Monaco. Party party. Or not.

och annat intressant

Location:St Tropez, France

Ett jobb som alla andra. Eller?

Herreguud vad lyxigt, Provence i juni, segla längs rivieran, det är ju inget jobb, det är ju rena semestern! suckar vännerna när jag lämnar Sverige för ett nytt seglingsjobb samtidigt som löpsedlarna skriker "Värmeböljan slut - nu blir det frost igen".

Ja, så kan man uttrycka det. Det är onekligen både vackert och varmt i södra Frankrike i början av juni. I den lilla marinan är det strålande sol och 25 grader varmt med snöklädda Pyreneiska alper i fonden. Vackra människor glider förbi i yachter stora som skärgårdsfärjor.

Men jag ser varken dem eller alperna och de ser definitivt inte mig, där jag står med en värmepistol och svettas med en krympslang till ett jollefäste. Båten måste bli klar för avsegling idag, arbetet är försenat och jag fasar inför att tvingas kasta loss på kvällen.

Den situation som alla seglare avråds ifrån, men som jag alltid tycks råka ut för. Att starta en segling trött, i det här fallet efter att ha jobbat från 7 till 21 och sedan en nattvakt 02-05 på det, i en ny och okänd båt är verkligen inte att rekommendera. Fast nu är det vad ägaren vill, och då är det så det blir.

Men fasen vad trött jag är när jag sitter där på min vakt och stirrar ut över det svarta havet. På köpet kommer den där gungnings-tröttheten som många drabbas av de första dagarna på en långsegling på öppet hav. Somliga blir sjösjuka, andra blir bara sömniga i ett dygn eller två. Jag tillhör de sistnämnda. Då är det lätt att göra misstag, eller somna på vakten.

Jag känner mig som Kalle Anka med tändstickor för att hålla upp ögonlocken där jag sitter framför den dåliga lilla kartplottern. Konstigt hur folk kan lägga pengar på dyra seglarkläder och mer eller mindre onödiga tillbehör, men glömma eller strunta i säkerhetsutrustning som radarreflektor och AIS, eller ännu konstigare; ha dem i en låda på båten, ointallerade.

Den tidigare ägaren till denna stora katamaran tycks helt ha givit upp tanken på att segla henne och nöjt sig med att ha gått med motor mellan hamnarna på rivieran, för storseglet är skitigt, fullt med gammalt regnvatten och har ett fall som är så stelt att det inte går att hala. Nye ägaren har bara provseglat båten en gång, men har införskaffat en miljon nya grejor som nu ska installeras, bland annat ett nytt fall som vi splitsar och klättrar upp och monterar i masten. Det är av nylon, vilket verkar litet halt och skumt, segelnålen glider misstänkt lätt genom kärnan, men det ska enligt uppgift fungera, och som besättning är det inte min uppgift att ifrågasätta.

Men knappt har vi kommit ut och sett solen gå ner över horisonten förrän det hörs ett svooosch och hela storseglet kommer farande ner i lazy jacksen på bommen. Det blir till att segla med genua mot Hyeres, som är nästa hamn. Det går det med, även om det tar litet längre tid. Vi kommer att få angöra mitt i natten, vilket är den andra no-no-grejen jag alltid tycks råka ut för. Kolmörker bland svindyra båtar i okänd rivierahamn är inte att rekommendera det heller.

Nåja, det är betydligt bättre omständigheter nu än den där tilläggningen i Kapstaden i januari: midnatt, i 25 knops vind, efter 28 dygn på Indiska Oceanen, med bara en fungerande motor. och annat intressant


- Postat från min iPad

Location:Marseillebukten, Rivieran, Frankrike

Drömmar har en otäck förmåga att slå in

Drömmar har en otäck förmåga att slå in, så akta er, en dag kan ni stå där med den där sommarstugan ni såg på Blocket och bara skulle åka och ta en titt på, som en söndagsutflykt sådär, eller rent av en ny man, vad vet jag. Själv står jag här med ett nytt liv. Som sjöman. Jag har gjort mig av med de mesta av min lön, min stora lägenhet och praktiskt taget alla mina kläder, möbler, böcker och tusentals prylar jag tidigare trodde var nödvändiga för min överlevnad.  Jag har ingen karriär längre, jag hänger inte med i politiken, modet, utelivet eller TV-serierna. Istället knäcker jag som gast på båtar, seglar dem med eller utan ägare ombord dit så önskas, var som helst i världen, vilka dagar I månaden, veckan eller tid på dygnet som helst. Jag får tak över huvudet och mat för dagen och när jag samlat tillräckligt många sjömil får jag betalt också, åtminstone litet grann.  När jag kom hem till Sverige i maj efter nästan ett halvår på Indiska oceanen och Atlanten var jag rätt trött, så planen var att åka till landet och ta det lugnt ett tag. Det gick sådär.  Nu sitter jag på ett Ryan Air-plan på väg till Marseille för att mönstra på en ny segelbåt, där de nyblivna ägarna behöver litet starthjälp med seglingen ett par-tre veckor. Till midsommar, sade jag, inte en dag mer. Och jag vill ha betalt. 500 kronor om dagen. OK, sade de.  På väg ut till flygplatsen ringer  Svenska Dagbladet Näringsliv och vill intervjua mig. De ska skriva en artikel om personer som gjort "karriärbyte".  Vilest väl i mitt fall ska tolkas "karriärförstöring". I alla fall att döma av journalistens forundrade frågor om hour jag ska klara mig och hur jag ska bo. Jag svarar att jag har levt med både många prylar och mycket pengar och med litet pengar och få prylar, och jag har väldigt svårt att avgöra när jag var lyckligast eller olyckligast. Sådant har mer berott på andra omständigheter. Jag vet bara att jag blir lugnare och tänker bättre jag får stirra ut över ett hav. Så i morse stängde jag sommarstugan , efter bara två dagars "semester" (städning av muslortar, klippning av halvmeterhögt gräs, högtryckstvätt av grå veranda och utemöbler) och klev ut i det iskalla vattnet och lösgjorde båten och gav mig av mot fastlandet. Fötterna blev rätt leriga utanpå det gröna som satt sig som tatuerat efter gräsklippningen och naglarna är rätt svarta, så jag känner mig inte riktigt så elegant som man kanske borde vara inför entren på rivieran. Drōmjobb vet jag inte, men ändå, det känns faktiskt som om jag är på väg till en semester från semestern.  och annat intressant

"Det här är mer än livsstil än ett jobb"

Jag blev erbjuden ett nytt jobb idag. I Karibien. På en segelbåt som seglar runt rika turister bland de västindiska öarna. Rena paradiset, eller hur? Palmer, snövit sand, drinkar i kokosnötter, bländande sol, värme och gnistrande blått hav. Kan man ju föreställa sig. Tills man kollar litet närmare på verkligheten. Som crew skulle jag jobba två veckor i sträck mellan 6 på morgonen och 10 på kvällen, vakna först av alla, laga frukost åt gästerna, diska, göra i ordning båten, segla till nästa vik eller hamn, fixa dyk- och annan sportutrustning, underhålla gästerna, fixa lunch eller picknick, fylla kylväskan med dricka, navigera, ta hand om segel, reparera sånt som år sönder, bistå med sjukvårdande insatser, laga gourmetmiddag, diska, tvätta, bädda rent i kojer, spela och sjunga med gästerna osv osv, 25 dagar i månaden. Lönen? 40 kronor i timmen, räknade jag snabbt ut. Ähum, det är ju mer en livsstil det här, sade kvinnan från charterbolaget på Skype-chatten i min dator. En del är ju provisionsbaserat också...Vi ger våra anställda en kurs. Hur man säljer medlemsskap i vår kundklubb. Får ni kunderna nöjda blir de medlemmar och kommer tillbaka. Sure. Men det gör inte jag. Man kanske kunde fejksöka ett av kommunens sommarjobb för ungdomar? De ger 80 spänn i timmen, det är ju dubbelt så mycket! Och annat intressant

Hur toppar man det här?

Sitter på ett hotellrum i Perpignan och känner mig konstig. Världen gungar inte längre och jag saknar det. Besättningen har lämnat SABA, varvet har köpt tillbaka henne och ägarna är nöjda, men själv känner jag mig efter fem månader till sjöss närmast hemlös.

Min nya båt är en bil

Min nya båt är en...bil. Med den ska vi ta oss upp mot Hamburg, där ägarfamiljen bor, och sedan bär det vidare upp mot Göteborg och stugan på landet, som snart blir min nya fasta punkt i Sverige när jag sålt min lägenhet i Solna. Förutom en vecka i mars då jag var hemma i samband med arenarättegången och kommunalrådsskiftet, har jag badat i ett badkar och skall sova i en säng, på land. Jag har seglat från norra Australien till Frankrike. 12 000 miles på 4 månader och 15 dagar. Vi har passerat tio tidszoner. Vi har passerat två världshav, Indiska oceanen och Atlanten, och nu sist även Medlehavet. Vi har sett fiskar, hajar, delfiner och valar (varav vi krockat med en), varit med om blixtnedslag då båten slet sig och drev på en fiskebåt, överlvet jul och nyår i en vilda västern-håla i västra Australien, överlevt en cyklon på Indiska Oceanen, seglat sönder fem segel, blivit jagade av (och lurat iväg!) pirater utanför Sierra Leone, nästan hamnat i väpnad konflikt i Guinea Bissau, tappat bogspröt, förstag, köl och nära på masten, slagit vår båttyps hastighetsrekord, ja, det var väl allt.

Hur toppar man det här nu då? Tja, det skulle väl vara med att runda Kap Horn då. Det är den sjömansbedriften man har kvar när man har gjort Indiska oceanen, Atlanten, Godahoppsudden. Eller Stilla havet.

Jag fick faktiskt ett erbjudande om det igår, av ägaren till båten som låg bredvid båtfabrikens hamn. De skulle först segla i Medelhavet, sen över Atlanten mot karibien i höst, sedan genom Panamkanalen genom Stilla havet över till Australien, sedan tillbaka och runda Sydamerika (Kap Horn!). Det var dock en likadan Catana 50 som SABA, så näää, helst inte! Nu var det dock en äldre modell, då Catana hade bättre konstruktion, t ex laminering gjord för hand, men jag tackade ändå nej. - Men kanske efter sommaren, tillade jag.

Just nu ser jag i alla fall fram emot att närma mig Sverige långsamt, i bil, så att hjärnan och kroppen hinner ställa om sig till det gamla vanliga livet igen. I morgon bär det av till Hyères, där kusin Anne bor och säljer båtar med sin sambo Philippe, som syr segel. Han sydde vår nya genua; den som inte gick sönder.

Läs även andra bloggares åsikter om äventyr, sjömansliv, segling, långsegla, jorden runt, crew, leva långsamt, sjöben, båtar, katamaran och annat intressant

Äntligen!

Vi borde vara bara en halvtimme från sluthamnen i Frankrike, men det känns som om vi inte ens rör oss framåt. Stormen från norr piskar upp havet allt mer, himlen lyses upp av blixtar och vågorna träffar oss rakt i fören. Det är ett halvt dygn sedan vi såg några andra båtar på radarn. I går kväll syntes en och annan fraktbåt, men de var över 100 meter, mot våra futtiga 15 m.

I god tid innan de värsta stormbyarna väntas möta oss, tar vi ett, två och slutligen tre rev på storseglet. Då händer det. Med en skarp knall lossnar schackeln som håller det sista revet på plats. Och nu orkar inte heller hakarna hålla fast vid masten och seglet flyger ut som en ballong, endast fasthållet vid bommen och högst upp av fallet (tampen man hissar upp seglet i masten med) Men det finns inget att göra och seglet håller i alla fall att segla vidare med, om än med en väldigt konstig buk.

Fast det är långt efter midnatt vill ingen gå och lägga sig. I kojerna är allt blött eftersom det delaminerade däcket läcker som ett såll. Vi äter kex och försöker koka thé utan att spilla och bränna oss allt för mycket. Eftersom toabesök i femmetersvågor inte är nån avslappnad syssla, har jag ont i magen efter att ha hållit mig för länge. Till slut är jag ändå tvungen att försöka skala av mig kläderna och försöka träffa toastolen med kisstrålen. Det går över förväntan, men en saltvattensdusch från den läckande hyttventilen träffar mig på halsen, och saltvatten rinner i en strid ström innanför tröjan. Urk.
När vi rundar den sista udden vid tretiden på morgonen tror vi att vi bara har två, max tre timmar kvar. Då tar motvinden tag i vårt trasiga storsegel med ny frenesi och förvandlar det till en bakvänd spinnaker. Trots fullfart på båda motorerna går det…baklänges!

Det är bara att vända om och försöka hitta en någorlunda skyddad vik bakom udden där vi törs få upp och försöka få ner det vilt piskande storseglet. En färd på ytterligare tre timmar, om den lyckas. Mitt hjärta sjunker ytterligare en bit ner i magen och jag känner hur protesterna bubblar upp i mig. Jag har nu varit med om två rejäla segelhaveriet, där vi bara med yttersta kraft och ansträngning lyckats bärga dem, med ansenlig fara för liv och lem. En orubblig regel på sjön är att kaptenen alltid har rätt. Alltid. Utan diskussion. Sådana får man ta senare, men aldrig under en manöver. Men jag kan helt enkelt inte låta bli att gurgla litet tyst under skydd av min dyngvåta jackkrage. En stadig blick från kaptenen och orden – If you dont like sailing, you shouldn’t be on a boat, får dock snabbt tyst på mig. Istället vaknar min gala vanliga kampvilja, och när vi hittar en någorlunda skyddad vik går jag ut på däck och håller båten mot klipporna medan två andra besättningsmedlemmar klättar upp och får ner seglet, lätt som en plätt. Sedan är vi väldigt stolta och krafterna räcker ända till hamnen i Canet en Roussillon, där inte en kotte syns på vare sig bryggor eller i båtar.

Efteråt får vi reda på att det blåst upp till 61 knop i byarna. Det känns oerhört skönt att på lätt skakiga ben hoppa ner på kajen och förtöja. När jag kommer tillbaka upp på båten känner jag en stickande, bränd lukt. Det kommer från motorrummet, där en tjock vit rök väller upp när vi öppnar luckan. Nåja, det brinner inte, det är troligen ”bara” en elektrisk koppling som fått en saltvattendusch. (Se tidigare inlägg om motorluckorna som inte passar till den nyare skrovmodellen.) Men nu är det Catanas problem. Vi är i hamn, vi lever och är friska och vi har levererat båten i tid, fyra dagar innan garantitiden går ut. Båtens ägare är på plats för att möta oss, glada och lättade över att allt gått bra, till slut. Båten är dock…, ja vad ska man säga? Slut, helt enkelt. Sensmoral: Innan du seglar jorden runt i en ny, dyr båt, kolla med tidigare ägare som seglat den tufft, inte bara med semesterseglare.

Stormmåne och morotskaka

Plötsligt känns nåt fel, annorlunda. Det är mitt i natten, men jag är plötsligt klarvaken. Vi flyger fram. Båten känns som om den glider fram på smör, surfar, halkar i vågsvallen bakifrån. Kan det vara stormen nordost om Barcelona som redan är här? Den skulle ju inte vara här förrän natten mellan lördag och söndag, när vi rundar udden vid gränsen mellan Spanien och Frankrike? Snälla, inte mer skit nu, jag orkar inte! Sen kliver jag upp.
Jag tittar på månen, som är alldeles orange; definitivt stormmåne. Ja, ja, shit happens och det händer uppenbarligen oss och denna båt oftare än andra, det har vi ju sett prov på ända sedan Australiens västkust. Mer nytillkomna besättningsmedlemmar tycker det går nästan otäckt snabbt nedför vågsvallen, medan vi "gamlingar" skrockar cyniskt som gamla fiskargubbar på ljugarbänken: -"HA! 11 knop, det är ingenting. Då skulle du känt suget i magen då vi surfade i nära dubbla hastigheten i vågorna på Indiska Oceanen…"
Nåja, bäst att surra det som går ändå. Och eftersom det är hart när omöjligt att laga mat och äta i storm, vet vi inte när nästa måltid kan bli av, så vi passar på att proppa i oss nästan hela långpannan med den där sanslöst saftiga och krämiga morotskakan. Särskilt som den ändå for i golvet i en kraftig sidovåg nyss och blev en enda röra.
Den avnjuts säkert ännu bättre i en syrenberså i vår-Sverige, så här är receptet:
Morotskaka i långpanna
Enkel, saftig och god morotskaka som innehåller både kanel och om man vill kardemumma. Mums!
4 st ägg
4 dl socker
200 gram smält smör
6 dl rivna morötter
4 dl mjöl
2 tsk bikarbonat
2 tsk bakpulver
1 tsk kanel
1 tsk kardemumma
Glasyr:
200 gram Philadelfiaost
150 gram rumsvarmt smör
3 dl florsocker
3 tsk vaniljsocker
Gör så här:
Smält smöret och låt det svalna. Vispa ägg och socker pösigt. Rör ner smör och mjöl väl blandat med de torra ingredienserna. Rör sist ner de rivna morötterna.
Smörj och bröa långpannan, häll i smeten och strö om du vill på litet extra kanel och kardemumma.Grädda i 175 grader mitt i ugnen c:a 12-15 minuter. (Beror litet på hur stor långpannan är.) Låt sedan kakan svalna.
Till glasyren är det bara att blanda ihop allt för hand. Ta en elvisp och vispa allt till en slät kräm. Smaka av och tillsätt ev. mer vaniljsocker. Bred krämen över kakan och skär upp den i lagom stora rutor. Servera och bli beroende!
Källa: Goblinn

Vilka är världens bästa / sämsta seglare?

I hamnar möter man verkligen alla sorts människor, från skitstövlar till änglar. Några är olympiaseglare, andra verkar ha fått sin skepparexamen på postorder. Men finns det något generellt att säga om olika nationaliteter? Vilka är egentligen världens bästa respektive sämsta seglare? Den frågan ställde jag till vår kapten här på båten, som seglat på världens samtliga hav i 30 år och mött tusentals och åter tusentals seglare.
Här är hans, högst personliga men av den digra erfarenheten att döma, intressanta lista:
Världens bästa seglare
1. Britter
2. Svenskar
3. Holländare
Kommentarer: Fransmän är skickliga, men är ofta rätt arroganta och inte hjälpsamma mot andra seglare. Svenska och holländare är både duktiga och hjälpsamma. Britter har bästa genomsnittet av skicklighet och gott sjömansskap, (bortsett från deras dåliga skämt).
Världens sämsta seglare
1. Italienare
2. Amerikaner
3. Australiensare
Kommentarer: Italienare ar både macho och okunniga, en livsfarlig kombination. Däremot är sicilianare både skickliga och hänsynsfulla, fiskare med trål kan t ex väja för seglare fast de inte är skyldiga. Amerikaner verkar ha fått sina skepparexamen på postorder, ofta trevliga men väldigt okunniga. Australiensare skiter fulltsändigt i alla väjningsregler och uppträder som om de äger hamnen.
Ha ha, tur att detta är en svensk blogg! Tilläggas bör att kaptenen själv är amerikan-israel.
På tal om listor ska jag nu tvinga på hela besättningen, 5 pers av varierande nationaliteter, en helkväll med svenska finalen i Melodifestivalen. Röstkort är upptryckta, pennor utdelade och chipsskål, glass och morotskaka framdukat. Jag vet tyvärr redan vem som vann, så jag får inte vara med och tävla. Men så här mycket kan jag säga: Heja Sverige!

Jag fryser och är sur

När vi seglar in i Medelhavet påminner vädret mest om svensk vår, varmt i lä i solen men svinkallt i vinden. Jag, som är så vidrigt frusen av mig, får för första gången under resan rota fram seglarstället. När jag sitter på fördäck för att hålla utkik bland förrädiska fiskebojar som finns här nära kusten har jag till och med vantar på mig. Resten av besättningen tokskrattar, men det struntar jag i. Hellre varm och ful än kall och tjusig.
Jag är dessutom sur för att knäckebrödet och kaviaren som jag tog med mig från förra veckans Sverigebesök redan är slut. Vår nya besättningsmedlem, (han med den tveksamma jämställdhetsnivån som jag skrev om för några dagar sedan), kastade sig genast över Kalles-tuben och ringlade över generösa mängder på mina Falu rågrut medan jag plågat tittade på. Den jävla typen hade dessutom mage att gräva fingrarna djupt ner i påsen med Ahlgrens bilar innan jag hittade ett säkert gömställe åt dem. Till råga på eländet var det den där nya sorten med jumbostora bilar som är så himla goda. De små var man tvungen att ta minst två i taget för att riktigt njuta av, medan de stora räcker det med en av. Det förstod dock inte den här gentlemannen. Varför kan inte de andra nationaliteterna hålla sig till sina pretzels, jordnötssmör eller sauerkraut så att vi får ha vår godiskultur i fred?
(OBS! SKÄMT, måste jag väl tillägga för att ingen ska få för sig att jag är en kulturimperialsitisk etnofob.)
Nu sätter jag mitt hopp till att det finns någon patriotisk svenskbutik någonstans på den spanska solkusten så att jag kan bunkra upp igen. Eller att IKEA tar sitt kulturimperialistiska ansvar. Känner att jag kommer behöva en bautastor Marabou mjölk för att uthärda de kommande kyliga nattpassen. Särskilt som den där stormen öster om Ibiza närmar sig att mera…

Historier från ljugarbänken

Jag vaknar av att ett flygplan vrålande landar hundra meter ifrån mig. Jag vet ju att landningsbanan på Gibraltar flygplats (eller vad man ska kalla den…) ligger mitt i hamnen, men det blir ändå ett lätt chockartat uppvaknande. Särskilt som jag inte kom i säng förrän solen höll på att gå upp. Varför, varför, varför lyckas vi alltid komma i hamn mitt i natten och dessutom också ständigt segla iväg efter mörkrets inbrott? Det är helt jäkla oroligt, men nu är det skymning och vi har just lagt ut från kajen, igen… Väderprognosen för västra medelhavet visar nämligen att en kraftig storm är på väg. - Ska ni verkligen ge er av nu, undrar killarna som hänger på hamnkontoret, det är ju sexmetersvågor och 45 knops vind på väg!
I det ögonblicket känner jag mig som en gammal gubbe på ljugarbänken på Donsö:
- Ha HA, då skulle ni sett stormarna utanför Australiens nordvästkust. För att inte tala om cyklonen Funso på Indiska Oceanen, skrattar jag så där lagom cyniskt.
Och vi har ju en deadline. Båten måste vara i hamn vid fabriken i Frankrike innan garantitiden går ut den 20 april. När vi seglar ut genom Gibraltars hamn är det trångt mellan fartygen, minst sagt. Och i horisonten tornar några rätt hotfulla moln upp sig. Det märks överhuvudtaget att vi är i Europa nu. Förut har jag sovit med bara ett lakan över mig, men i natt frös jag så mycket trots 3 tröjor, jeans och sockor att jag hotade begå myteri. Det hjälpte, jag lyckades tigga till mig pengar ur skeppskassan for att kopa ett täcke.

I rymden kan ingen höra dig skrika

Igår natt passerade vi Casablanca. Fast bara på behörigt avstånd från kusten. Något har vi ju lärt oss efter alla konstiga möten med pirater och nästan-inördeskrig. Synd, för jag har alltid drömt om att få se den staden. Tänk att få bo där som gammal, och sitta på ett tak och dricka mintthé och titta på stjärnorna.
Nåja, jag får i alla fall se massor av stjärnor nu. Det finns en iPad-app med en inbyggd kompass - Star Walk - som man kan hålla upp mot stjärnhimlen och så ser man direkt på skärmen vad stjärnorna heter. Jag kan sitta och vinkla den åt olika håll i evigheter.
Evigheter, ja. Tiden har fått en ny dimension här ute på Atlanten. Den går både fortare och långsammare. När den beräknade ankomsttiden till Gibraltar försenas med en dag är det inget att uppröras över, vi har motvind med fyrametersvågor och, ja, shit happens. Hade vi fått sitta och vänta på en flygplats i ett dygn hade vi förmodligen blivit skogstokiga. På samma sätt gör det heller inget om ett bullbak tar en halv dag. Bullarna blev ju jättegoda, med svenskt pärlsocker på och allt. Och var det verkligen tre och en halv månad sedan vi lämnade Sydafrika? Vi har alltså tillbringat hela det här året på Atlanten, med bara tvådagarsstopp på öar längs vägen. Ja, jag fuskade ju veckan mellan Kap Verde och Kanarieöarna, då jag flög hem och vittnade i korruptionsrättegången runt arenabygget och överlämnade stafettpinnen till min efterträdare som oppositionsråd i Solna, men ändå…
Ikväll väntas vi dock lämna Atlanten och segla in i Medelhavet. I Gibraltar ska vi tanka och kanske ta en titt på aporna uppe på den höga klippan. Om vi kommer över sundet. Just nu ser Gibraltar sund ut som en scen från dödsstjärnan i Star Wars, med stora skepp som korsar över hela navigationsskärmen. Långt ifrån ofarligt för en liten segelbåt som vår, så det gäller att hålla tungan rätt i mun när man navigerar ibland dem. Litet som att spela Space Invaders faktiskt!

Magiska möten

Mitt ute på Atlanten landar en liten vilsekommen duva på akterdäck. Den är väldigt trött och dricker och äter tacksamt av vattnet och maten vi ställer fram åt den. Sedan sitter den där hela dagen innan den samlat nog med krafter att flyga vidare igen.
Ett annat välkommet djurmöte är alla delfiner som dyker upp nu när vi lämnat sydatlanten, där det är litet för stormigt och fiskfattigt för deras smak. Stora stim av stora muskulösa delfiner följer nu båten långa stunder. Helt otroligt hur de kan undvika att krocka med båten eller varandra där de leker längs förstäven. Jag kan titta på dem hur länge som helst. I morse var det en mamma med sin baby simmandes tätt intill sidan. Det såg faktiskt ut som om hon lärde honom leka.
Förutom magiska möten med djur har jag också mött människor jag sent kommer glömma. När vi kom fram till Kap Verde bara några timmar innan mitt flyg till Sverige skulle gå, satt jag och pustade ut på ett café i den lilla staden Mindelo på ön Sao Vicente, när plötsligt Solnabon Björn kom in. Han hade läst min blogg och visste att vi väntades dit. Så han hade helt sonika gått in och tittat på alla de få ställen det fanns att leta på, för att säga hej och erbjuda skjuts till flygplatsen. Vilka vänner det finns! Han var på semester med sin fru, som han mött på Kap Verde när han jobbade där som arkitekt för många år sedan, och berättade en massa intressant historia om öarna och dess människor. - De där mynten du just betalade med är ritade av en lokal konstnär, vid just det här kafébordet faktiskt! Innan vi åker till flygplatsen får jag komma med hem till gammelfaster Lucia. Hon har varit parlamentsledamot, men inte för sossarna, utan för ett
parti som protesterade mot deras långa maktinnehav. - Hon kan prata med dödas andar också. På en seans mötte hon Olof Palme. Han var bekymrad över hur svårt det var för unga att hitta jobb och bostad nuförtiden.
På Gran Canaria möter vi Roy Young, 85 år ung. Han har bott på sin lilla segelbåt i hamnen i snart ett decennium. Egentligen skulle han segla med sin unga fru och lilla dotter till Australien, men frun rymde med en annan seglare och Roy blev kvar. Nu tillbringar han dagarna med att skriva dikter och leka med sin dvärghamster, som han hittade springande på bryggan en dag. Det är många äldre britter som bor på Kanarieöarna, om än inte på en båt. - När pundet stod högt i kurs räckte det till många Euros, men nu vill många flytta hem. Speciellt när de blir sjuka.
Själv känner han sig rätt ensam nuförtiden. Sina åtta barn och fyra exfruar har han utspridda i världen och bara sporadisk kontakt med. Innan vi kastar loss ger vi honom tonfisken vi fångat. Då gråter han. - Jag blir så lätt sentimental nuförtiden.

Skrämmande möte med missionär

När jag har tråkigt börjar jag dikta ihop historier om folk. Som forra veckan, på flygplatsen i Praia på Kap Verde. Mitt ibland alla de unga sysslolösa männen som skickar sexuella inviter med det klassiska afrikanska väsljudet ; Sssssssst! ser jag ett gråhårigt medelålders par som sticker ut i mängden på ett sätt som bara går att tolka på ett sätt. -De måste vara missionärer. Både kvinnan och mannen är klädda i beigegrå kläder och så skinntorra som bara dagliga torrborstningar utan påföljande fuktkräm kan åstadkomma. Med sig har de en brun ung kvinna i likaledes sedesamma kläder. Absolut missionärer med medföljande adopterat barn, tänker jag. Och klart som korvspad, när jag hamnar bredvid dem i kön till passkontrollen ser jag att de har namnbrickor fästa på bröstet som pryds av texten "JESU CHRIST" (fast med litet bättre portugisisk stavning).
De skiljer sig från resten av människorna på flygplatsen även genom sättet de framför sig; de skriiider liksom fram och vänder sig mot alla och ler vansinnesstort. Inte det där varma naturliga leendet man ibland kan få från en främling och som gör en alldeles glad en lång stund efteråt, utan ett slags övernaturligt, heligt "jag har skådat ljuset och nu är jag så himla god att jag älskar t o m dig-leende" Ew, det gör mig liksom både mörkrädd och provocerad på en gång. Men mest rädd. När jag hamnar i stolsraden bakom dem på planet och de blåst upp sina sovkuddar, satt på sig ögonmasker och proppat in öronproppar, vågar jag knappt nudda stolsryggen framför mig. Så sitter jag stel som en pinne och stirrar på parets identiska gråsnaggade nackar tills maten serveras och jag blir tvungen att skramla fram brickan från stolen framför mig. Missionärsfrun vänder sig om med sitt tandköttsleende.
Sekunden därefter börjar hon väsa; Sssssssst!
Herregud, skickar hon också sexuella inviter?!?
Men det är bara den uppblåsbara sovkudden hon håller på att fälla ihop inför måltiden.

Manligt att segla?

Trött och tom men full av baciller från alla kramar kommer jag tillbaka till jobbet på båten. Nysande, snörvlande och huttrande i den Kanariska vårsolen seglar jag iväg med SABA mot Gibraltar och den sista biten in i Medelhavet mot slutdestinationen; varvet i Frankrike.
Att möta så många älskade och saknade vänner och kollegor på en kort hemmavecka tar på krafterna, och som alltid i början av en segling vill jag bara sova. Det är något med ljuden och rörelserna och den friska luften som gör mig löjligt sömning de första dygnen. De andra i besättningen skrattar bara och låter mig snällt sova.
Nu sitter jag yrvaken och stirrar på utsikten över den vackra lilla ön Graciosa, medan de andra byter storfallet, som nästan skavts av inuti masten, trots att det var nummer två i ordningen på denna strapatsrika resa.
Trots att resan är långt ifrån över än, har jag redan fått flera bok- och föreläsarerbjudanden. Men vad ska jag skriva om eller prata om, som inte andra seglare redan upplevt och skrivit metervis med böcker om? När jag bestämde mig för att sluta som politiker och börja göra något annat, läste jag flera långseglarböcker. De flesta skriver om vackra platser och vådliga äventyr. Först tyckte jag att det lät jätteexotiskt, men nu när jag varit med om likadana äventyr, tycker jag inte det är så märkvärdigt längre. Nu har ju detta varit en jobbresa och jag har inte haft tid att stanna och njuta av alla de där exotiska platserna. Men äventyr ombord har jag ju haft, i överkant.
En van seglare jag pratade med sade, att det du varit med om under de senaste månaderna, har de flesta inte råkat ut för under ett helt liv. Tack och lov, lade han till. Men bok? Föreläsa? Jag menar, hur intressant är det att lyssna på någon pretto jävel som står och skryter om det?
När jag var hemma blev jag intervjuad av Allers veckotidning. Temat var "Kvinna på jobb i männens värld", eller nåt liknande. Jag vet inte, kanske är jag immun mot märkvärdigheten i det här. Kanske beror det på min uppfostran. Mina manliga släktingar var duktiga seglare, och jag förväntades också kunna, inte sjåpa mig eller gnälla. Jag är nog ganska tålig. Därför var det inget märkvärdigt att vara kvinna i politikens mansvärld i Solna heller. De skrämde mig inte, speciellt inte sedan jag sett värre faror i vitögat på sjön i några månader innan jag klev in i den där rättssalen, där sex + sex kostymer i form av de anklagade männen och deras försvarsadvokater satt och stirrade surt på mig.
Ha ha, apropå män och kvinnor på sjön förresten! I Las Palmas plockade vi upp en ny besättningsmedlem, en man med ursprung i Mellanöstern, som verkligen inte delar vår nordiska syn på jämställdhet. Hittills har arbetet ombord löpt smidigt, oavsett om jag eller en man utfört arbetet. Men den nya besättningsmedlemmen vill gärna bevisa att han är en karlakarl och ger den kvinnliga delen av besättningen goda råd om hur en slipsten ska dras, eller snarare hur ett ankare ska fällas. Ha ha, det är riktigt kul. Vi har bara gjort jobbet i fyra månader, så hur ska vi med våra små fingrar klara av det nu? Men så är inte alla män, långt därifrån, och det har inte med vilket land de är ifrån heller. Jag tror han taggar ner snart.

Vad är det som är viktigt, egentligen?

Berätta! Hur har det haft det? Efter nästan fyra månader till havs med bara några korta hamnvistelser på den långa vägen från Australien till Europa, känns det nästan overkligt att plötsligt befinna sig mitt i storstadshetsen, bullret, trafiken och människor överallt. Alla vill höra hur jag haft det. Ibland känner jag mig social och på prathumör och då går det bra. Radiosnacket med Kattis Ahlström flyter på avslappnat och vi skrattar gott åt den närmast absurda mängd upplevelser jag råkat ut för under seglingen. (Hon är förresten precis så mysig och trevlig som hon ser ut, Kattis. Även om vi båda ser rätt mysko ut på bilden i länken.) Men redan efter ett par dagar är jag inne i ett almanackskaos av möten, luncher, fikningar, "after works" och middagar med människor jag bara "måste" få tid till. Trots att jag nu är "ledig" och får "vila" från seglingen, som var rätt hård på slutet, med galna vågor utanför Kap Verde och rigghaveri som kunde tagit livet av oss, så känner jag mig istället bara tom, stressad och trött. Jag tror inte det är vittnesmålet i arenarättegången, det var trots inte så pressande och jag sätter tyvärr inga särskilt stora förhoppningar till rättsprocessen. Det är liksom hela ... staden. Jag har blivit van att ha mina sinnen öppna; både ögon, öron, hjärta och hjärna. Ska man överleva i Stockholm måste man vara lätt avstängd och avtrubbad, och jag har glömt hur man gör. Jag kan inte stänga av, och det gör mig väldigt, väldigt trött. Trots att jag längtat efter mina hemmakvarter och mina nära och kära. Trots att det stundtals varit så långtråkigt på sjön. Jag kan berätta gång på gång för människor om vad jag varit med om och vad jag lärt mig och de tycker säkert att det är rätt intressant. Jag kan visa kort och de kan tycka det ser spännande ut. Men till syvende og sidst är det bara jag själv som kan förstå. Några nära vänner, och sådana som seglat själva, kan se och förstå. Vänner som känner mig väl tycker att jag förändrats, att jag ser mjukare ut, mer känslig. Långseglaren Milo Dahlman, som jag träffat på ett föredrag säger det bra: Jag har inte blivit en annorlunda person efter långseglingen. Däremot har jag blivit mera "jag". Det som är viktigt för mig är tydligare nu, jag kompromissar mindre. Orden "rädsla" och "möjligheter" har fått ett annat perspektiv." "Vad är det egentligen vi jagar eter? Ibland, när det händer stora saker i vårt liv, kanske vi hinner ställa de där viktiga frågorna till oss själva: Hur lever jag mitt liv? Vad är det som är viktigt, egentligen? Hur vill jag att framtiden ska se ut?"

I flera dagar nu har jag sagt nej, nej och nej, till jobb, styrelseposter och politiska uppdrag. Kanske blir det dock en bok framöver.

Läs Milos bok "Min dröm om havet". Den är full av äventyr, skratt och gråt.