Jag hade fått följa med morfar ut med hans öppna träbåt till andra sidan Brännö, där de stora Danmarksbåtarna går. Tall Ships Race hade kommit till Göteborg, och folk flockades i sina fritidsbåtar för att få se de stora, mäktiga segelfartygen segla in mot hamnen. Hittills hade jag bara sett inomskärgården; Styrsö, Donsö, ASperö och så vår egna vik på Kössö, där jag lärde mig ro i ekan och segla Optimistjolle. Men nu var vi plötsligt i en ny värld. När vi rundat Brännö öppnade sig havet, och jag kunde se horisonten för första gången i mitt liv. Den riktiga, lätt rundade horisonten, där hav och himmel möts i en vitgnistrande linje. Jag var hänförd.
Att jorden inte var platt hade jag väl förstått, i teorin. Men nu öppnade sig en värld av frågor och möjligheter.
-Vad finns det där bakom, Offe? (Morfar hette så på mitt språk.)
-Där bortom ligger Danmark.
-Och efter det?
-Seglar man ännu längre kommer man till England.
-Och sedan då?-Kan vi segla dit? -Varför inte det? -Men om vi bäddar i fören med en madrass? Och tar med oss termos och leverpastejsmörgåsar?
Efter mötet med horisonten och de stora skeppen, som jag fortfarande har på ett gulnat tidningsurklipp inklistrat i ett fotoalbum, lämnade den tanken mig aldrig igen. Även om jag startade ett vuxenliv med en massa andra projekt, så fanns drömmen där hela tiden; att bo på en båt och segla iväg mot den där horisonten...
Förlåt alla pojkvänner och kompisar, som jag under årens lopp släpat med mig till hamnar och öar, försökt och ibland lyckats få att köpa båt ihop med mig, släpat iväg på seglarkurs etc etc. Det här är ju min dröm, och ingen annans. Som tur är finns det några till som har liknande drömmar. Ron, till exempel. Atraxias kapten och min fästman sedan två år tillbaka. Vi möttes när vi pratade på båttyper på ett kryssarforum på nätet. En udda form av nätdejting, kan man lugnt säga. Det slutade med att vi gjorde en leveranssegling ihop och nu har vi seglat halva jorden runt tillsammans. Sålt lägenheten och givit bort, sålt eller lånat ut möblerna, prylarna och alla kontorskläder. Och köpt båt, som vi ska bo på under delar av året. På den ska vi segla tillsammans med både vänner som är med och delar kostnaderna och sådana som jag, folk som håller på att utbilda sig till däcksmän, maskinister eller kaptener och behöver samla sjötid för att kvalificera sig till sin licens. Vi hoppas det ska gå ihop.
Jag känner mig många kilo lättare, i hjärnan alltså. Kroppen får slita mer fysiskt, men hjärnan får vila. Jag somnar trött varje kväll och sover hela natten, (om jag inte har nattvakt förstås:-)
Det var nog enda receptet mot utbrändhet för min del. Livet är inte lättare, jag har fortfarande de bekymmer med gammal mamma, barn som växt upp och flyttat ut, men som man fortfarande är hjärtängslig för. Sånt ändrar sig inte bara för att man bryter upp från sitt gamla liv. Skillnaden är att allt jag äger får plats i två segelsäckar, ungefär. Och att jag får se horisonten nästan varje dag.
Jag kommer fortsätta att blogga, men inte här utan på båten ATRAXIA's sida. De som gillat att läsa om politik blir nog litet besvikna, men alla som uppskattat läsningen om seglingsäventyren kommer nog att gilla den.
Jag hoppas vi ses därute, nånstans!
Johanna
Läs även andra bloggares åsikter om segling, långsegling, jobba på sjön, sjömanoch annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar