onsdag, februari 23, 2011

Recept mot den nya istiden

Jag har en fundering: Antingen är typerna i den här videon helt debila, eller så är det jag som är helt debil, för jag lyckas alltid bli på tokbra humör när jag tittar på den...
Avgör själva. Vet inte vilken som ärmin favoritfigur; Viking-Helga med de påsydda nipplarna utanpå dräkten, den skuttande piraten med den absurda näsan, eller Seinfeldt-typen med nördkepsen som sjunger?

Läs även andra bloggares åsikter om , , och annat intressant

måndag, februari 21, 2011

Solna - igår, idag, imorgon, för alltid

Jag visste tusan inte vad jag gjorde när jag startade den där Facebookgruppen! Eller rättare sagt, jag TRODDE jag visste vad jag gjorde: startade ännu en töntig grupp som precis som alla andra Facebookgrupper skulle dö tvindöden inom kort. Så blev det inte... Gruppen Solnamos är som en lavin, som bara väller fram och startar nya samtalstrådar, som i sin tur startar nya. Bilder läggs ut, på människor och hus man glömt fanns, och historier berättas, om lappskojsen, Hagafesterna, v-jeansen, fritidsgårdarna, husen, salt- och pepparligan, musiken, kändisarna. Till och med folk som av princip ALDRIG går med i en jävla Facebookgrupp skriver och ber att få gå med.

Jag tror det är nostalgin. Och att folk som växte upp här under rekordåren 60-70-tal börjar bli gamla*. Då börjar man nämligen fundera på vad som är viktigt i livet. När vi slutat samla bär och nötter, samlar vi minnen. Föda till en annan slags hunger. En hunger som växer sig allt starkare när vi samlat oss trötta på skalper, titlar och prylar.

- Nostalgi är en slags konverterad framtidstro, som Larsa Lindblad sa** i en fullsatt matsal på Backstugan i gamla Filmstaden när Solnamosen möttes IRL i förra veckan. Vi har vuxit upp, skingrats, glömt bort, fått barn, sett dem plötsligt bli stora och så PANG, är det nåt som händer. Man börjar minnas, fundera över livet, jämföra Solna nu och då, sakna grejor och vips, hänger man på nätet och påstår på fullt allvar att Zingo choklad var kanongod.

Nostalgin har kallats för en snuttefilt i en skakig värld. Men är det bara nostalgi? Nä, jag skulle vilja säga att det handlar om nåt mer och viktigare. Ett samhälle som inte minns sin historia har ingen framtid, har Lorentz Lyttkens sagt.

När jag var 15 och irriterad på morsan sa jag: -Meeh, bry´rej om och lägg dig i! Gammal god Solnaironi för: "Det där, mamma lilla, tycker jag egentligen inte att du har med att göra". Men jag tror att det är precis tvärtom vi ska göra om vi ska må bra och inte bara ha det bra ställt i Sverige 2011: Bry oss om och lägga oss i! Idag finns det många krafter som gärna vill rasera föreställningen att vi har nåt med varandra att göra. Helst ska vi shoppa loss duktigt och gå hem och stänga dörren till vår bostadsrätt och begränsa svår folkliga röst till knapparna på mobilen under Melodifestivalen.

There is no such thing as society, sa en gång nyliberalismens första dam i Storbritannien, Margret Thatcher. Hennes våta dröm var att samhället egentligen inte skulle behövas, eftersom vi består av ett antal kloka individer som kan träffa rationella val på marknaden och därmed inte behöver varandra.

Men om vi inte känner varandra, inte får minnen att dela, ja då samexisterar vi inte längre. Då blir det förr eller senare konflikter och slitningar. Då kommer var och en kräva sin rätt av samhället, utan att samtidigt anse att han har nån plikt gentemot andra människor. Då finns det inget samhälle mer helt enkelt.
DÄRFÖR var det så viktigt att börja prata med varandra, minnas tillsammans, men även drömma om framtiden. När Solnamosen möttes flödade minnena, men också idéer som föddes ur alla minnen:

- Vart tog portvakterna vägen? Var det inte rätt bra med en gubbe, om än rätt sur, som gick omkring och höll snyggt och tryggt? Visste ni t ex att björkarna på Uppfartsvägen planterades av en sådan portis, nämligen Larsas farsa. Familjen fick bo hyresfritt,men det gissar jag var ett rätt billigt pris i jämförelse med dagens entreprenadfirmor som, i bästa fall, kommer en vecka efter felanmälan.

- Och alla de där fritidsaktiviteterna som alla Solnaungar kunde gå så billigt? Föreningarna erbjöds kommunalt subventionerade pröva-på-kurser i ridning, konståkning, fiol, schack, slöjd, balett och segling. Det skulle på dagens svenska kunna kallas en "win-win-situation" för föreningslivet, socialtjänsten och polisen. Nu skjutsas de ungar som har föräldrar som orkar, hinner och har råd till svindyra kurser, medan resten av kidsen hänger i centrum.

- Och tvättstugorna, ölhaken, caféerna där man kunde sitta och hänga hela dagen, de var ju rena skvallercentralerna. Men skvaller är ju egentligen en slags kitt som håller oss samman, och fyller en viktig social kontrollfunktion. Känner man människor så bryr man sig. Nu hejar inte ens folk på varann i trappuppgången och folk ligger och dör i lägenheten utan att nån saknar dem.

DÄRFÖR tycker jag också det är väl använd tid att flytta ut från stadshuset och sitta och fika och prata med Solnaborna varje fredag. För att politik inte bara är ekonomifrågor utan även människors samlade kraft. Eller, för att prata så att även ekonomerna förstår: Jag genererar humankapital.

Om du är gammal Solnabo kan du gå med i gruppen Solnamos på Facebook. Vill du bara minnas i största allmänhet, kan du skriva en kommentar till det här inlägget.
*När blir man egentligen gammal? De flesta medelåldersvänner häver förr eller senare ur sig nåt i stil med "Det är bara utanpå som vi är gamla. Inuti är vi fortfarande 18 år". Det är säkert sant, ända tills de börjar prata med 18-åringar... Det kanske vi också borde ägna oss litet mer åt?

* *Egentligen var det Lasse Åbergs ord, från boken Två Lösa Boy och Rekordmagasinet: "Nu då vi inte har nån framtid är nostalgi en sorts krökt framtidstro..."

lördag, februari 19, 2011

Säg nåt fräckt så du går igenom rutan

Aha, var det den här boken de nya moderaterna läste på Handels, när de behövde stärka sitt varumärke och få högre "köpintention"? De körde helt enkelt litet inkongruenta budskap om arbetarparti, folkhem och välfärd, d v s sånt som bröt mot konsumenternas associationer till varumärket.

Jag skämtar, men bakom finns ett allvar. Mediadramaturgin gör att alla måste agera smarta försäljare och försöka sticka ut så mycket som möjligt. I jakten på en ny partiledaren ser jag också en sådan önskan; om någon slags gudasänd frälsare med bländande lyskraft. Men det finns bara människor av kött och blod.

En av är visserligen en son, inte till gud men till en gammal partisekreterare. Han har nu som första modiga person kommit ut ur garderoben som partiledarkandidat. Det ska han ha all respekt för, Micke Damberg!

När TV4 igår ringde mig och frågade om det faktum att jag tyckte detta var bra betydde att jag också tyckte han var min favoritkandidat, svarade jag att det får vi väl se när fler följer hans goda exempel, så at jag vet vilka det finns att välja på.

Men en sak är säker, det lär inte komma någon vandrande från Nasaret som kan gå på vattnet. Jag tröstar mig med att även Sveriges längste landsfader Tage Erlander ansågs vara en synnerligen oprövad, alltför ung och profillös typ när han som 45-åring efterträdde Per Albin Hansson.

Micke är ingen häftig typ, han såg ut som en liten farbror redan som 25-åring, precis som både Reinfeldt och Erlander, och han kom bara på 14 plats i listan Sveriges sexigaste politiker. Men han är rätt torrolig när han kommenterar detta faktum med orden: - Jag antar att det inte är någon som har sett mig i min cykeloutfit?

Och det är väl ett otvetydigt faktum att han är osedvanligt välmöblerad i skallen, eftertänksam och strategiskt väldigt klok. Han är en god människa på nåt sätt, nästan litet Kennedylik. Jag har faktiskt inte hört någon tala illa om Micke. Inte ens Luciano Astudillo, som han vann över i SSU-ordförande valet med 2 röster. Luci har ju å andra sidan fått sin revansch, för det var han som knep förstaplatsen i Sveriges sexigaste-tävlingen!

I veckans nummer av AiP skriver Micke tillsammans med ett gäng andra sossar i riksdagen om vikten av en skolpolitik som inte leker Följa John med Jan Björklunds populistiska politik, utan pratar om det som är viktigt; hur inte en enda unge får lämnas på efterkälken om Sverige ska bli ett tillräckligt konkurrenskraftigt land. Så enkelt är det, men samtidigt så svårt att åstadkomma. Särskilt när det finns de som vill få oss att tro att det gör susen med litet kvarsittning och mer tävlan mellan skolor och elever.

Björklund är väl det tydligaste exemplet på "Säg-nåt-fräckt-så -kommer du-med-i-TV". Jag har själv debatterat med honom ett par gånger. En gång i P3 spelade de låtar mellan våra debattinlägg, då vi kunde snacka med varann utan att det gick ut i sändning. Då lät det helt annorlunda, kan jag säga. Mer lågmält, eftertänksamt, nästan ursäktande det han nyss trumpetat ut i etern.

Det finns en risk att det i ett mediedrivet politiskt landskap till slut blir så som jag själv ironiskt brukar sucka i det medieskuggade och lokaltidningslösa Solna: "Ja, jag får väl presentera förslaget strippandes i fontänen på Sergels Torg..." Men då har vi nog snart ett riktigt cyniskt, politikerföraktande folk som shoppar parti utifrån det som erbjuder det billigaste plockgodiset.

Men jag tror på mänskligheten. För precis som med trenden att folk nu sviker de stora köpcentrumen och föredrar att handla närodlat i små kvartersbutiker, där handlaren känner igen en och säger hej, så tror jag på en pendelsvängning i politiken, från den ytliga Big Brother-dramaturgin och sensationsrubriker till en riktig berättelse som vi berättar människa till människa. Och jag tror att den som visar att h*n är en riktig människa, som gillar och kan snacka med andra människor (på riktigt, inte i reklambudskap) har en bra grogrund för att bli partiledare.

DN skriver, och DN en gång till och P1 och Aftonbladet och Expressen och Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , och annat intressant

tisdag, februari 15, 2011

Houston, come in Houston, we have a problem

Två nyheter dominerar media; Reinfeldts varma överlämnande av bristen på hyresrätter i innerstan till marknaden, samt slutrapporten från (S) kriskommission.

Dagens Arena kallar Reinfeldts syn på bostadsbristen för "moderat icke-politik". Jag håller med, det är verkligen skruttigt. När 1800-talets politiker byggde den första stambanan i Sverige kostade den mer än hela BNP. På 2000-talet klarar de inte att bygga hyreslägenheter i Sveriges rikaste region.

Men det är inte förvånande, det är liksom själva grunden i den moderata ideologin att vi inte SKA lösa saker med gemensamma krafter. Då är det naturligt att politiken decimeras till en fråga om ledarskap och en smart förpackning.

Mer förvånande är socialdemokratins nästan religiösa fokus på En Ny Ledare istället för en ny politik. Detta allt överskuggande fokus, som lett till att Kriskommissionen nu i all hast måste lämna ifrån sig en slutrapport med krympt ambition till en hastigt tillkallad kongress vars enda egentliga uppgift är att kröna en ny ledare. Då blir förslagen därefter. Som en partikamrat sade igår: - De där slutsatserna hade de kunnat skriva den 20 september, så hade vi kunnat använda den här tiden till att jobba med förnyelsen och visionerna.

Lika litet som moderaterna börjar föra en politik för solidaritet bara för att de trycker upp en knapp som det står TILLSAMMANS på, blir det någon krisinsikt bara för att man döper en kommission till det, om inte denna kommission ges ordentligt med tid och utrymme. Och det blir inte någon NYSTART bara för att man döper en programpunkt på kongressen till det, om huvudsyftet med hela tillställningen är att kröna en ny Ledare.

Samma sak på förtroenderådet i december. Då delades en broschyr ut med titeln "NU FÖRÄNDRAS SOCIALDEMOKRATERNA". Inuti uppmanades folk att svara på frågan vad (S) skulle göra för att återvinna deras förtroende, åtföljt av en bli-medlem-talong. Den kunde varit gjord av reklambyrån som ritade in ordet "nya" i Moderaternas logga. Sedan sade Ibrahim Baylan åt alla ombuden att det visserligen var toppen med mer medlemsdemokrati, men nu skulle vi ändå göra som vi alltid hade gjort; tillsätta en valberedning ihopkomponerad av partidistrikten som skulle gå tillbaka till desamma och fråga vem de ville ha som ledare.

Socialdemokraternas struktur, arbetsformer och politiska uttryckssätt har formats i ett samhälle som inte längre finns. Inser man inte det OCH omsätter den insikten i radikala förändringar omedelbart, finns snart inte partiet heller.

Den "förändring" som nu äger rum inom (S) är i nivå med den förpackningspolitik som präglar de nya moderaterna. Reinfeldt och hans nyliberala moderaterna kan med rätta beskyllas för att vara små och visionslösa politiker som tappat eller aldrig haft tron på att medborgarna kan förändra samhället tillsammans. Men vart har socialdemokraternas visioner tagit vägen? Har de alldeles drunknat i partiledarsåpan? Är det rent av så illa att det inre spelet engagerar mer än samhällsbyggandet? Och behövs det verkligen 52 hjärnor för att berätta det som varenda bloggare har berättat sedan valnatten?

Nu ska jag villigt erkänna att jag inte hunnit läsa Kriskommissionens slutrapport, som presenteras på en presskonferens kl 10 idag, men jag misstänker tyvärr ändå att aldrig så många och bra förslag kommer möta samma öde som varenda valanalys gjort före denna; hylldöden. Det gäller såväl Sthlms läns utmärkta rekommendationer efter 2006 års val, som Mikael Damberg (!) med flera SSU:ares valanalys från 1998 med den talande titeln "Houston, Houston, come in Houston, we´ve got a problem!"

Anna Vikström är klok som vanligt, och Peter Andersson och Aftonbladet och Aftonbladet igen och igen och SvD och SvD igen och igen och Expressen och Tokmoderaten och GP och GP igen och Martin Moberg och Sandro Wennberg och utmärkta Jämlikhetsanden. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , och annat intressant Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern

söndag, februari 13, 2011

Bidra till tillväxten, klappa katten och barnen

Antingen är jag extremt ute... eller så är jag extremt inne? Jag hinner aldrig se på TV, så jag vet inte vem Idol-Knatte/Knatte/Tjatte är. Jag hör till dem som fortfarande hoppas hitta fragment av nyheter i Aftonbladet och irriterat scrollar förbi alla kändisreportage. På en kändisfest jag var på i förra veckan kände jag inte igen ett enda av namnen på dem som uppträdde. Och till helt nyligen trodde jag att en Partille-Johnny var nån som hette Johnny och bodde i Partille.











Lika illa är det med mode. När modependeln hunnit gå ett helt varv och det åter blir inne med kläder jag en gång själv burit, fast ännu fulare, tappar jag lusten att hänga med orkar mest handla när jag är utomlands. Men eftersom jag inte är utomlands så ofta som de människor som droppar ord som "Jaså den här, den gjordes bara i tre exemplar av en japansk designer jag mötte när jag var i Tokyo senast", så blir det rätt magert på credkontot. Här hemma har jag t o m sjunkit så lågt att jag inte längre blundar hårt när jag ser "Rolling Stones t-shirt 149:- i skyltfönstret till affären för män som givit upp. Jag börjar skratta istället. Det betyder nog att jag också givit upp.

Och eftersom jag är uppfostrad av mor- och farföräldrar som kom från den tid då traditioner och sparsamhet var ideal, och dessa numera är döda, har jag ett hem där ord som "redecorate" eller "släng och köp nytt" är bannlysta. Detta plus det faktum att jag med åren fått hyfsad bukt med min existentiella ångest gör att jag inte hör till dem som anger "shopping" som ett fritidsintresse.

Men jag kanske i själva verket är jätteinne? För tänk efter; är inte konsumismen på fallrepet? Jag kanske medvetet har "downshiftat" eller anammat "antikonsumtionstrenden"?




Yes! Jag ska genast börja öva på meningar som "Ett samhälle som har konsumismen som kulturidentitet är inte hållbart" så att jag har ett trovärdigt svar nästa gång nån anmärker på min nollkoll. Eller ännu coolare: "Du är bara avundsjuk för att jag har fått möta Morpheus och äta det röda pillret". Men innebär bristen på deltagande i köp- och TV-festen att jag är smartare eller trendigare än andra? Nä, det gör det nog tyvärr inte. Jag börjar nog bara bli gammal.

Eller stressad! påminner mig släktingen som ringer mitt i skrivandet och undrar varför jag inte ens hinner svara på SMS nuförtiden. Så är det kanske snarare. Jag har nog lydigt tuggat i mig det blå pillret ändå och traskat på i samma livslögn, med samma ytliga materialistiska värderingar och prestationshets som alla andra. Det är inte bara skadigt för hälsan, relationerna och miljön. Det är dessutom direkt kontraproduktivt, ja olönsamt. Modern forskning visar nämligen att de starkaste drivkrafterna bakom ekonomisk tillväxt finns utanför marknaden, främst i form av investeringar i humankapital (t.ex. utbildning, hälsa och social tillit).

Så nu tänker jag bidra till tillväxten genom att gå och klappa katterna och barnen.

Men först måste jag läsa ikapp Hanna Fahls melodifestivalblogg i DN. Även om jag slutade hänga med när barnen blev för stora för att vilja titta, måste man ju ha nåt slags socialt kitt för att hålla ihop samtalet i fikarummet på jobbet. De få gånger jag hinner ta mig till fikarummet...

Men själva programmet orkar jag bara inte playa. Har dessutom hört ett hemskt rykte om att Christer Sjögren sjöng "Life on mars" och såg jag det skulle jag kaskadspy på mormors matta (den som inte får slängas). Fick en liknande obehagskänsla i magen när jag häromveckan lyckades se ett halvt avsnitt av På Spåret, där en musikfråga handlade om Iggy Pop. Nåja, det kunde varit värre. Kicki Danielsson kunde tolkat Janis Joplin, eller Pernilla Wahlgren härmat Patti Smith.











Brr! Det är andra veckan i februari, men solen skiner och det finns förhoppningar om en ny vår.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , och annat intressant

torsdag, februari 10, 2011

Sökes: Toppsäljare till vara som ännu inte finns

Jag har en förmåga att tänka och säga saker snabbt och spontant. Det är både en tillgång och en förbannelse. Jag tror inte jag får nån Branting-medalj för det jag sa till Aftonbladet igår när de ringde och frågade vad jag tyckte om valberedningens arbete.

Men lika ofta som jag tänker snabbt, behöver jag också tänka långsamt och länge. Det är nånting jag sysslat mycket med sedan valnederlaget. Många omkring mig var både snabba och säkra. Det var Monas fel, vänstersvängen, högersvängen, valstrategin, medias, RUT:s, ja t o m väljarnas fel! Men egentligen vet vi att det inte är så enkelt. Därför lyssnade jag, tänkte, pratade och fikade med en massa folk. Folk som var sossar, icke-sossar, medlemmar, icke medlemmar, före detta medlemmar eller rent av medelmmar i nåt annat parti. Det var otroligt intressant. På fem månader på fiket utanför stadshuset har jag lärt mig mer än på fem år därinne.
Jag har nu samlat på mig en massa skrivna sidor med tankar, som sakta börjar forma sig till en slags att-göra-lista, där uppgifterna måste lösas uppifrån och ner.

Därför sade jag till Aftonbladet: - Det funkar inte att göra saker i den här ordningen. Valberedningen gör det arbete de har fått i uppdrag att göra, efter bästa förmåga och i kontakt med så många medlemmar de bara hinner. Men eftersom deras uppdrag är så tokigt har de små möjligheter att lyckas. De ska ta fram ETT förslag på EN partiledare till en kongress som ska hållas i mars. Till denna kongress är också kriskommissionens slutanalys beställd. Socialdemokraterna ska alltså anlysera valnederlagET och komma med förslag på ny politik och organisation till ett datum som är satt med hänsyn till ett partiledarval, en åtgärd som egentligen borde komma sist i processen!

Det går inte. Vi måste börja med att ställa oss frågorna: Vad är problemet? Vad beror det på? Hur vill vi att det ska se ut istället? Beskriv hur det ska funka och vilken väg vi vill gå för att komma dit! SEDAN kan vi fundera på vilka arenor och med vilka företrädare vi ska kommunicera denna berättelse.

Så här ser en förkortad version av min att-göra-lista ut. Jag kommer fram till partikongressen att fortsätta samla in människors åsikter och idéer, sossar och icke-sossar, medlemmar eller icke-medlemmar, det spelar ingen roll. Sedan kommer jag presentera en förslag på åtgärder under varje punkt på den där att-göra-listan, en om dagen, här på bloggen. Och om jag får medlemmarnas förtroende att åka på partikongressen, hoppas jag få debattera och samtala om dem där också.

ATT-GÖRA-LISTA:

1. Svara på frågan: Vad är problemet?
S uppfattades som otydliga i valet. Det är inte konstigt; det dunkelt tänkta blir det dunkelt sagda. Det har märkts i de senaste tjugo årens val att man egentligen bara försökt lappa o skruva litet i en gammal lösning, som funkade på problemen förr men inte förmår det nu. S har blivit ett alltmer konservativt parti. Sluta med nostalgiska tillbakablickar, försök inte låna glans från forna ledare, stoppa dem på ett museum och stäng dörren. Börja om från början:

Vilka problem skulle vi se om vi samlades för att bilda parti idag? Hur ser Sverige ut? Vilka möjligheter har politiken och vilka har den inte? Willy Brandt sa att en modern socialdemokrati alltid måste "rida på toppen av tidens våg". Den svenska socialdemokratins styrka har varit att vi vänt oss till de samtida moderna tänkarna; forskningen och kulturen, men de senaste decennierna har vi vänt oss allt mer inåt, på ett närmast självgott sätt. Skaffa för tusan omvärldskoll och lyssna noga på vad forskningen säger om dagens och morgondagens samhälle! Vilka är utmaningarna, möjligheterna, hoten? Vad funkar? Vad funkar inte? En bra start var Arbetarrörelsens forskarnätverks heldagsseminarium i riksdagen före jul. Men sådana initiativ måste tas av partiledningen och pågå hela tiden, i medgång som i kris.

2. Svara på frågan: Vad brinner vi för? Varför kändes Olof Palme nästan beredd att dö för sin övertygelse, när dagens företrädare mest framstår som om de "inte kan vänta" på att ta tillbaka makten?

Varför är du socialdemokrat? För du fick så goda vänner i SSU, för att facket nominerade dig, för att du var sur på barnomsorgen och de frågade om du ville ha ett uppdrag, eller för att du brinner för att förändra världen? Varför är du socialdemokrat IDAG? Den frågan måste vi kunna ge ett enkelt och glasklart svar på.
Och det duger inte att svara "för att jag tror på frihet, rättvisa och jämlikhet". Det är det något fler säger att de gör idag.

Mitt svar är: För att jag tror att människor blir rikare, både i plånboken och i hjärtat, i ett samhälle där vi löser saker med gemensamma krafter och för att jag känner ett ansvar att hjälpa till i det arbetet så att mina barn växer upp i en bättre värld. Där alla gör sin plikt och kräver sin rätt. I den ordningen. Där människor är trygga och fria nog att visa medmänsklighet. Där vi frågar vad vi kan göra för vårt land istället för vad vårt land kan göra för oss.

Under Kriskommissionens öppna seminarium var det dominerande budskapet: Jämlikhet ... låt oss marknadsföra oss som ett parti som strävar efter att uppnå jämlikhet! Det är, som Anybody´s place skriver, "ungefär lika effektivt som om
ICA-handlarnas centralorganisation skulle ha krismöte och enas om att nu jädrans sätter vi igång och säljer livsmedel! Vad TROR partiet på, vad VILL vi göra åt de problem vi ser och hur KAN vi visa hur det ska genomföras? Just nu verkar det som om Socialdemokraterna söker en toppförsäljare till en ännu inte färdig vara som vi ska övertalas att köpa om 4 år?"

Tala om vad vi vill och inte vad de andra gör för fel. Gnäll-patos funkar inte. Speciellt inte i ett läge när många tycker att utvecklingen går åt rätt håll.

3. Svara på frågan: Vart vill vi?
Om vi nu säger att vi tror på att frihet, jämlikhet och solidaritet är varandras förutsättningar, hur tacklar vi då, med denna ideologiska vision i ryggen, dagens och morgondagens problem, möjligheter, hot och hopp? Problem, analys, sedan dröm, vision och sist vägen dit; förslagen. Denna berättelse måste genomsyra ALLT; politiska förslag, kommunikation, företrädare, paketering, organisation). Vilka förslag har vi för att undanröja hindren för att fler människor ska kunna leva rikare liv och må bättre? Detta är en berättelse på så kallad medellång sikt, nånstans mellan frihetjämlikhetåsolidaritet och 3:12-regler, som jag tror vi behöver. Det är det svåraste av allt. Flum är lätt, detaljer kan vi tjafsa om tills vi dör, men färdriktningen just nu, den är svår den.

4. Sök lösningar! En av Socialdemokraternas styrkor är formulera ny politik som svar på tidens stora frågor. ATP på 50-talet, jämställdhetsreformer på 80-talet, budgetsanering följt av kunskapslyft på 90-talet.
Men det betyder inte att vi måste kommunicera i varenda fråga, särskilt inte i opposition. Tydlighet är väldigt viktigt. Gräv därför inte för djupt i verktygslådan, koncentrera på de förslag som förändrar livet på allvar. Våga göra ekonomiska prioriteringar, tydligt valda utifrån den där visionen på medellång sikt. Vi kan inte erbjuda ”extra allt” som nån Burger King-kedja.

Lösningarna måste handla om både logos, etos och patos. Därför har jag delat in dem så:

”Logos"Ekonomin är en avgörande fråga för många väljare. Svenskarna har traditionellt röstat på (S) för att detta varit vår styrka, även internationellt. Nu förlorar vi i vår starkaste gren. I ett läge med hög arbetslöshet tror 2/3 av väljarna att en borgerlig regering är bättre på att fixa ekonomin och jobben. (S) har har inte löst problemen med klyftor, och i takt med globaliseringen har våra verktyg blivit allt slöare. (M) hade en ny idé, som de brann för, och folk var tillräckligt desillusionerade och besvikna på (S) för att pröva något nytt; hästskitsteorin. Men denna ekonomiska teori har tyvärr funkat dåligt, långtidsarbetslösheten ökat och urholkningen av trygghetsförsäkringarna som betalat de skattesänkningar som skulle sätta fart på hjulen skadar dem som redan ligger och gör resten mindre innovativa och förändringsbenägna. Därför behövs nya idéer för tillväxt, byggda på omvärldsanalys (globaliseringens villkor) och forskning. Inte gammaldags ideologisk dogmatism. Leder lägre löner till mer jobb? Nej. Höjda bidrag? Nej! På Tillväxtkongressen 2004 och Malmökongressen två år senare fanns embryon till detta; det talades om såddkapital, företagsinkubatorer och kompetensförsäkring, men vad hände med de idéerna?

Sluta sila mygg och svälja kameler. Lyckas vi med vårt huvuduppdrag, sätta folk i arbete, får vi in mer skattepengar. Men det handlar också om hur människors skattepengar används. När vi talar om rofferi och slöseri med skattepengar genom exempelvis dåliga upphandlingar eller oskäliga vinster och dålig koll på kvaliteten i privat vård eller skolor, då lyssnar folk mer intresserat än då vi käbblar om några ören i höjd eller sänkt skatt.

”Ethos" Rättvisa och välfärd åt alla omfamnas nu av alla partier, och är nåt som folk förväntar sig ska levereras. I den grenen tävlar nu även de nya moderaterna. Många sossar kokar av ilska över detta falskspel och lånande av ord som "rättvisa" och "tillsammans", men tänk om de faktiskt menar vad de säger? Jag tror faktiskt inte att Anders Borg är någon Sauron. Han TROR faktiskt att högerideologins ekonomiska modeller leder till mer rättvisa. Och folk som fått en tusenlapp mer i plånboken tenderar att tro den som säger att de sjuka och arbetslösa, faktiskt kommer få det bättre nu.

Men rättvisa är som Per Albin Hansson skriver: "...icke fråga om alldeles lika stora stycken av kakan, det är en fråga om nog för alla."... "Jämlikheten skall icke leda till jämnstrukenhet, den skall i stället låta allting växa efter sin egenart."

Medan högern tror att jämlikheten leder till ett mer likriktat samhälle, tror vänstern att den är själva förutsättningen för människans frihet, och därmed olikheter. Men det som ska fördelas lika i samhället är livschanser, inte pengar. Ett uttryck som jag gillar mycket är det som hämtats från den gamla Esaias Tegner-strofen: "Gör din plikt och kräv din rätt". I den ordningen.

Jan Kallberg, en klok man som skulle kunnat vara socialdemokrat, men tyvärr inte är det, skrev i AiP efter valet: "Traditionella SAP stod för hedersamt arbete, sparsamhet med allmänna medel, nästan religiös lojalitet till öppenhet och ideellt arbete för andras bästa. Den gode socialdemokraten utbildade sig, lärde sig, gjorde rätt för sig och var ärlig.
Genom att höja nivån på arbetarklassen genom folkbildning, nykterhet, strävsamhet och ideologiskt driven öppenhet bevisade den tidiga socialdemokratin att den var statsmannamässig. Det skulle aldrig tänkas tanken att man blev socialdemokrat av egen vinning". I dagens desillusionerade "sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-samhälle" är det viktigare än nånsin att bygga upp den inställningen och det förtroendet igen, mellan människor och mellan medborgarna och politiken.

"Pathos" Känslan av ha ett rikt liv, vad är det för dig? Förmodligen inte bara ett bra jobb, tryggt hem och pengar i plånboken.
Tid, gemenskap, hemkänsla, andliga värden, vänskapsband? (M) pratar ofta om den där plånboken, vilket förstås tilltalar människor, speciellt om de sitter trångt till. De talar om sin ekonomiska politik i termer av rättvisa, vilket många gärna vill tro, speciellt om de själva tjänat på den. Utöver ekonomisk frihet tycks moderaterna inte drömma om så mycket. Vi sossar har ofta hoppat på trenden att motivera våra förslag ekonomiskt.

Men samtidigt som allt fler anger SHOPPING som ett av sina fritidsintressen, börjar allt fler ifrågasätta stressen och pryljakten. Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Det är frågor som en modern socialdemokrati måste börja prata mer om. Det handlar om att förstärka de inre värden som enligt WWF-rapporterna går hand i hand med en hållbar livsstil: personlig utveckling, känsla för samhällsgemenskap och relationer människor emellan. Att förstärka de intrisikala värderingarna på bekostnad av de extrinsikala.

5. Bryt innanförskapet och återskapa förtroendet
För att göra allt det där man brinner för, måste man ha människors förtroende. Det har inte (S) idag. Den (M)oderatstyrda alliansen har det nätt och jämnt, men är beroende av stöd från SD, det parti som är det tydligaste tecknet av alla på att människor förlorat förtroendet för samhället och politiken. Och politiken är, p g a vårt långa maktinnehav, fortfarande synonym med (S).

Socialdemokratin var en gång en rörelse som var väl förankrad i samhällets alla led. Nu har vi flera likheter med en sekt, med ett särskilt språk och ett umgänge som inte speglar det omgivande samhället. Fler medlemmar är över 80 år än under 30. Vart fjärde år vågar sig denna skara ut på gator och torg och uppmanas att knacka dörrar utan annat bestämt budskap än att fråga folk vad de vill. Det duger inte, det ska vi veta utan "samtalskampanjer". Men när kontakter och lång och trogen tjänst är det som premieras för den som vill ha nåt att säga till om, är det lätt hänt att man fastnar i politiken, både jobbmässigt och vänskapsmässigt, och då missar man en hel del av det som pågår utanför tryggheten i Folkets Hus.

6. Hitta en schysst förpackning
Sist är det dags att hitta ett ansikte utåt, ledare och talespersoner som är bra bärare av vår vision, men också budskap, formspråk osv. Ledarskapet handlar inte bara om en ledare. Alla som följt dramat runt Mona Sahlin vet att vår politik inte utformas av ledaren ensam, utan av en mängd mäktiga personer i ett stort ledargarnityr. Det hjälper inte om han eller hon har övermänskliga krafter; spelar ingen roll vem som leder en rörelse som står still.

Med tanke på förtroendekrisen och problemen med innanförskapet, borde kanske ett halvt arbetsliv utanför partiet och halva vänkretsen utanför partiet vara ett minimikrav? Men det lär ju ta litet tid att hitta nån sådan, med tanke på att det är det precis motsatta som premierat fram de kandidater som anses valbara idag. (Internt alltså, inte av väjarna!)

Det var därför jag sade att man borde vakanssätta partiledarposten. Valberedningen har fått ett omöjligt uppdrag, av det enkla skälet att det är fel uppdrag. Gör om, gör rätt! Det behovet tror jag både väljare och media har förståelse för. Sätt tills vidare kriskommissionen i ledningen, med huvuduppgiften att ta fram politiken, i den ordning jag skissat på här ovan. I det arbetet kommer det utkristalliseras ett lag som kan förverkliga dessa visioner och idéer. Och chansen, eller risken, finns att dessa brinnande visionärer är några helt andra än dem som finns på Aftonbladets heta lista idag.

Solnas egen Peter skriver bra som vanligt, liksom Gustav Fridlin på SVT debatt och Högbergs tankar och Öppna kriskommissionenTokmoderaten och SvD och Politikerkollen och Krassman och Utsikt från ett tak och Claes Krantz och Mitt i steget och Martin Moberg och Annika Högberg och HBT-sossen och Expressen och SvD och DN och Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , och annat intressant

söndag, februari 06, 2011

Det kallas demokrati

Idag skriver SvD om de feberyra arenadrömmarna i Stockholm. Vilken artikel i ordningen är det om maktmännens monumentbyggande? Jag vet inte, de börjar bli många nu. Men så gott som alla som skriver eller kommenterar verkar överens: -Det är vansinne, det kommer inte gå ihop, varför samverkar inte kommunerna om gemensamma byggen istället!? Det är egentligen bara i de slutna sammanträdesrummen där kommunens och byggbolagens herrar möts som tonläget är ett helt annat; -Det här kommer bli en toppenlyckad satsning som ger vinst från år ett!

Hur kan några få beslutsfattare ha så diametralt andra åsikter och visioner än de flesta andra människor? Jag tror det beror på vilka man lyssnar på, vilka man träffar. Om man mer ofta sitter i samtal och möten med dem som bygger arenorna än dem som man hoppas ska betala för att besöka dem, får man nog tyvärr en litet begränsad verklighetsuppfattning. Samma sak med den där tomten som reades ut till Pysslingen AB: Om man låter sig uppvaktas av ett bolag som vill bygga en privat förskola, så får man nog en litet annan förskola än om man hade börjat med att tala med dem som ska sätta sina barn i den där förskolan.

På en annan sida i tidningen häcklar den borgerliga ledarredaktören P J Anders Linder Göran Persson för att han tycker orden "Votering är begärd och skall verkställas!" är fina och högtidliga ord. P J Anders Linder, som bedriver nån slags söndagsskola i borgerlig ideologi, säger att borgerliga människor inte gillar när beslut tas av politiker. Han tycker att det är "bättre att makten finns hos individer, familjer, frivilligorganisationer, kulturinstitutioner, universitet, bolag och stiftelser än att den samlas i några få mötesrum där votering begärs och klubbslagen dånar".

Och det låter ju jättebra, vid en ytlig betraktelse. Ska de där maktrusiga politikerna verkligen få bestämma över ditt privatliv? Nääeej! Visserligen lägger han litet klädsamt till att demokrati är det enda rimliga styrelseskicket, men det är ju inte önskvärt att "politiken expanderar i syfte att styra allt mellan himmel och jord".

I arenafrågan är det precis det politiken har gjort. De politiker som fått folkets förtroende att använda deras skattepengar så klokt som möjligt har bestämt att det är en kommunal kärnverksamhet att bygga, äga och driva en arena som inte ens stadens egna fotbollslag vill ha eller har råd att spela på.

Detta hade aldrig hänt om de satt sig ner i samtal med dem de ska tjäna, medborgarna, istället för att sätta sig i bolagens styrelserum. Förr var torget arena för demokratin, där hade man samtal med folket och lät dem rösta om saker. Det kanske är dags att fundera ett tag på vad det vackra ordet demokrati innebär. Används den rätt är orden "votering är begärd och skall verkställas" en garant för rättvisa och rättssäkerhet.

I Solna gillar den styrande (M)ajoriteten ordet företagsvänlig. De har fått pris av näringslivet som Sveriges Företagsvänligaste Kommun, bland annat för att skatten är låg och det går snabbt att få bygglov i Solna. Att bolagen är glada för att det går geschwinnt att få bygga saker i Solna hajar jag. Varför de premierar låg skatt är mer oklart; företag betalar ju inte ett öre i kommunalskatt? Det kanske är direktörernas skatt de månar om. Men hur som helst kanske det är dags att börja fundera litet på det där ordet "företagsvänlig"också. Är man vänlig mot ett litet antal storbolag är man förvisso företagsvänlig, men knappast marknadsvänlig. Och om jag lärt rätt i den där söndagsskolan i borgerligt tänkande så var det ju marknaden som skulle styra istället för de folkvalda, i skön förening med familjen, frivilligorganisationerna, kulturen och allt vad det var?

P J Anders Linder, som i grund och botten är en klok man, ger ett råd som jag gärna vidarebefordrar till Solnas borgerliga politiker, om de nu skulle ha missat söndagsskolan i SvD: Staten ska inte göra sådant som andra kan göra bättre. Om nu marknaden styr så bra, så låt den då bygga sina arenor på egen hand, utan inblandning av kommunala skattemedel!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , och annat intressant

fredag, februari 04, 2011

Vakanssätt partiledarposten!

Jag måste bara dela med mig av några kommentarer jag fick när jag skrev några besvikna kommentarer om S-valberedningens kriterier på en ny partiledare, som nu är klara: "person med ledarerfarenhet, väl förankrad, kunna samla och utveckla organisationen, långsiktigt ledarskap, god förmåga att kommunicera". De var så allmänna att de kunde passa in i varenda medelmåttig chefsrekryterares vokabulär. Som alla mediokra företag på dekis satte man sina förhoppningar högt om en allvetande omnipotent chef som skulle komma och svinga företaget till stratosfäriska marknadshöjder. En duktig headhunter vet att sådana ledare inte finns, eller i vilket fall är mycket, mycket sällsynta. Jag har många gånger efterlyst ett lag, en ny partiledning istället för en partiledare. När Solna nu startat sin ombudsröstning till partikongressen har både jag och Stig Malm skrivit om detta i våra kandidatpresentationer:

Johanna Graf: Vill inte åka på kongress om det bara ska bli en kröningstillställning för en ny partiordförande. Vill däremot gärna åka dit för att diskutera och rösta fram en politik och en ny partiledning. I den ordningen.


Stig Malm: Att man lägger gamla åsikter åt sidan och är beredd att tänka nytt. Därutöver önskar jag fler kandidater än en att välja på när det gäller att utse ledningen för partiet.


Det är som sagt helt klart fler än vi som ser problemet. Så här lät det på Facebook:
"Det är uppenbarligen så illa att valberedningen letar efter en frälsare i stället för att bygga ett lag. Varför inte fråga Erik Hamrén om han kan ta över valberedningens jobb. Han är bra på att både peta dem som inte fyller sin plats, på att sätta stjärnorna där de passar bäst och att skapa ett lag som spelar tillsammans."
"Låter som man söker en man född i Betlehem, som kunde gå på såväl vttnet som att få några fiskar och brödkakor att räcka till en stor andäktigt lyssnande skara."
"Tycker att man till stora delar har missat det viktiga. En ordförande, och alla andra ledare (förutom militära), ska först och främst vara goda lyssnare och samordnare. Att utveckla partiet osv är för stort för att ligga på EN person. Ledarens uppgift är att peka ut en ungefärlig färdriktning och sen samordna underhuggarnas insatser."
"Efter att ha läst kriterierna konstaterar jag att det enda valberedningen nu kan göra är att föreslå en vakanssättning av partiledarposten, tills något fenomen upphittas någonstans (oklart dock var vi ska leta) som svarar mot dem allihop. S...om många redan konstaterat, ingen kan svara mot alla dessa krav på en gång - och även om någon faktiskt skulle ha alla de önskade egenskaperna på en gång, skulle tiden inte räcka för alla de uppgifter de hör ihop med. Det enda rimliga är, givetvis, fler personer, som kompletterar varandra och delar på funktionerna."
När moderaterna skapade de nya moderaterna var man fem i laget; Reinfeldt som var ansiktet utåt, Borg som var hjärnan bakom, Littorin som höll ordning på partiet och Alliansen och så två kommunikatörer (symptomatiskt nog!); Schlingmann och Schenström. Ett lag. Annars hade det aldrig gått. Men i (S) tror vi fortfarande på den starka landsfadern(!), vilket inte minst märktes på onsdagens seminarium "Fullt Upp", där hela fackföreningsrörelsen fick tårar i ögonen av lycka när Göran Persson intog talarstolen.

Nej, det är uppenbarligen så att socialdemokratin behöver utveckla sin syn på ledarskap. Fram till nu har den gjort att det varit väldigt svårt för dem som inte varit gamla i gården och väldigt trömlinjeformade att ens komma ifråga på högre poster, dit endast de som spelat sina kort väldigt smidigt och väldigt länge beretts tillträde. Detta har skapat den brist på valbara ledare vi har idag. För att råda bot på det behövs ett rejält omtag. Medan partiet gör den hemläxan kan kriskommissionen få leda.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , och annat intressant

onsdag, februari 02, 2011

Lättare att starta en skola än en korvkiosk

Jag träffade en kompis som jobbar som skolinspektör. (Jo, vissa kommuner har sådana, dock inte Solna). Vi pratar om nyheten om pedofilen som startade skola, skatteflyktingen som tog över och tömde den och hans 80-åriga pappa som fick ta över den när de andra in i fängelse. I styrelsen för skolan sitter nu skattesmitarens hustru, tidigare dömd för koppleri.

Hur kan det få gå till så här? Måste man inte kolla folk i belastningsregistret, undrar jag naivt. Jodå, utdrag från kriminalregistret måste tas på personer som ska jobba i för- och grundskolan för att kolla att de inte är pedofiler. Men det gäller inte för gymnasieskolan och inte på personer som startar, driver eller köper en skola!

Man kan ju tycka att den folkpartist som sitter i skolans styrelse tillsammans med den koppleridömda frun skulle dragit åt sig öronen, men icke.

Hur ser egentligen den moraliska kompassen ut hos dem som styr över detta?? Och hur är det ställt med kvaliteten på politiska beslut om vilken koll vi ska ha på verksamhet som läggs ut på privat drift? Signalspaning? Javisst! Kolla kriminalregistret på folk som ska ta hand om våra barns utbildning? Näpp! Snart behöver vi väl inte lägga oss i det alls. Det räcker väl att fullmäktige och riksdag hålla ett par möten efter varje val och beslutar om att förlänga tidigare antagna entreprenader.

Om du vill driva en matservering kollas allt hypernoga, du kan få oanmälda besök av såväl socialförvaltningens alkoholhandläggare som miljöförvaltningens hygienkontroll. Men köpa och driva en skola krävs det inte mycket för. De ekonomiska förutsättningarna att driva skolan tittar skolinspektionen på, men om man har för vanan att tömma företag påpengar eller antasta småflickor, det har man tyvärr inte möjlighet att göra nån koll av.

Man kan ju möjligen tycka att det borde vara lättare att starta en korvkiosk än en skola...
Annars finns risken att ordet "friskolor" ger helt fel associationer och signaler till människor vars moraliska kompass inte funkar.

Centerpartisten Magnus Andersson skriver klokt om hur det med frihet också följer ansvar. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , och annat intressant