Hur undviker vi maktens djävulska frestelser?

Efter gårdagens debattartikel i SvD har jag och de andra undertecknarna Jonas Morian, Sandro Wennberg, Alexandra Einerstam och Johan Westerholm fått tusentals (!) kommentarer, telefonsamtal och mail från människor som välkomnar en öppen partidebatt kring Juholts bostadsaffär. Vi påstår inte att Håkan Juholts agerande varit avsiktligt eller olagligt, för det vet vi inte än, men vi säger att man som partiledare med 17 år i riksdagen – borde insett att det är olämpligt.

Vi skriver om hur viktigt det är med personligt ansvarstagande och en god moralisk kompass i politiken. Annars förlorar folk tilltron, och i slutändan växer misstänksamhet, politikerförakt och slutligen hat. Förlorar människor tilltron till att politiker gör sitt bästa och är kapabla att förvalta deras förtroende och skattepengar väl, så kommer de inte finna det mödan värt att själva bidra och göra rätt för sig eller ens rösta på ett demokratiskt parti längre. Häri ligger det verkliga hotet, inte bara mot vårt parti, utan mot hela samhällskänslan.

Ett försvagat förtroende för den politiska sfären, att den består av roffare, har försatt Grekland i den position de är i. En position där låg skattemoral och en stor svart ekonomi nu fört dem till statskonkursens rand, som Johan Westerholm skriver.

Idag skriver Peter Weiderud från de kristna socialdemokraterna på DN Debatt delvis samma sak som vi skrev i Svenskan igår; att det inte handlar om förundersökningen och ifall Juholt följt lagen eller inte, utan om att vi måste återerövra en sund kultur där det aldrig går att krypa ur det personliga ansvaret.

Jag kommer osökt att tänka på Tage Erlander. När han slutat 1969 kom hans fru Aina till regeringskansliet för att återlämna några pennor hon hittat hemma, som det stod "Tillhör Statsverket" på. Inte för att de riskerade ett mediadrev om det upptäcktes, utan för att de tyckte att man skulle lämna tillbaka det som inte tillhörde dem.

Som Peter skriver: Väljarna vill inte ha felfria politiker. Men de vill ha ärliga och pålitliga politiska ledare.

Varför tappar man den inre kompassen? Jag tror det kan ha med långvarigt maktinnehav att göra. Alexandra Einerstam publicerar på sin blogg hela Václav Havels tal Maktens djävulska frestelser, och det är verkligen läsvärt. Politikern blir fånge i sin egen ställning, hos sina förmåner och i sitt ämbete. Det som uppenbarligen bekräftar hans identitet och därigenom hans existens håller i själva verket på att omärkligt ta hans liv ifrån honom.

Gustaf Fridolin har också läst Havel, och skriver i den utmärkta DN-artikeln Politiken har blivit en karriär:

Demokrati kanske är som kärlek - när vi tar den för given så dör den. Eller kanske är demokratin som en stol i ett arbetsrum för riksdagsledamöter. Om man ser den som en självklarhet så har den genast förlorat allt annat värde än att härbärgera en bakdel.

Demokratin är inte de människor som sitter i riksdagen, den är inte enbart ett sätt att förvalta ett land utan framförallt den upplevelse av delaktighet som människorna som bor där känner i de beslut de gemensamt fattar. Och då måste fler få möjlighet att göra en vända in i politikens maskinrum.

Det där sista har jag länge slagits för själv, att man inte ska sitta för länge på sina uppdrag. Både för att man riskerar att förlora kompassriktningen och bli ett med sitt uppdrag, men också för att man förlorar sitt fuck-off-kapital. När man blir beroende av sitt uppdrag för sin försörjning, när ens förmåga att betala hyran blir avhängig ens partilojalitet och förmågan att hålla sig väl med rätt människor så att man får sitta kvar, då riskerar man att få helt fel bevekelsgrunder för sina åsikter och ställningstaganden. Dessutom skulle både politiken och arbetslivet må väl av litet mer korsbefruktning. Som i fallet med Margot Wallström och Gustaf Fridolin, som gått ut och in ur politiken några vändor. Jag gillar inte Miljöpartiets regel om max tre mandatperioder på samma uppdrag, dels för att det frfelar hela syftet när de kommer undan med att en riksdagsman bara hoppar till Landstinget och fortsätter där i ytterligare 12 år, dels för att det är så slutgiltigt. Vad är det som säger att inte t ex Maria Wetterstrand skulle bli en alldeles utmärkt riksdagseldamot igen om hon bara tog en vända ut i arbetslivet några år och sedan fick komma tillbaka till riksdagen?

Själv tänker jag tillämpa min egen regel om var tredje mandatperiod utanför politiken. Två inne, en ute, och sedan kan man om man har lust kandidera igen. Mina åtta år har gått nu, och jag ska alldeles snart sluta. Iallafall med politiken som yrke. Jag kommer alltid jobba frivilligt som vanlig medlem. Och kanske kommer jag tillbaka när jag fått vara ute i arbetslivet igen några år och hämtat ny kunskap. Om vikten av att bryta innanförskapet skriver jag på Aftonbladet Debatt idag.

Men det duger inte med bara "more of the same"; nån ny ur partitoppen som suttit lika länge, om än aldrig så grundligt synad i sömmarna. Precis som i Solna, där den korruptionsåtalade moderaten Lars-Erik Salmine till slut tvingades avgå, kommer en efterträdare till Juholt väljas i det närmaste toppskiktet. Mitt krav på en valbar politiker, oavsett position, är att han eller hon tillbringat mer än halva sitt yrkesverksamma liv utanför politiken och ha åtminstone mer än halva sin vänkrets utanför politiken. Är det för mycket begärt, ja då har vi ett verkligt stort problem!

Mer om det förslag för att ge gamla politiker litet fuck-off-kapital som jag skriver om i Aftonbladet Debatt idag, kan du läsa om HÄR.

Att kalla sig folkrörelse förpliktigar, tycker jag. Om hur nära hycklarstämpeln ligger, skrev jag om i våras, långt innan jag visste vad som skulle komma.

Jag har samlat på mig ett antal åsikter och idéer under mina fredagar på caféet utanför Solna stadshus, dit jag flyttade ut direkt efter att valstugan transporterades bort efter valet förra hösten. Här är den Att-Göra-Lista för (S) som dessa grymma samtal resulterat i.

Igår chattade jag, Widar Andersson och Jonas Morian med Aftonbladets läsare om Juholtaffären. Läs hela chatten HÄR. Lyssna också gärna på Jonas Morian i P1 Morgon. Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, Håkan Juholt, bostadsbidrag, bedrägeri, riksdagen, riksdagsledamot, korruption, Solna, förundersökning och annat intressant

När jämlikhet inte upplevs som möjlig, rustar vi för ojämlikhet

Anne-Marie Lindgren har analyserat Håkan Juholts start som partiledare. Hon skriver bl a om hans kongresstal, som väldigt många reagerade försiktigt positivt på, även sådana som röstat borgerligt de senaste valen. Uppenbart finns ett sug efter värderingar som jämlikhet och solidaritet och någon som dessutom hävdar att de både behövs och fungerar i en värld full av individualism och marknadsfundamentalism. Framförallt tror jag det finns ett behov av framtidshopp för gemensamma lösningar som många människor inte upplevt har fungerat de senaste decennierna. Kan socialdemokratin signalera ett sådant framtidshopp i både ord och handling, är det nog välkommet av väldigt många som sett samhällsgemenskapen gå förlorad. När människor inte upplever att jämlikhet är möjligt, rustar de för ojämlikhet, som Håkan själv uttryckte det i sitt tal. Ett sätt att rusta själen, är att intala sig att horder av arbetslösa och sjuka i själva verket är lata simulanter, och att det därför nog är rätt att strypa A-kassa och sjukförsäkring rejält. Och så börjar man rösta på moderaterna. Hur gick det här till? Varför tappade folk tron på (S) som byggare av Sverige som världens bästa välfärdsland? Jag tror det har att göra med faktorer som påverkat vårt tänkande länge, under många fler partiledarperioder än den senaste: 1. "Kan själv" Människor har blivit mer välutbildade, säkra på sin egen förmåga och individualistiska. Dock inte i betydelsen egoistiska, där finns en viktig skillnad. Solidariska individualister har en kraft som mycket väl skulle gå att kanalisera på ett väldigt positivt sätt i ett samhällsbygge med grundidén att det är lönsamt för alla om fler får chansen att förverkliga sina livsdrömmar. Istället har vi frågat dem: Har du problem med något? Då har vi systemet för att fixa det åt dig! Men dessa människor tolererar inte att någon sätter sig på dem och talar om vad som är bäst för dem. De vill varken vara klienter eller reduceras till kunder, de vill vara medborgare och vara med på riktigt. Det gäller för övrigt även i partilivet, något som därför kräver en snar reformering för att inte dö ut. 2. Kravmaskinerna Det socialdemoratiska samhällsbygget gick till överdrift någon gång på 70-talet. Vi måste bestämma oss för vad som är smart att göra tillsammans och vad som människor gör bäst själva, ensamma, i föreningar eller i företag. När man tar ifrån människor deras drivkrafter blir de kravmaskiner; då hamnar vi idet som Erlander kallade de växande förväntingarnas missnöje. "Nånannanismen" breder ut sig. Istället för att fråga "Vad kan jag/vi göra för mitt/vårt land?" så säger folk: "Någon/Politikerna borde fixa det här åt mig/oss". Omvänt är det inget smart alls att reducera medborgaren till kund, som väljer och köper tjänster på en marknad, för då försvinner känslan av att vi har någonting med varandra att göra, då låser vi in oss i våra gated communities, då träffar vi mest likasinnade, då växer fördomar, hat och klyftor i livschanser, vilket är mycket olönsamt för ALLA. 3. Hycklarstämpeln Väljarna upplevde att (S) inte levererade det vi stod för och lovade. Det vi sade och det vi signalerade stämde inte överens. Samtidigt som så många fler fått det så oerhört mycket bättre, fanns det fortfarande en väldigt stor grupp som verkade stå permanent utanför. Statarsystemet var borta, men hade ersatts av en ny urban underklass där de senast anlända till Sverige stod lägst i rang. Samtidigt upplevdes makten och överheten, som med åren kommit att symboliseras av (S), sitta med sina höga arvoden, inlåsta med sina närmaste politikervänner, och inte begripa hur vanligt folk har det. Snyfttal på 1 maj står i bjärt kontrast till den verklighet folk upplever att politikerna skiter i. Att vara sosse förpliktigar oändligt mycket mer än att vara moderat, det ligger i själva grundmoralen. Sviker man det, ligger hycklarstämpeln nära. 4. Förlusten av tron på trygga auktoriteter Sekulariseringen har minskat människors förtröstan till en högre makt som gav dem trygghet, men också tilltron till auktoriteter. I gårdagens Sverige var läraren, prästen och andra som styrde de enda med utbildning och betraktades som de som visste bäst. Idag ifrågasätter välutbildade föräldrar ungarnas lärare på föräldramötena och sedan blir de förvånade när barnen likadant. Samtidigt trängde sig de yttre hot som Sverige levt tryggt isolerade ifrån så länge, krig och samhällsoro närmare. Dessutom tog de sig nya skepnader i form av miljöhot, globalisering och internationellt fungerande finansmarknader, som vred de verktyg som fungerat fram till nu ur händerna på beslutsfattarna. Socialdemokraternas löften om att Sverige var ett tryggt land som klarade allt bättre än resten av världen ekade alltmer tomma. Vi regerade som om allt var som vanligt, men i själva verket fungerade den nationella politiken allt sämre som styrform i en värld där Sverige och resten av världen var kommunicerande kärl. Jag tror det är viktigt att vi från och med nu blir väldigt tydliga med vad politiken kan och inte kan göra. Vad man som människa måste klara själv, vad vi tillsammans kan greja i Sverige och vad vi måste bli mycket bättre på att samarbeta med resten av världen om. 5. Värderingsförskjutningarna. De är subtila och svåra att beskriva. De har ägt rum länge, kanske som en medveten strävan från de krafter som av olika skäl tjänar på att få oss att bry oss mer om oss själva, om snyggast, rikast, dyrast kläder, än om vårt inre. Dessa "extrinsikala" värderingar som det kallas med ett fint ord, undergräver det som är dess motsats; de "intrinsikala" värderingarna som mer handlar om personlig utveckling, känsla för samhällsgemenskap och relationer människor emellan. Det leder till det vi sett i hela västvärlden de senaste årtiondena, att egenintresset och rädslan tar överhanden över trygghet, samhörighetskänsla och framtidstro. I en artikel i The Guardian skriver den brittiska författaren George Monbiot om hur britterna under Thatchereran alltmer började ta till sig extrinsikala värderingar. Genom att förändra vår uppfattning om vad som är normalt och acceptabelt, skriver han, så förändrar politiken våra tankar såväl som våra omständigheter. De människor som till exempel starkt värderar ekonomisk framgång har mindre empati, starkare manipulativa tendenser, en starkare dragning till hierarkier och ojämlikhet, starkare fördomar mot främlingar och mindre intresse av mänskliga rättigheter och miljön. Men det fungerar även tvärtom. Bra trygghetssystem och välfärd som funkar t ex, förstärker intrinsikala värderingar. Att stänga ute fattiga människor från sjukvården normaliserar ojämlikhet och förstärker extrinsikala värderingar. Den skarpa högersväng som började med Margaret Thatcher och kvarstod under Blair och Brown, regeringar som alla betonade dygderna med konkurrens, marknaden och ekonomisk framgång, har förändrat våra värderingar, skriver Monbiot. Undersökningen ”British Social Attitudes” visar t.ex. en skarp nedgång under denna period i allmänhetens stöd för en politik som fördelar rikedom och möjligheter. Inte bara reklambranschen , utan även högerpolitiker har förstått vikten av värderingar när man vill förändra den politiska kartan. Att Svenskt Näringsliv och dess företrädare haft dena kunskap länge och att de har arbetat väldigt medvetet utifrån detta för att urholka svenskarnas föreställning om att vi har någonting med varandra att göra, får man en smärtsamt klar insikt i när man läser denna 24 år gamla artikel i SvD. Fascinerande läsning. 6. Jultomtepolitiken Socialdemokratins respons mot denna trend har varit katastrofal. Istället för att konfrontera förändringar i värderingar, så har vi försökt anpassa oss till dem och försökt nå människor genom att vädja till egenintresset. Vi har vädjat med ekonomiska argument; "Med oss får du 100 kr mer i barnbidrag", "Vi höjer bara fastighetsskatten för de dyraste villorna". Det har som bekant inte gått nåt vidare. Istället gäller det nu att, med Juholts hållning som utgångspunkt, finna konkreta budskap och förslag som ger människor hopp och tro på att en mänskligare, varmare och friare värld är möjlig. Men han kan inte fixa det själv. Gud finns inte längre. Men det betyder för den skull inte att var och en måste stå ensam. Många säger nu att det är upp till bevis för Håkan Juholt, men det är det banne mig lika mycket för alla oss socialdemokrater. Och det är bråttom. Folk har blivit svikna förr och den lilla strimma av hopp många nu tillåtit sig känna kan snabbt dö ut. Jag tror i motsats till en del bloggare att det inte handlar om någon smekmånad på 100 dagar, utan högst 60. I början på juni kommer SCB:s stora opinionsundersökning. Då kommer bilden att sättas av om det skett någon nystart eller inte. Och folk har som bekant en tendens att följa med strömmar. Upplever många det som om något nytt håller på att ske, blir fler nyfikna och positiva. Och vice versa. Organisera er, annars kommer andra göra det åt er, sa den den nu döde universitetsläraren och berömde historikern Tony Judt. Hans omtalade bok "Illa far landet". är varmt rekommenderad läsning till förvirrade men progressiva människor som tycker det börjar bli dags att ta itu med framtiden igen. Marika Åsbrink Lindgren , Högbergs tankar , Tord Oscarsson , Jinge , Peter Andersson , Johan Westerholm , HBT-sossen , Rebella , Martin Mobergs blogg , DN1 , DN2 , DN3 , Expressen , SvD , Svd2 , SvD3 , Aftonbladet , Ab2 , Ab3 , Expressen , Ex2 , GP , GP2 , Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokrati, socialdemokraterna, Tony Judt, George Monbiot, Håkan Juholt, tal, extrakongress, kongresstal, förnyelse, omstart, nystart, värderingsförskjutning, globalisering, auktoriteter, ideologi, solidaritet, individualism, solidariska individualister, framtidshopp, gemenskap och annat intressant

Houston, come in Houston, we have a problem

Två nyheter dominerar media; Reinfeldts varma överlämnande av bristen på hyresrätter i innerstan till marknaden, samt slutrapporten från (S) kriskommission.

Dagens Arena kallar Reinfeldts syn på bostadsbristen för "moderat icke-politik". Jag håller med, det är verkligen skruttigt. När 1800-talets politiker byggde den första stambanan i Sverige kostade den mer än hela BNP. På 2000-talet klarar de inte att bygga hyreslägenheter i Sveriges rikaste region.

Men det är inte förvånande, det är liksom själva grunden i den moderata ideologin att vi inte SKA lösa saker med gemensamma krafter. Då är det naturligt att politiken decimeras till en fråga om ledarskap och en smart förpackning.

Mer förvånande är socialdemokratins nästan religiösa fokus på En Ny Ledare istället för en ny politik. Detta allt överskuggande fokus, som lett till att Kriskommissionen nu i all hast måste lämna ifrån sig en slutrapport med krympt ambition till en hastigt tillkallad kongress vars enda egentliga uppgift är att kröna en ny ledare. Då blir förslagen därefter. Som en partikamrat sade igår: - De där slutsatserna hade de kunnat skriva den 20 september, så hade vi kunnat använda den här tiden till att jobba med förnyelsen och visionerna.

Lika litet som moderaterna börjar föra en politik för solidaritet bara för att de trycker upp en knapp som det står TILLSAMMANS på, blir det någon krisinsikt bara för att man döper en kommission till det, om inte denna kommission ges ordentligt med tid och utrymme. Och det blir inte någon NYSTART bara för att man döper en programpunkt på kongressen till det, om huvudsyftet med hela tillställningen är att kröna en ny Ledare.

Samma sak på förtroenderådet i december. Då delades en broschyr ut med titeln "NU FÖRÄNDRAS SOCIALDEMOKRATERNA". Inuti uppmanades folk att svara på frågan vad (S) skulle göra för att återvinna deras förtroende, åtföljt av en bli-medlem-talong. Den kunde varit gjord av reklambyrån som ritade in ordet "nya" i Moderaternas logga. Sedan sade Ibrahim Baylan åt alla ombuden att det visserligen var toppen med mer medlemsdemokrati, men nu skulle vi ändå göra som vi alltid hade gjort; tillsätta en valberedning ihopkomponerad av partidistrikten som skulle gå tillbaka till desamma och fråga vem de ville ha som ledare.

Socialdemokraternas struktur, arbetsformer och politiska uttryckssätt har formats i ett samhälle som inte längre finns. Inser man inte det OCH omsätter den insikten i radikala förändringar omedelbart, finns snart inte partiet heller.

Den "förändring" som nu äger rum inom (S) är i nivå med den förpackningspolitik som präglar de nya moderaterna. Reinfeldt och hans nyliberala moderaterna kan med rätta beskyllas för att vara små och visionslösa politiker som tappat eller aldrig haft tron på att medborgarna kan förändra samhället tillsammans. Men vart har socialdemokraternas visioner tagit vägen? Har de alldeles drunknat i partiledarsåpan? Är det rent av så illa att det inre spelet engagerar mer än samhällsbyggandet? Och behövs det verkligen 52 hjärnor för att berätta det som varenda bloggare har berättat sedan valnatten?

Nu ska jag villigt erkänna att jag inte hunnit läsa Kriskommissionens slutrapport, som presenteras på en presskonferens kl 10 idag, men jag misstänker tyvärr ändå att aldrig så många och bra förslag kommer möta samma öde som varenda valanalys gjort före denna; hylldöden. Det gäller såväl Sthlms läns utmärkta rekommendationer efter 2006 års val, som Mikael Damberg (!) med flera SSU:ares valanalys från 1998 med den talande titeln "Houston, Houston, come in Houston, we´ve got a problem!"

Anna Vikström är klok som vanligt, och Peter Andersson och Aftonbladet och Aftonbladet igen och igen och SvD och SvD igen och igen och Expressen och Tokmoderaten och GP och GP igen och Martin Moberg och Sandro Wennberg och utmärkta Jämlikhetsanden. Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, S förändras nu, partikongress, extrakongress, moderaterna, reinfeldt, kriskommission, förnyelse, visionslös och annat intressant Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern

Sökes: Toppsäljare till vara som ännu inte finns

Jag har en förmåga att tänka och säga saker snabbt och spontant. Det är både en tillgång och en förbannelse. Jag tror inte jag får nån Branting-medalj för det jag sa till Aftonbladet igår när de ringde och frågade vad jag tyckte om valberedningens arbete.

Men lika ofta som jag tänker snabbt, behöver jag också tänka långsamt och länge. Det är nånting jag sysslat mycket med sedan valnederlaget. Många omkring mig var både snabba och säkra. Det var Monas fel, vänstersvängen, högersvängen, valstrategin, medias, RUT:s, ja t o m väljarnas fel! Men egentligen vet vi att det inte är så enkelt. Därför lyssnade jag, tänkte, pratade och fikade med en massa folk. Folk som var sossar, icke-sossar, medlemmar, icke medlemmar, före detta medlemmar eller rent av medelmmar i nåt annat parti. Det var otroligt intressant. På fem månader på fiket utanför stadshuset har jag lärt mig mer än på fem år därinne.
Jag har nu samlat på mig en massa skrivna sidor med tankar, som sakta börjar forma sig till en slags att-göra-lista, där uppgifterna måste lösas uppifrån och ner.

Därför sade jag till Aftonbladet: - Det funkar inte att göra saker i den här ordningen. Valberedningen gör det arbete de har fått i uppdrag att göra, efter bästa förmåga och i kontakt med så många medlemmar de bara hinner. Men eftersom deras uppdrag är så tokigt har de små möjligheter att lyckas. De ska ta fram ETT förslag på EN partiledare till en kongress som ska hållas i mars. Till denna kongress är också kriskommissionens slutanalys beställd. Socialdemokraterna ska alltså anlysera valnederlagET och komma med förslag på ny politik och organisation till ett datum som är satt med hänsyn till ett partiledarval, en åtgärd som egentligen borde komma sist i processen!

Det går inte. Vi måste börja med att ställa oss frågorna: Vad är problemet? Vad beror det på? Hur vill vi att det ska se ut istället? Beskriv hur det ska funka och vilken väg vi vill gå för att komma dit! SEDAN kan vi fundera på vilka arenor och med vilka företrädare vi ska kommunicera denna berättelse.

Så här ser en förkortad version av min att-göra-lista ut. Jag kommer fram till partikongressen att fortsätta samla in människors åsikter och idéer, sossar och icke-sossar, medlemmar eller icke-medlemmar, det spelar ingen roll. Sedan kommer jag presentera en förslag på åtgärder under varje punkt på den där att-göra-listan, en om dagen, här på bloggen. Och om jag får medlemmarnas förtroende att åka på partikongressen, hoppas jag få debattera och samtala om dem där också.

ATT-GÖRA-LISTA:

1. Svara på frågan: Vad är problemet?
S uppfattades som otydliga i valet. Det är inte konstigt; det dunkelt tänkta blir det dunkelt sagda. Det har märkts i de senaste tjugo årens val att man egentligen bara försökt lappa o skruva litet i en gammal lösning, som funkade på problemen förr men inte förmår det nu. S har blivit ett alltmer konservativt parti. Sluta med nostalgiska tillbakablickar, försök inte låna glans från forna ledare, stoppa dem på ett museum och stäng dörren. Börja om från början:

Vilka problem skulle vi se om vi samlades för att bilda parti idag? Hur ser Sverige ut? Vilka möjligheter har politiken och vilka har den inte? Willy Brandt sa att en modern socialdemokrati alltid måste "rida på toppen av tidens våg". Den svenska socialdemokratins styrka har varit att vi vänt oss till de samtida moderna tänkarna; forskningen och kulturen, men de senaste decennierna har vi vänt oss allt mer inåt, på ett närmast självgott sätt. Skaffa för tusan omvärldskoll och lyssna noga på vad forskningen säger om dagens och morgondagens samhälle! Vilka är utmaningarna, möjligheterna, hoten? Vad funkar? Vad funkar inte? En bra start var Arbetarrörelsens forskarnätverks heldagsseminarium i riksdagen före jul. Men sådana initiativ måste tas av partiledningen och pågå hela tiden, i medgång som i kris.

2. Svara på frågan: Vad brinner vi för? Varför kändes Olof Palme nästan beredd att dö för sin övertygelse, när dagens företrädare mest framstår som om de "inte kan vänta" på att ta tillbaka makten?

Varför är du socialdemokrat? För du fick så goda vänner i SSU, för att facket nominerade dig, för att du var sur på barnomsorgen och de frågade om du ville ha ett uppdrag, eller för att du brinner för att förändra världen? Varför är du socialdemokrat IDAG? Den frågan måste vi kunna ge ett enkelt och glasklart svar på. Och det duger inte att svara "för att jag tror på frihet, rättvisa och jämlikhet". Det är det något fler säger att de gör idag.

Mitt svar är: För att jag tror att människor blir rikare, både i plånboken och i hjärtat, i ett samhälle där vi löser saker med gemensamma krafter och för att jag känner ett ansvar att hjälpa till i det arbetet så att mina barn växer upp i en bättre värld. Där alla gör sin plikt och kräver sin rätt. I den ordningen. Där människor är trygga och fria nog att visa medmänsklighet. Där vi frågar vad vi kan göra för vårt land istället för vad vårt land kan göra för oss.

Under Kriskommissionens öppna seminarium var det dominerande budskapet: Jämlikhet ... låt oss marknadsföra oss som ett parti som strävar efter att uppnå jämlikhet! Det är, som Anybody´s place skriver, "ungefär lika effektivt som om ICA-handlarnas centralorganisation skulle ha krismöte och enas om att nu jädrans sätter vi igång och säljer livsmedel! Vad TROR partiet på, vad VILL vi göra åt de problem vi ser och hur KAN vi visa hur det ska genomföras? Just nu verkar det som om Socialdemokraterna söker en toppförsäljare till en ännu inte färdig vara som vi ska övertalas att köpa om 4 år?"

Tala om vad vi vill och inte vad de andra gör för fel. Gnäll-patos funkar inte. Speciellt inte i ett läge när många tycker att utvecklingen går åt rätt håll.

3. Svara på frågan: Vart vill vi?
Om vi nu säger att vi tror på att frihet, jämlikhet och solidaritet är varandras förutsättningar, hur tacklar vi då, med denna ideologiska vision i ryggen, dagens och morgondagens problem, möjligheter, hot och hopp? Problem, analys, sedan dröm, vision och sist vägen dit; förslagen. Denna berättelse måste genomsyra ALLT; politiska förslag, kommunikation, företrädare, paketering, organisation). Vilka förslag har vi för att undanröja hindren för att fler människor ska kunna leva rikare liv och må bättre? Detta är en berättelse på så kallad medellång sikt, nånstans mellan frihetjämlikhetåsolidaritet och 3:12-regler, som jag tror vi behöver. Det är det svåraste av allt. Flum är lätt, detaljer kan vi tjafsa om tills vi dör, men färdriktningen just nu, den är svår den.

4. Sök lösningar! En av Socialdemokraternas styrkor är formulera ny politik som svar på tidens stora frågor. ATP på 50-talet, jämställdhetsreformer på 80-talet, budgetsanering följt av kunskapslyft på 90-talet.
Men det betyder inte att vi måste kommunicera i varenda fråga, särskilt inte i opposition. Tydlighet är väldigt viktigt. Gräv därför inte för djupt i verktygslådan, koncentrera på de förslag som förändrar livet på allvar. Våga göra ekonomiska prioriteringar, tydligt valda utifrån den där visionen på medellång sikt. Vi kan inte erbjuda ”extra allt” som nån Burger King-kedja.

Lösningarna måste handla om både logos, etos och patos. Därför har jag delat in dem så:

”Logos"Ekonomin är en avgörande fråga för många väljare. Svenskarna har traditionellt röstat på (S) för att detta varit vår styrka, även internationellt. Nu förlorar vi i vår starkaste gren. I ett läge med hög arbetslöshet tror 2/3 av väljarna att en borgerlig regering är bättre på att fixa ekonomin och jobben. (S) har har inte löst problemen med klyftor, och i takt med globaliseringen har våra verktyg blivit allt slöare. (M) hade en ny idé, som de brann för, och folk var tillräckligt desillusionerade och besvikna på (S) för att pröva något nytt; hästskitsteorin. Men denna ekonomiska teori har tyvärr funkat dåligt, långtidsarbetslösheten ökat och urholkningen av trygghetsförsäkringarna som betalat de skattesänkningar som skulle sätta fart på hjulen skadar dem som redan ligger och gör resten mindre innovativa och förändringsbenägna. Därför behövs nya idéer för tillväxt, byggda på omvärldsanalys (globaliseringens villkor) och forskning. Inte gammaldags ideologisk dogmatism. Leder lägre löner till mer jobb? Nej. Höjda bidrag? Nej! På Tillväxtkongressen 2004 och Malmökongressen två år senare fanns embryon till detta; det talades om såddkapital, företagsinkubatorer och kompetensförsäkring, men vad hände med de idéerna?

Sluta sila mygg och svälja kameler. Lyckas vi med vårt huvuduppdrag, sätta folk i arbete, får vi in mer skattepengar. Men det handlar också om hur människors skattepengar används. När vi talar om rofferi och slöseri med skattepengar genom exempelvis dåliga upphandlingar eller oskäliga vinster och dålig koll på kvaliteten i privat vård eller skolor, då lyssnar folk mer intresserat än då vi käbblar om några ören i höjd eller sänkt skatt.

”Ethos" Rättvisa och välfärd åt alla omfamnas nu av alla partier, och är nåt som folk förväntar sig ska levereras. I den grenen tävlar nu även de nya moderaterna. Många sossar kokar av ilska över detta falskspel och lånande av ord som "rättvisa" och "tillsammans", men tänk om de faktiskt menar vad de säger? Jag tror faktiskt inte att Anders Borg är någon Sauron. Han TROR faktiskt att högerideologins ekonomiska modeller leder till mer rättvisa. Och folk som fått en tusenlapp mer i plånboken tenderar att tro den som säger att de sjuka och arbetslösa, faktiskt kommer få det bättre nu.

Men rättvisa är som Per Albin Hansson skriver: "...icke fråga om alldeles lika stora stycken av kakan, det är en fråga om nog för alla."... "Jämlikheten skall icke leda till jämnstrukenhet, den skall i stället låta allting växa efter sin egenart."

Medan högern tror att jämlikheten leder till ett mer likriktat samhälle, tror vänstern att den är själva förutsättningen för människans frihet, och därmed olikheter. Men det som ska fördelas lika i samhället är livschanser, inte pengar. Ett uttryck som jag gillar mycket är det som hämtats från den gamla Esaias Tegner-strofen: "Gör din plikt och kräv din rätt". I den ordningen.

Jan Kallberg, en klok man som skulle kunnat vara socialdemokrat, men tyvärr inte är det, skrev i AiP efter valet: "Traditionella SAP stod för hedersamt arbete, sparsamhet med allmänna medel, nästan religiös lojalitet till öppenhet och ideellt arbete för andras bästa. Den gode socialdemokraten utbildade sig, lärde sig, gjorde rätt för sig och var ärlig.
Genom att höja nivån på arbetarklassen genom folkbildning, nykterhet, strävsamhet och ideologiskt driven öppenhet bevisade den tidiga socialdemokratin att den var statsmannamässig. Det skulle aldrig tänkas tanken att man blev socialdemokrat av egen vinning". I dagens desillusionerade "sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-samhälle" är det viktigare än nånsin att bygga upp den inställningen och det förtroendet igen, mellan människor och mellan medborgarna och politiken.

"Pathos" Känslan av ha ett rikt liv, vad är det för dig? Förmodligen inte bara ett bra jobb, tryggt hem och pengar i plånboken. Tid, gemenskap, hemkänsla, andliga värden, vänskapsband? (M) pratar ofta om den där plånboken, vilket förstås tilltalar människor, speciellt om de sitter trångt till. De talar om sin ekonomiska politik i termer av rättvisa, vilket många gärna vill tro, speciellt om de själva tjänat på den. Utöver ekonomisk frihet tycks moderaterna inte drömma om så mycket. Vi sossar har ofta hoppat på trenden att motivera våra förslag ekonomiskt.

Men samtidigt som allt fler anger SHOPPING som ett av sina fritidsintressen, börjar allt fler ifrågasätta stressen och pryljakten. Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Det är frågor som en modern socialdemokrati måste börja prata mer om. Det handlar om att förstärka de inre värden som enligt WWF-rapporterna går hand i hand med en hållbar livsstil: personlig utveckling, känsla för samhällsgemenskap och relationer människor emellan. Att förstärka de intrisikala värderingarna på bekostnad av de extrinsikala.

5. Bryt innanförskapet och återskapa förtroendet
För att göra allt det där man brinner för, måste man ha människors förtroende. Det har inte (S) idag. Den (M)oderatstyrda alliansen har det nätt och jämnt, men är beroende av stöd från SD, det parti som är det tydligaste tecknet av alla på att människor förlorat förtroendet för samhället och politiken. Och politiken är, p g a vårt långa maktinnehav, fortfarande synonym med (S).

Socialdemokratin var en gång en rörelse som var väl förankrad i samhällets alla led. Nu har vi flera likheter med en sekt, med ett särskilt språk och ett umgänge som inte speglar det omgivande samhället. Fler medlemmar är över 80 år än under 30. Vart fjärde år vågar sig denna skara ut på gator och torg och uppmanas att knacka dörrar utan annat bestämt budskap än att fråga folk vad de vill. Det duger inte, det ska vi veta utan "samtalskampanjer". Men när kontakter och lång och trogen tjänst är det som premieras för den som vill ha nåt att säga till om, är det lätt hänt att man fastnar i politiken, både jobbmässigt och vänskapsmässigt, och då missar man en hel del av det som pågår utanför tryggheten i Folkets Hus.

6. Hitta en schysst förpackning
Sist är det dags att hitta ett ansikte utåt, ledare och talespersoner som är bra bärare av vår vision, men också budskap, formspråk osv. Ledarskapet handlar inte bara om en ledare. Alla som följt dramat runt Mona Sahlin vet att vår politik inte utformas av ledaren ensam, utan av en mängd mäktiga personer i ett stort ledargarnityr. Det hjälper inte om han eller hon har övermänskliga krafter; spelar ingen roll vem som leder en rörelse som står still.

Med tanke på förtroendekrisen och problemen med innanförskapet, borde kanske ett halvt arbetsliv utanför partiet och halva vänkretsen utanför partiet vara ett minimikrav? Men det lär ju ta litet tid att hitta nån sådan, med tanke på att det är det precis motsatta som premierat fram de kandidater som anses valbara idag. (Internt alltså, inte av väjarna!)

Det var därför jag sade att man borde vakanssätta partiledarposten. Valberedningen har fått ett omöjligt uppdrag, av det enkla skälet att det är fel uppdrag. Gör om, gör rätt! Det behovet tror jag både väljare och media har förståelse för. Sätt tills vidare kriskommissionen i ledningen, med huvuduppgiften att ta fram politiken, i den ordning jag skissat på här ovan. I det arbetet kommer det utkristalliseras ett lag som kan förverkliga dessa visioner och idéer. Och chansen, eller risken, finns att dessa brinnande visionärer är några helt andra än dem som finns på Aftonbladets heta lista idag.

Solnas egen Peter skriver bra som vanligt, liksom Gustav Fridlin på SVT debatt och Högbergs tankar och Öppna kriskommissionenTokmoderaten och SvD och Politikerkollen och Krassman och Utsikt från ett tak och Claes Krantz och Mitt i steget och Martin Moberg och Annika Högberg och HBT-sossen och Expressen och SvD och DN och Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, partiledare, partiledarval, valberedning, kriskommission, politik och annat intressant

Vakanssätt partiledarposten!

Jag måste bara dela med mig av några kommentarer jag fick när jag skrev några besvikna kommentarer om S-valberedningens kriterier på en ny partiledare, som nu är klara: "person med ledarerfarenhet, väl förankrad, kunna samla och utveckla organisationen, långsiktigt ledarskap, god förmåga att kommunicera". De var så allmänna att de kunde passa in i varenda medelmåttig chefsrekryterares vokabulär. Som alla mediokra företag på dekis satte man sina förhoppningar högt om en allvetande omnipotent chef som skulle komma och svinga företaget till stratosfäriska marknadshöjder. En duktig headhunter vet att sådana ledare inte finns, eller i vilket fall är mycket, mycket sällsynta. Jag har många gånger efterlyst ett lag, en ny partiledning istället för en partiledare. När Solna nu startat sin ombudsröstning till partikongressen har både jag och Stig Malm skrivit om detta i våra kandidatpresentationer:

Johanna Graf: Vill inte åka på kongress om det bara ska bli en kröningstillställning för en ny partiordförande. Vill däremot gärna åka dit för att diskutera och rösta fram en politik och en ny partiledning. I den ordningen.

Stig Malm: Att man lägger gamla åsikter åt sidan och är beredd att tänka nytt. Därutöver önskar jag fler kandidater än en att välja på när det gäller att utse ledningen för partiet.

Det är som sagt helt klart fler än vi som ser problemet. Så här lät det på Facebook:

"Det är uppenbarligen så illa att valberedningen letar efter en frälsare i stället för att bygga ett lag. Varför inte fråga Erik Hamrén om han kan ta över valberedningens jobb. Han är bra på att både peta dem som inte fyller sin plats, på att sätta stjärnorna där de passar bäst och att skapa ett lag som spelar tillsammans."

"Låter som man söker en man född i Betlehem, som kunde gå på såväl vttnet som att få några fiskar och brödkakor att räcka till en stor andäktigt lyssnande skara."

"Tycker att man till stora delar har missat det viktiga. En ordförande, och alla andra ledare (förutom militära), ska först och främst vara goda lyssnare och samordnare. Att utveckla partiet osv är för stort för att ligga på EN person. Ledarens uppgift är att peka ut en ungefärlig färdriktning och sen samordna underhuggarnas insatser."

"Efter att ha läst kriterierna konstaterar jag att det enda valberedningen nu kan göra är att föreslå en vakanssättning av partiledarposten, tills något fenomen upphittas någonstans (oklart dock var vi ska leta) som svarar mot dem allihop. S...om många redan konstaterat, ingen kan svara mot alla dessa krav på en gång - och även om någon faktiskt skulle ha alla de önskade egenskaperna på en gång, skulle tiden inte räcka för alla de uppgifter de hör ihop med. Det enda rimliga är, givetvis, fler personer, som kompletterar varandra och delar på funktionerna."

När moderaterna skapade de nya moderaterna var man fem i laget; Reinfeldt som var ansiktet utåt, Borg som var hjärnan bakom, Littorin som höll ordning på partiet och Alliansen och så två kommunikatörer (symptomatiskt nog!); Schlingmann och Schenström. Ett lag. Annars hade det aldrig gått. Men i (S) tror vi fortfarande på den starka landsfadern(!), vilket inte minst märktes på onsdagens seminarium "Fullt Upp", där hela fackföreningsrörelsen fick tårar i ögonen av lycka när Göran Persson intog talarstolen.

Nej, det är uppenbarligen så att socialdemokratin behöver utveckla sin syn på ledarskap. Fram till nu har den gjort att det varit väldigt svårt för dem som inte varit gamla i gården och väldigt trömlinjeformade att ens komma ifråga på högre poster, dit endast de som spelat sina kort väldigt smidigt och väldigt länge beretts tillträde. Detta har skapat den brist på valbara ledare vi har idag. För att råda bot på det behövs ett rejält omtag. Medan partiet gör den hemläxan kan kriskommissionen få leda.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, partiledare, partikongress, ombudsval, kriterierpå partiledare, frälsare, partiledning, omnipotent och annat intressant

Vilka väljer vi att lyssna till?

När min hemkommun Solna före jul bestämde sig för att sälja mark för en struntsumma till ett multinationellt skolföretag som ville bygga en förskola, blev jag rädd. Inte för att det skulle byggas ett privat dagis. Det där med driftformer är ointressant, bara kvaliteten är bra. Inte heller för att den citynära marken slumpades bort för 800 spänn kvadraten, även om man kan ha synpunkter på det.

Utan för nåt mycket värre; nämligen slumpmässigheten i politiska beslut. Varför ville ni sälja till just det här företaget? Hade ni tagit reda på att de var extra bra? Att de skulle bygga en mycket finare förskola än nåt annat företag kunde göra? Att de erbjöd en pedagogik som var efterfrågad? Hade högre personaltäthet, fler grupprum, högre lön åt förskollärarna, bättre miljöarbete, byggde enbart i ekologiska material eller vad? Nää, de hörde av sig och ville köpa, svarade vårt högst ansvariga kommunalråd, Lars-Erik Salminen, vars fru dessutom råkar jobba i det aktuella bolaget.

När kommunen ska köpa nåt, då upphandlas det hypernoga, för det måste man. Men när man ska sälja nåt, då går det att göra en hur dålig affär som helst. Varför, varför inte först fundera över VAD man vill, och sedan göra det på ett så bra SÄTT som möjligt?

Det här resonemanget går för övrigt att tillämpa även på socialdemokraternas sätt att förändra partiet. FÖRST hittar vi en ledare som ska representera vår förändring, och sedan funderar vi över VILKEN förändringen ska vara. Suck. Nej, Solna stad och Socialdemokraterna, det är dags att börja fundera över vilken ordning ni gör saker och vilka ni väljer att lyssna till!

För att citera Piratpartiets partiledare Anna Troberg (JA, hon har mycket klokt att säga. Det finns hör och häpna nämligen ingen naturlag som säger att andra partiers politiker är onda och har fel i allt):

"När politiker saknar kunskap om något de ska besluta om, väljer ett litet fåtal att gå på ren magkänsla. Det är aldrig bra. Därför är det bra att de allra flesta faktiskt försöker skaffa sig mer kunskap. Problemet är att många politiker och de rådgivare de omger sig med ofta vänder sig till fel personer för input. Det är generellt dumt att lyssna på råd från människor som gladeligen skulle propagera för spädbarnsoffer vid varje fullmåne om någon bara betalade dem tillräckligt för att lobba för det. Lobbyister är inte människor som delar med sig av sanningen för att de är så snälla. De är människor som delar med sig av den “sanning” som passar deras arbetsgivare bäst för att de får bra betalt för att göra det. Politiker borde kunna se skillnaden, men ganska ofta kan de inte det. Och när de inte kan det blir de ett lätt byte."

Jag håller med. Det är därför jag blir rädd när Solnas styrande politiker låter en synbar slump avgöra vem man rear ut mark till och därmed tappar planeringsverktygen för viktig samhällsnytta. När det inte är möten med de kommersiella lobbyisterna, så är det de interna intressenterna, vars bakomliggande motiv de också kraftigt borde ifrågasätta. Allt för ofta vill de interna rådgivarna åt en plats vid köttgrytorna, allt för ofta talar de med brun tunga för att de vill försvara sin position och sina arvoden. Är man beroende av politiska vänner eller uppdrag för sin försörjning saknar man fuck-off-kapital. Det är livsfarligt.

Lyd istället Anna Trobergs råd, och sök kunskap på rätt ställe. I fallet med Solna stad och förskolebygget; sluta lyssna på ett enskilt företag som vill bygga, börja istället med dem som köpt bostad på Ulriksdalsfältet och fråga dem vilket dagis DE vill ha! Kanske är det ett ur-och-skur-dagis som inte behöver så stora lokaler? Gå sedan ut på hemsidan och efterlys idéer om byggen från alla intresserade företag. Sedan kan ni sätta pris och sälja om ni vill. Eller kanske kommer ni på att det är billigare att bygga själva, eftersom Solna är en kommun med pengar på banken, inte vet jag.

I fallet med socialdemokraterna och förändringen, kanske det vore en god idé att hellre lyssna på nuvarande och framförallt de potentiella väljare vi så väl behöver, och inte på 26 distriktsordförande med händerna djupt nerkörda i köttgrytorna...?

När jag säger att ett parti med färre medlemmar än antalet licentierade svenska innebandyspelare inte kan ha en alltigenom intern förändringsprocess och andas litet försiktigt om provval, blir några upprörda: -Vi måste väl för sjutton få ha en intern process, vill du att media ska få avgöra vem som blir partiledare?

Ja herregud, om vi hade provval skulle ju hela SvD:sledarredaktion kunna rösta på Sven-Erik Österberg bara för att sabba...?

Berit Andnor, ordförande i valberedningen sa nyligen "Det här är ingen idolomröstning". Nej, Berit, det är ingen omröstning alls, det är en internstrid som ska avslutas med en kröningstillställning efter en tid av intern maktkamp samtidigt som vi kör litet låtsasdemokrati med Facebookdiskussioner för en krympande medlemsskara.

När jag jämför de interna diskussionerna, medlemsdiskussionerna på Facebook och de cafésamtal jag har varje vecka som sedan fortsätter med dagliga samtal på nätet med allt från tonårstjejer i miljonprogrammet till stora företagsledare i Europa, så ser jag till min sorg en stor diskrepans. Interndebattörerna håller på sina favoriter, som ingen utanför partiet vet vilka de är, eller bara suckar över.

Nu säger jag inte att mannen på gatan ska avgöra vem som ska bli partiledare, bara att vi inte kan ha en alltigenom intern process. För att återigen citera Anna Troberg; "det är när vi slår våra kloka huvuden ihop som den verkliga magin sker".

HÄR ger Ulf Bjereld och Björn Fries bra svar på Andnors tal om Idol-tävling. Expressen skriver om att ingen av de föreslagna kandiaterna har ett särskilt starkt stöd hos folk, Aftonbladet skriver att partidistrikten lutar åt Per Nuder men att Österberg är den verkliga lågoddsaren eftersom det är partidistrikten som avgör. Övriga skribenter i ämnet är Olas tankar och DN och SvD och Sandro Wennberg och Peter Andersson och Krassman och Martin Moberg och Jinge och Röda Berget och Peter Högberg Läs även andra bloggares åsikter om rådgivare, politik, partiledare, socialdemokraterna, Solna, sälja mark, lyssna, intern partiprocess, makrförsäljning, upphandling, konkurrens, marknadsvänlig, företagsvänlig och annat intressant.

Förändras socialdemokraterna nu?

SvD rapporterar om länets valanalys som nu är klar. Skattestopp och fokus på viktiga frågor istället för det idiotiska motståndet mot RUT-avdraget, lyder deras enkla men tydligen kontroversiella rekommendation.

Är det verkligen så långsökt att föreslå att S i Sthlm driver idéer som visar att vi står på Stockholmarnas sida istället för att lägga energin på att vara emot sådant som underlättar livet för dem? Nu tror jag inte att RUT eller skattesänkningar är det som löser Stockholmarnas största problem. Men om den mest framträdande bilden av S i Sthlms län är vad vi är EMOT och inte vad vi är FÖR, är vi milt sagt på fel väg. Istället vore recept mot jobbstress, bostadsstress och barnstress politik att lägga energin på. Som förslag om en individuell kompetensförsäkring för alla människor som sitter fast i fel jobb, ett Kunskapslyft 2.0 för dem som har fel utbildning eller aldrig har fått chansen till annat än ett vik eller en projektanställning i hela sitt liv och inte har skuggan av en chans att få ett lägenhetslån. Eller en rasande kamp mot dagisköer som gör att man inte kan jobba alls. Eller kamp för kvaliteten och mot de stora barngrupperna, som idag gör att man oroar sig okoncentrerad på jobbet och stressar sig sönder för att hämta så tidigt som möjligt. Eller finansierade förslag för trafiklösningar, utbyggd infrastruktur och kollektivtrafik som gör att man kommer till och från jobbet överhuvudtaget.

Shit! Det finns ju miljoner saker att jobba med! Var är innovatörerna, visionärerna som rider på toppen av tidens våg? Se denna video om The Influencers och inspireras! Eller deprimeras, för nån sådan person eller rörelse ser jag just nu inte röken av i vårt parti.

I Svd-artikeln lyfts dock några s-politiker från länet fram som goda exempel, bl a Ilija Batljan och Anders Johansson. (Jag nämns också, men jag har faktiskt aldrig styrt, och därmed aldrig gjort någonting konkret, möjligen satt litet blåslampa på makten internt och externt.) Ilija stod på sina invånares sida när han konkret kämpade för väg 73 och dubbelspår till Nynäshamn. Anders står på Sigtunabornas sida när han bygger hyresrätter och billiga villor så det står härliga till.

Anne-Marie Lindgren skrev nyligen om hur förbryllad hon var "över det sätt varpå en del eftervalsdebattörer valt att lyfta fram ett antal förvisso framgångsrika socialdemokratiska kommunalråd, som satsar på samarbete med det lokala företagandet för fler jobb i kommunen. Det har framställts som något nytt och modernt, i kontrast till partiet i övrigt som, underförstått, inte begriper det. Dessa, förvisso kompetenta S-företrädare, hade ju inte gjort något annat än vad starka sossepolitiker gjort i alla tider". Jo, Anne-Marie, som du minns det ja, och som säkert också stämmer. Men "i alla tider" är inte nu, och det är framförallt inte de tider som dagens Stockholmare har i minnet när de går och röstar. Majoriteten av dagens sossepolitiker uppfattas helt enkelt inte ha dessa konstruktiva och pragmatiska idéer. Kanske de visst har dem, men det var iallafall inte det som framkom i valrörelsen, utan mera vad vi var EMOT. Rätt eller ej, uppfattades vi som EMOT hushållsnära tjänster och FÖR höjda skatter. Därför var det bara 13 % av de arbetande Stockholmarna som röstade på oss. Sug på den ett tag. 13 procent. Sisådär var nionde väljare.

Vad gör partiet i Stockholm i det läget? Jo, kastar sig som rytande tigrar över en medlem som samarbetat med näringslivet för en mer tillväxtvänlig s-politik. Man kan ha synpunkter på Niklas Nordströms samarbete med svenskt näringsliv, tro mig, det har jag också (de hade kunnat lira med öppna kort t ex), men det finns liksom större problem att ta tag i än att utesluta medlemmar som man inte anser vara av den rätta läran. Jag säger det igen: Falangstrider på höger-vänsterskalan är obrukbara till annat än att söndra.

Varför ägnar vi så mycket kraft åt det inre spelet, nästan mer ju mer vatten båten tar in? Dålig liknelse förresten, för på sjunkande skepp är det ju råttorna som lämnar först, medan det i fallet med partiet (alla partier kanske) är de vettigaste som inte stannar så länge. I mitt eget fall börjar jag känna att jag vill få nåt vettigt uträttat snart.

Länets valanalys tycks uppfattas som kontroversiell, både internt och av SvD. Varför har jag svårt att begripa. På vilket sätt är det revolutionerande att säga att man borde tänka efter hur man kan vända på varenda krona innan man slentrianmässigt föreslår skattehöjningar? Detta var precis vad vi hade som vallöfte i Solna. Ett fullkomligt okontroversiellt förslag, vilket alla som läste om det, t ex HÄR, höll med oss om.

Visst är pengar och skatt viktigt, speciellt för dem som har minst. Men det är inte generell brist på resurser som är det största problemet i dagens Sverige. Snarare hur vi ska klara att hålla koll på att alla de där resurserna går till rätt saker och används optimalt.

Ett annat "kontroversiellt" förslag i valanalysrapporten är att slå ihop Stockholms och Stockholms läns partidistrikt. Vadå, är inte Stockholm en del av länet? säger mina vänner förvånat. Ingen, säger ingen, utanför S begriper ett jota av denna urgamla uppdelning och den infekterade konflikten mellan de som är sossar innanför den konstiga gräns som kallas Stockholms kommun och de som finns i länet utanför. Jag brukar prata med Terese, en kompis som är aktiv på andra sidan den där gränsen (hennes S-organisation kallas Stockholms arbetarekommun och min kallas Solna AK, konstiga namn som inte heller någon utanför partiet förstår) om det tokiga i detta. Hon och jag bor ett par km ifrån varandra, hon i Bromma, litet längre ut från stan än jag, men hon tillhör "Stockholm" och jag "Länet" och vi möts egentligen aldrig i det praktiska arbetet. Inget gemensamt partiarbete, inga gemensamma förslag eller möten och - framförallt - ingen gemensam ledning! Den tanken tror jag är den allra mest kontroversiella, för då skulle man ju, hemska tanke, behöva välja ut en gemensam talesperson för Stockholmspolitiken. Så länge vi väljer att syssla med dessa gamla revirstrider istället för framtidsidéer, kan borgarna skratta hela vägen från valvakan och in i snart samtliga kommunhus i Stockholm, det län som därtill avgör riksdagsvalet.

Vad föreslår valanalysen mer? Att vi ska satsa på de företrädare som syns och "går genom rutan". Inte heller det så revolutionerande kan man tycka. Men i ett parti där lång och trogen tjänst är det som premieras främst och där viljan att förvalta, framförallt sin egen position, ibland är större än viljan att förändra världen, är idén att göra Ilja Batljan till partiledare mer udda än att föreslå en man som ingen vet vem det är, knappt fastnar på linsen, mest pratar om "tillbaka" och "trygghet" men är en bra karl som byggt sitt eget hus och funkar som intern kompromisskandidat.

På Aftonbladet skriker rubriken"Ny mätning: I väntan på ny partiledare fortsätter Socialdemokraterna tappa” Men det spelar faktiskt ingen roll vem som leder en rörelse som står stilla. Om inte Aftonbladet fattar det, det skiter jag faktiskt i, men vi partiaktiva måste sluta gegga ner oss i frågan om ny partiledare och börja lägga krutet på den politik som behövs för att en ny ledare ska leda landet nån gång i framtiden och inte bara en krympande socialdemokrati.

"Det finns inga som är så konservativa som de som bevakar sin makt, och idag ligger den interna partimakten hos en näve personer som nått sitt politiska zenit, och de tänker inte släppa den", skriver Calle Fridén i ett lysande blogginlägg om problemet med egenintresset.

Peter Andersson skriver också bra om detta.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, partiledare, partiledarval, kompetensförsäkring, jobbstress, jobbpolitik, valanalys, socialdemokraterna i Stockholms län, Stockholmspolitik, storstadspolitik, medelklassväljare, skattestopp, Ilija Batljan Anders Johansson, Sigtuna, Nynäshamn, Solna, Stockholms AK, falangstrider, höger/vänsterskala och annat intressant . Andra media -Radio Stockholm om valanalysgruppen. - Expressen: krissiffror också för KD - Ann-Catrin Brockman om framtidssamtal. - Peter Högberg med krönika som Sveriges ledande politiska parti. - Björn Andersson om ett parti ut ur krisen. - Norrblogg om "det är inte roligt nu".Expressen och DN och Aftonbladet

Tveksamma vårkänslor i hemmet och partiet

Möt våren med svenska tulpaner, står det på skylten jag törnar emot i ishalkan utanför t-banan. Inne i centrum säljer de semlor.

Näääe, jag får inga vårkänslor! Jag kanar hem istället och tänder en myslampa till. Jag har rätt många sådana. Likt anti-vinter-depp-prozac står de där och glimmar i vartenda hörn av mitt hem. Det tar rätt lång tid att släcka allihop på kvällen.

Och nu vill de att vi ska stänga av all el i standby-läge som finns i hemmen också. Med alla teknikprylar som vi använder i min familj, kommer min kvällsprocedur ta uppemot en halvtimme varje kväll. Neeej, jag oorkar inte, tänker jag. Och får genast dåligt samvete.

"Så mycket som 30-40 procent av all energi som dina apparater använder under sin livslängd går åt när de står i standby-läge. Totalt sett kan därför upp till 10 procent av din hushållsel gå åt till standby-läge", läser jag på Energimyndighetens hemsida. På ett annat ställe får jag veta att

En avstängd dator drar ström
Lampor som är avstängda men har en tillkopplad dimmer också drar ström
Aktiva högtalare som tex subbas är en katastrof att ha i standby-läge
Aktiva högtalare som t ex datahögtalare av större modell drar mycket i standby
TV-boxarna drar mycket i standby
Alla former av laddare drar ström, och man kan ju lätt ha 5-6 st inkopplade
Transformatorer (såna där svarta eller vita klumpar påsladden ni vet) till apparater som inte är på, t ex halogenlampor, ligger och drar ström och blir dessutom varma, vilket kan vara en brandfara.

Det är inte speciellt svårt att stänga av 100-200 w genom att dra ur kontakterna eller ha en strömbrytare som bryter. 200w dygnet runt blir ändå över 1500kr/år och det kan man ju göra roligare saker för.

HÄR finns massor med bra tips på hur man spar ström utan att springa runt och dra ur kontakter varenda kväll.

Själv börjar jag med att köpa en standby-dödare som samtidigt sköter på- och avstängning av alla mina miljoner myslampor från Smarta Saker, en favvobutik på nätet för prylnördar som undertecknad. När jag beställt kan jag inte låta bli att fortsätta goofa runt på sajten, och får snart syn på fler coola elprylar. Som glödlampan som går att ställa in på exakt den färgton man vill. 768 färger finns det att välja på! OK, 500 spänn är litet väl mycket, men en liten USB-ljusslinga att mysa till datorn med då? Bara 98:-? Suck, vid det härlaget har nog min energibesparing ätits upp totalt. Fast ett par små batteridrivna SPA-lampor till badkaret kan man väl ändå få köpa? Det är faktiskt en ren överlevnadsstrategi, våren är väldigt långt borta än.

I (S) är det enda som påminner om vårkänslor den strid som höger/vänsterfalangisterna utkämpar likt klösgalna marskatter. Nu senast i form av krav på uteslutning av Niklas Nordström, f d SSU-ordföranden som av mammon lockats att lobba för en mer tillväxtvänlig s-politik. Det kan man ha åsikter om, men att kräva uteslutning ur partiet?!? Som Niklas själv svarade, jag trodde (S) behövde fler medlemmar och inte färre? Om man är av åsikten att tillväxtvänlighet=höger så får man gärna bekämpa det och säga hur man istället vill baka välfärdskakan som sedan ska fördelas. Att förändra samhället med PR-dirigerade värderingsförskjutningar är förvisso knappast något långsiktigt framgångsrecept, men att slänga ut dem som är av motsatt uppfattning är lika korkat. Fan, vad trött jag är på den maktkamp som illa förklädd kallas höger/vänster. Jag säger som Krassman, den skalan är obrukbar till annat än att söndra. Han har förresten ett utmärkt blogginlägg idag.

Flera bloggare om ledarskapet: Martin Moberg och Peter Andersson och Johan Westerholm Och Aftonbladet skriver också.

Läs även andra bloggares åsikter om vårkänslor, partiledarstrid, maktstrid, falangstrid, vänster- högerskala, vänster, höger, rakt fram, socialdemokraterna, politik, partiledare, vår, semlor, tulpaner, snö och annat intressant