söndag, oktober 31, 2010

Är du villig att dö eller vill du bara ha arvodet?

Shit, vad jag är trött på diskussionen om höger och vänster! Det där är snack som jag mest hör i politiken. Nästan inga av mina vänner utanför politiken som diskuterar i de termerna. Visst, vi kan sitta där och diskutera partiets inre liv, politiska strider och kompassriktningar. Det gör borgerligheten, idag på DN, såväl som socialdemokratin.Vi kan bråka oss mumifierade om sådant, men utanför de officiella möteslokalerna händer nåt annat.

Därute finns ett sug efter nåt verkligt och viktigt att diskutera, utöver senaste lekprogrammet på TV. Tyvärr blev folk nog inte mer intresserade av politik efter kvällstidningarnas försök att göra valet till en banal Idol-omröstning. Det jag ser av partiernas inre liv just nu gör mig illamående. Trots uppryckningen i valspurten är det mer folk på mötena nu när det är dags för nomineringar och tillsättande av poster.

Partiernas mest aktiva är idag såna som har haft, har eller vill ha uppdrag. UPPDATERAT: Det har t o m en doktorsavhandling kommit fram till nu. Inget fel i sig, men om makt är huvudfokus blir jag misstänksam. Rätt många "partikamrater" har en märklig förmåga att gå igång på det inre spelet, medan de alltid är väldigt upptagna när det är dags att gå ut på torgen o prata med folk.

Fråga en central skara i ditt lokala parti vad de brinner för! Vad de går igång på? På vårt senaste styrelsemöte i Solna diskuterades en organisationsutredning som svar på frågan hur vi skulle ta hand om alla nya medlemmar. - Om vi hade ägnat lika mycket tid som vi nu ägnar åt det inre livet, åt att gå ut och sätta oss på den lokala puben eller fiket och prata med människor, så hade vi haft en blomstrande arbetarekommun, sa jag. Då blev det bara konstigt tyst.

Jag säger som Al Pacino i hans roll som fotbollstränare Any given sunday:
"We are in hell right now, gentlemen, believe me. We can stay here and get the shit kicked out of us, or we can fight our way back into the light. ... I'll tell you this: In any fight, it is the guy who is willing to die, who is going to win that inch. And I know, that if I am going to have any life anymore it is because, I am still willing to fight, and die for that inch, because that is what LIVING is. (hela talet HÄR )

Jag undrar hur många socialdemokratiska företrädare som brinner, så mycket att vi tillsammans, inch by inch, kan vinna tilllbaka det vi förlorat genom de senaste decenniernas mätta och oinspirerande finjusterar- och jultomtepolitik à la "100 spänn till i barnbidrag"?

Anledningen till att moderaterna vann 2006 var att de ville förändra samhället, ja de brann faktiskt för det, även om deras nedsippringsteori ger mest anledning till brinnande entusiasm hos dem i toppen av samhällspyramiden. Att de vann 2010 var mest för att vi sossar inte brann för någonting, utom att få tillbaka makten, oklart till vad.

Nej, ut med er och snacka med folk, lika mycket av er tid som ni sitter inne på partilokalerna
, så kommer visionerna och idéerna i mängder, jag lovar! Efter sex fredagar spenderade på kaféet utanför stadshuset har jag fått lika många idéer som under sex år inne i stadshuset tio meter därifrån.

Politiker måste få vara delaktiga i verkligheten, läser jag på DN:s ledarsida. Wow, de har fattat, tänker jag. Men det visar sig handla om Sofia Arkelstens rätt att lämna riksdagshuset för att resa med lobbyister. OK, men då får hon vara ärlig med att det är deras intressen hon företräder och så får folk välja om det också gynnar deras intresse. Jag pratar och reser gärna med alla, men den dag jag umgås oproportionerligt mycket med vissa, vare sig det är partikamrater eller kärnkraftslobbyister, då är jag inte en bra företrädare för allmänheten längre.
För den som känner en brist på äkta, brinnande engagemang; här är ett klipp som ger dig världens bästa pep talk på 2 minuter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , och annat intressant

torsdag, oktober 28, 2010

Du sköna nya värld

På YouTube cirkulerar flera filmer som visar att Walt Disney var en manipulerande, sexfixerad, djävulsdyrkande pedofil som ville leda barn i fördärvet och krossa familjevärdena. Sonen fnysskrattar och visar mig klippen där man försöker leda i bevis att det förekommer dolda sexuella budskap i Lejonkungen, Den lilla sjöjungfrun, Aladdin och de andra stora Disneyklassikerna. Jag gissar att det är den amerikanska högerns Moral Majority eller andra tokdårar som ligger bakom.



Gemensamt för alla dessa vuxna är att de försöker anklaga andra för det de själva har skallen fullt av. Man får verkligen ha ett stort mått av snuskig fantasi för att upptäcka att en pelare i Lilla Sjöjungfrun kan likna formen på en fallos, eller för att se bokstäverna SEX formas av ett dammoln som Simba rör upp i Lejonkungen!

På samma sätt undrar jag vem som egentligen skapat behovet av stringtrosor och BH:ar i storlek AAA för småflickor? "Vadårå, bara för att våra underkläder i storlek 65A har Hello Kitty- eller Snobben-motiv betyder det inte att de är för barn", försvarar sig branschen. Jag vet inte hur det är med er andra kvinnor, men själv slutade jag skriva Hello Kitty-grejor på önskelistan när jag var 10.

Och det senaste på mansfronten (ha, ha) som nu lanseras; snopplyftskalsonger, vem har bett om det?
Det är väl bara en tidsfråga innan det dyker upp blöjor i stringmodell med texten "Foxy" på för babyflickor och frontal enhancement-blöjor med inbyggd metallsuspensoar för småpojkar.

Det ska böjas i tid.
Och så kan man köpa en strippstång på leksakshyllan, det har jag skrivit om förut.

Ibland hatar jag den här världen...

måndag, oktober 25, 2010

Slopa familjerådgivningen och satsa på egenterapi


Ska man vara ihop med någon innan men vet riktigt vem man är och vad man vill? Sånt funderar, eller borde tonåringar fundera över. Men borde inte ett parti som med viss framgång levererat tillväxt sedan 1889 ha rett ut den biten innan de förlovade sig med Mp och V?

Idag läggs det som kan bli den sista budgeten från det rödgröna samarbetet. SvD har tidigare spekulerat kring kring mp:s signaler att bryta förhållandet. SvD:s ledarsida gottar sig förstås. Men jag är inte säker på att det är så illa att ta sig en rejäl funderare kring de där existentiella frågorna nu. Många par går i familjerådgivning så här på hösten, inte minst sk "nya familjer" där romantiska semesterdrömmar krockat med verklighetens alla styvbarn. Men de rödgröna har inte ingått nåt frivilligt äktenskap av kärlek till varandra, utan ett arrangerat äktenskap framtvingat av grannen på andra sidan häcken; blockpolitiken och Alliansen.

Miljöpartiets behov att sätta sig för sig själva i kammaren och grubbla över framtiden gäller förstås också socialdemokratin, skriver Peter A. Ja, en rejäl omgång individuell terapi är en bra grund att ha innan man går in i ett förhållande. Utan en inre trygghet och en egen kompass hjälper det föga med några sittningar hos familjerådgivarna.

Men det finns en sak man kan göra under tiden den där jobbiga terapin pågår, och det är att vara rädd om sina vänner. Inte stänga av telefonen och sätta sig under täcket och navelskåda som många ratade gör. Därför har jag ett praktiskt tips, som jag fick via en ny partimedlem. I artikeln På kundens hemmaplan skriver SvD om hur mobiloperatören Tre låtit några anställda från den vanliga kundtjänsten bli företagets ansikten på Facebook. Där kan de ge den vanliga supporten och kundtjänsten, men kunderna kan också delta aktivt, komma med tips och bidra tillutvecklingen av tjänster och produkter. Vad sägs om en sådan medlemsservice och möjlighet till daglig kontakt från socialdemokraterna? Visst finns partiexpeditioner, men hur många hittar dit? Tänk vilken möjlighet till snabb tvåvägskommunikation, som i sin tur bäddar för bättre vidareförmedling, när man läst eller sett nåt om politiken man vill ha svar på.

Som det gamla ordspråket lyder: För att få vänner, måste man vara en själv.

Så, glöm inte bort att ta hand om alla nya medlemmar och wannabes, mitt i krisande och navelpillande!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , och annat intressant

fredag, oktober 22, 2010

Visst vill vi något, vi ska bara göra en organisationsutredning först!

"Det finns en enorm och förändrande kraft i människor som vill något."

Orden kunde komma från en historiebok om den tidiga arbetarrörelsen, men de kommer från en entusiastisk ledarskribent på SvD som läst en bok om Svenskt Näringslivs uthålliga opinionsarbete för att förändra värderingsklimatet så att vänstervågen bröts. Det kan man väl säga att de lyckades med. Kanske för att de brann för sina idéer, eller sina pengar, borgarna.

Men när slutade det stora arbetarepartiet att brinna? Kanske blev de mätta när de fått sina styrelseposter, lika fina märkeskläder åt ungarna som direktören och en ännu större platt-TV? Jag vet inte, men jag vet att det var väldigt få partier som brann under den senaste valrörelsen. Och den förra. Och den förrförra.Vi sossar sa att vi inte kunde vänta. Det fanns nog inte en väljare som trodde att det berodde på att vi var så otåliga att förändra världen. Inte heller associerade de väl till den amerikanska prsidentvalskampanj varifrån orden var kopierade. De flesta tänkte nog på makt; Jaså, sossarna är otåliga att komma tillbaka in i regeringskansliet. Det kan de ju hoppas på...

Ser man på dagens partiaktivitet är man böjd att hålla med. När kriskommissioner ska tillsättas, när det ska omorganiseras, när poster i nämnder och styrelser fördelas, då sjuder det av aktivitet i Rörelsen. Ska de där vara med i kriskommissionen, varför får inte jag vara med, och var finns representationen från vårt fackförbund?! Så blev sammansättningen också ett hopkok värdigt ett gammaldags viktorianskt bröllop; "Nånting gammalt, nånting nytt, nånting lånat, nånting blått".

Vad VILL de med makten och inflytandet? Vad brinner de för? Vet de ens vad de vill åstadkomma, när de väl sitter där vid grytorna, mer än att äta?

Jag undrar vad som skulle hända om man tog bort alla formella och/eller arvoderade poster. Skulle det bli tyst då, skulle motionsfloden sina, ja då visar det väl att behovet av samhällsförändring inte fanns. Men det tror jag inte, snarare tvärtom. Aldrig har väl det civila samhället varit så blomstrande som strax innan vi föreningsbidragsstödde det sönder och samman. Kommer ni ihåg sketchen på 70-talet med ungdomarna som inte kunde göra någonting på fritiden, för de hade ingen lokaaaal? Så tycker jag ibland att mitt eget parti beter sig när något behöver göras. De sätter sig hellre och diskuterar organisation än att gå ut och göra nåt.

Jag har varit med i politiken i på nära håll sedan efter valet -98. Ett av mina första uppdrag var att organisera en kampanj mot de svinaktigt höjda dagisavgifterna i Solna, en höjning som slog besinningslöst hår tmot ensamstående och flerbarnsfamiljer. Borde varit en klockren aktivitet att ställa sig utanför förskolorna med namnlistor och snacka med alla föräldrar som var jätteupprörda. Jag fixade ihop färdiga kit med fakta och argument, namnlistor knappar och pennor i prydliga påsar, en per fullmäktigeledamot i (S). När alla gått stod majoriteten av påsarna kvar. Jag fattade ingenting; ville de inte prata med folk? Vågade de inte? Nä, de hade suttit inne i den gosiga värmen i sammanträdesrummen så länge att de inte visste hur man gjorde längre! Eftersom jag är en envis person fick jag till slut ut de flesta, och jag kommer aldrig glömma hur den största pösmagen med nästan pojkaktig iver kom tillbaka som självutnämnd expert efter att ha talat med en (!) pappa utanför ett dagis. Det hade han förmodligen inte gjort på tio år.

Det här är en nidbild, om än sann, men den visar på problemet med långvarigt sammanträdesstolsnötande. Ungefär som Byggnads ombudsmän som inte har jobbat med händerna på 10-20 år och som ska företräda byggjobbarna. De blir inget bra. Nej, in med arbetslinjen i politiken, även för förtroendevalda! Ut och stå på egna ben var tredje mandatperiod, så slipper vi mycket av ryggkliandet och rövslickandet och fixeringen vid organisationen och det inre spelet. Kanske vinner vi också litet äkta förändringsvilja och politiker som inte blir svaret skyldiga när man frågar dem vad de vill använda makten till.

Ni som vill något med politiken utan att behöva sitta i någon styrelse är välkomna att diskutera i den öppna kriskommissionen, en nätbaserad idédebatt som inte tar hänsyn till några interna maktbalanser.

Välkomna också till kafédiskussionerna i Solna Centrum där jag sitter varje fredag 9-5 och lär mig oändligt mycket mer än under tio års sammanträden i stadshuset intill. Jag trodde det skulle komma en och annan av de ivrigaste eller mest galna aktivisterna, men det kommer folk i mängder, av alla åldrar och slag!

De vill något, de brinner för förändring och inte för positioner, för här finns ingen förening, inga organisationsbidrag och inga poster att fördela. De pratar om något de gått igång på, sen formulerar vi en idé och så skriver jag ner den och för upp den i lämplig beslutsförsamling. Förra fredagen hade jag 29 samtal. Säkert kommer de flesta att röstas ner av borgarna, om inte alla, men det betyder inte att det enda som återstår är att gå hem och lägga sig i soffan och glo på Idol. Det går faktiskt att förändra, det märks inte minst på Solna-alliansens nya regeringsprogram. Där finns stycken som klippta ur vårt valprogram, så trägen vinner, ha ha!

Och kom ihåg Oscar Wildes ord: "Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast."

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , och annat intressant
Högbergs tankar
och Johan Westerholm skriver om detta.

måndag, oktober 18, 2010

Hur tänkte de här?

Ovanför en port i vasastan sitter de här två små keruberna som fasaddekoration.

Ytterligare ett av stadens små mysterier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

onsdag, oktober 13, 2010

Ge gamla politiker litet fuck-off-kapital!

De bara skruvade på sig när jag sade det. Verkade nästan litet besvärade, som om jag lagt av en fis där vid fikabordet. Inte konstigt kanske, för mina partikamrater vid den tidpunkten hade många fler års erfarenhet av medlemskap, partiarbete och förtroendeuppdrag än jag, rookien som satt där och föreslog ett bäst-före-datum för politisk försörjning.

Min modell handlade inte om nån miljöpartimodell, där man ska åka ut efter tre mandatperioder, 12 år. För det första är det på tok för länge, för det andra fuskar de med det genom att flytta sina politiker från riksdag till landsting osv, och för det tredje är det oåterkalleligt, är man ute så är man ute för alltid (från DET beslutsforumet iallafall)

Min modell går ut på att förhindra det utanförskap och bidragsberoende en f d politiker riskerar att hamna i om han eller hon ska ut i det vanliga arbetslivet efter många år i politiken. Risken för nepotism är överhängande när gamla politiker (som kan vara unga till åldern, men gamla i politiken) antingen måste beredas fortsatta uppdrag eller en riksdagsplats för "han/hon har ju gjort så mycket för partiet". Och hur bra blir denna politikers förslag, när han/hon dels måste hålla rätt folk om ryggen för att få fortsatt förtroende/en plats inom rörelsen, dels kämpar mer för sin egen överlevnad än för de ideal som han/hon förhoppningsvis brann för vid tidpunkten för SSU-inträdet 15/30/45 år tidigare? Det blir rätt många snälla Åke i ett sånt system, kan jag försäkra!



Att den här sjukan grasserar märker man lättast genom att lyssna på en konversation då några gamla partirävar (kan som sagt vara allt mellan 25-65 år gamla) träffas under avslappnade former. Pratar de politik? Nej, de pratar partiet! Första gången jag stötte på detta fenomen var när jag var ny och arg medlem och hamnade i ett kompisgäng som känt varandra sedan första SSU-hånglet på Bommersvik. Jättegoa och sköna människor, men det var värst vad litet sakpolitik de pratade? Och vad mycket de uppehöll sig runt partiet, organisationen, mäniskorna och spelet bakom kulisserna!

Jag funderade och funderade tills jag kom på vad det var; de hade helt enkelt tillbringat så mycket tid med organisationen att det var detta de kunde bäst. Sakfrågorna hade de kommit längre och längre ifrån, allt eftersom de dragits in i partijobb. Några av dem hade t o m varit så duktiga att de värvats innan de pluggat klart och tagit sin examen.

What a waste. Tänk vad duktiga de här människorna hade varit om de hade kombinerat sin politiska skickighet med gedigen arbetslivserfarenhet. Den här linjen förfäktade jag redan då jag var enhetschef inom skolan. Den där populära vikarien utan utbildning, kunde vi inte anställa honom? Jo, men tänk vad klockren han skulle bli MED utbildning, bromsade jag. Varför ska just han gå en osäker framtid till mötes som outbildad lokalanställd, han är väl värd bättre? Låt honom gå sin lärarutbildning, så anställer vi honom sen!

Samma modell förespråkar jag för politiken: En bra politiker blir ännu bättre om han/hon får ta en sväng i arbetslivet då och då. Då menar jag inte i nåt folkrörelseföretag, utan i ordinarie arbetsliv, på egna meriter. Låt alla dem som har sin försörjning via politiken gå ut och jobba på den reguljära arbetsmarknaden med jämna mellanrum, så får vi dels en bra korsbefruktning mellan politiken och övriga arbetslivet, dels slipper vi problemen med avdankade politiker som behöver "placeras" inom arbetarrörelsen efter lång och trogen tjänst och framförallt; vi slipper politiker som hamnar i beroendeställning och gör politiska överväganden efter detta beroende och inte efter övertygelse. Den beroendeställning gentemot folk med makt över deras framtid som både förtreondevalda och partianställda hamnar i gör att spelet och det strategiska ryggkliandet tar överhanden och då får vi precis den sortens oengagerade valrörelser, dirigerade med världsfrånvänd hand av människor som befinner sig långt, långt borta från ordinarie arbetsliv och går igång mer på Obamas kampanjmetoder än på själva samhällsbygget.

Två mandatperioder in, en mandatperiod ut, i arbetslivet eller i studier. En mandatperiod är för kort tid för att hinna lära sig, två är egentligen för långt, men det är ju fyraårsperioder nu så det är svårt att göra nåt åt.

Detta är precis det som Margot Wallström gjort; gått in och ut ur politiken och varje gång tagit med sig nya erfarenheter in/ut.

Att som SSU nu förespråkar, tillåta tolv år på förtroendeuppdrag, är dels alldeles för länge för att ha nån chans att komma tillbaka till ett yrke, dels oåterkalleligt. Dessutom är jag rädd att det inte automatiskt blir den föryngring som SSU hoppas på, eftersom många heltidsengagerade inte är så gamla.

Dessutom pratar SSU bara om politiker. Den här modellen är lika viktig att använda för anställda politruker.

Varför är det då sådant motstånd mot min idé? Tja, säg det, men det kan handla om det jobbiga i att behöva lämna den gosiga gemenskapen i partiet och tvingas stå på egna ben. Alldeles för många skulle också i ett slag falla för strecket om den här regeln infördes, och för många av dem är det redan försent; deras examen är inaktuell, deras avbrutna studier går inte att återuppta för att utbildningssystemet förändrats så mycket, de är inte längre attraktiva för sin gamla arbetsgivare eller, hemskast av allt; de har aldrig haft ett vanligt jobb!

Desto större anledning att göra nåt åt saken. Fort.Behovet av en förnyelse i partiet torde vara uppenbar, men jag ska ändå avsluta med en parallell till Facebooks framgångsrika affärsstrategi som jag läser om i dagens spaning från Prime & United Minds: Det är ett extremt snabbrörligt och evolutionärt förhållningssätt till sin verksamhet som gjort att Facebook överlevt och t o m övertrumfat sina konkurrenter Gowalla, Twitter, MySpace med flera. Facebook har inte gjort några hysteriska nylanseringar, de har förändrats dagligen i takt med utvecklingen i sociala medier. Vad kan vi alla lära av detta?

Ett evolutionärt förhållningssätt, en ständig förändring och förnyelse, det kanske skulle göra att vi slapp ta till stora omvälvningar och desperata krisåtgärder som sedan ska döpas till nåt käckt i stil med Folkhemmet 3.0?

All heder åt Kristina Alvendal (M) som nu lämnar Stockholms stadshus med orden: - Jag tycker det är bra för politiken om vi som är politiker gör annat också och inte sitter i decennier. Om hon nu inte blivit petad? Hoppas inte det.

Gammelmedia på detta: Sydsvenskan, Svenskans ledarblogg liksom Politikerkollen i Aftonbladet, Politikerbloggen och TV4 Play och GP

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , och annat intressant

lördag, oktober 09, 2010

Vem är det mest synd om egentligen?


När Fokus skriver om nåt, blir det ofta intressant, av den enkla anledningen att de gör ett rejält grävjobb. Det där som andra tidningar antingen inte hinner med eller inte har ägarnas uppgift att göra. Det är inte många gammelmedia som orkat eller fått lov att intressera sig för det skandalomsusade bygget Swedbank Arena, eller nationalarenan i Solna. Därför är det vägörande att Fokus nu skriver hela historien om fuskbygget.

Att alla inte tycker det är lika roligt är förståeligt. Mannen som vill kalla sig borgmästare i Solna är till och med ledsen. Jätteledsen.
– Det är inte lika roligt längre. Vi borde vara stolta över att få en ny arena, i stället är det bara en massa nidskriverier och påhitt, säger han.
Men stackarn! Det finns de som påstår att SVT´s dramaserie Starke man är inspirerad av Solna, men jag har inte sett den ännu, så jag kan inte uttala mig om det.

Jag tycker, som jag säger i artikeln, att Lars-Erik Salminen är en hygglig prick och jag lider med honom i den här härvan. Men allra mest synd tycker jag om de vars pengar han är satt att sköta, Solnaborna. Det är de som sitter med Svarte Petter när detta ska betalas.

Och gudarna ska veta att det finns annat som vi behöver använda skattepengarna till i den här stan. Så här ser det t ex ut där kommunens barn och ungdomar idrottar. Tur att (S) föryngrar rejält i riksdagen och satt en Solnabo med relativt färskt minne av hur det är att vara ung och gå i skolan som ansvarig för ungdoms- och bostadsfrågor. Hade Maryam Yazdanfar* varit bostadsminister och jag fått medinflytande i Solna hade vi byggt sådant här istället för skryt- och fuskbyggen.

Mer om hela härvan HÄR.
Tipsar också om den kvicka och hejdslöt roliga liknelsen mellan Swedbank Arena i Solna och Collosseum i Rom.
* Scrolla ner till anförande 13, it´s worth it!
Man kanske kräks av den 17:e bananen, läsvärd artikel av Ronnie Sandahl i Aftonbladet. P4 Radio Stockholm om arenaaffären, SVT ABC-nytt om fördyringen, ledare i Gotlandstidning undrar Håller Sverige på att bli korrupt?, Även SvD och DI och DN.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , och annat intressant

fredag, oktober 08, 2010

Micke for skolminister!


Jag är fan synsk. Det här skrev jag för ett år sedan, och idag utses han till vår tilltänkta skolminister, Mikael Damberg!

"(S)olnabon och riksdagsmannen Mikael Damberg skriver på Newsmill om hur vi behöver kvalitetssäkra skolan, och gör upp en lista på vad som krävs för att lyckas. Det är inte så enkelt som att bara pumpa in mer pengar. Nej, det är bra att vi sossar slutat leka jultomteparti. "Mer åt fler" höll kanske i förra seklets början, men nu är det inte generell brist på pengar som är största problemet. Snarare granska att skattepengarna går till rätt saker och används effektivt. Här är Mickes att-göra-lista, som jag hoppas att han som utbildningsminister i en socialdemokratisk regering får möjlighet att genomföra efter valet nästa år:
  1. Inför lämplighetstest vid intagning till lärarutbildningen

  2. Premiera lärare/lärarlag som når resultat och inrätta fler karriärtjänster

  3. Inför AT tjänstgöring för nyexaminerade lärare

  4. Inrätta en omställningsfond som gör det möjligt att omskola lärare som inte längre fungerar och som vill sadla om

  5. Följ upp och utvärdera elevernas kunskapsutveckling tidigt

  6. Koppla denna utvärdering till en garanterad rätt till snabba stödåtgärder:

  7. Elever som inte når målen garanteras 10 timmar individuell lärarledd undervisning för att komma ikapp.

  8. Sommar- och lovskolor både för elever som behöver extra undervisning och för de som vill läsa upp sina betyg.

  9. Alla elever ska dessutom ha rätt till minst 2 timmars lärarledd läxläsning i veckan.

  10. Låt framgångsrika rektorer lyfta "problemskolor"

  11. Inför tidsbegränsade kontrakt för rektorer

  12. Skolor som som inte klarar kvalitetskraven måste kunna stängas, oavsett driftsform."

Nu blev det ju inte aktuellt med någon s-skolminister, men jag tror att Micke skulle bli en sjusärdeles modern, nytänkande och dessutom ödmjuk och resonerande framtida skolminister.

Jag är verkligen glad att (S) hittat tillbaka till idén om skolan som en garant för allas rätt att nå sin fulla potential. Där har vi under några årtionden tappat kompassriktningen. Från en kamp för - och framgång för! - en skola som tror på alla elevers möjlighet att lyckas, till en vårdande tyck-synd-om-skola där förväntningarna sänktes på de svagaste eleverna i en falsk omtänksamhet och rädsla för att stämpla. Från en kunskapshöjning utan like till uppgivenhet om skolans förmåga att utjämna klasskillnader."

Sätt igång med att-göra-listan, Micke! Här finns massor att göra, för just nu verkar utvecklingen narare gå bakåt.
På detta skolfoto är Micke tvåa från vänster i mittenraden.

DN skriver om detta, liksom Aftonbladet och SvD. Men de två högerdrakarna, som numera även är politiska på nyhetsplats, beskriver naturligtvis inte föryngringen bland talespersonerna som förnyelse, utan som en "petning" av de gamla; bl a Thomas Bodström, som ska åka till USA för att vara med sin familj och Leif Pagrotsky, som själv bett om att få sluta. Sanslöst!
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , och annat intressant

torsdag, oktober 07, 2010

Hallå, det är sossarna!

Jag skrattade så jag grät när jag lyssnade på P3:s Tankesmedjan och sketchen Hallå det är sossarna! Valanayserande socialdemokrater och nydumpade tonårskillar, det finns onekligen en likhet. Precis så där låter det i det stundtals maniska analyserandet inom (S), där man ömsom rasar över media/reklambyråer/kampanjmetoder/samarbetspartners/nuvarande ledning/vänsterflörtande/högerflörtande, ömsom desperat funderar på en total makeover: - Men duuu, vad är det du saknar hos mig egentligen? Vad är det du vill haaa? OK, jag vet att den där överraskningen med butlern i tunnelbanan kanske inte riktigt var vad du önskade dig, men vad vill du ha då?!? Jag kan gå litet mer åt höger, du får behålla alla dina skattesänkningar, om vi bara får göra om fastighetsskatten och RUT litetlitetgrann så att det blir typ litet sosseprofil på dem, då kan vi väl fortsätta vara ihop? Vi kan sluta träffa Peter & Maria om du inte gillar dem. Eller är det Lars du inte gillar att jag hänger med?

För att i nästa stund sturskt räta på ryggen och säga: Hörrudu, jag duger faktiskt bra som jag är! Det här är jag och det står jag för. Jag har fixat allt i den här familjen i åratal, och det jävligt bra ska du veta!

Sorry, vi är dumpade. Fetdumpade. Då finns ingen quick fix. Det är bara att sätta sig och läsa om boken Kris och utveckling av Johan Cullberg. Den legendariske psykiatriprofessorns beskrivning av krisers olika stadier stämmer kusligt väl in på det trauma socialdemokratin nu befinner sig i, precis lika väl som på en människa i kärlekssorg:

Chockfasen kommer i det initiala skedet. Den kan omfatta timmar eller dagar och utsätter människan för stark påfrestning där försvaren mobiliseras. Känslor som vrede och hat, vanmakt och förtvivlan, overklighet och tomhet, utslocknande och kraftlöshet dominerar.

Reaktionsfasen är nästa fas. Den inträffar när innebörden av vad som hänt börjar förstås och det inte längre går att förneka det inträffade. Tillsammans med chockfasen varar reaktionsfasen i 4-6 veckor.

Bearbetningsfasen är en gradvis återgång till nuet. Nu bearbetas betydelsen av vad som orsakat krisen, både i vaket tillstånd och i drömmen. I denna fas är behovet att tala om vad som hänt som störst, och detta görs gång på gång. Att sätta ord på krisen är en del av bearbetningen.

Nyorienteringsfasen innebär en större förmåga till socialt liv, till nya relationer och en öppenhet i inställningen till framtiden.

– I krisen kommer den negativa onda sidan av oss att blomma upp väldigt starkt och vilja ta över. Där måste man inse att krisen är ett läkningsarbete på vägen mot försoning. Det är först när livet går oss emot som vi får en chans att se oss själva i ett nytt ljus. Och det är först på det sättet, när man kan börja se både sina begränsningar och sina resurser, som man börjar växa, på basen av en realistisk självbild, säger Johan Cullberg, dock med tillägg att vissa undantag också finns – ett fåtal människor klarar inte att gå vidare ur krisen utan fastnar i bitterhet och utanförskap.

Vet inte varför, men när jag hör en del internt partisnack kommer jag osökt att tänka på det gamla punkbandet The Exploiteds låtar; Don´t blame me, Punk is not dead, Fuck the USA, Sid Vicious was innocent och några till.

Jag tror att landets socialdemokrater befinner sig i litet olika delar av krisens faser, beroende på var i landet man bor och vilka man umgås med. Består mer än hälften av ens umgänge av andra sossar, är det nog lättare att bli kvar i försvar och skitsnacksfasen, precis som dumpade människor blir bittra cyniker om de bara umgås med andra dumpade. Jag säger som de käcka rådgivningsspalterna: - Ut och träffa andra människor! Gör nåt som utvecklar dig! Gå en kurs!

Nu ska jag iväg till en kurs som inte har ett dugg med politik att göra. Sedan ska jag gå på ett konstgalleri och äta lunch med en 21-årig Stockholmshipster som snart flyttar till Berlin. Han är kräsen, trendkänslig och clever och han röstade på sossarna i sitt livs första allmänna val. Utan att vara synsk så anar jag att det är kärnan i hans och andra unga människors förklaring som är det jag tror att vi ska bygga på i nästa val. Om vi lyckas komma in nyorienteringsfasen innan dess.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

onsdag, oktober 06, 2010

Grafen - tunn, stark men utmärkta ledaregenskaper!


Ha, ha, jag VISSTE väl att jag hade talanger jag inte visste om!

Årets nobelpriset i fysik har gått till upptäckarna av grafen, ett tvådimensionellt material som bara är en atom tjockt men mycket starkt och som har bättre ledande kapacietet än till exempel Silikon.

Jag vet inte vem Silikon är, men mina ledaregenskaper är ju omvittnade, ha ha!

Skämt åsido så verkar detta material vara jättebra och väntas få stor betydelse för utvecklingen av snabbare datorer och platta mobil- och bildskärmar. Det är t o m så stort att tidningsrubrikerna utropar: Grafen kan vara en av Nobelprisets största uppfinningar!

Men jag fortsätter tänka knasigt och hittar följande via kompisen Bob på Facebook:

Exempel på forskning som har belönats tidigare år är
- studier av vilket tryck som uppstår inuti pingvinen när den bajsar,
- hur en flint bäst överkammas (hoppas inte de frågade min gamla svensklärare på Solna gymnasium iallafall!)
- varför gravida kvinnor inte välter (Joho, det gör de visst de!)
- om det är värst att få en tom eller en full ölflaska i huvudet (Jag skulle nog föredra en tom burk)
- hur grodor kan fås att sväva med hjälp av magneter (verkar klart roligare än dissekera dem)
- hur en bysthållare i en krissituation enkelt kan omvandlas till ett munskydd (eller en slagbella, eller c:a 1 000grejor till, hallå forskare?! Har ni aldrig sett på McGyver?)

Underbart, hur dessa teknikens landvinningar kan få oss som är litet trånga i huvet att fatta världen bättre! Att jag är trång i huvudet kan väl vem som helst begripa efter årets upptäckt? Det blir ju väldigt trångt när alla tankar ska färdas genom en Graf som bara är en atom tjock?

Men ni kan kalla mig MacGyver omni vill. Det var väl inte exakt vad min morfar kallade mig när jag ordnat kortslutning i hela huset dagen före julafton efter att ha byggt min första eljulstjärna, men...
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
, , , ,

söndag, oktober 03, 2010

Först en rejäl dos pessimism, sedan en gnista som kan bli en präriebrand

Framsida till broschyr för SAF:s kampanj Satsa på dig själv, 1979

Socialdemokraterna förlorade inte årets val. Den svenska socialdemokratin har smygande förlorat bit för bit sedan 70-talet; av moderniteten, glöden, samtidsförankringen, analysresurserna, problemformuleringsförmågan, folkrörelsen, sin media, respekten och handslaget med såväl arbetarklassen, fackföreningarna och arbetsgivarsidan.

Svensk socialdemokrati har förlorat i princip allt utom sin grundläggande idé. Denna idé som om den var en affärsidé kort kunde beskrivas så här:

Det är bättre både för i plånboken, hjärtat och och maggropskänslan om vi hjälps åt så att fler får möjlighet att lyckas.

Denna idé har den svenska socialdemokratin byggt upp en sådan acceptans och respekt för att den omfamnas av i princip alla, nationellt och internationellt, från nobelpristagare i ekonomi till moderaternas partikansli. Problemet är att detta omfamnande inneburit ett sådant gigantiskt tapp i "marknadsandelar" att (S) varumärke degenererat på samma sätt som internet, ketchup, dynamit, mack och termos. Alla dessa ord var ursprungligen varumärken.

Man behöver bara gå in på sajten för nybörjarföretagare www.företagande.se för att få det enkla rådet att vårda sitt varumärke:
"Det är lätt att först känna sig smickrad när ens produkt får så stort genomslag så att alla liknande produkter benämns med samma namn, men betänk då hur dina kunder fortsättningsvis ska kunna identifiera just din produkt!
Ja det är frågan, sa Bull.


I det läget kan man inte sätta sig ner och analysera ett val. Man måste analysera hela samhällsutvecklingen, tidsandan, den internationella utvecklingen, medias och reklamens utveckling och varenda val sedan mitten på 70-talet.

Om just detta skrev kloka Arenagruppens vänner en DN-artikel nyligen: "All makt i Sverige är samlad i näringslivet" Tyvärr kom den in tre dagar innan valet. Då hade nog inte de som bäst behövde det tid att läsa den, vilket var synd. Jag hoppas de gör det nu.

Det räcker inte med ideologi, särskilt inte när den blivit allmängods.

Det räcker inte ens med sakpolitik, även om den skulle finnas.

Det handlar om trender, värderingar, känsla, modernitet. Köper du ett visst flaskvatten för att det är godast? Nyttigast? Nä nä, du kanske säger att du gör det, men egentligen handlar det om hur snygg flaskan är och vilka andra som dricker det, eller hur?

Det här visste de som hade makten över ägandet när de började det mödosamma arbetet med att återta makten efter att de paralyserade åsett några chockartade decennier av jämlikhetsutveckling i Sverige.

Precis samma arbete som dåvarande SAF gjorde i skiftet mellan 70- och 80-tal behöver socialdemokratin kavla upp ärmarna och göra nu.

Var finns makten över opinionsbildningen? (Just follow the money!)
Fundera sedan över vad som krävs för att sätta emot den makten.
Gör sedan en Att-göra-lista för hur vi skaffar de verktygen.

Hur den kampen startade och genomfördes beskrivs fascinerande ohöljt i en SvD-artikel av Hans L Zetterberg från 1987 "SAF - vår framgångsrika motkraft". För dem tog det 30 år och kostade många, många miljoner.

Jag är inte säker på att alla de där pengarna behövs i dagens nätverkssamhälle. I det färdas även idéer och trender fortare, så kanske behöver det heller inte ta 30 år.

Och är det någon kraft som högern alltid varit enormt avundsjuk på socialdemokratin för, så är det kraften hos medlemmarna. Nu känns det litet otidsenligt att tala om medlemmar, för folk organiserar sig inte alltid på just det sättet längre. Men det faktum att det varenda kväll sitter miljoner svenskar och diskuterar med varandra på nätet visar att det finns en energi som inte har ett dugg med marknaden att göra, och som går utöver den egna ekonomiska nyttan. Visst är vi svenskar passiviserade, shoppingdrogade, invaggade i Idol- och chipskoma. Och visst är vi så grundlurade av valfrihetsbluffen att vi ägnar timmar åt ett fruktlöst jämförande av skolor och elbolag. Men vi ger oss inte, vi söker ändå efter nåt mer.


När vi skaffat det tredje barnet, den nya bilen, bytt ut köket även i sommarstugan, när lyckopillren slutat verka... då känner vi att det är nåt som fattas. Känslan av mening, sammanhang, hemkänsla eller vad det nu är. Därför deltar vi i nätdiskussioner, gråter över nån flodhästs öde, går med i konstiga facebookgrupper, vi tar kontakt med vänner från förr, vi uttrycker våra åsikter genom att dela länkar till intressanta inlägg och artiklar. Och ute i det verkliga livet, IRL, deltar vi som aldrig förr i föreningslivet.

Ibland leder URL till IRL, eller tvärtom. Hur häftigt detta utvecklades i vår lokala Solnavalrörelse ska jag berätta senare, men tills dess kan ni ju titta på de här länkarna och fundera över vilka behov som ligger bakom sådana här aktiviteter. Kanske de skulle kunna användas för att uttrycka sig politiskt med litet mer humor? Flash Mobs, vattenkrig, heja på slumpvis utvalt knattelag i fotboll...you name it.


Visst finns det goda krafter, om någon förmår attrahera dem. Och då menar jag inte i töntiga centralstyrda Supporterkampanjer à la Sveavägen 68. Det är upp till oss, som arbetar lokalt att samla idéerna och eldsjälarna på ett sätt som gör att människor kan mötas och idéer födas.

I fredags kom 26 människor och fikade där jag satt med min laptop och jobbade på fiket utanför stadshuset i Solna Centrum. Jag frågade inte var de kom ifrån eller vad de röstade på, bara vad de tänkte på och om de hade nån idé jag kunde använda i mitt arbete som folkvald. Det hade de; så många idéer faktiskt att jag undrar hur jag ska få tid att konkretisera dem.

Ändå var det bara andra fredagen jag satt där. Utan annonser, flygblad, telefonsamtal eller brev till någon. Redan första gången kom det så mycket folk att jag tappade räkningen. Somliga bytte bara några ord över räcket eller stolsryggen, andra satt i en timme, åt nåt, fyllde på kaffekoppen och började snacka med övriga besökare. En kvinna hade med sig foton från gamla tiders Solna, som hon hittat hos sin mormor. Då kom två damer som satt vid ett annat bord över och började hjälpa till att identifiera personer och platser.
- Borde man inte kontakta stadsarkivarien? -Nej, de här borde ställas ut! -Varför finns det ingen plats i kommunen där man kan få dela med sig av sånt här? -Vi kanske kunde ordna en berättarkväll på nån lokal krog? ... Fortsättning lär följa!
Det finns en sak som högerkrafterna aldrig kan köpa eller sälja ut, och det är människors behov av att känna gemenskap, mötas och prata. I mötet mellan människor finns en enorm kraft. Antagligen är det därför som diktaturer alltid gjort allt för att förhindra människor att mötas i grupper större än 3-5 personer. Sådana möten sker i dag inte så ofta på torget, men desto mer på nätet.

Min konspiratoriska sida tror ibland att det är därför så mycket politiska och ekonomiska resurser läggs på att förhindra informationsspridning på nätet. Och min förhoppningsfulla sida tror att det är av precis samma skäl som så mycket ideell kraft läggs på att mötas och hjälpa till att sprida information på nätet.

Så om man nu är pessimist angående marknadskrafternas utbredning och näringslivets makt över TV och tidningar, så kanske man kan känna sig mer optimistisk över utvecklingen på nätet och även lägga en hel del krut på att utveckla denna positiva aktivitet till att resultera i möten IRL? Så tänker iallafall jag fortsätta jobba.

Aron Etzler på samma tema i en intervju i Dagens Opinion.
Valresultatet visar på att Sverige behöver en ny socialdemokrati, skriver Katrine Kielos i Ab. Sajten Eftervalsdebatt är ett bra initiativ av Erik Laakso, liksom Netroots Valanalyser Läs även andra bloggares åsikter om , , ,