Smaken är som baken – delad

Min nya båt – bilen – har nu hunnit till Tyskland, och nåt så udda som ett kinesiskt penzion und gaststätte. Tämigen frvirrande när en Biergarten stinker sötsur sås, måste jag säga. Annars helt OK som övernattning, med undantag för att de kinesiska ägarna totalt verkar ha glömt sin goda thékultur till förmån för tyska örtteer. Frukostbuffén är full av krauterthe, kamomillenthé och något som mest liknar varm saft. Yuck. När jag frågar efter ett normalt svart eller grönt thé lyser dock ägaren upp och trollar fram en fin kanna äkta kinesiskt the och serverar det kokhett i små vackra koppar. Fullt betyg för det!

Det här med smak...
Man märker verkligen skillnad på olika länder man besökt många livsmedelsaffärer på flera kontinenter på kort tid. I Australien var det läsk, öl, biff och vitlöksbröd (!) som upptog en oproportionerligt stor andel av hyllorna i affärerna. I Sydafrika var det också kött, och olika grillsåser. De är tokiga i sina grillfester, både Sydafrikaner och Aussies, det är bara namnen som skiljer sig åt; braai i SA och barbecue i Oz.

På St Helena var det ingenting som upptog hyllorna. De var för det mesta tomma, förutom när the Royal Mail ship RMS St Helena anlände en gång i månaden med post och matvaror.

På Kap Verde var det litet samma sak, även om skeppstrafiken är mer frekvent har man har just ingen inhemsk produktion förutom en del frukt och grönsaker, så där var det torrvaror, t ex flingor som upptog stor del av hyllmetrarna. Bäst handlar man på gatan, där folk ställt upp sina kylboxar längs trottoaren. Ett par bananer där, ett bröd där, ett kilo finfina tomater någon annan stans.

Resten av länderna är knappast någon överraskning: I Spanien var det skinka, i Frankrike ostar, i Belgien skaldjur och här i Tyskland korv. Och äckliga théer då.

Nej, dags att stänaga av datorn och den tyskdubbade rapvideon på TV:n och lämna hotellet för en ny härlig dag med frei fahrt på autobahn.

Läs även andra bloggares åsikter om politikpaus, autobahn, matvanor, thé, kinesiskt thé, mattraditioner, olika länders mat, braai, barbecue, hotell, Tyskland och annat intressant

Inte skryta, inte skryta, inte skryta...

Körsbärsträden blommar i Aix-en-Provence

Kusin Anne och hennes man, segelmakaren Philippe

Att sitta i rullstol är inget handikapp för dessa jolleseglare

Utanför kusin Annes jobb på båtmäklarfirman i Hyères

Råttor är det gott om på rivieran. Kusin Anne ser inte road ut.

Amina i talarstolen på S-kongressen i helgen

Man ska inte tro att man är nåt och man får inte skryta om att man har det så himla, himla bra. Speciellt inte om man är nyss avmönstrad från segelbåt, på visit hos kusin Anne som bor i Hyères på franska rivieran, där finalseglingarna för kvalificering till de olympiska jolleklasserna är i full gång.

Men jag gör det ialla fall. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Jag har nyss avslutat ett jobb, har inget nytt, är på väg hem till Sverige, där lägenhetsförsäljning och en massa jobbiga flyttbestyr väntar. Men jag är ändå så himla glad, framförallt för att jag klarat av fem månader på en segelbåt som i princip råkade ut för ALLT som överhuvudtaget kan hända, utom att kapsejsa. Tack livet! Tack äventyret!

Sänder samtidigt en skamsen tanke till alla frivilligarbetande socialdemokratiska förtroendevalda hemma i Solna och övriga storstockholm som idag sitter inne på distriktskongress och lägger fram förslag för en mer framgångrik Stockholmsregion. Mina varmaste hejarop till alla er nya entusiaster! Till er som varit med i evigheter kan får jag kanske föreslå en liten paus, så att fler med nya idéer kan få chansen till en förtroendepost?

Läs även andra bloggares åsikter om Solna, socialdemokraterna, politik, distriktskongress, entusiaster, förteondevalda, rivieran, olympiaseglingar, segling, Hyères och annat intressant

Hur toppar man det här?

Sitter på ett hotellrum i Perpignan och känner mig konstig. Världen gungar inte längre och jag saknar det. Besättningen har lämnat SABA, varvet har köpt tillbaka henne och ägarna är nöjda, men själv känner jag mig efter fem månader till sjöss närmast hemlös.

Min nya båt är en bil

Min nya båt är en...bil. Med den ska vi ta oss upp mot Hamburg, där ägarfamiljen bor, och sedan bär det vidare upp mot Göteborg och stugan på landet, som snart blir min nya fasta punkt i Sverige när jag sålt min lägenhet i Solna. Förutom en vecka i mars då jag var hemma i samband med arenarättegången och kommunalrådsskiftet, har jag badat i ett badkar och skall sova i en säng, på land. Jag har seglat från norra Australien till Frankrike. 12 000 miles på 4 månader och 15 dagar. Vi har passerat tio tidszoner. Vi har passerat två världshav, Indiska oceanen och Atlanten, och nu sist även Medlehavet. Vi har sett fiskar, hajar, delfiner och valar (varav vi krockat med en), varit med om blixtnedslag då båten slet sig och drev på en fiskebåt, överlvet jul och nyår i en vilda västern-håla i västra Australien, överlevt en cyklon på Indiska Oceanen, seglat sönder fem segel, blivit jagade av (och lurat iväg!) pirater utanför Sierra Leone, nästan hamnat i väpnad konflikt i Guinea Bissau, tappat bogspröt, förstag, köl och nära på masten, slagit vår båttyps hastighetsrekord, ja, det var väl allt.

Hur toppar man det här nu då? Tja, det skulle väl vara med att runda Kap Horn då. Det är den sjömansbedriften man har kvar när man har gjort Indiska oceanen, Atlanten, Godahoppsudden. Eller Stilla havet.

Jag fick faktiskt ett erbjudande om det igår, av ägaren till båten som låg bredvid båtfabrikens hamn. De skulle först segla i Medelhavet, sen över Atlanten mot karibien i höst, sedan genom Panamkanalen genom Stilla havet över till Australien, sedan tillbaka och runda Sydamerika (Kap Horn!). Det var dock en likadan Catana 50 som SABA, så näää, helst inte! Nu var det dock en äldre modell, då Catana hade bättre konstruktion, t ex laminering gjord för hand, men jag tackade ändå nej. - Men kanske efter sommaren, tillade jag.

Just nu ser jag i alla fall fram emot att närma mig Sverige långsamt, i bil, så att hjärnan och kroppen hinner ställa om sig till det gamla vanliga livet igen. I morgon bär det av till Hyères, där kusin Anne bor och säljer båtar med sin sambo Philippe, som syr segel. Han sydde vår nya genua; den som inte gick sönder.

Läs även andra bloggares åsikter om äventyr, sjömansliv, segling, långsegla, jorden runt, crew, leva långsamt, sjöben, båtar, katamaran och annat intressant

Äntligen!

Vi borde vara bara en halvtimme från sluthamnen i Frankrike, men det känns som om vi inte ens rör oss framåt. Stormen från norr piskar upp havet allt mer, himlen lyses upp av blixtar och vågorna träffar oss rakt i fören. Det är ett halvt dygn sedan vi såg några andra båtar på radarn. I går kväll syntes en och annan fraktbåt, men de var över 100 meter, mot våra futtiga 15 m.

I god tid innan de värsta stormbyarna väntas möta oss, tar vi ett, två och slutligen tre rev på storseglet. Då händer det. Med en skarp knall lossnar schackeln som håller det sista revet på plats. Och nu orkar inte heller hakarna hålla fast vid masten och seglet flyger ut som en ballong, endast fasthållet vid bommen och högst upp av fallet (tampen man hissar upp seglet i masten med) Men det finns inget att göra och seglet håller i alla fall att segla vidare med, om än med en väldigt konstig buk.

Fast det är långt efter midnatt vill ingen gå och lägga sig. I kojerna är allt blött eftersom det delaminerade däcket läcker som ett såll. Vi äter kex och försöker koka thé utan att spilla och bränna oss allt för mycket. Eftersom toabesök i femmetersvågor inte är nån avslappnad syssla, har jag ont i magen efter att ha hållit mig för länge. Till slut är jag ändå tvungen att försöka skala av mig kläderna och försöka träffa toastolen med kisstrålen. Det går över förväntan, men en saltvattensdusch från den läckande hyttventilen träffar mig på halsen, och saltvatten rinner i en strid ström innanför tröjan. Urk.
När vi rundar den sista udden vid tretiden på morgonen tror vi att vi bara har två, max tre timmar kvar. Då tar motvinden tag i vårt trasiga storsegel med ny frenesi och förvandlar det till en bakvänd spinnaker. Trots fullfart på båda motorerna går det…baklänges!

Det är bara att vända om och försöka hitta en någorlunda skyddad vik bakom udden där vi törs få upp och försöka få ner det vilt piskande storseglet. En färd på ytterligare tre timmar, om den lyckas. Mitt hjärta sjunker ytterligare en bit ner i magen och jag känner hur protesterna bubblar upp i mig. Jag har nu varit med om två rejäla segelhaveriet, där vi bara med yttersta kraft och ansträngning lyckats bärga dem, med ansenlig fara för liv och lem. En orubblig regel på sjön är att kaptenen alltid har rätt. Alltid. Utan diskussion. Sådana får man ta senare, men aldrig under en manöver. Men jag kan helt enkelt inte låta bli att gurgla litet tyst under skydd av min dyngvåta jackkrage. En stadig blick från kaptenen och orden – If you dont like sailing, you shouldn’t be on a boat, får dock snabbt tyst på mig. Istället vaknar min gala vanliga kampvilja, och när vi hittar en någorlunda skyddad vik går jag ut på däck och håller båten mot klipporna medan två andra besättningsmedlemmar klättar upp och får ner seglet, lätt som en plätt. Sedan är vi väldigt stolta och krafterna räcker ända till hamnen i Canet en Roussillon, där inte en kotte syns på vare sig bryggor eller i båtar.

Efteråt får vi reda på att det blåst upp till 61 knop i byarna. Det känns oerhört skönt att på lätt skakiga ben hoppa ner på kajen och förtöja. När jag kommer tillbaka upp på båten känner jag en stickande, bränd lukt. Det kommer från motorrummet, där en tjock vit rök väller upp när vi öppnar luckan. Nåja, det brinner inte, det är troligen ”bara” en elektrisk koppling som fått en saltvattendusch. (Se tidigare inlägg om motorluckorna som inte passar till den nyare skrovmodellen.) Men nu är det Catanas problem. Vi är i hamn, vi lever och är friska och vi har levererat båten i tid, fyra dagar innan garantitiden går ut. Båtens ägare är på plats för att möta oss, glada och lättade över att allt gått bra, till slut. Båten är dock…, ja vad ska man säga? Slut, helt enkelt. Sensmoral: Innan du seglar jorden runt i en ny, dyr båt, kolla med tidigare ägare som seglat den tufft, inte bara med semesterseglare.

Stormmåne och morotskaka

Plötsligt känns nåt fel, annorlunda. Det är mitt i natten, men jag är plötsligt klarvaken. Vi flyger fram. Båten känns som om den glider fram på smör, surfar, halkar i vågsvallen bakifrån. Kan det vara stormen nordost om Barcelona som redan är här? Den skulle ju inte vara här förrän natten mellan lördag och söndag, när vi rundar udden vid gränsen mellan Spanien och Frankrike? Snälla, inte mer skit nu, jag orkar inte! Sen kliver jag upp.
Jag tittar på månen, som är alldeles orange; definitivt stormmåne. Ja, ja, shit happens och det händer uppenbarligen oss och denna båt oftare än andra, det har vi ju sett prov på ända sedan Australiens västkust. Mer nytillkomna besättningsmedlemmar tycker det går nästan otäckt snabbt nedför vågsvallen, medan vi "gamlingar" skrockar cyniskt som gamla fiskargubbar på ljugarbänken: -"HA! 11 knop, det är ingenting. Då skulle du känt suget i magen då vi surfade i nära dubbla hastigheten i vågorna på Indiska Oceanen…"
Nåja, bäst att surra det som går ändå. Och eftersom det är hart när omöjligt att laga mat och äta i storm, vet vi inte när nästa måltid kan bli av, så vi passar på att proppa i oss nästan hela långpannan med den där sanslöst saftiga och krämiga morotskakan. Särskilt som den ändå for i golvet i en kraftig sidovåg nyss och blev en enda röra.
Den avnjuts säkert ännu bättre i en syrenberså i vår-Sverige, så här är receptet:
Morotskaka i långpanna
Enkel, saftig och god morotskaka som innehåller både kanel och om man vill kardemumma. Mums!
4 st ägg
4 dl socker
200 gram smält smör
6 dl rivna morötter
4 dl mjöl
2 tsk bikarbonat
2 tsk bakpulver
1 tsk kanel
1 tsk kardemumma
Glasyr:
200 gram Philadelfiaost
150 gram rumsvarmt smör
3 dl florsocker
3 tsk vaniljsocker
Gör så här:
Smält smöret och låt det svalna. Vispa ägg och socker pösigt. Rör ner smör och mjöl väl blandat med de torra ingredienserna. Rör sist ner de rivna morötterna.
Smörj och bröa långpannan, häll i smeten och strö om du vill på litet extra kanel och kardemumma.Grädda i 175 grader mitt i ugnen c:a 12-15 minuter. (Beror litet på hur stor långpannan är.) Låt sedan kakan svalna.
Till glasyren är det bara att blanda ihop allt för hand. Ta en elvisp och vispa allt till en slät kräm. Smaka av och tillsätt ev. mer vaniljsocker. Bred krämen över kakan och skär upp den i lagom stora rutor. Servera och bli beroende!
Källa: Goblinn

Vilka är världens bästa / sämsta seglare?

I hamnar möter man verkligen alla sorts människor, från skitstövlar till änglar. Några är olympiaseglare, andra verkar ha fått sin skepparexamen på postorder. Men finns det något generellt att säga om olika nationaliteter? Vilka är egentligen världens bästa respektive sämsta seglare? Den frågan ställde jag till vår kapten här på båten, som seglat på världens samtliga hav i 30 år och mött tusentals och åter tusentals seglare.
Här är hans, högst personliga men av den digra erfarenheten att döma, intressanta lista:
Världens bästa seglare
1. Britter
2. Svenskar
3. Holländare
Kommentarer: Fransmän är skickliga, men är ofta rätt arroganta och inte hjälpsamma mot andra seglare. Svenska och holländare är både duktiga och hjälpsamma. Britter har bästa genomsnittet av skicklighet och gott sjömansskap, (bortsett från deras dåliga skämt).
Världens sämsta seglare
1. Italienare
2. Amerikaner
3. Australiensare
Kommentarer: Italienare ar både macho och okunniga, en livsfarlig kombination. Däremot är sicilianare både skickliga och hänsynsfulla, fiskare med trål kan t ex väja för seglare fast de inte är skyldiga. Amerikaner verkar ha fått sina skepparexamen på postorder, ofta trevliga men väldigt okunniga. Australiensare skiter fulltsändigt i alla väjningsregler och uppträder som om de äger hamnen.
Ha ha, tur att detta är en svensk blogg! Tilläggas bör att kaptenen själv är amerikan-israel.
På tal om listor ska jag nu tvinga på hela besättningen, 5 pers av varierande nationaliteter, en helkväll med svenska finalen i Melodifestivalen. Röstkort är upptryckta, pennor utdelade och chipsskål, glass och morotskaka framdukat. Jag vet tyvärr redan vem som vann, så jag får inte vara med och tävla. Men så här mycket kan jag säga: Heja Sverige!

Jag fryser och är sur

När vi seglar in i Medelhavet påminner vädret mest om svensk vår, varmt i lä i solen men svinkallt i vinden. Jag, som är så vidrigt frusen av mig, får för första gången under resan rota fram seglarstället. När jag sitter på fördäck för att hålla utkik bland förrädiska fiskebojar som finns här nära kusten har jag till och med vantar på mig. Resten av besättningen tokskrattar, men det struntar jag i. Hellre varm och ful än kall och tjusig.
Jag är dessutom sur för att knäckebrödet och kaviaren som jag tog med mig från förra veckans Sverigebesök redan är slut. Vår nya besättningsmedlem, (han med den tveksamma jämställdhetsnivån som jag skrev om för några dagar sedan), kastade sig genast över Kalles-tuben och ringlade över generösa mängder på mina Falu rågrut medan jag plågat tittade på. Den jävla typen hade dessutom mage att gräva fingrarna djupt ner i påsen med Ahlgrens bilar innan jag hittade ett säkert gömställe åt dem. Till råga på eländet var det den där nya sorten med jumbostora bilar som är så himla goda. De små var man tvungen att ta minst två i taget för att riktigt njuta av, medan de stora räcker det med en av. Det förstod dock inte den här gentlemannen. Varför kan inte de andra nationaliteterna hålla sig till sina pretzels, jordnötssmör eller sauerkraut så att vi får ha vår godiskultur i fred?
(OBS! SKÄMT, måste jag väl tillägga för att ingen ska få för sig att jag är en kulturimperialsitisk etnofob.)
Nu sätter jag mitt hopp till att det finns någon patriotisk svenskbutik någonstans på den spanska solkusten så att jag kan bunkra upp igen. Eller att IKEA tar sitt kulturimperialistiska ansvar. Känner att jag kommer behöva en bautastor Marabou mjölk för att uthärda de kommande kyliga nattpassen. Särskilt som den där stormen öster om Ibiza närmar sig att mera…

Historier från ljugarbänken

Jag vaknar av att ett flygplan vrålande landar hundra meter ifrån mig. Jag vet ju att landningsbanan på Gibraltar flygplats (eller vad man ska kalla den…) ligger mitt i hamnen, men det blir ändå ett lätt chockartat uppvaknande. Särskilt som jag inte kom i säng förrän solen höll på att gå upp. Varför, varför, varför lyckas vi alltid komma i hamn mitt i natten och dessutom också ständigt segla iväg efter mörkrets inbrott? Det är helt jäkla oroligt, men nu är det skymning och vi har just lagt ut från kajen, igen… Väderprognosen för västra medelhavet visar nämligen att en kraftig storm är på väg. - Ska ni verkligen ge er av nu, undrar killarna som hänger på hamnkontoret, det är ju sexmetersvågor och 45 knops vind på väg!
I det ögonblicket känner jag mig som en gammal gubbe på ljugarbänken på Donsö:
- Ha HA, då skulle ni sett stormarna utanför Australiens nordvästkust. För att inte tala om cyklonen Funso på Indiska Oceanen, skrattar jag så där lagom cyniskt.
Och vi har ju en deadline. Båten måste vara i hamn vid fabriken i Frankrike innan garantitiden går ut den 20 april. När vi seglar ut genom Gibraltars hamn är det trångt mellan fartygen, minst sagt. Och i horisonten tornar några rätt hotfulla moln upp sig. Det märks överhuvudtaget att vi är i Europa nu. Förut har jag sovit med bara ett lakan över mig, men i natt frös jag så mycket trots 3 tröjor, jeans och sockor att jag hotade begå myteri. Det hjälpte, jag lyckades tigga till mig pengar ur skeppskassan for att kopa ett täcke.

I rymden kan ingen höra dig skrika

Igår natt passerade vi Casablanca. Fast bara på behörigt avstånd från kusten. Något har vi ju lärt oss efter alla konstiga möten med pirater och nästan-inördeskrig. Synd, för jag har alltid drömt om att få se den staden. Tänk att få bo där som gammal, och sitta på ett tak och dricka mintthé och titta på stjärnorna.
Nåja, jag får i alla fall se massor av stjärnor nu. Det finns en iPad-app med en inbyggd kompass - Star Walk - som man kan hålla upp mot stjärnhimlen och så ser man direkt på skärmen vad stjärnorna heter. Jag kan sitta och vinkla den åt olika håll i evigheter.
Evigheter, ja. Tiden har fått en ny dimension här ute på Atlanten. Den går både fortare och långsammare. När den beräknade ankomsttiden till Gibraltar försenas med en dag är det inget att uppröras över, vi har motvind med fyrametersvågor och, ja, shit happens. Hade vi fått sitta och vänta på en flygplats i ett dygn hade vi förmodligen blivit skogstokiga. På samma sätt gör det heller inget om ett bullbak tar en halv dag. Bullarna blev ju jättegoda, med svenskt pärlsocker på och allt. Och var det verkligen tre och en halv månad sedan vi lämnade Sydafrika? Vi har alltså tillbringat hela det här året på Atlanten, med bara tvådagarsstopp på öar längs vägen. Ja, jag fuskade ju veckan mellan Kap Verde och Kanarieöarna, då jag flög hem och vittnade i korruptionsrättegången runt arenabygget och överlämnade stafettpinnen till min efterträdare som oppositionsråd i Solna, men ändå…
Ikväll väntas vi dock lämna Atlanten och segla in i Medelhavet. I Gibraltar ska vi tanka och kanske ta en titt på aporna uppe på den höga klippan. Om vi kommer över sundet. Just nu ser Gibraltar sund ut som en scen från dödsstjärnan i Star Wars, med stora skepp som korsar över hela navigationsskärmen. Långt ifrån ofarligt för en liten segelbåt som vår, så det gäller att hålla tungan rätt i mun när man navigerar ibland dem. Litet som att spela Space Invaders faktiskt!

Magiska möten

Mitt ute på Atlanten landar en liten vilsekommen duva på akterdäck. Den är väldigt trött och dricker och äter tacksamt av vattnet och maten vi ställer fram åt den. Sedan sitter den där hela dagen innan den samlat nog med krafter att flyga vidare igen.
Ett annat välkommet djurmöte är alla delfiner som dyker upp nu när vi lämnat sydatlanten, där det är litet för stormigt och fiskfattigt för deras smak. Stora stim av stora muskulösa delfiner följer nu båten långa stunder. Helt otroligt hur de kan undvika att krocka med båten eller varandra där de leker längs förstäven. Jag kan titta på dem hur länge som helst. I morse var det en mamma med sin baby simmandes tätt intill sidan. Det såg faktiskt ut som om hon lärde honom leka.
Förutom magiska möten med djur har jag också mött människor jag sent kommer glömma. När vi kom fram till Kap Verde bara några timmar innan mitt flyg till Sverige skulle gå, satt jag och pustade ut på ett café i den lilla staden Mindelo på ön Sao Vicente, när plötsligt Solnabon Björn kom in. Han hade läst min blogg och visste att vi väntades dit. Så han hade helt sonika gått in och tittat på alla de få ställen det fanns att leta på, för att säga hej och erbjuda skjuts till flygplatsen. Vilka vänner det finns! Han var på semester med sin fru, som han mött på Kap Verde när han jobbade där som arkitekt för många år sedan, och berättade en massa intressant historia om öarna och dess människor. - De där mynten du just betalade med är ritade av en lokal konstnär, vid just det här kafébordet faktiskt! Innan vi åker till flygplatsen får jag komma med hem till gammelfaster Lucia. Hon har varit parlamentsledamot, men inte för sossarna, utan för ett
parti som protesterade mot deras långa maktinnehav. - Hon kan prata med dödas andar också. På en seans mötte hon Olof Palme. Han var bekymrad över hur svårt det var för unga att hitta jobb och bostad nuförtiden.
På Gran Canaria möter vi Roy Young, 85 år ung. Han har bott på sin lilla segelbåt i hamnen i snart ett decennium. Egentligen skulle han segla med sin unga fru och lilla dotter till Australien, men frun rymde med en annan seglare och Roy blev kvar. Nu tillbringar han dagarna med att skriva dikter och leka med sin dvärghamster, som han hittade springande på bryggan en dag. Det är många äldre britter som bor på Kanarieöarna, om än inte på en båt. - När pundet stod högt i kurs räckte det till många Euros, men nu vill många flytta hem. Speciellt när de blir sjuka.
Själv känner han sig rätt ensam nuförtiden. Sina åtta barn och fyra exfruar har han utspridda i världen och bara sporadisk kontakt med. Innan vi kastar loss ger vi honom tonfisken vi fångat. Då gråter han. - Jag blir så lätt sentimental nuförtiden.

Skrämmande möte med missionär

När jag har tråkigt börjar jag dikta ihop historier om folk. Som forra veckan, på flygplatsen i Praia på Kap Verde. Mitt ibland alla de unga sysslolösa männen som skickar sexuella inviter med det klassiska afrikanska väsljudet ; Sssssssst! ser jag ett gråhårigt medelålders par som sticker ut i mängden på ett sätt som bara går att tolka på ett sätt. -De måste vara missionärer. Både kvinnan och mannen är klädda i beigegrå kläder och så skinntorra som bara dagliga torrborstningar utan påföljande fuktkräm kan åstadkomma. Med sig har de en brun ung kvinna i likaledes sedesamma kläder. Absolut missionärer med medföljande adopterat barn, tänker jag. Och klart som korvspad, när jag hamnar bredvid dem i kön till passkontrollen ser jag att de har namnbrickor fästa på bröstet som pryds av texten "JESU CHRIST" (fast med litet bättre portugisisk stavning).
De skiljer sig från resten av människorna på flygplatsen även genom sättet de framför sig; de skriiider liksom fram och vänder sig mot alla och ler vansinnesstort. Inte det där varma naturliga leendet man ibland kan få från en främling och som gör en alldeles glad en lång stund efteråt, utan ett slags övernaturligt, heligt "jag har skådat ljuset och nu är jag så himla god att jag älskar t o m dig-leende" Ew, det gör mig liksom både mörkrädd och provocerad på en gång. Men mest rädd. När jag hamnar i stolsraden bakom dem på planet och de blåst upp sina sovkuddar, satt på sig ögonmasker och proppat in öronproppar, vågar jag knappt nudda stolsryggen framför mig. Så sitter jag stel som en pinne och stirrar på parets identiska gråsnaggade nackar tills maten serveras och jag blir tvungen att skramla fram brickan från stolen framför mig. Missionärsfrun vänder sig om med sitt tandköttsleende.
Sekunden därefter börjar hon väsa; Sssssssst!
Herregud, skickar hon också sexuella inviter?!?
Men det är bara den uppblåsbara sovkudden hon håller på att fälla ihop inför måltiden.

Manligt att segla?

Trött och tom men full av baciller från alla kramar kommer jag tillbaka till jobbet på båten. Nysande, snörvlande och huttrande i den Kanariska vårsolen seglar jag iväg med SABA mot Gibraltar och den sista biten in i Medelhavet mot slutdestinationen; varvet i Frankrike.
Att möta så många älskade och saknade vänner och kollegor på en kort hemmavecka tar på krafterna, och som alltid i början av en segling vill jag bara sova. Det är något med ljuden och rörelserna och den friska luften som gör mig löjligt sömning de första dygnen. De andra i besättningen skrattar bara och låter mig snällt sova.
Nu sitter jag yrvaken och stirrar på utsikten över den vackra lilla ön Graciosa, medan de andra byter storfallet, som nästan skavts av inuti masten, trots att det var nummer två i ordningen på denna strapatsrika resa.
Trots att resan är långt ifrån över än, har jag redan fått flera bok- och föreläsarerbjudanden. Men vad ska jag skriva om eller prata om, som inte andra seglare redan upplevt och skrivit metervis med böcker om? När jag bestämde mig för att sluta som politiker och börja göra något annat, läste jag flera långseglarböcker. De flesta skriver om vackra platser och vådliga äventyr. Först tyckte jag att det lät jätteexotiskt, men nu när jag varit med om likadana äventyr, tycker jag inte det är så märkvärdigt längre. Nu har ju detta varit en jobbresa och jag har inte haft tid att stanna och njuta av alla de där exotiska platserna. Men äventyr ombord har jag ju haft, i överkant.
En van seglare jag pratade med sade, att det du varit med om under de senaste månaderna, har de flesta inte råkat ut för under ett helt liv. Tack och lov, lade han till. Men bok? Föreläsa? Jag menar, hur intressant är det att lyssna på någon pretto jävel som står och skryter om det?
När jag var hemma blev jag intervjuad av Allers veckotidning. Temat var "Kvinna på jobb i männens värld", eller nåt liknande. Jag vet inte, kanske är jag immun mot märkvärdigheten i det här. Kanske beror det på min uppfostran. Mina manliga släktingar var duktiga seglare, och jag förväntades också kunna, inte sjåpa mig eller gnälla. Jag är nog ganska tålig. Därför var det inget märkvärdigt att vara kvinna i politikens mansvärld i Solna heller. De skrämde mig inte, speciellt inte sedan jag sett värre faror i vitögat på sjön i några månader innan jag klev in i den där rättssalen, där sex + sex kostymer i form av de anklagade männen och deras försvarsadvokater satt och stirrade surt på mig.
Ha ha, apropå män och kvinnor på sjön förresten! I Las Palmas plockade vi upp en ny besättningsmedlem, en man med ursprung i Mellanöstern, som verkligen inte delar vår nordiska syn på jämställdhet. Hittills har arbetet ombord löpt smidigt, oavsett om jag eller en man utfört arbetet. Men den nya besättningsmedlemmen vill gärna bevisa att han är en karlakarl och ger den kvinnliga delen av besättningen goda råd om hur en slipsten ska dras, eller snarare hur ett ankare ska fällas. Ha ha, det är riktigt kul. Vi har bara gjort jobbet i fyra månader, så hur ska vi med våra små fingrar klara av det nu? Men så är inte alla män, långt därifrån, och det har inte med vilket land de är ifrån heller. Jag tror han taggar ner snart.

Gladast vinner!

http://www.nsd.se/blogg/bloggare.aspx?blogg=6811846

Idag är första dagen på mitt nya liv. I helgen avgick jag på Solnasossarnas årsmöte och ett nytt oppositionsråd valdes; Arne Öberg. Medlemmarna såg till att det blev en öppen valprocess ända in till slutet och två modiga kandidater tävlade om rösterna. Arne valdes med stor majoritet, så han kan verkligen känna att han har stöd. Det är inte bara bland sossar han är populär. Både chefer, anställa och föreningsaktiva i Solna har kommit till mig och pratat om honom i positiva ordalag: "Ni måste ta vara på Arne, han är den som alltid kommer ut och träffar oss". "Arne är så bra att samarbeta med, ni får inte ge honom andra uppgifter nu".

Det stämmer verkligen. Arne har nämligen en svaghet. Han har svårt att säga nej. Ni vet typen; den som alltid tar morgonpasset när det ska delas ut flygblad utanför tunnelbanan, när ingen annan ställer upp. Den som alltid säger att det är möjligt. Förutom det är han världens vänligaste, gladaste, smartaste och modernaste sosse med ett äkta rött hjärta. Hans idéer för hur man bygger en stad där människor möts och idéer föds, som han hämtat inspiration från sin vistelse i Berlin till, är värda all uppmärksamhet.

Arne är bög också. Och nästan granne med mig. En gång när jag kände mig deppig ringde jag därför till Arne och sade att jag tyckte han borde vara litet mer som i chic lit-böckerna, där huvudpersonen alltid har en underbar böggranne som kommer med Ben & Jerry-glass och spelar gamla schlagers för henne när hon är deppig. Tio minuter senare ringer Arne. - Jag står på Konsum nu, men jag vet ju inte vilken sorts Ben & Jerry's det ska vara?!?

Det blev en underbar kväll, som även innehöll spår av Guatemalansk rom. Minnesgoda bloggläsare vet att det är den här kvällen jag pratar om.

Nu måste han lära sig att prioritera; bara springa på de viktigaste bollarna. Ska man nå fram i bruset måste man koncentrera sig på det viktigaste. Vad som är viktigaste att göra något åt i Solna är tämligen solklart när man pratar med Solnaborna. Det är trafiken, slöseriet med skatt och den slitna stadsmiljön.

Det vet Arne, för han är ute och pratar med Solnabor minst lika mycket som jag. Därför blir det bara sorgligt när Fp-ledaren i Solna idag på sin blogg försöker klistra på Arne en massa etiketter, som t ex "popcornmaskin". Hur vore det att hälsa välkommen, istället för att börja med en massa magsura kommentarer? Gladast vinner, som partistrategerna brukar säga. I så fall vet jag vem som vinner nästa val i Solna!

Jag lovar att hjälpa till när jag är hemma mellan mina matrosjobb:-)

Läs även andra bloggares åsikter om Solna, socialdemokraterna, politik, efterträdare, valprocess, nomineringsprocess, öppen valprocess, demokratiskt val, kandidater, oppositionsråd, Arne Öberg, Solnasossarna och annat intressant