tisdag, april 17, 2012

Äntligen!

Vi borde vara bara en halvtimme från sluthamnen i Frankrike, men det känns som om vi inte ens rör oss framåt. Stormen från norr piskar upp havet allt mer, himlen lyses upp av blixtar och vågorna träffar oss rakt i fören. Det är ett halvt dygn sedan vi såg några andra båtar på radarn. I går kväll syntes en och annan fraktbåt, men de var över 100 meter, mot våra futtiga 15 m.

I god tid innan de värsta stormbyarna väntas möta oss, tar vi ett, två och slutligen tre rev på storseglet. Då händer det. Med en skarp knall lossnar schackeln som håller det sista revet på plats. Och nu orkar inte heller hakarna hålla fast vid masten och seglet flyger ut som en ballong, endast fasthållet vid bommen och högst upp av fallet (tampen man hissar upp seglet i masten med) Men det finns inget att göra och seglet håller i alla fall att segla vidare med, om än med en väldigt konstig buk.

Fast det är långt efter midnatt vill ingen gå och lägga sig. I kojerna är allt blött eftersom det delaminerade däcket läcker som ett såll. Vi äter kex och försöker koka thé utan att spilla och bränna oss allt för mycket. Eftersom toabesök i femmetersvågor inte är nån avslappnad syssla, har jag ont i magen efter att ha hållit mig för länge. Till slut är jag ändå tvungen att försöka skala av mig kläderna och försöka träffa toastolen med kisstrålen. Det går över förväntan, men en saltvattensdusch från den läckande hyttventilen träffar mig på halsen, och saltvatten rinner i en strid ström innanför tröjan. Urk.
När vi rundar den sista udden vid tretiden på morgonen tror vi att vi bara har två, max tre timmar kvar. Då tar motvinden tag i vårt trasiga storsegel med ny frenesi och förvandlar det till en bakvänd spinnaker. Trots fullfart på båda motorerna går det…baklänges!

Det är bara att vända om och försöka hitta en någorlunda skyddad vik bakom udden där vi törs få upp och försöka få ner det vilt piskande storseglet. En färd på ytterligare tre timmar, om den lyckas. Mitt hjärta sjunker ytterligare en bit ner i magen och jag känner hur protesterna bubblar upp i mig. Jag har nu varit med om två rejäla segelhaveriet, där vi bara med yttersta kraft och ansträngning lyckats bärga dem, med ansenlig fara för liv och lem. En orubblig regel på sjön är att kaptenen alltid har rätt. Alltid. Utan diskussion. Sådana får man ta senare, men aldrig under en manöver. Men jag kan helt enkelt inte låta bli att gurgla litet tyst under skydd av min dyngvåta jackkrage. En stadig blick från kaptenen och orden – If you dont like sailing, you shouldn’t be on a boat, får dock snabbt tyst på mig. Istället vaknar min gala vanliga kampvilja, och när vi hittar en någorlunda skyddad vik går jag ut på däck och håller båten mot klipporna medan två andra besättningsmedlemmar klättar upp och får ner seglet, lätt som en plätt. Sedan är vi väldigt stolta och krafterna räcker ända till hamnen i Canet en Roussillon, där inte en kotte syns på vare sig bryggor eller i båtar.

Efteråt får vi reda på att det blåst upp till 61 knop i byarna. Det känns oerhört skönt att på lätt skakiga ben hoppa ner på kajen och förtöja. När jag kommer tillbaka upp på båten känner jag en stickande, bränd lukt. Det kommer från motorrummet, där en tjock vit rök väller upp när vi öppnar luckan. Nåja, det brinner inte, det är troligen ”bara” en elektrisk koppling som fått en saltvattendusch. (Se tidigare inlägg om motorluckorna som inte passar till den nyare skrovmodellen.) Men nu är det Catanas problem. Vi är i hamn, vi lever och är friska och vi har levererat båten i tid, fyra dagar innan garantitiden går ut. Båtens ägare är på plats för att möta oss, glada och lättade över att allt gått bra, till slut. Båten är dock…, ja vad ska man säga? Slut, helt enkelt. Sensmoral: Innan du seglar jorden runt i en ny, dyr båt, kolla med tidigare ägare som seglat den tufft, inte bara med semesterseglare.

3 kommentarer:

Arne Plahn sa...

Låter som om ni skulle ha 12 mille att hämta nu!

Anders Nilsson sa...

Lång dags färd mot natt! Det har varit spännande att följa utveckolinge från stolt katamaran till nödlandat vrak. Hur toppar du det här?

Johanna Graf sa...

Hm, ja hur toppar man det här? Fick faktiskt ett erbjudande om att crewa på båten intill, men den var en exakt likadan Catana 50, så jag vet inte...:-) De skulle i allafall runt Kap Horn, och det smäller ju högre!