På radion säger de, utan att ha kontaktat mig innan och frågat, att jag jobbar som sjöman samtidigt som jag får "pension".
Det stämmer inte. Jag får "pension" medan jag SÖKER JOBB som sjöman.
Enligt reglerna skulle jag visserligen kunna få "pension" och lön från ett nytt jobb samtidigt i upp till två år efter att jag slutat, ungefär som ett avgångsvederlag. Men det är alltså inte aktuellt för mig.
Det finns de som inte söker nya jobb efter att de slutat som politiker. Och det finns de som trixar med sin nya inkomst, t ex från bolag eller styrelser, så att de kan få båda inkomsterna samtidigt. Det tycker jag är åt skogen fel.
Det finns också de politiker, alltför många, som klamrar sig kvar vid sina uppdrag i exakt tolv år, eftersom de då blir berättigade till "full pension", upp till 80-90 procent av sin tidigare lön. Det tycker jag också är fel.
Är man borta så länge från sitt gamla jobb blir man ju i princip omöjlig på en vanlig arbetsmarknad. "Politikerpension" får inte bli en pension, då är det något som är fel, riktigt fel. Kalla det avgångsvederlag eller omstälningsgaranti istället och ge det under begränsad tid, 1-2 år.
Mitt gamla jobb var som personalfortbildare inom barnomsorgen och skolan och jag hade en liten firma som gick hyfsat när jag övertalades att börja med politik och blev först politisk sekreterare, sedan som sakkunnig i regeringskansliet och sedan som oppositionsråd i Solna. Firman fick jag förstås avveckla.
Jag tycker det är rimligt att de som jobbat politiskt på heltid får en form av "a-kassa" under en begränsad tid efter avslutad tjänst. Det kan vara svårt att få tillbaka sitt gamla jobb, särskilt om det är ett jobb där man inte ser så positivt på folk som är "partimärkta", och det kan vara väldigt svårt om man varit borta från arbetslivet för länge.
Jag avgick medvetet innan jag skulle bli som dem som sitter i tolv år för att få full pension. Jag gjorde det bland annat för att jag INTE skulle hamna i innanförskap och bli omöjlig på en snabbt föränderlig arbetsmarknad.
Därför tog jag också tjänstledigt (utan lön såklart) för att praktisera på en båt innan jag slutade. Det hade jag även gjort på semestern sommaren innan. Allt för att skapa möjligheter för en ny karriär efter politiken. Sedan jag avgick i april har jag inte behållit några betalda styrelseuppdrag eller annat. I somras praktiserade jag på ytterligare en båt för att samla sjötid och kvalificera mig för jobb med lön. (För er som inte vet så måste man först jobba som obetald sjöman för att få riktiga jobb sedan. Man kan gå kurser och utbildningar, och en del kurser t ex i sjösäkerhet är nödvändiga, men man måste alltid dessutom ha "sjömil"/ praktik.)
På det här sättet hoppas jag snart få jobb och inte behöva ligga samhället till last särskilt länge.
Jag har sagt det förut (t ex HÄR)och säger det igen: Jag står inte för någon tokpopulistisk åsikt om att politiker inte ska ha något trygghetssystem alls, men de ska inte sitta i tolv år och sedan inte behöva göra ett handtag mera i hela sitt liv.
Ska vi lyckas få människor att ge upp hela sin tidigare karriär för att gå in och ta utsatta politikeruppdrag under några hektiska år, då de dessutom kan få gå på dagen om de deras parti inte vill ha dem mera eller om de förlorar val, så måste de ha någon form av skydd de haft innan, på den vanliga arbetsmarknaden. Som politiker skyddas man inte av nån LAS, har ingen a-kassa eller sjukkassa. Man är alltid i tjänst, man har en hög lön för det, och efter avslutad tjänst tycker jag man ska ha en rimlig tid på sig att söka nytt jobb. Kanske två år kan vara lagom som maxgräns. Det är antingen det eller vanliga lagar som gäller för vanliga arbetstagare, LAS och hela rubbet. Men det vore nog inte så önskvärt. Hela vitsen med politiker är ju att de inte ska kunna sitta så säkert.
Om vi för en sekund skulle tänka bortom reptilhjärnans reflex att "ut-på-gatan-med-dom-jävla-politikerna-bara-så-de-får-lära-sig-hur-vi-andra-har-det", vad tycker du ska gälla när man slutar som politiker? Hur ska vi få bra människor att släppa sina yrkeskarriärer och gå in och försöka göra nåt samhället under några år, utan att de vare sig förlorar allt eller lever gott på det i resten av sina liv, utan kan gå tillbaka till det vanliga arbetslivet efteråt?
Systemet vi har idag är sjukt, och jag kommer inte utnyttja det mer än nödvändigt. Sedan ett halvår tillbaka jobbar jag hårt på att omskola mig och skaffa nytt jobb. Det är jag övertygad om att jag kommer att lyckas med också. Jag är inte intresserad av att bli pensionär, jag vill jobba i många år till.
Till de politiker som slutat som relativt unga och som tror det är smart att leva på pension resten av livet, vill jag säga detta: Det är inte bara omoraliskt utan även korkat. "Politikerpensioner" är nämligen inte pensionsgrundande, och upphör när de fyller 65 år, så den dagen lär de få ett rejält uppvaknande.
Läs även andra bloggares åsikter om Politikerpension
och annat Intressant
På paus från politiken för att vidga horisonten, men lyckas ändå stöta på både val, hajar och pirater
tisdag, november 06, 2012
fredag, november 02, 2012
Jobb till varje pris
Båtmässan i Fort Lauderdale var som sagt en besvikelse. Inte bara för att varenda båt som var utställd var menad för miljardärer, det visste vi redan, men också för att det knappt fanns några besättningsbolag på plats.
Och de som fanns ville tyvärr hellre sälja än köpa. Man kunde tro att en hyfsat berest och segelvan svensk kustskeppare med basala räddningskunskaper åtminstone skulle få lista sig hos agenten, men nehej, så enkelt var det inte. Nej, först föreslog de att jag skulle utbilda mig till hostess eller stewardess. Företrädesvis på bolagets egen skola då. Sedan skulle man helst också gå några extrakurser i dukning och servettvikning.
GAAAH! Är det helt jävla otänkbart att anställa en kvinnlig crew som deck hand, watch eller navigator? Jag tror att jag har hamnat i ett annat århundrade! Jag vill arbeta på sjön, fysiskt, inte stryka morgontidningar! Men det tror man tydligen inte att jag kan, för att jag är kvinna och ser inte särskilt stor och stark ut. (Att jag seglat i stormar och cyklon över halva jordklotet, bärgat upp till 180 kvadratmeter stora segel och ankrat och förtöjt i trånga hamnar i storm och kolmörker är ointressant.)
De besättningar från de olika lyxjakterna som var där för att visa upp sig bestod till 100 procent av muskulösa brunbrända unga män i kläder hämtade från en GANT-annons, flankerade av lika unga och brunbrända men trådsmala besättningstjejer, som av minikjolarna att döma knappast sysslade med tampar, fendrar eller generatorer på båtarna, utan förmodligen var mer tränade i att dela ut kylda frottehanddukar från en silverbricka.
Här är kurser jag blev "erbjuden" att ta när jag gick runt och frågade om jobb: Silver Service for Yachts. (putsa silver på lyxjakter), Introductory Barista Training (Har lyxjakterna en särskild anställd bara för fikat?!), något som kallades interior Operations, som innehöll allt från "Folding: Toilet roll, towels, whatever – the fun is endless!" till "Caviar, coffee, afternoon tea, cheese, cigar and turn down services".
Däremot inte den här. Och även om jag pungat ut med pengarna och gått en deck hand kurs, hade jag aldrig erbjudits nåt sådant jobb, var så säker!
På båtmässan hölls också tävlingar mellan olika besättingar, t ex "The Perfect Setting Tabletop Challenge". Suck. Jag har redan jobbat som frukostvärdinna på hotell, diskare och servitris på restaurang. När jag var 19. Jag fattar om unga tjejer och killar som vill se lyx, sol och exotiska resmål lockas av de här agenturerna. Och visst, det kan väl vara ett sätt att se världen, om man inte kräver nån lön att tala om och är beredd att slava för rika ryssar och amerikaner med megayachts registrerade på Cayman Islands och Georgetown. Som en charteragentur glatt kvittrade mig när jag sökte jobb där: "Det här är mer en livsstil än ett jobb".
Men det jävligaste är priserna de här "agenterna"/skolorna tar för sina kurser. Runt 10 000 SEK för en 5-dagarskurs är inte ovanligt. Dessutom ger jag mig den på att de är sponsrade av yachtindustrin själva. Flera kurser inkluderar "field trips" till "wellknown manufacturers". Så att de blivande värdinnorna och däcksmännen vet var de ska proviantera till båten när de senare eventuellt fått jobb. Fy fan.
Jag kanske inte är av rätta virket för detta. Jag skulle med stor säkerhet slänga silverbrickan i plytet på det här paret, som jag stötte på i Monte Carlo när jag praktiserade på en båt i somras. Här är en blogg där en passagerare på ett lyxigt kryssningsfartyg kände sig så nöjd med personalen att de kändes som hans vänner. Hade han träffat mig på en sån resa han beskriver, hade han förmodligen slängt mig i sjön. Så, nej, jag är nog för svensk, jämställd och oborstad för den här världen. Dessutom vill jag segla, inte jobba på ett flytande lyxhotell. Tyvärr kommer jag nog få gama för länge på skattebetalarnas pengar om jag ska omskola mig och bli fartygsbefäl. Om vådan av att söka jobb på privatägda, mindre båtar har jag skrivit om tidigare HÄR.
Nej, är det nån skola som fortfarande vill ha en avdankad fritidspedagog som Björklund underkänner som lärare numera? Min senaste månadslön i barnomsorgen var 13 800:-/månaden, vilket säger en del, men tyvärr inte så mycket, om hur länge sedan det var jag jobbade där.
Annars är väl utvägen den vanliga för avdankade politiker; hora som lobbyist på PR-byrå.
Nej, jag vägrar! Man kanske skulle ta sig en titt på den där servettvikningskursen för bara 8 000:-?
Läs även andra bloggares åsikter om en försvunnen värld, megayachts, lyxjakter, besättning, jobba på sjön, stewardess, hostess, deck hand, crew, kurser, servettvikning, putsa silver, rika människor, sjömansyrket och annat intressant
Och de som fanns ville tyvärr hellre sälja än köpa. Man kunde tro att en hyfsat berest och segelvan svensk kustskeppare med basala räddningskunskaper åtminstone skulle få lista sig hos agenten, men nehej, så enkelt var det inte. Nej, först föreslog de att jag skulle utbilda mig till hostess eller stewardess. Företrädesvis på bolagets egen skola då. Sedan skulle man helst också gå några extrakurser i dukning och servettvikning.
GAAAH! Är det helt jävla otänkbart att anställa en kvinnlig crew som deck hand, watch eller navigator? Jag tror att jag har hamnat i ett annat århundrade! Jag vill arbeta på sjön, fysiskt, inte stryka morgontidningar! Men det tror man tydligen inte att jag kan, för att jag är kvinna och ser inte särskilt stor och stark ut. (Att jag seglat i stormar och cyklon över halva jordklotet, bärgat upp till 180 kvadratmeter stora segel och ankrat och förtöjt i trånga hamnar i storm och kolmörker är ointressant.)
De besättningar från de olika lyxjakterna som var där för att visa upp sig bestod till 100 procent av muskulösa brunbrända unga män i kläder hämtade från en GANT-annons, flankerade av lika unga och brunbrända men trådsmala besättningstjejer, som av minikjolarna att döma knappast sysslade med tampar, fendrar eller generatorer på båtarna, utan förmodligen var mer tränade i att dela ut kylda frottehanddukar från en silverbricka.
Här är kurser jag blev "erbjuden" att ta när jag gick runt och frågade om jobb: Silver Service for Yachts. (putsa silver på lyxjakter), Introductory Barista Training (Har lyxjakterna en särskild anställd bara för fikat?!), något som kallades interior Operations, som innehöll allt från "Folding: Toilet roll, towels, whatever – the fun is endless!" till "Caviar, coffee, afternoon tea, cheese, cigar and turn down services".
Däremot inte den här. Och även om jag pungat ut med pengarna och gått en deck hand kurs, hade jag aldrig erbjudits nåt sådant jobb, var så säker!
På båtmässan hölls också tävlingar mellan olika besättingar, t ex "The Perfect Setting Tabletop Challenge". Suck. Jag har redan jobbat som frukostvärdinna på hotell, diskare och servitris på restaurang. När jag var 19. Jag fattar om unga tjejer och killar som vill se lyx, sol och exotiska resmål lockas av de här agenturerna. Och visst, det kan väl vara ett sätt att se världen, om man inte kräver nån lön att tala om och är beredd att slava för rika ryssar och amerikaner med megayachts registrerade på Cayman Islands och Georgetown. Som en charteragentur glatt kvittrade mig när jag sökte jobb där: "Det här är mer en livsstil än ett jobb".
Men det jävligaste är priserna de här "agenterna"/skolorna tar för sina kurser. Runt 10 000 SEK för en 5-dagarskurs är inte ovanligt. Dessutom ger jag mig den på att de är sponsrade av yachtindustrin själva. Flera kurser inkluderar "field trips" till "wellknown manufacturers". Så att de blivande värdinnorna och däcksmännen vet var de ska proviantera till båten när de senare eventuellt fått jobb. Fy fan.
Jag kanske inte är av rätta virket för detta. Jag skulle med stor säkerhet slänga silverbrickan i plytet på det här paret, som jag stötte på i Monte Carlo när jag praktiserade på en båt i somras. Här är en blogg där en passagerare på ett lyxigt kryssningsfartyg kände sig så nöjd med personalen att de kändes som hans vänner. Hade han träffat mig på en sån resa han beskriver, hade han förmodligen slängt mig i sjön. Så, nej, jag är nog för svensk, jämställd och oborstad för den här världen. Dessutom vill jag segla, inte jobba på ett flytande lyxhotell. Tyvärr kommer jag nog få gama för länge på skattebetalarnas pengar om jag ska omskola mig och bli fartygsbefäl. Om vådan av att söka jobb på privatägda, mindre båtar har jag skrivit om tidigare HÄR.
Nej, är det nån skola som fortfarande vill ha en avdankad fritidspedagog som Björklund underkänner som lärare numera? Min senaste månadslön i barnomsorgen var 13 800:-/månaden, vilket säger en del, men tyvärr inte så mycket, om hur länge sedan det var jag jobbade där.
Annars är väl utvägen den vanliga för avdankade politiker; hora som lobbyist på PR-byrå.
Nej, jag vägrar! Man kanske skulle ta sig en titt på den där servettvikningskursen för bara 8 000:-?
Läs även andra bloggares åsikter om en försvunnen värld, megayachts, lyxjakter, besättning, jobba på sjön, stewardess, hostess, deck hand, crew, kurser, servettvikning, putsa silver, rika människor, sjömansyrket och annat intressant
måndag, oktober 29, 2012
Sandy, är det en av de där Kardashians?
Nej, det är väl ingen som svävar i okunnighet längre. Hoppas jag. Amerikanerna är vana vid oväder och storordiga vädervarningar i media och det finns risk att folk stannar hemma och t o m går ut för att titta på ovädret.
Det vill jag bestämt avråda ifrån. Jag kollade innan jag gick ut här i Fort Lauderdale när Sandy passerade här, och det skulle inte vara någon direkt fara, men jag blev ändå chockad över kraften, hur vinden piskade sand mot kroppen så det kändes som att bli blästrad. Och det föll palmer över vägen.
Och även efterdyningarna är allvarliga. Trots att orkanen Sandy bara snuddade vid Florida, är vägen här utanför fortfarande stängd, översvämmad och full av enorma sanddyner uppblåsta från havet. Men medan orkanen nu lämnat plats för svalare luft och vad amerikanerna kallar höstväder med temperaturer runt 20-25 grader, så rör sig ovädret nu mot nordöstkusten, där man nu väntar något man aldrig nånsin upplevt förut; fler vädersystem som krockar, mer regn, t o m snö som aldrig brukar förekomma i samband med tropiska stormar, högre vågor, större räckvidd, långsammare framfart, samtidigt med fullmåne som höjer tidvattnet ytterligare.
Trots detta scenario, som nu oavbrutet sänds via samtliga media, ihop med varningar om att evakuera de mest utsatta områdena och hålla sig inne i de övriga, så såg jag nyss joggare på TV ute i New York. Idioter. De utsätter ju inte bara sig själva för risk, utan även de som ska försöka rädda dem sedan.
Orkanen Sandy är allvarlig nog, även utan de här falska bilderna som nu sprids på nätet.
Här är några bilder på hur det FORTFARANDE ser ut här nere i Florida:
Och - jag upprepar - då snuddade alltså bara stormen vid oss!
För att kunna göra en jämförelse kan det hjälpa att titta på den här satellitbilden av stormen Irene från förra året överst och Sandy under.
Den stora båtmässan Fort Lauderdale Boatshow här i helgen verkade inte påverkas mycket. Så länge det finns onödigt rika människor kommer det finnas onödigt stora megayachter till salu. Hela helgen har stan haft en klar överepresentation av små, äldre män med rätt stora magar flankerade av trådsmala fruar (?) med glittriga kläder. Kaptenen, som skeppat några av de största av dessa gigantiska plastbadkar, har underhållit mig med häpnadsväckande historier om livet ombord. Tyvärr är jag förbjuden att återberätta några smaskiga detaljer, och några namn lyckas inte ens jag dra ur honom.
Det här är verkligen kontrasternas land.
Det vill jag bestämt avråda ifrån. Jag kollade innan jag gick ut här i Fort Lauderdale när Sandy passerade här, och det skulle inte vara någon direkt fara, men jag blev ändå chockad över kraften, hur vinden piskade sand mot kroppen så det kändes som att bli blästrad. Och det föll palmer över vägen.
Och även efterdyningarna är allvarliga. Trots att orkanen Sandy bara snuddade vid Florida, är vägen här utanför fortfarande stängd, översvämmad och full av enorma sanddyner uppblåsta från havet. Men medan orkanen nu lämnat plats för svalare luft och vad amerikanerna kallar höstväder med temperaturer runt 20-25 grader, så rör sig ovädret nu mot nordöstkusten, där man nu väntar något man aldrig nånsin upplevt förut; fler vädersystem som krockar, mer regn, t o m snö som aldrig brukar förekomma i samband med tropiska stormar, högre vågor, större räckvidd, långsammare framfart, samtidigt med fullmåne som höjer tidvattnet ytterligare.
Trots detta scenario, som nu oavbrutet sänds via samtliga media, ihop med varningar om att evakuera de mest utsatta områdena och hålla sig inne i de övriga, så såg jag nyss joggare på TV ute i New York. Idioter. De utsätter ju inte bara sig själva för risk, utan även de som ska försöka rädda dem sedan.
Orkanen Sandy är allvarlig nog, även utan de här falska bilderna som nu sprids på nätet.
Här är några bilder på hur det FORTFARANDE ser ut här nere i Florida:
För att kunna göra en jämförelse kan det hjälpa att titta på den här satellitbilden av stormen Irene från förra året överst och Sandy under.
Läs även andra bloggares åsikter om orkanen Sandy, New York, joggare, Florida, Fort Lauderdale Boat Show, onödigt rik, megayacht och annat intressant
Location:Fort Lauderdale,Amerikas förenta stater
Location:Fort Lauderdale,Amerikas förenta stater
fredag, oktober 26, 2012
Från en mansvärld till en annan
När jag bytte livsbana från politiken till sjön tänkte jag att det skulle bli en frisk fläkt på många vis. En lättnad att slippa alla kostymherrarna och deras härkskartekniker ett tag.
Tyvärr är luften minst lika tung av gubbsjuka i min nya värld. Ta alla crewforum på nätet till exempel. De heter litet olika, Findacrew, Crewfinders, Cruisers Forum, SailingNetworks, Desperate Sailors, men bygger på samma idé; att sammanföra båtägare med folk som söker jobb som besättning. Eller det var iallafall vad jag trodde när jag registrerade mig på några av dem.
Först blev jag väldigt glad, då jag efter bara ett par dagar var helt översållad med svar. Shit, jag som inte har så många sjömil och knappt någon utbildning, tänkte jag. Tills jag öppnade mailen och fann gubbe efter gubbe som egentligen bara sökte en ny partner. På sajten Find-a-Crew som är den största för folk som söker båtar eller crew, finns flera kategorier båtjobb att söka. Kapten, engineer, deck hand (som är det jag kan söka), men även steward, hostess, partner, escort och masseuse(!).
Som den här manliga båtägaren annonserade:
Definiera "wanted", tack!
OK, det är väl upp till folk att söka vad de vill. Jag söker som deck hand, inget annat. Tyvärr hajar inte gubbsen det, utan kontaktar mig med alla möjliga erbjudanden. De är luriga, för de kan säga att de söker en erfaren seglare för t ex en atlantöverfart, men deras profiler lämnar möjligheterna öppna för i princip allt "deck hand, partner, platonic relationship, escort, masseuse." Tack, men nej tack.
Nu lär nog inte de där båtägarna sörja mitt nej så värst länge; det finns en hel armé av brudar därute som gör nästan vad som helst för att få hänga med på en segling. De säger att de kan segla och gubbarna kollar nog inte så noga, när de till exempel skriver så här:
Om man som jag postar en sådan här bild och dessutom kräver lön, får man kanske vara beredd på att det inte blir så mycket svar...?
Läs även andra bloggares åsikter om segling, find a crew, boat wanted, crew seeking boat, deck hand available, leveranssegling, jobba som besättning och annat intressant
Tyvärr är luften minst lika tung av gubbsjuka i min nya värld. Ta alla crewforum på nätet till exempel. De heter litet olika, Findacrew, Crewfinders, Cruisers Forum, SailingNetworks, Desperate Sailors, men bygger på samma idé; att sammanföra båtägare med folk som söker jobb som besättning. Eller det var iallafall vad jag trodde när jag registrerade mig på några av dem.
Först blev jag väldigt glad, då jag efter bara ett par dagar var helt översållad med svar. Shit, jag som inte har så många sjömil och knappt någon utbildning, tänkte jag. Tills jag öppnade mailen och fann gubbe efter gubbe som egentligen bara sökte en ny partner. På sajten Find-a-Crew som är den största för folk som söker båtar eller crew, finns flera kategorier båtjobb att söka. Kapten, engineer, deck hand (som är det jag kan söka), men även steward, hostess, partner, escort och masseuse(!).
Som den här manliga båtägaren annonserade:
"Fit 20-35 year old Female Sailor wanted"
Definiera "wanted", tack!
OK, det är väl upp till folk att söka vad de vill. Jag söker som deck hand, inget annat. Tyvärr hajar inte gubbsen det, utan kontaktar mig med alla möjliga erbjudanden. De är luriga, för de kan säga att de söker en erfaren seglare för t ex en atlantöverfart, men deras profiler lämnar möjligheterna öppna för i princip allt "deck hand, partner, platonic relationship, escort, masseuse." Tack, men nej tack.
Nu lär nog inte de där båtägarna sörja mitt nej så värst länge; det finns en hel armé av brudar därute som gör nästan vad som helst för att få hänga med på en segling. De säger att de kan segla och gubbarna kollar nog inte så noga, när de till exempel skriver så här:
"Young adventurous female desires crew placement on sailing yacht; very experienced in many positions and loves skinny dipping. Can cook, clean, steer the boat and take orders from the most demanding captain"Naturligtvis finns det manliga seglare som är lika beräknande. En pank och båtlös kapten satte in följande annons i en seglingstidning:
"Experienced world sailor, navigator, and qualified captain seeks female boat owner for relationship. Please send photo … OF BOAT."Det är dock litet skillnad på bilderna som manliga respektive kvinnliga sökande har:
Om man som jag postar en sådan här bild och dessutom kräver lön, får man kanske vara beredd på att det inte blir så mycket svar...?
Läs även andra bloggares åsikter om segling, find a crew, boat wanted, crew seeking boat, deck hand available, leveranssegling, jobba som besättning och annat intressant
Är jag Frankenstorms brud?
Om du en gång mött en riktigt överjävlig storm, säg en cyklon till exempel. Skulle du inte då tro att sannolikheten att du stöter på nåt liknande igen är ungefär som att slå bara ettor på tärningen i typ ett år i sträck? Men fan heller.Är det inte stormar i politiken så möter jag en cyklon på Indiska Oceanen, och nu kommer orkanen Sandy!
Här kommer man i all fridfullhet till Florida för att knyta kontakter, leta jobb, kolla på båtmässan, gå en räddningskurs på MPT, sola, simma, surfa litet.
Men redan efter ett par dagar pratar de på TV om en storm över de närliggande öarna i Karibien. Men det är ju inte här. Här är ju orkansäsongen i princip över. (I princip!) Ytterligare ett par dagar senare pratar de högljudda TV-kommentatorerna om FRANKENSTORM, de gör till och med jämförelser med The Perfect Storm på 90-talet. Men fortfarande är det ju bara några anonyma satar på avlägsna öar som drabbats. Det amerikanerna är intresserade av är om deras hus och vägar ska drabbas. Men tydligen kan det hända att orkanen växer och viker in över USA:s östkust, ja även New York kan drabbas hårt. I Fort Lauderdale, där jag är, är invånarna dock härdade. - Äh, de bara överdriver som vanligt. Det blir storm och regn ett par dagar, sedan är det över.
Jag slappnar av, och bekymrar mig mer om den gigantiska kackerlacka som rasslar emot mig på badrumsgolvet på morgonen. Först efter en liter insektsspray slutar den sprattla. Hu.
När jag ser några hotellanställda ute vid poolen öppnar jag dörren för att konfrontera dem med en spetsig fråga om det är inkluderat i rumspriset med rumskompisar av det här slaget. Svaret, liksom vinden som tar tag i mig så fort jag stiger utanför, får mig dock att tystna rätt fort:
- En kackerlacka är nog ditt minsta problem idag, miss.
Jag ser mig omkring. Poolen är full av avbrutna palmblad och allt möjligt skräp flyger omkring medan hotellpersonalen rusar runt för att samla ihop parasoller och solstolar. En koll på TV:n visar dock bara på stormvindar än så länge. Inte ens vindbyarna är kraftigare än de jag redan varit ute i, på sjön. Inget som kan hindra mig från att passa min tid hos frissan, speciellt inte eftersom jag inte klippt mig på ett år.
När jag står och väntar på bussen noterar jag att det bara är jag och en mumlande och speedad knarkare inom synhåll längs den öde strandgatan.
Badvaktens bås är tomt och igenbommat, bara de röda Beach Rescue-bilarna åker långsamt upp och nerför strandlinjen med blinkande rödljus på taket.
Skolorna håller stängt och bussarna verkar inte ta tidtabellen på alltför stort allvar. Det är inte bara på grund av den alltmer frantiskt stirrande och tuggande knarkaren som jag börjar ångra att jag satt på mig korta shorts. Sanden har börjat lätta från stranden och blästrar nu mina bara ben så hårt att det gör ont. Regnkläder var ju inte heller nåt jag tänkte på att packa när jag lämnade höstsverige förra veckan, så snart är jag genomvåt. Inte av regn, utan av de miljontals droppar saltvatten som vinden piskar upp från havet.
När jag väl kommer in på frisersalongen som en dränkt katt skrattar de åt mig.
-Varför kastar du pengarna i sjön (ha ha) på en hair do en dag som denna, honey?
De har svårt att tro att jag inte vill ha den Farah Fawcett-föning som ingår i alla frisörbesök här, utan bara klippa topparna, och då spelar det ingen roll om håret blir litet blött!
Men under timmen hos frisören har vädret förvärrats ytterligare och jag tvingas ge upp och blåsa in på baren bredvid och vänta på att bli upphämtad med bil av kaptenen. Han lovar komma så fort han kan, men det dröjer fyra öl innan han lyckas ta sig de tre kilometrarna uppför kustvägen.
Därför fnittrar jag mest när vi tvingas köra slalom mellan uppblåsta sanddyner på vägen hem. På natten, när fönstren skallrar och palmerna piskar så hårt mot väggarna att man undrar om de ska hålla, skrattar jag inte längre. Vad fan är det här?
Nu gick elektriciteten också. Batteriradio, någon?
/Frankenstorms brud
DN skriver. Läs även andra bloggares åsikter om äventyr, orkanen Sandy, Florida, kackerlacka och annat intressant
Här kommer man i all fridfullhet till Florida för att knyta kontakter, leta jobb, kolla på båtmässan, gå en räddningskurs på MPT, sola, simma, surfa litet.
Men redan efter ett par dagar pratar de på TV om en storm över de närliggande öarna i Karibien. Men det är ju inte här. Här är ju orkansäsongen i princip över. (I princip!) Ytterligare ett par dagar senare pratar de högljudda TV-kommentatorerna om FRANKENSTORM, de gör till och med jämförelser med The Perfect Storm på 90-talet. Men fortfarande är det ju bara några anonyma satar på avlägsna öar som drabbats. Det amerikanerna är intresserade av är om deras hus och vägar ska drabbas. Men tydligen kan det hända att orkanen växer och viker in över USA:s östkust, ja även New York kan drabbas hårt. I Fort Lauderdale, där jag är, är invånarna dock härdade. - Äh, de bara överdriver som vanligt. Det blir storm och regn ett par dagar, sedan är det över.
Jag slappnar av, och bekymrar mig mer om den gigantiska kackerlacka som rasslar emot mig på badrumsgolvet på morgonen. Först efter en liter insektsspray slutar den sprattla. Hu.
När jag ser några hotellanställda ute vid poolen öppnar jag dörren för att konfrontera dem med en spetsig fråga om det är inkluderat i rumspriset med rumskompisar av det här slaget. Svaret, liksom vinden som tar tag i mig så fort jag stiger utanför, får mig dock att tystna rätt fort:
- En kackerlacka är nog ditt minsta problem idag, miss.
Jag ser mig omkring. Poolen är full av avbrutna palmblad och allt möjligt skräp flyger omkring medan hotellpersonalen rusar runt för att samla ihop parasoller och solstolar. En koll på TV:n visar dock bara på stormvindar än så länge. Inte ens vindbyarna är kraftigare än de jag redan varit ute i, på sjön. Inget som kan hindra mig från att passa min tid hos frissan, speciellt inte eftersom jag inte klippt mig på ett år.
När jag står och väntar på bussen noterar jag att det bara är jag och en mumlande och speedad knarkare inom synhåll längs den öde strandgatan.
Badvaktens bås är tomt och igenbommat, bara de röda Beach Rescue-bilarna åker långsamt upp och nerför strandlinjen med blinkande rödljus på taket.
Skolorna håller stängt och bussarna verkar inte ta tidtabellen på alltför stort allvar. Det är inte bara på grund av den alltmer frantiskt stirrande och tuggande knarkaren som jag börjar ångra att jag satt på mig korta shorts. Sanden har börjat lätta från stranden och blästrar nu mina bara ben så hårt att det gör ont. Regnkläder var ju inte heller nåt jag tänkte på att packa när jag lämnade höstsverige förra veckan, så snart är jag genomvåt. Inte av regn, utan av de miljontals droppar saltvatten som vinden piskar upp från havet.
När jag väl kommer in på frisersalongen som en dränkt katt skrattar de åt mig.
-Varför kastar du pengarna i sjön (ha ha) på en hair do en dag som denna, honey?
De har svårt att tro att jag inte vill ha den Farah Fawcett-föning som ingår i alla frisörbesök här, utan bara klippa topparna, och då spelar det ingen roll om håret blir litet blött!
Men under timmen hos frisören har vädret förvärrats ytterligare och jag tvingas ge upp och blåsa in på baren bredvid och vänta på att bli upphämtad med bil av kaptenen. Han lovar komma så fort han kan, men det dröjer fyra öl innan han lyckas ta sig de tre kilometrarna uppför kustvägen.
Därför fnittrar jag mest när vi tvingas köra slalom mellan uppblåsta sanddyner på vägen hem. På natten, när fönstren skallrar och palmerna piskar så hårt mot väggarna att man undrar om de ska hålla, skrattar jag inte längre. Vad fan är det här?
Nu gick elektriciteten också. Batteriradio, någon?
DN skriver. Läs även andra bloggares åsikter om äventyr, orkanen Sandy, Florida, kackerlacka och annat intressant
onsdag, oktober 24, 2012
7Election
På 7Eleven säljer kaffemuggar med Obama på långt bättre än Romney-muggen. Det är enligt säkra källor en tydlig indikation på valutgången. Samma sak med försäljningen av Halloweenkostymer, där nästan ingen vill ha en Romneymask, medan den här
säljer som smör. Det har jag svårt att förstå. Jag menar, Halloween handlar ju om att skrämmas, och då borde ju den här mannen ligga bra till:
Inte för hans prioritering att det är viktigare att dra in stödet till public service-TV och Sesame Street
än stödet till Wall Street. Utan för republikanernas kvinnsoyn. Frånsett spådomar i kaffemuggar och maskförsäljning, handlar det nu om The Battleground States, där Florida där jag nu befinner mig är den med flest elektorsröster. Enligt experterna är det dock Ohio, och då specifikt kvinnorna där som avgör valet. Då måste nog Romney och hans gäng komma på nåt nytt att säga, och det kvickt.
Den senaste i den långa raden av republikanska kandidater som kastat bensin på brasan i backlashen om våldtäkt och abort är Richard Mourdock. Även graviditeter efter våldtäkt är en gåva från gud, sa Indianakandidaten när jag tittade på frukost-TV i morse.
Fast kanske är det så banalt att humor och folklighet avgör mer än sakfrågorna. I så fall kan det betyda ännu mer att både Barack OCH Michelle Obama ska medverka i Jay Leno Show de närmaste dagarna.
säljer som smör. Det har jag svårt att förstå. Jag menar, Halloween handlar ju om att skrämmas, och då borde ju den här mannen ligga bra till:
Inte för hans prioritering att det är viktigare att dra in stödet till public service-TV och Sesame Street
än stödet till Wall Street. Utan för republikanernas kvinnsoyn. Frånsett spådomar i kaffemuggar och maskförsäljning, handlar det nu om The Battleground States, där Florida där jag nu befinner mig är den med flest elektorsröster. Enligt experterna är det dock Ohio, och då specifikt kvinnorna där som avgör valet. Då måste nog Romney och hans gäng komma på nåt nytt att säga, och det kvickt.
Den senaste i den långa raden av republikanska kandidater som kastat bensin på brasan i backlashen om våldtäkt och abort är Richard Mourdock. Även graviditeter efter våldtäkt är en gåva från gud, sa Indianakandidaten när jag tittade på frukost-TV i morse.
Fast kanske är det så banalt att humor och folklighet avgör mer än sakfrågorna. I så fall kan det betyda ännu mer att både Barack OCH Michelle Obama ska medverka i Jay Leno Show de närmaste dagarna.
tisdag, oktober 23, 2012
Ett litet återfall i politiknörderi
Sitter och kör på motorvägen på väg från Marine Professional Training i Fort Lauderdale när jag plötsligt hör ett reklaminslag i bilstereon:
Va?!? Har valstrategerna åkt den västerut över Atlanten den här gången; från det socialdemokratiska partihögkvarteret till Vita Huset? Som en slags gentjänst för spindoktorernas visit i Sverige 1998?
Jag blev så paff när jag hörde det, så det är inte ordagrant återgivet, men innehållet speglas i det här uttalandet som gjordes av Obama-talesmannen Adam Fetcher nyligen:
Men det mest slående och effektiva radiobudskapet är nog utan tvekan det som helt enkelt citerar Romneys "sovande folket"-liknande uttalande om att det inte är hans jobb att bry sig om dem som inte betalar skatt. Det är 47 procent det; pensionärer, krigsveteraner, studenter, fattiga, sjuka och arbetslösa. Oups.
Fast mitt favoritcitat av Obama så här långt är detta: “They want your vote, but they don’t want to show you their plan,” he said.
Hur kan någon tro att man får ett land på fötter genom att sänka skatten för dem med högst inkomster? Man behöver inte direkt en Harvardexamen för att fatta att välstånd skapas bättre genom utbildning och satsningar på hållbar energiteknik. Så länge unga inte har råd med bostad och utbildning och så länge klyftorna växer kan inte heller vårt land växa.
Va?!? Har valstrategerna åkt den västerut över Atlanten den här gången; från det socialdemokratiska partihögkvarteret till Vita Huset? Som en slags gentjänst för spindoktorernas visit i Sverige 1998?
Jag blev så paff när jag hörde det, så det är inte ordagrant återgivet, men innehållet speglas i det här uttalandet som gjordes av Obama-talesmannen Adam Fetcher nyligen:
-The Romney-Ryan approach is consistent with their belief in a top-down economy — provide trillions in tax cuts to those at the top and pay for it with tax hikes on the middle class and deep cuts in key investments we need to create jobs and grow our economy".Det låter onekligen som en nyckelreplik i den socialdemokratiska kritiken av moderatregeringens politik.
Men det mest slående och effektiva radiobudskapet är nog utan tvekan det som helt enkelt citerar Romneys "sovande folket"-liknande uttalande om att det inte är hans jobb att bry sig om dem som inte betalar skatt. Det är 47 procent det; pensionärer, krigsveteraner, studenter, fattiga, sjuka och arbetslösa. Oups.
Fast mitt favoritcitat av Obama så här långt är detta: “They want your vote, but they don’t want to show you their plan,” he said.
“That’s because all they’ve got to offer is the same prescriptions that they’ve had for the last 30 years — tax cuts, tax cuts, gut some regulations, oh, and more tax cuts. Tax cuts when times are good; tax cuts when times are bad. Tax cuts to help you lose a few extra pounds. Tax cuts to improve your love life. It will cure anything, according to them.”Nej, nu måste jag försöka plugga litet Basic Safety Training at Sea istället för att ägna mig åt politiknörderi:-)
söndag, oktober 21, 2012
Jag har haft en fittdag
Hela sommaren har jag lyssnat på skitmusik på radio. På landet är mottagningen så dålig att man bara får in P1-P3 och den mest penningstarka reklamkanalen, RixFM eller Megapol eller vad fan den nu heter. I P3 säger de 21-årga hipsterprogramledarna att de "älskar ny musik", vilket översatt betyder "musik som absolut inga av mina polare får ha hört talas om ännu, annars dör jag av o-hipphet". På skrikradiokanalen spelar de å andra sidan samma fem låtar mellan reklamsjoken. När de en bit in ijuni spelat sōnder Euphoria, återstår fyra låtar:"Blow my whistle","Somebody that I used to know","We are young" och "Some die young".
Det är ingen överdrift att påstå att jag vid det här laget har ett uppdämt behov av bra musik.
Nåja, det ska väl ett par månader i USA kunna råda bot på! Dessutom i hjärtat av den amerikanska södern, the land of
OK, nu är jag ju inte i Mississippi eller Louisiana, utan i Florida, som är Backstreet Boys, N'SYNC och Take 5's hemtrakter snarare än Robert Johnson, Muddy Waters eller Howlin' Wolf. Så jag kanske har för höga förväntningar på radioutbudet.
Det visar sig vara exakt samma låtar som på den svenska reklamradion. Ut strömmar de alltför välbekanta tonerna av Pink's Blow me (one last kiss).
Fast någonting är nytt, helt nytt för mig. Först tror jag inte mina öron, men... den är censurerad!
Istället för att sjunga I've had a shit day, verkar Pink ha fåt nåt luddigt på tungan och ut kommer istället något som jag mer tolkar som !I've had a fitt-day". Jo, det är sant. Radiostationen verkar ha lagt paå nåt slags Moral-Majority-filter på sången.
Nog för att jag har förstått att det finns en hel del knäppgökar i USA, men att man i moralpanikens land inte ens får säga shit längre, det verkar nästan som något framställt i en tepartyhjärna pa speed.
Har du också haft en fittdag, lyssna hellre på Hard day blues med Muddy Waters.
Det är ingen överdrift att påstå att jag vid det här laget har ett uppdämt behov av bra musik.
Nåja, det ska väl ett par månader i USA kunna råda bot på! Dessutom i hjärtat av den amerikanska södern, the land of
OK, nu är jag ju inte i Mississippi eller Louisiana, utan i Florida, som är Backstreet Boys, N'SYNC och Take 5's hemtrakter snarare än Robert Johnson, Muddy Waters eller Howlin' Wolf. Så jag kanske har för höga förväntningar på radioutbudet.
Det visar sig vara exakt samma låtar som på den svenska reklamradion. Ut strömmar de alltför välbekanta tonerna av Pink's Blow me (one last kiss).
Fast någonting är nytt, helt nytt för mig. Först tror jag inte mina öron, men... den är censurerad!
Istället för att sjunga I've had a shit day, verkar Pink ha fåt nåt luddigt på tungan och ut kommer istället något som jag mer tolkar som !I've had a fitt-day". Jo, det är sant. Radiostationen verkar ha lagt paå nåt slags Moral-Majority-filter på sången.
Nog för att jag har förstått att det finns en hel del knäppgökar i USA, men att man i moralpanikens land inte ens får säga shit längre, det verkar nästan som något framställt i en tepartyhjärna pa speed.
Har du också haft en fittdag, lyssna hellre på Hard day blues med Muddy Waters.
fredag, september 28, 2012
It's not like you're the soccer empire of the world, or?
Åker förbi bygget av den nya Stockholmsarenan vid Globen med Kaptenen. Han utbrister: - What? Another one? Did you get the next olympic games here?
Jag skruvar litet på mig. No... they're just competing, the two cities both wanted an arena....
- But how are they gonna fill both of them? It's not like you're the world soccer champions or anything...
Nej. Inte direkt. Och nej, nåt OS i Stockholm väntar tyvärr inte. Men byggs gör det ändå. Och fortsätter att kosta gör det. Men inte ett ljud slipper ut till de som står för fiolerna, Solnas skattebetalare. Min Solnasossekollega (vilket ord!) Martin Eliasson var den som började gräva i bygghärvan som senare resulterade i två (2) Uppdrag Granskning i SVT. Den historien försöker den moderatstyrda majoriteten i Solna stadshus nu skruva åt locket på riktigt jävla hårt. Inte ett ljud får slippa ut som inte friserats till oigenkänlighet av PR-folket: http://www.facebook.com/photo.php?fbid=10152111007075573&set=o.184768838214027&type=1&relevant_count=1&ref=nf
Sådan tigande är obehagligt. Riktigt jävla obehagligt.
Och det fortsätter, denna gång gällande oändligt mycket högre summor:
Relevant information har förtigits än en gång
Friends arenas informationschef Malin Sparf Rydberg uppgav i ABC nytt
den 12 september att Friends arena kommer att göra förlust de tre
första åren på grund av höga uppstartskostnader.
Solna äger en femtedel av arenan så Solnas skattebetalare får stå för
dessa förluster.
Att vi får reda på finansiell information som ägare
genom nyhetsinslag är mycket allvarligt. Men det är inte första gången
det händer. Den fördyring på en miljard kronor som arenabygget innebar
kom också ut ut i pressen innan Solna informerades. Den information
som tidigare framförts är att de första åren har man inget
amorteringskrav på sina lån vilket skulle ha inneburit att det skulle
vara lättare att nå positivt resultat de första åren.
Klarar inte arenan att gå med vinst när den är ny och intresset är
stort och man inte behöver betala på sina lån blir jag orolig inför
framtiden.
Socialdemokraterna har under hela byggtiden begärt att Solnas invånare
ska få bra och relevant information om arenans ekonomi. Vi har fått
upprepade löften av först Lars Erik Salminen (M) och sedan Pehr
Granfalk (M) att informationen ska bli bättre.
Hittills har löftena ekat tomma. Det enda som har kommit är någon
enstaka kvartalsrapport som inte har innehållit någon finansiell
information utan mer varit ett reklamblad.
Martin Eliasson (S) Solna
Han är inte ensam om sin kritik. Som en Solnabo skriver på Facebook: Det är inte utan att man känner en viss frustration över att kommunen har pengar att satsa på "förlustår" i Arenan när man inte har pengar tillräckligt för att säkerställa att de äldre kommuninvånarna ska få bra vård o omsorg.
Word.
P.S.
Här är en annan fin historia om hur skatt gått till politisk PR. Dessa moderater tillhör samma gäng som Solnamoderaterna och är lika begivna på politisk PR. http://www.svd.se/nyheter/stockholm/skatt-gick-till-politisk-pr-sa-genomfordes-pr-strategin_7536122.svd via @SvDse
Jag skruvar litet på mig. No... they're just competing, the two cities both wanted an arena....
- But how are they gonna fill both of them? It's not like you're the world soccer champions or anything...
Nej. Inte direkt. Och nej, nåt OS i Stockholm väntar tyvärr inte. Men byggs gör det ändå. Och fortsätter att kosta gör det. Men inte ett ljud slipper ut till de som står för fiolerna, Solnas skattebetalare. Min Solnasossekollega (vilket ord!) Martin Eliasson var den som började gräva i bygghärvan som senare resulterade i två (2) Uppdrag Granskning i SVT. Den historien försöker den moderatstyrda majoriteten i Solna stadshus nu skruva åt locket på riktigt jävla hårt. Inte ett ljud får slippa ut som inte friserats till oigenkänlighet av PR-folket: http://www.facebook.com/photo.php?fbid=10152111007075573&set=o.184768838214027&type=1&relevant_count=1&ref=nf
Sådan tigande är obehagligt. Riktigt jävla obehagligt.
Och det fortsätter, denna gång gällande oändligt mycket högre summor:
Relevant information har förtigits än en gång
Friends arenas informationschef Malin Sparf Rydberg uppgav i ABC nytt
den 12 september att Friends arena kommer att göra förlust de tre
första åren på grund av höga uppstartskostnader.
Solna äger en femtedel av arenan så Solnas skattebetalare får stå för
dessa förluster.
Att vi får reda på finansiell information som ägare
genom nyhetsinslag är mycket allvarligt. Men det är inte första gången
det händer. Den fördyring på en miljard kronor som arenabygget innebar
kom också ut ut i pressen innan Solna informerades. Den information
som tidigare framförts är att de första åren har man inget
amorteringskrav på sina lån vilket skulle ha inneburit att det skulle
vara lättare att nå positivt resultat de första åren.
Klarar inte arenan att gå med vinst när den är ny och intresset är
stort och man inte behöver betala på sina lån blir jag orolig inför
framtiden.
Socialdemokraterna har under hela byggtiden begärt att Solnas invånare
ska få bra och relevant information om arenans ekonomi. Vi har fått
upprepade löften av först Lars Erik Salminen (M) och sedan Pehr
Granfalk (M) att informationen ska bli bättre.
Hittills har löftena ekat tomma. Det enda som har kommit är någon
enstaka kvartalsrapport som inte har innehållit någon finansiell
information utan mer varit ett reklamblad.
Martin Eliasson (S) Solna
Han är inte ensam om sin kritik. Som en Solnabo skriver på Facebook: Det är inte utan att man känner en viss frustration över att kommunen har pengar att satsa på "förlustår" i Arenan när man inte har pengar tillräckligt för att säkerställa att de äldre kommuninvånarna ska få bra vård o omsorg.
Word.
P.S.
Här är en annan fin historia om hur skatt gått till politisk PR. Dessa moderater tillhör samma gäng som Solnamoderaterna och är lika begivna på politisk PR. http://www.svd.se/nyheter/stockholm/skatt-gick-till-politisk-pr-sa-genomfordes-pr-strategin_7536122.svd via @SvDse
fredag, augusti 31, 2012
Kvällens TV-behållning...
...måste väl ändå varit den här? Kolla in bakgrundsdansarna, epokgörande förebilder!
torsdag, augusti 30, 2012
Ensamfrid
Sitter mol allena på den ensligaste udden mot havet på den sommargästtömda västkustön. Meen jag känner mig inte ensam, bara fridfull och avslappnad. Havet ligger lugnt, solnedgången är magnifik, och utanför fönstret glider bara en och annan segel- och fiskebåt förbi. Traditionen att heja på varandra som båtfolk tillämpade när jag var liten, har nästan försvunnit med massinvasionen av plastbaljor med tresiffriga hästkrafttal, men nu höjer vi handen till hälsning när vi glider förbi varandra i maklig takt, jag och de kvardröjande sensommarseglarna. - Vi är kvar tills vädret puttar oss tillbaka till stan, som en pensionerad sommargäst sade när han kom förbi på din morgonpromenad över klipporna idag. Och än så länge är det ngen fara, tvärtom har de mest sommarliknande dagarna denna blötkalla sommar inträffat under andra halvan av augusti. Det känns nästan orättvist mot de sönderregnade semesterfirarna, som nu frustrerat köar på IKEA och familjerådgivningen. Men även en frilansande seglares sommar gpr till slut mot sin ände. Förhoppningsvis bär det snart av mot breddgrader där segelsäsongen fortsätter. Det kan vara dags för både litet sol och litet inkomster nu. Återkommer med rapport snart!
Läs även andra bloggares åsikter om segling, sommar, solnedgång, sommarö, sensommar, sommargästoch annat intressant
fredag, augusti 24, 2012
Partiet - en olycklig kärlekshistoria
Jag har precis börjat läsa Eva Franchells bok "Partiet - en lycklig kärlekshistoria", så jag kan inte recensera, men jag gillar inledningen. Där indikerar hon tydligt att detta inte är ännu en av alla de bittra klagosångerna som kommit spåren av (S)-raset, utan att hon och alla vi andra bär ansvaret för hur samhället utvecklas eller avvecklas:
Vi var en gång av samma slag
Vi trodde bägge på alla löftena man gav
Men dagen gick och det blev kväll
och ingenting förändrade sej själv
Det tog sin tid att se det klart
att det vi skapar själva, det är det enda som blir av
Vi kunde gott behövt din hjälp
För ingenting förändras av sej själv
Tiden när vi föddes eller platsen där vi bor
Minnena är inte längre nog
Nej, det är kamp för samma framtid och tro på samma mål
som gör att man kan säg', man hör ihop
Det har bli'tt sent och jag ska gå
Jag slutar aldrig hoppas att jag ska få dej förstå
Om nåt ska brinna krävs det eld
För ingenting förändras av sej själv
Så är det. Definitivt. Frågan är nu om vi alla är beredda att själva ta ett tag vid årorna fõr att förändra och bygga ett Sverige där vi kan säga att vi hõr ihop, eller om vi tänker fortsätta att rõsta med fötterna, på det parti som lovar mest fõr den egna plånboken?
Jag är tydligen på ett storvulet patetiskt humõr idag, fõr här kommer ett nytt citat upp:
"Gõr din plikt och kräv din rätt".
I den ordningen.
"På nittitalet vände vi tillbaka till socialdemokratin, för nu ville vi bli av med krisen, men sedan försvann vi igen för vi var den otacksamma generationen. ... Vi är de första individualisterna och det var vi som trashade folkhemmet"Själv kommer jag osökt att tänka på Hoola Bandoolas rader:
Vi var en gång av samma slag
Vi trodde bägge på alla löftena man gav
Men dagen gick och det blev kväll
och ingenting förändrade sej själv
Det tog sin tid att se det klart
att det vi skapar själva, det är det enda som blir av
Vi kunde gott behövt din hjälp
För ingenting förändras av sej själv
Tiden när vi föddes eller platsen där vi bor
Minnena är inte längre nog
Nej, det är kamp för samma framtid och tro på samma mål
som gör att man kan säg', man hör ihop
Det har bli'tt sent och jag ska gå
Jag slutar aldrig hoppas att jag ska få dej förstå
Om nåt ska brinna krävs det eld
För ingenting förändras av sej själv
Så är det. Definitivt. Frågan är nu om vi alla är beredda att själva ta ett tag vid årorna fõr att förändra och bygga ett Sverige där vi kan säga att vi hõr ihop, eller om vi tänker fortsätta att rõsta med fötterna, på det parti som lovar mest fõr den egna plånboken?
Jag är tydligen på ett storvulet patetiskt humõr idag, fõr här kommer ett nytt citat upp:
"Gõr din plikt och kräv din rätt".
I den ordningen.
GP recenserar, liksom Expressen och Aftonbladet. Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, socialdemokraterna, partiet, Eva Franchell, gör din plikt och kräv din rätt, bitter, Hoola Bandoola, Ingenting förändras av sig själv och annat intressant
torsdag, augusti 23, 2012
Simsalabim, sa banken
Det är smått otroligt hur fantastiska banker kan förvalta pengar när de verkligen vill. Sina egna alltså. Läs sagan om hur Swedbanks 150 miljoner i namnsponsring till skandalarenan i Solna för att sänka räntan på lånen till Solna kommun och PEAB förvandlades till en God Gåva till en antimobbingorganisation efter att projektet börjat osa katt. Och varför Friends inte vägrade ta i skiten med tång. Otroligt eller troligt, fantastiskt eller fantasirikt, det bedömer du själv:
Svaret på frågan om hur Swedbank först betalade 150 miljoner kronor för namnrättigheterna på arenan
och sedan gav bort titeln till Friends. Och varför Friends tog emot den.
Själv tror jag både universitetsstudenterna som skrev uppsatsen och ekonomen på Idrottens Affärer Dan Persson har rätt. Men vad vet jag. Jag är ju bara en av de skattebetalare i kommunen som står för en fjärdedel av fiolerna till hela projektet som skulle bli så lönande för oss skattebetalare. Som inte skulle kosta en krona över de initiala 1,9 miljarderna, och som nu enligt nya rykten återigen har spräckt budgeten och är uppe i över 3 miljarder.
Läs även andra bloggares åsikter om nationalarenan, Friends arena, skandalarenan, arenaskandalen, Swedbank, namnsponsring, korruption Och annat intressant
Svaret på frågan om hur Swedbank först betalade 150 miljoner kronor för namnrättigheterna på arenan
och sedan gav bort titeln till Friends. Och varför Friends tog emot den.
Själv tror jag både universitetsstudenterna som skrev uppsatsen och ekonomen på Idrottens Affärer Dan Persson har rätt. Men vad vet jag. Jag är ju bara en av de skattebetalare i kommunen som står för en fjärdedel av fiolerna till hela projektet som skulle bli så lönande för oss skattebetalare. Som inte skulle kosta en krona över de initiala 1,9 miljarderna, och som nu enligt nya rykten återigen har spräckt budgeten och är uppe i över 3 miljarder.
Läs även andra bloggares åsikter om nationalarenan, Friends arena, skandalarenan, arenaskandalen, Swedbank, namnsponsring, korruption Och annat intressant
tisdag, augusti 21, 2012
Hur jävla svårt kan det vara?
Snackade med min kompis skolinspektören för ett tag sen. Vanligtvis är hon balanserad som få, men nu var hon arg. Sedan Björklund ändrade gymnasiet så att de som väljer ett yrkesprogram inte får behörighet att läsa på högskolan senare om de vill, vågar inte kidsen välja dem. Såklart, de är ju inte dumma. Även om man inte pallar att läsa naturvetenskap just nu, eller tycker det verkar soft att dra nätverkskablar ett par år, så vill man såklart inte vara fackad för resten av livet. (I dubbel bemärkelse:-)
Det här syns förstås allt tydligare ju längre den "nya" (gammaldags om du frågar mig) gymnasieskolan varit igång. För att förekomma kriktiken nu när siffrorna till höstterminstarten kommer, hade utbildningsminister Björklund kallat till presskonferens igår för att tala om ett helt annat gymnasieprogram, som blivit väldigt lyckat, det fyraåriga tekniska. Om färre elever väljer yrkesprogram så är det bara för att de istället valt det här nya tekniska programmet istället, och det är väl inget fel? Sa Björklund och lyckades förstås cilla bort korten för den stackars sommarvikarien i Aktuellt eller Rapport eller vad det var.
Men som sagt, elever är intte dumma. Och deras föräldrar är ängsliga för deras framtid. Så under tiden regeringen jobbar med att "sätta bilden" av Sverige, så pågår det en verklighet där ute. Där unga människor är korkade och smarta om vartannat och i perioder av livet, där det inte går att sortera in elever efter "läshuvud" eller "praktiskt handlag" utan är en jäkla mix av mode, leda, förälskelser, bulimi, knäppa föräldrar, dyslexi, modeflugor, omogenhet, nyfikenhet och oupptäckta framtida nobelpristagare. De vill och kan, kanske redan idag, kanske inte förrän imorgon, kanske aldrig. En sak är säker; det där med att "bliva vid sin läst" är inte aktuellt längre.
Jag är rädd att inlåsningen i ett yrke som fanns förr och som orsakat så mycket kompetensslöseri är på väg tillbaka. S-regeringen var seg på att införa kompetenskonton - pengar som man kan vidareutbilda sig för - men genomförde i alla fall Kunskapslyftet, vilket gjorde drömmarna uppnåbara för en massa vårdbiträden som förbannade att de varit skoltrötta i nian. Nu är vi tillbaka till Gå, fast i en ännu värre version. För nu vågar inte de skoltrötta välja ett yrkesprogram eftersom de då blir loosers för resten av livet. Varför, varför, varför måste pendeln svänga så våldsamt? Först skulle alla motiveras att skaffa högskolebehörighet, helst på utsatt tid. Sedan skulle vi plötsligt rakt ner i femtiotalets sorteringsskola igen. Hur svårt kan det vara att sätta sig ner med yrkesfolk och plita ihop några moderna arbetslivsanpassade program och sedan låta ungarna välja vad fan de vill under de där sena tonåren då allt annat också händer. Och så lova dem att de får komma tillbaka om de ändrar sig senare. Jobba i vården några år och sedan kanske plugga vidare till lärare. Det är väl ingen alltför långsökt dröm? Det kanske till och med skulle vara bra för den framtida riksbankschefen att lära sig hur man diagnosticerar en motor?
Det här syns förstås allt tydligare ju längre den "nya" (gammaldags om du frågar mig) gymnasieskolan varit igång. För att förekomma kriktiken nu när siffrorna till höstterminstarten kommer, hade utbildningsminister Björklund kallat till presskonferens igår för att tala om ett helt annat gymnasieprogram, som blivit väldigt lyckat, det fyraåriga tekniska. Om färre elever väljer yrkesprogram så är det bara för att de istället valt det här nya tekniska programmet istället, och det är väl inget fel? Sa Björklund och lyckades förstås cilla bort korten för den stackars sommarvikarien i Aktuellt eller Rapport eller vad det var.
Men som sagt, elever är intte dumma. Och deras föräldrar är ängsliga för deras framtid. Så under tiden regeringen jobbar med att "sätta bilden" av Sverige, så pågår det en verklighet där ute. Där unga människor är korkade och smarta om vartannat och i perioder av livet, där det inte går att sortera in elever efter "läshuvud" eller "praktiskt handlag" utan är en jäkla mix av mode, leda, förälskelser, bulimi, knäppa föräldrar, dyslexi, modeflugor, omogenhet, nyfikenhet och oupptäckta framtida nobelpristagare. De vill och kan, kanske redan idag, kanske inte förrän imorgon, kanske aldrig. En sak är säker; det där med att "bliva vid sin läst" är inte aktuellt längre.
Jag är rädd att inlåsningen i ett yrke som fanns förr och som orsakat så mycket kompetensslöseri är på väg tillbaka. S-regeringen var seg på att införa kompetenskonton - pengar som man kan vidareutbilda sig för - men genomförde i alla fall Kunskapslyftet, vilket gjorde drömmarna uppnåbara för en massa vårdbiträden som förbannade att de varit skoltrötta i nian. Nu är vi tillbaka till Gå, fast i en ännu värre version. För nu vågar inte de skoltrötta välja ett yrkesprogram eftersom de då blir loosers för resten av livet. Varför, varför, varför måste pendeln svänga så våldsamt? Först skulle alla motiveras att skaffa högskolebehörighet, helst på utsatt tid. Sedan skulle vi plötsligt rakt ner i femtiotalets sorteringsskola igen. Hur svårt kan det vara att sätta sig ner med yrkesfolk och plita ihop några moderna arbetslivsanpassade program och sedan låta ungarna välja vad fan de vill under de där sena tonåren då allt annat också händer. Och så lova dem att de får komma tillbaka om de ändrar sig senare. Jobba i vården några år och sedan kanske plugga vidare till lärare. Det är väl ingen alltför långsökt dröm? Det kanske till och med skulle vara bra för den framtida riksbankschefen att lära sig hur man diagnosticerar en motor?
måndag, augusti 20, 2012
Matlagningsmonster
Det smakar bränt och surt på samma gång. Det är bara att erkänna, det går inte att äta. Mina familjemedlemmar brukar även i vanliga fall - då jag pinat mig till att stanna kvar vid spisen under hela den kvart det tar att röra ihop en mjölig och fet pastarätt - tala om för mig att min mat är tämligen oätlig.
Vad ska de då göra nu, då jag försökt snickra samtidigt som jag lagat mat? Men vad fan, det lät ju så lätt, det där "Augusti är skördetid-receptet"... Och kvinnor kan ju, som bekant, så jag bestämde mig för att vara Mat-Tina och Ernst Kirschsteiger på samma gång, liksom.
Grytan puttrade så fint på spisen, så jag gick ut för att mäta litet takstolar och hämta några muttrar till bryggan.
Den fräscha grönsaksrätten, dignanade av skördetidens läckerheter, brände fast i kastrullen, och en lätt-creme fraiche med något utgånget datum hjälpte inte upp saken kan jag säga. En lukt av sur rök hängde som en dimma över hela stugan.
Jag bet ihop och hällde ut i vasken. Ajöss solmogna whatever. Nu steker jag upp några potatisplättar från IKEA. Oups, gotta go, det börjar lukta bränt!
tisdag, augusti 07, 2012
Att avgå är helt klart underskattat
Med blandade känslor läser jag att Sigtunas kommunalråd Anders Johansson tänker avgå i höst. Å ena sidan en fatal braindrain för partiet, men å andra sidan ett klokt val när man suttit flera år som förtroendevald. Jag har ju länge själv propagerat för att politiker ska ut i det vanliga arbetslivet med jämna mellanrum för att inte hamna i det jag betecknar som ett riskabelt innanförskap. Det är en hållning som jag tror Anders delar. På sin Facebooksida skriver han:
"Det här med att avgå verkar vara underskattat! :-)"
Jo, så är det. Av alla kommentarer jag själv fick när jag meddelade min egen avgång i vintras, skulle man kunna dra två, lätt oroväckande slutsatser:
Att avgå är det bästa sättet att bli respekterad som politiker.
Man blir närmast hjälteförlarad när man avgår frivilligt efter åtta år som politiker.
Å andra sidan, om fler gjorde så, kanske det skulle ses som helt naturligt, och respekten för politiker komma innan de avgick:-)!
Man blir närmast hjälteförlarad när man avgår frivilligt efter åtta år som politiker.
Å andra sidan, om fler gjorde så, kanske det skulle ses som helt naturligt, och respekten för politiker komma innan de avgick:-)!
Av folks kommentarer på Anders avgång att döma verkar de flesta tycka som jag; en förlust för partiet men en vinst för Anders och hans personliga utveckling:
"Grattis! Speciellt glad blir jag då fler riktigt bra politiker vågar prova andra yrkesbanor (och bli ändå bättre politiker)."
"Det känns tråkigt, men samtidigt ser jag med glädje att Anders väljer att stanna kvar både som ordförande för S i Sigtuna kommun samt som ledamot i partistyrelsen. Tror det är viktigt för framtiden. Och folkets hus och parker får se upp för nu kommer det att hända saker :)"
"Grattis! Speciellt glad blir jag då fler riktigt bra politiker vågar prova andra yrkesbanor (och bli ändå bättre politiker)."
"Det känns tråkigt, men samtidigt ser jag med glädje att Anders väljer att stanna kvar både som ordförande för S i Sigtuna kommun samt som ledamot i partistyrelsen. Tror det är viktigt för framtiden. Och folkets hus och parker får se upp för nu kommer det att hända saker :)"
Jag instämmer i hyllningskören och hoppas att ännu fler politiker nu får inspiration att göra någonting annat innan de fastnar på sina uppvärmda stolar:-) Att förtroendevalda borde varva polistiska uppdrag med förvärvsarbete borde egentligen vara självklart. Låt oss hoppas att det blir så i framtiden, för i ett innanförskap stagnerar idéerna.
SvD rapporterar, liksom DN och SR Uppland Läs även andra bloggares åsikter om Anders Johansson, Sigtuna, kommunalråd, Folkets Hus och Parker, avgå, innanförskap, politik, samhälle
lördag, juli 28, 2012
Små entreprenörer överallt
Så här på sommaren tycks barnens uppfinningsförmåga och entreprenörsanda blomstra i kapp med blommorna i bersån. Eller flödar i kapp med regnet kanske man ska säga? Man ser lapparna överallt, på anslagstavlor, bryggor och i affärer. Det är mördarsnigelplockare, saftförsäljare, barnpassare, gräsklippare, hundpromenerare, färjeservice till badbryggan och allt vad ni kan tänka er. Där ser man vad frånvaron av Internetuppkoppling och TV-spel kan göra. Det är nyttigt att ha tråkigt, som Alfons farmor sade.
Med en sådan generation kommer det gå bra för Sverige även post-Kamprad, det är en sak som är säker.
Läs även andra bloggares åsikter om sommar, barn, bersåer, blommor, öliv, entreprenörsanda, företagsamhet, företagsamma barn, sälja saft, färjeturer, barnpassning, hundvakt och annat intressant
Med en sådan generation kommer det gå bra för Sverige även post-Kamprad, det är en sak som är säker.
Läs även andra bloggares åsikter om sommar, barn, bersåer, blommor, öliv, entreprenörsanda, företagsamhet, företagsamma barn, sälja saft, färjeturer, barnpassning, hundvakt och annat intressant
måndag, juli 23, 2012
Hjälp, jag har solidariserat mig med vädret!
För länge sedan hade jag en pojkvän som brukade anklaga mig för att ta det som en personlig förolämpning så fort det kom ett moln på sommarhimlen.
Vadådå? Klart som fasen att man blir förbannad när sommaren inte levererar. De där korta veckorna som ska väga upp för de blåfrusna fötterna i genomblöta kängor i snömodden vid busshållplatsen, i svinottan, andra veckan i februari. Och cirka 30 veckor till under det oproportionerligt långa vinterhalvåret.
Klart man blir desperat då, när det där högtrycket som kvällstidningarna sa skulle komma förskjuts framåt i tiden för varje SMHI-sändning. Fan, jag förstår regeringen som klagade på deras väderrprognoser; de stämmer ju fan AlDRiG. Tydligen hade just SMHI fått nåt slags förstapris bland alla vädertjänster som täcker Sverige. Över 50 procent rätt, WOW! Strängt taget kan man ju få snudd på lika bra resultat genom att låta meteorologerna singla slant. "Vad ska vi säga om Götaland då? Vi kör väl krona för sol och klave för regn?
Nej, jag ska sluta nojja om vädret. Ut och fiska i regn, det kan väl vara rätt mysigt? Med termos med varm choklad och bra kläder? Nähä, styv kuling vid Vinga, det var nog ingen bra ide ändå...
Sedan händer det plötsligt. En dag hör jag mig plötsligt säga till en granne: -Jamen idag är det faktiskt riktigt fint, det regnar ju bara LiTET!?
HERREGUD. Här har vi den vidrigaste sommaren sedan, tja åtminstone 2009. Eller 2007. Och så står man plötsligt där, mitt på den översvämmade gräsmattan, med fötter som börjat likna russin för att de aldrig hinner torka, hållandes i koftan i blåsten, och påstår att "det är riktigt fint"!
Jag börjar verkligen förstå hur gisslan i Norrmalmstorgsdramat kände sig. Ni vet, när de började solidarisera sig med rånarna. Stockholmssyndromet.
Det här får väl kallas Regnsyndromet.
Jag tror det vänder nu. Det känner jag på mig i min portvinstå.
Nej, nu måste jag gå in och kolla SMHI-appen. De skulle göra nästa uppdatering kl 08.00.
fredag, juli 13, 2012
AIDS, mördarsniglar och regn
För några år sedan var AIDS Det Stora Skrämmande som alla pratade om. Sedan var det mördarsniglarna som hotade hela vår existens. Krigsrubriker i media om invasionen och miljoner tips på bot och utrotning.
Varken AIDS eller mördarsniglar är på något sätt utrotade, men nu pratar ingen om dem längre. Det är som om vi tröttnar, och behöver nya, fräscha hot med jämna mellanrum.
Vad är det nya hotet?
Översvämningar, eventuellt, men vattenflödena i Brusaån känns litet för lokalt för att engagera Hela Svenska Folket. Vilket passande namn förrresten, Brusaån!
Regn är dock ett Otroligt Farligt Hot mot hela vår existens, det märks inte minst denna sommar. Så det nya hotet är nog ändå VÄDRET. Om det åtminstone var surt regn som upprörde oss, men nej, det är inte klimatperspektivet som oroar oss, utan grillperspektivet.
Alla studerar vi frenetiskt på vädret på TV och datorn.
SMHI's app har kraschat och ligger nere sedan över en vecka p g a "extremt stort antal användare".
Som om vi kunde göra något åt vädret genom att tokfölja prognoserna. Så himla dumt.
Eller förresten... Vi kanske skulle ringa han fransmannen med den snoppformade energilådan?
Han trodde nämligen på fullt allvar att han kunde få moln att flytta sig, berättar vännen G när vi står på bryggan och väntar på båten, huttrande i regnet. Det var på en
folkhögskola på 80-talet när G gick en kurs i biståndsarbete. Där fanns en karismatisk fransman och anhängare av Freud-lärjungen Reich med med en stark tro på människans energier och magnetfält och sånt. Han hade en liten träbox där han hade samlat atmosfäriska energier.
G berättar att hon en dag tappade en varm äpplepaj på foten och brände sig. Istället för att spola med kallt vatten beordrade fransmannen högläge och halade fram sin box.
-Jag försökte intala mig "Jag tror på det här, jag tror på det här", alltmedan en stor vattenblåsa växte fram på foten. Fast man vet ju inte om det hade gjort ondare utan, ler G. Sedan hade han en box modell större också, på hjul, med en pekande stor grej framtill. Den hade faktiskt stora likheter med en penis. Denna rullade han en kväll efter en föreläsning om ozon och energifält ut på en åker och med övriga kursdeltagares hjälp riktades tingesten mot ett stort moln, som därav skulle flytta sig snabbare.
-Shit, ropar jag under kapuschongen på regnjackan, flyttades sig molnet?
- Ja, till slut gjorde det ju det. Moln rör sig alltid, säger G med en litet leende.
lördag, juni 16, 2012
En försvunnen värld?
Bredvid oss ligger en av de fetare yachterna
i Monte Carlos marina. Sisådär 70 meter lång med 4 däck, komplett med jet skis, jacuzzi etc. Sedan tidigt i morse har dess crew putsat på det rostfria räcket och plexiglaset i trapporna mellan de olika däcken. Först sköljt med vattenmängder som skulle rädda en indisk by, sedan puts, puts, puts med sämskskinnen. Efter en stund kommer en annan besättningsman och börjar om från början igen. Slang, trasa, puts, puts, gnid.
Plötsligt uppstår en viss oro på däck. Ägaren är nog på ingång, förklarar skepparen på min båt, som jobbat som kapten på de stora megayachterna i flera år.
Mycket riktigt kommer strax rollsen glidande. Det kunde lika gärna varit en Ferrari, det är dessa två modeller yachtägarna tycks välja mellan. Röd Ferrari testarossa eller svart Rolls Royce,; den moderna diskretare varianten som ser ut som en något kralligare Volvo med en Hundai Sonata-bak.
Chauffören öppnar dörrarna för ett par som ser ut att ha partat hela natten. Mannen med svettig kotlettfrissa bär på en teddybjörn, som försökte han likna nåt ur "En försvunnen värld", kvinnan bär en något överdimensionerad näsduk och bandana lätt på sned över det förlängda håret.
Två besättningsmedlemmar står på kajen, en för att hjälpa henne uppför landgången, som eventuellt kan vara litet svår att bestiga om man har tändsticksben som når upp till armhålorna, en annan för att bära teddybjörnen (Vad hette han nu? Aloyisios?)
På akterdäck står en stewardess redo med en silverbricka med fuktiga handdukar och isvatten och en annan crew för att efterhöra ytterligare önskemål. De bevärdigas inte med en blick, paret försvinner in i båten och besättningen plockar ihop och återupptar putsandet. Senare på eftermiddagen har kvinnan orkat sig ut på soldäck, där hon sitter och pratar i telefon, naturligtvis i skuggan, medan en anställd står i solen runt hörnet, osynlig men beredd att dyka fram så fort hon önskar något.
En förlorad värld? Inte alls, utan högst levande, iallafall på hundratals yachter av det här slaget som jag sett de senaste två veckorna. Och för de deckhands, stewards och hostesses som arbetar för dem för runt 5 - 6 000:- i månaden. Men de har ju fri mat och husrum.
- Postat från en skakig och förmodligen stulen WiFi-åtkomst i en marina någonstans i världen.
i Monte Carlos marina. Sisådär 70 meter lång med 4 däck, komplett med jet skis, jacuzzi etc. Sedan tidigt i morse har dess crew putsat på det rostfria räcket och plexiglaset i trapporna mellan de olika däcken. Först sköljt med vattenmängder som skulle rädda en indisk by, sedan puts, puts, puts med sämskskinnen. Efter en stund kommer en annan besättningsman och börjar om från början igen. Slang, trasa, puts, puts, gnid.
Plötsligt uppstår en viss oro på däck. Ägaren är nog på ingång, förklarar skepparen på min båt, som jobbat som kapten på de stora megayachterna i flera år.
Mycket riktigt kommer strax rollsen glidande. Det kunde lika gärna varit en Ferrari, det är dessa två modeller yachtägarna tycks välja mellan. Röd Ferrari testarossa eller svart Rolls Royce,; den moderna diskretare varianten som ser ut som en något kralligare Volvo med en Hundai Sonata-bak.
Chauffören öppnar dörrarna för ett par som ser ut att ha partat hela natten. Mannen med svettig kotlettfrissa bär på en teddybjörn, som försökte han likna nåt ur "En försvunnen värld", kvinnan bär en något överdimensionerad näsduk och bandana lätt på sned över det förlängda håret.
Två besättningsmedlemmar står på kajen, en för att hjälpa henne uppför landgången, som eventuellt kan vara litet svår att bestiga om man har tändsticksben som når upp till armhålorna, en annan för att bära teddybjörnen (Vad hette han nu? Aloyisios?)
På akterdäck står en stewardess redo med en silverbricka med fuktiga handdukar och isvatten och en annan crew för att efterhöra ytterligare önskemål. De bevärdigas inte med en blick, paret försvinner in i båten och besättningen plockar ihop och återupptar putsandet. Senare på eftermiddagen har kvinnan orkat sig ut på soldäck, där hon sitter och pratar i telefon, naturligtvis i skuggan, medan en anställd står i solen runt hörnet, osynlig men beredd att dyka fram så fort hon önskar något.
En förlorad värld? Inte alls, utan högst levande, iallafall på hundratals yachter av det här slaget som jag sett de senaste två veckorna. Och för de deckhands, stewards och hostesses som arbetar för dem för runt 5 - 6 000:- i månaden. Men de har ju fri mat och husrum.
- Postat från en skakig och förmodligen stulen WiFi-åtkomst i en marina någonstans i världen.
Location:Monaco
tisdag, juni 12, 2012
En riktig arbetare?
Vi som har litet skit under naglarna... Så brukade alltid en Metallombudsman jag kände börja sina meningar. Speciellt när det var dags för nominering till politiska uppdrag. Att jag, som tillhörde TCO och därför inte var någon "riktig" facklig, förmodligen hade fått betydligt mer skit under naglarna under mina år i barnomsorgen än han, som monterat pacemakers på Siemens
Elema mindre än ett år innan han blev fackombudsman, ja det hörde liksom inte dit.
Efter 8 år i politiken har jag nu blivit arbetare igen. Jag har inte så mycket skit under naglarna, för det tvättas bort av havsvattnet, men händerna är rätt hudflängda av allt halande i tampar, klättrande i rigg och malande med vinschar och musklerna ömmar rejält, speciellt efter en hel dag i hård vind då man inte är i hamn förrän det blivit mörkt och i säng först framåt midnatt. Inte så att jag ser ut så här direkt dock.
Sådana muskler får man som "grinder" på en Americas Cup-båt. Då är en 50 fots katamaran småpotatis. Sådana snubbar såg vi när vi låg i St Tropez igår, där Rolex Cup pågick. Inte för att jag hann titta så mycket på skönheterna (Båtarna, dummer, inte hulk-hunkarna!) Efter att ha ankrat i bukten utanför marinan (Man köper inte båtplats i St Tropez om man inte är a) onödigt rik eller b) ryss) ville ägarna bli ilandsatta med dingen för att strosa litet på kajen, och eftersom han inte vill lämna dingen obevakad i hamnen (nån lyxbåtsäagre kan ju få för sig att stjäla den:-), så måste besättningen passa den tills de är tillbaka. Klockan är närmare midnatt innan vi kan gå och lägga oss. Denna natt får vi i besättningen bo på hotellrum eftersom alla kojer på båten är upptagna av gäster tillresta från Argentina och Tyskland. Det låter tilltalande först, men efter att trött, skitig och svettig letat runt bland alla gränder med lyxbutiker i hela jävla Troppan äntligen ha hittat fram till det avlägsna hotelllet, somnar jag förstås så fort jag krängt av mig seglarvrallorna.
Av St Tropez ser jag ingenting annat än några glimtar av feta megayachts med tillhörda feta gubbar med minst en rysk kulturarbeterska vid varje arm, samt några snygga kappseglingsbåtar på avstånd när vi lyfter ankar nästa morgon. Nu ska vi till Monaco. Party party. Or not.
och annat intressant
Elema mindre än ett år innan han blev fackombudsman, ja det hörde liksom inte dit.
Efter 8 år i politiken har jag nu blivit arbetare igen. Jag har inte så mycket skit under naglarna, för det tvättas bort av havsvattnet, men händerna är rätt hudflängda av allt halande i tampar, klättrande i rigg och malande med vinschar och musklerna ömmar rejält, speciellt efter en hel dag i hård vind då man inte är i hamn förrän det blivit mörkt och i säng först framåt midnatt. Inte så att jag ser ut så här direkt dock.
Sådana muskler får man som "grinder" på en Americas Cup-båt. Då är en 50 fots katamaran småpotatis. Sådana snubbar såg vi när vi låg i St Tropez igår, där Rolex Cup pågick. Inte för att jag hann titta så mycket på skönheterna (Båtarna, dummer, inte hulk-hunkarna!) Efter att ha ankrat i bukten utanför marinan (Man köper inte båtplats i St Tropez om man inte är a) onödigt rik eller b) ryss) ville ägarna bli ilandsatta med dingen för att strosa litet på kajen, och eftersom han inte vill lämna dingen obevakad i hamnen (nån lyxbåtsäagre kan ju få för sig att stjäla den:-), så måste besättningen passa den tills de är tillbaka. Klockan är närmare midnatt innan vi kan gå och lägga oss. Denna natt får vi i besättningen bo på hotellrum eftersom alla kojer på båten är upptagna av gäster tillresta från Argentina och Tyskland. Det låter tilltalande först, men efter att trött, skitig och svettig letat runt bland alla gränder med lyxbutiker i hela jävla Troppan äntligen ha hittat fram till det avlägsna hotelllet, somnar jag förstås så fort jag krängt av mig seglarvrallorna.
Av St Tropez ser jag ingenting annat än några glimtar av feta megayachts med tillhörda feta gubbar med minst en rysk kulturarbeterska vid varje arm, samt några snygga kappseglingsbåtar på avstånd när vi lyfter ankar nästa morgon. Nu ska vi till Monaco. Party party. Or not.
och annat intressant
Location:St Tropez, France
torsdag, juni 07, 2012
Ett jobb som alla andra. Eller?
Herreguud vad lyxigt, Provence i juni, segla längs rivieran, det är ju inget jobb, det är ju rena semestern! suckar vännerna när jag lämnar Sverige för ett nytt seglingsjobb samtidigt som löpsedlarna skriker "Värmeböljan slut - nu blir det frost igen".
Ja, så kan man uttrycka det. Det är onekligen både vackert och varmt i södra Frankrike i början av juni. I den lilla marinan är det strålande sol och 25 grader varmt med snöklädda Pyreneiska alper i fonden. Vackra människor glider förbi i yachter stora som skärgårdsfärjor.
Men jag ser varken dem eller alperna och de ser definitivt inte mig, där jag står med en värmepistol och svettas med en krympslang till ett jollefäste. Båten måste bli klar för avsegling idag, arbetet är försenat och jag fasar inför att tvingas kasta loss på kvällen.
Den situation som alla seglare avråds ifrån, men som jag alltid tycks råka ut för. Att starta en segling trött, i det här fallet efter att ha jobbat från 7 till 21 och sedan en nattvakt 02-05 på det, i en ny och okänd båt är verkligen inte att rekommendera. Fast nu är det vad ägaren vill, och då är det så det blir.
Men fasen vad trött jag är när jag sitter där på min vakt och stirrar ut över det svarta havet. På köpet kommer den där gungnings-tröttheten som många drabbas av de första dagarna på en långsegling på öppet hav. Somliga blir sjösjuka, andra blir bara sömniga i ett dygn eller två. Jag tillhör de sistnämnda. Då är det lätt att göra misstag, eller somna på vakten.
Jag känner mig som Kalle Anka med tändstickor för att hålla upp ögonlocken där jag sitter framför den dåliga lilla kartplottern. Konstigt hur folk kan lägga pengar på dyra seglarkläder och mer eller mindre onödiga tillbehör, men glömma eller strunta i säkerhetsutrustning som radarreflektor och AIS, eller ännu konstigare; ha dem i en låda på båten, ointallerade.
Den tidigare ägaren till denna stora katamaran tycks helt ha givit upp tanken på att segla henne och nöjt sig med att ha gått med motor mellan hamnarna på rivieran, för storseglet är skitigt, fullt med gammalt regnvatten och har ett fall som är så stelt att det inte går att hala. Nye ägaren har bara provseglat båten en gång, men har införskaffat en miljon nya grejor som nu ska installeras, bland annat ett nytt fall som vi splitsar och klättrar upp och monterar i masten. Det är av nylon, vilket verkar litet halt och skumt, segelnålen glider misstänkt lätt genom kärnan, men det ska enligt uppgift fungera, och som besättning är det inte min uppgift att ifrågasätta.
Men knappt har vi kommit ut och sett solen gå ner över horisonten förrän det hörs ett svooosch och hela storseglet kommer farande ner i lazy jacksen på bommen. Det blir till att segla med genua mot Hyeres, som är nästa hamn. Det går det med, även om det tar litet längre tid. Vi kommer att få angöra mitt i natten, vilket är den andra no-no-grejen jag alltid tycks råka ut för. Kolmörker bland svindyra båtar i okänd rivierahamn är inte att rekommendera det heller.
Nåja, det är betydligt bättre omständigheter nu än den där tilläggningen i Kapstaden i januari: midnatt, i 25 knops vind, efter 28 dygn på Indiska Oceanen, med bara en fungerande motor. och annat intressant
- Postat från min iPad
Ja, så kan man uttrycka det. Det är onekligen både vackert och varmt i södra Frankrike i början av juni. I den lilla marinan är det strålande sol och 25 grader varmt med snöklädda Pyreneiska alper i fonden. Vackra människor glider förbi i yachter stora som skärgårdsfärjor.
Men jag ser varken dem eller alperna och de ser definitivt inte mig, där jag står med en värmepistol och svettas med en krympslang till ett jollefäste. Båten måste bli klar för avsegling idag, arbetet är försenat och jag fasar inför att tvingas kasta loss på kvällen.
Den situation som alla seglare avråds ifrån, men som jag alltid tycks råka ut för. Att starta en segling trött, i det här fallet efter att ha jobbat från 7 till 21 och sedan en nattvakt 02-05 på det, i en ny och okänd båt är verkligen inte att rekommendera. Fast nu är det vad ägaren vill, och då är det så det blir.
Men fasen vad trött jag är när jag sitter där på min vakt och stirrar ut över det svarta havet. På köpet kommer den där gungnings-tröttheten som många drabbas av de första dagarna på en långsegling på öppet hav. Somliga blir sjösjuka, andra blir bara sömniga i ett dygn eller två. Jag tillhör de sistnämnda. Då är det lätt att göra misstag, eller somna på vakten.
Jag känner mig som Kalle Anka med tändstickor för att hålla upp ögonlocken där jag sitter framför den dåliga lilla kartplottern. Konstigt hur folk kan lägga pengar på dyra seglarkläder och mer eller mindre onödiga tillbehör, men glömma eller strunta i säkerhetsutrustning som radarreflektor och AIS, eller ännu konstigare; ha dem i en låda på båten, ointallerade.
Den tidigare ägaren till denna stora katamaran tycks helt ha givit upp tanken på att segla henne och nöjt sig med att ha gått med motor mellan hamnarna på rivieran, för storseglet är skitigt, fullt med gammalt regnvatten och har ett fall som är så stelt att det inte går att hala. Nye ägaren har bara provseglat båten en gång, men har införskaffat en miljon nya grejor som nu ska installeras, bland annat ett nytt fall som vi splitsar och klättrar upp och monterar i masten. Det är av nylon, vilket verkar litet halt och skumt, segelnålen glider misstänkt lätt genom kärnan, men det ska enligt uppgift fungera, och som besättning är det inte min uppgift att ifrågasätta.
Men knappt har vi kommit ut och sett solen gå ner över horisonten förrän det hörs ett svooosch och hela storseglet kommer farande ner i lazy jacksen på bommen. Det blir till att segla med genua mot Hyeres, som är nästa hamn. Det går det med, även om det tar litet längre tid. Vi kommer att få angöra mitt i natten, vilket är den andra no-no-grejen jag alltid tycks råka ut för. Kolmörker bland svindyra båtar i okänd rivierahamn är inte att rekommendera det heller.
Nåja, det är betydligt bättre omständigheter nu än den där tilläggningen i Kapstaden i januari: midnatt, i 25 knops vind, efter 28 dygn på Indiska Oceanen, med bara en fungerande motor. och annat intressant
- Postat från min iPad
Location:Marseillebukten, Rivieran, Frankrike
Drömmar har en otäck förmåga att slå in
Drömmar har en otäck förmåga att slå in, så akta er, en dag kan ni stå där med den där sommarstugan ni såg på Blocket och bara skulle åka och ta en titt på, som en söndagsutflykt sådär, eller rent av en ny man, vad vet jag.
Själv står jag här med ett nytt liv. Som sjöman. Jag har gjort mig av med de mesta av min lön, min stora lägenhet och praktiskt taget alla mina kläder, möbler, böcker och tusentals prylar jag tidigare trodde var nödvändiga för min överlevnad.
Jag har ingen karriär längre, jag hänger inte med i politiken, modet, utelivet eller TV-serierna.
Istället knäcker jag som gast på båtar, seglar dem med eller utan ägare ombord dit så önskas, var som helst i världen, vilka dagar I månaden, veckan eller tid på dygnet som helst. Jag får tak över huvudet och mat för dagen och när jag samlat tillräckligt många sjömil får jag betalt också, åtminstone litet grann.
När jag kom hem till Sverige i maj efter nästan ett halvår på Indiska oceanen och Atlanten var jag rätt trött, så planen var att åka till landet och ta det lugnt ett tag. Det gick sådär.
Nu sitter jag på ett Ryan Air-plan på väg till Marseille för att mönstra på en ny segelbåt, där de nyblivna ägarna behöver litet starthjälp med seglingen ett par-tre veckor. Till midsommar, sade jag, inte en dag mer. Och jag vill ha betalt. 500 kronor om dagen. OK, sade de.
På väg ut till flygplatsen ringer Svenska Dagbladet Näringsliv och vill intervjua mig. De ska skriva en artikel om personer som gjort "karriärbyte".
Vilest väl i mitt fall ska tolkas "karriärförstöring". I alla fall att döma av journalistens forundrade frågor om hour jag ska klara mig och hur jag ska bo.
Jag svarar att jag har levt med både många prylar och mycket pengar och med litet pengar och få prylar, och jag har väldigt svårt att avgöra när jag var lyckligast eller olyckligast. Sådant har mer berott på andra omständigheter. Jag vet bara att jag blir lugnare och tänker bättre jag får stirra ut över ett hav.
Så i morse stängde jag sommarstugan , efter bara två dagars "semester" (städning av muslortar, klippning av halvmeterhögt gräs, högtryckstvätt av grå veranda och utemöbler) och klev ut i det iskalla vattnet och lösgjorde båten och gav mig av mot fastlandet. Fötterna blev rätt leriga utanpå det gröna som satt sig som tatuerat efter gräsklippningen och naglarna är rätt svarta, så jag känner mig inte riktigt så elegant som man kanske borde vara inför entren på rivieran. Drōmjobb vet jag inte, men ändå, det känns faktiskt som om jag är på väg till en semester från semestern.
och annat intressant
torsdag, maj 24, 2012
"Det här är mer än livsstil än ett jobb"
Jag blev erbjuden ett nytt jobb idag. I Karibien. På en segelbåt som seglar runt rika turister bland de västindiska öarna. Rena paradiset, eller hur? Palmer, snövit sand, drinkar i kokosnötter, bländande sol, värme och gnistrande blått hav. Kan man ju föreställa sig. Tills man kollar litet närmare på verkligheten. Som crew skulle jag jobba två veckor i sträck mellan 6 på morgonen och 10 på kvällen, vakna först av alla, laga frukost åt gästerna, diska, göra i ordning båten, segla till nästa vik eller hamn, fixa dyk- och annan sportutrustning, underhålla gästerna, fixa lunch eller picknick, fylla kylväskan med dricka, navigera, ta hand om segel, reparera sånt som år sönder, bistå med sjukvårdande insatser, laga gourmetmiddag, diska, tvätta, bädda rent i kojer, spela och sjunga med gästerna osv osv, 25 dagar i månaden. Lönen? 40 kronor i timmen, räknade jag snabbt ut.
Ähum, det är ju mer en livsstil det här, sade kvinnan från charterbolaget på Skype-chatten i min dator. En del är ju provisionsbaserat också...Vi ger våra anställda en kurs. Hur man säljer medlemsskap i vår kundklubb. Får ni kunderna nöjda blir de medlemmar och kommer tillbaka.
Sure. Men det gör inte jag.
Man kanske kunde fejksöka ett av kommunens sommarjobb för ungdomar? De ger 80 spänn i timmen, det är ju dubbelt så mycket!
Och annat intressant
tisdag, maj 22, 2012
Är jag gnällig nu?
Eller är det OK att reagera när nåt som man trodde saligen dött ut kommer tillbaka och nåt som funkade bra försvinner?
Idag har jag ägnat stora delar av förmidddagen att försöka hitta ett företag som kan besiktiga min bil. Eftermiddagen har jag rantat runt i stan för att hitta ett apotek som saluför en viss medicin min son behöver. Jag är svettig, förbannad och bitter. En riktig surkärring.
Samtidigt har jag smått chockat iakttagit något jag trodde förvunnit för alltid - nämligen koppel på ungar. Många förskolor verkar ha återinfört "snöret" som tanten med barnpromenaderna använde sig av när jag var liten. Ni vet, en äldre snäll tant tog med sig kvarterets ungar ut på promenad; en lång rad småungar gick i led och höll i ett snöre. Det var det enda sättet för tanten att hålla reda på alla ungarna. När hemmafruarna fick jobb och förskolan byggdes ut försvann barnpromenaderna. För alltid, trodde jag, men nu har barngrupperna växt, personaltätheten krympt samtidigt som bilarna blivit allt fler och mer hänsynslösa.
Vad har blivit bättre och vad har blivit sämre?
Men äh, lyssna inte på mig, jag är bara sur och solsvettig.
Läs även andra bloggares åsikter om valfrihet, kundval, apotek, barnpromenader, koppel, snöre, tant, dagis, förskola, bilprovning, entreprenad, privatisering, privat drift, avreglering annat intressant
Idag har jag ägnat stora delar av förmidddagen att försöka hitta ett företag som kan besiktiga min bil. Eftermiddagen har jag rantat runt i stan för att hitta ett apotek som saluför en viss medicin min son behöver. Jag är svettig, förbannad och bitter. En riktig surkärring.
Samtidigt har jag smått chockat iakttagit något jag trodde förvunnit för alltid - nämligen koppel på ungar. Många förskolor verkar ha återinfört "snöret" som tanten med barnpromenaderna använde sig av när jag var liten. Ni vet, en äldre snäll tant tog med sig kvarterets ungar ut på promenad; en lång rad småungar gick i led och höll i ett snöre. Det var det enda sättet för tanten att hålla reda på alla ungarna. När hemmafruarna fick jobb och förskolan byggdes ut försvann barnpromenaderna. För alltid, trodde jag, men nu har barngrupperna växt, personaltätheten krympt samtidigt som bilarna blivit allt fler och mer hänsynslösa.
Vad har blivit bättre och vad har blivit sämre?
Jag vet inte vad som är värst. Kanske hade jag accepterat att surfa på nätet i timmar och sitta i telefonkö och trycka tusen kundval om barnen slapp gå i ledband. Fast helst hade jag nog velat behålla den där mellantiden. Då dagis hade tre fröknar på femton ungar och man kunde gå på utflykt med en lagom stor grupp där man hann prata med alla barn om saker de såg på vägen. Och där bilprovningen var lagom byråkratisk och man gick och hämtade sitt recept på närmsta bästa apotek, oavsett ägare?
Men äh, lyssna inte på mig, jag är bara sur och solsvettig.
Läs även andra bloggares åsikter om valfrihet, kundval, apotek, barnpromenader, koppel, snöre, tant, dagis, förskola, bilprovning, entreprenad, privatisering, privat drift, avreglering annat intressant
torsdag, maj 17, 2012
I Solna finns inte heller nån arbetslöshet. Att tala om.
Att politiker trixar med siffror verkar ha blivit en allmän sanning i folks ögon. Det gör mig rädd. Om alla politiker upplevs som lögnare, kommer den representativa demokratin inte att hålla i längden. Därför är det inte en skitsak när statsministern uppfinner nya statistiktermer eller håller fingrarna för de staplar han inte gillar.
Om man undantar alla unga, utrikesfödda och äldre från statistiken, så har vi låg arbetslöshet, menar Reinfeldt. Pressad på svar om vad han gör för andra än sina Täbypolare, låter han via ett pressmeddelande hälsa att regeringen faktiskt har ökat syselsättningen. Det är återigen en lek med siffror, vilket Solnabon Mikael Damberg enkelt visar i en utmärkt tydlig artikel i SvD idag.
Solna ja, det är ju en moderat skyltfönsterkommun, (eller har åtminstone varit innan arenaskandalen och Uppdrag Gransknings avslöjanden). Låt oss därför för ett ögonblick granska Solnas insatser mot arbetslöshet.
- Arbetet med att hjälpa människor till egen försörjning är en av Solna viktigaste uppgifter, säger Lars Råden (M på stadens hemsida. Lars är en rätt ung man från Solna som nyligen själv fått ett bra jobb som kommunalråd för att fullt ägna sig åt de här frågorna. Grattis till det, men han bör nog läsa på litet om arbetslöshetens orsaker så att han inte får hybris och tror att det är Solnas framgångsrika arbete mot ungdomsarbetslösheten som gjort att våra siffror är så låga. I den artikel som Solna stad själva länkar till på sin hemsida till exempel. DN som granskat var det är värst och bäst och varför, beskriver situationen på litet mer balanserat sätt:
Det gamla bruksorter och industriorter som står för lejonparten av arbetslösheten i landet. I storstäderna är arbetsmarknaden mycket mer blandad och där finns många fler jobb inom handel, restauranger och andra delar av tjänstesektorn. Det är till stor hjälp för många unga, påpekar Tord Strannefors, prognoschef på Arbetsförmedlingen.
Och på Solnas hemsida lovas det runt: "Solna stad hjälper arbetssökande solnabor att komma tillbaka till arbetsmarknaden genom ett kontaktnät med företag i många olika branscher. ... Hos oss får du individuell coachning och utbildning och dessutom har vi ett stort kontaktnät med företag i många olika branscher."
Det låter ju verkligen bra. Verkligheten visar sig dock som alltid inte vara fullt så rosenskimrande. Solna ställer upp dom coacher och förmedlare, ja, men bara sedan AF:s illa beryktade "jobbgaranti för unga" träder in, när den unga gått arbetslös i tre månader. Begriper man sig inte på deras byråkrati, missar ett besök eller på nåt annat sätt råkar hamna utanför rullorna, får man börja om och vänta i ytterligare tre månader.
Vi kan ta Anton som exempel. Anton (som i verkligheten heter nåt annat) gick ut gymnasiet förra våren. Han hade godkända betyg, men hade aldrig haft ett arbete. Han hade försökt få sommarjobb, men eftersom Solna är snudd på sämst i klassen i den grenen trots sina "utmärkta företagskontakter" erbjöds bara 60 sommarjobb till 4 000 ungdomar, och Anton hade aldrig någon tur i lottningen, så han stod helt utan arbetslivserfarenhet när han lämnade gymnasiet. På AF blev han bara erbjuden en kurs i att skriva CV. Eftersom han inte hade någon jobberfarenhet, fanns det ju inte mycket att skriva i det där CV:t, så det var snabbt gjort.
Han skrev istället om hur glad och samarbetsvillig han var, och att han kunde tänka sig att jobba med precis vad somhelst, på vilka tider och villkor som helst, var som helst, på vilket pendelavstånd som helst. Sedan tryckte ha ut ett par hundra ex och begav sig ut på gatan, in i butiker, cafeer, äldreboende, förskolor, hemtjänstföretag, byggen och så nätet förstås. Men han fick inte ett enda napp. T o m städföretagen krävde tidigare erfarenhet och hemtjänsten, där han verkligen ville jobba, krävde undersköterskeutbildning eller tre års erfarenhet.
Han testade ett bättre foto på CV:t, han gick tillbaka när chefen var inne, han skrev personliga brev som han bifogade sitt tomma CV. Efter ett halvår fick han ett konstgjort jobb av en släkting. 150 kronor om dagen för att hjälpa till med litet diversejobb. Solna stad och AF gratulerade och bad honom komma tillbaka när jobbet var slut fyra månader senare. Tror ni han fick hjälp då? Nej, på AF fick han veta att han nu måste vänta TRE MÅNADER TILL. Och Solna hjälper bara till när AF skickar en ungdom till dem. Som "coacher". Visst, de erbjuder "utbildningsgaranti" också, för de som saknar fullständiga betyg, vilket är jättebra, men det gällde ju inte Anton, som hade både fullständiga och hyggliga betyg. Tur i oturen, för den "utbildningsgarantin" har också börjat urholkas och unga nekas nu KomVux-plats i Solna sedan regeringen minskat statsbidragen. När Anton vände sig till Solnas arbetsmarknadsavdelning, hänvisade de honom bara tillbaka till AF.
Vi kan bara hjälpa dig om arbetsförmedlingen skickar hit dig.
Det är sanningen om Solnas framgångsrika arbete mot ungdomsarbetslösheten. De coachar åt AF, när den unge gått arbetslös i tre månader. Alla företag då, som kommunen har så finfina kontakter med? Nej, de hjälper bara ungdomar som omfattas av AF:s ungdomsgaranti.
Tillbaka till GÅ.
Det är bara för Anton att börja vandra runt med sitt tunna CV igen. Sommarjobben har inte blivit fler, trots att kommunen växer så det knakar är det bara 60 jobb i år också. Dessutom har Anton blivit för gammal för att söka dem, eftersom han fyllt 20 år. Får han inte napp på egen hand, får han gå arbetslös hela sommaren. I höst har han sökt till högskolan, trots att han varken vill plugga eller vet vad han vill läsa.
Sänkt krogmoms hjälpte inte, det vet vi nu. Sänkta arbetsgivaravgifter för de som anställde unga hjälpte inte heller. Och i Solna väntar man med att hjälpa ungdomar tills någon annan betalar.
Men på Solnas hemsida, i folkmun kallad nordkorea.se. lallar kommunalrådet vidare: – Tack vare att många unga solnabor har arbete får vi mer pengar till att satsa på välfärden i Solna.
Bra, satsa dem då på de slitna skolorna istället för en eventaren! Och se till att gå från munspel till verkstad och hjälp arbetslösa unga från dag 1. Tre månader i en ung människas liv är mycket. Alltför mycket. Det är storskaligt slöseri med ungas tid, talang och förmåga. Sverige har inte råd med fler tappade sugar.
Om jag vore kommunalråd med ansvar för jobbfrågor i Solna, Sveriges Företagsvänligaste Kommun, skulle jag jobba för att i ett handslag med kommunens alla tusentals företag och lova: I Solna ska ingen ung människa behöva gå arbetslös en enda dag. Jag skulle ställa som villkor för större företag som vill etablera sig i kommunen att de åtminstone erbjuder ungdomar praktik och sommarjobb, som i betydligt mindre, fattigare och företagstunnare Nynäshamn. Och kommunens egen hemtjänst, äldreboenden och barnomsorg likaså. Det är ingen utgift, det är en framtidsinvestering.
Och det är bråttom. En rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU visar att ungdomar som blir arbetslösa efter gymnasiet med betydligt större sannolikhet också är arbetslösa under de följande tio åren jämfört med övriga.
SSU skriver på SvD Brännpunkt och inte heller regeringspartiernas egna ungdomsförbund gör tummen upp för regeringen Reinfeldts sätt att sköta arbetsmarknadsfrågorna. Läs även andra bloggares åsikter om ungdomsarbetslöshet, Solna, regeringen, Reinfeldt, Mikael Damberg, politik, samhälle, socialdemokraterna, moderaternaoch annat intressant
Om man undantar alla unga, utrikesfödda och äldre från statistiken, så har vi låg arbetslöshet, menar Reinfeldt. Pressad på svar om vad han gör för andra än sina Täbypolare, låter han via ett pressmeddelande hälsa att regeringen faktiskt har ökat syselsättningen. Det är återigen en lek med siffror, vilket Solnabon Mikael Damberg enkelt visar i en utmärkt tydlig artikel i SvD idag.
Solna ja, det är ju en moderat skyltfönsterkommun, (eller har åtminstone varit innan arenaskandalen och Uppdrag Gransknings avslöjanden). Låt oss därför för ett ögonblick granska Solnas insatser mot arbetslöshet.
- Arbetet med att hjälpa människor till egen försörjning är en av Solna viktigaste uppgifter, säger Lars Råden (M på stadens hemsida. Lars är en rätt ung man från Solna som nyligen själv fått ett bra jobb som kommunalråd för att fullt ägna sig åt de här frågorna. Grattis till det, men han bör nog läsa på litet om arbetslöshetens orsaker så att han inte får hybris och tror att det är Solnas framgångsrika arbete mot ungdomsarbetslösheten som gjort att våra siffror är så låga. I den artikel som Solna stad själva länkar till på sin hemsida till exempel. DN som granskat var det är värst och bäst och varför, beskriver situationen på litet mer balanserat sätt:
Det gamla bruksorter och industriorter som står för lejonparten av arbetslösheten i landet. I storstäderna är arbetsmarknaden mycket mer blandad och där finns många fler jobb inom handel, restauranger och andra delar av tjänstesektorn. Det är till stor hjälp för många unga, påpekar Tord Strannefors, prognoschef på Arbetsförmedlingen.
Och på Solnas hemsida lovas det runt: "Solna stad hjälper arbetssökande solnabor att komma tillbaka till arbetsmarknaden genom ett kontaktnät med företag i många olika branscher. ... Hos oss får du individuell coachning och utbildning och dessutom har vi ett stort kontaktnät med företag i många olika branscher."
Det låter ju verkligen bra. Verkligheten visar sig dock som alltid inte vara fullt så rosenskimrande. Solna ställer upp dom coacher och förmedlare, ja, men bara sedan AF:s illa beryktade "jobbgaranti för unga" träder in, när den unga gått arbetslös i tre månader. Begriper man sig inte på deras byråkrati, missar ett besök eller på nåt annat sätt råkar hamna utanför rullorna, får man börja om och vänta i ytterligare tre månader.
Vi kan ta Anton som exempel. Anton (som i verkligheten heter nåt annat) gick ut gymnasiet förra våren. Han hade godkända betyg, men hade aldrig haft ett arbete. Han hade försökt få sommarjobb, men eftersom Solna är snudd på sämst i klassen i den grenen trots sina "utmärkta företagskontakter" erbjöds bara 60 sommarjobb till 4 000 ungdomar, och Anton hade aldrig någon tur i lottningen, så han stod helt utan arbetslivserfarenhet när han lämnade gymnasiet. På AF blev han bara erbjuden en kurs i att skriva CV. Eftersom han inte hade någon jobberfarenhet, fanns det ju inte mycket att skriva i det där CV:t, så det var snabbt gjort.
Han skrev istället om hur glad och samarbetsvillig han var, och att han kunde tänka sig att jobba med precis vad somhelst, på vilka tider och villkor som helst, var som helst, på vilket pendelavstånd som helst. Sedan tryckte ha ut ett par hundra ex och begav sig ut på gatan, in i butiker, cafeer, äldreboende, förskolor, hemtjänstföretag, byggen och så nätet förstås. Men han fick inte ett enda napp. T o m städföretagen krävde tidigare erfarenhet och hemtjänsten, där han verkligen ville jobba, krävde undersköterskeutbildning eller tre års erfarenhet.
Han testade ett bättre foto på CV:t, han gick tillbaka när chefen var inne, han skrev personliga brev som han bifogade sitt tomma CV. Efter ett halvår fick han ett konstgjort jobb av en släkting. 150 kronor om dagen för att hjälpa till med litet diversejobb. Solna stad och AF gratulerade och bad honom komma tillbaka när jobbet var slut fyra månader senare. Tror ni han fick hjälp då? Nej, på AF fick han veta att han nu måste vänta TRE MÅNADER TILL. Och Solna hjälper bara till när AF skickar en ungdom till dem. Som "coacher". Visst, de erbjuder "utbildningsgaranti" också, för de som saknar fullständiga betyg, vilket är jättebra, men det gällde ju inte Anton, som hade både fullständiga och hyggliga betyg. Tur i oturen, för den "utbildningsgarantin" har också börjat urholkas och unga nekas nu KomVux-plats i Solna sedan regeringen minskat statsbidragen. När Anton vände sig till Solnas arbetsmarknadsavdelning, hänvisade de honom bara tillbaka till AF.
Vi kan bara hjälpa dig om arbetsförmedlingen skickar hit dig.
Det är sanningen om Solnas framgångsrika arbete mot ungdomsarbetslösheten. De coachar åt AF, när den unge gått arbetslös i tre månader. Alla företag då, som kommunen har så finfina kontakter med? Nej, de hjälper bara ungdomar som omfattas av AF:s ungdomsgaranti.
Tillbaka till GÅ.
Det är bara för Anton att börja vandra runt med sitt tunna CV igen. Sommarjobben har inte blivit fler, trots att kommunen växer så det knakar är det bara 60 jobb i år också. Dessutom har Anton blivit för gammal för att söka dem, eftersom han fyllt 20 år. Får han inte napp på egen hand, får han gå arbetslös hela sommaren. I höst har han sökt till högskolan, trots att han varken vill plugga eller vet vad han vill läsa.
Sänkt krogmoms hjälpte inte, det vet vi nu. Sänkta arbetsgivaravgifter för de som anställde unga hjälpte inte heller. Och i Solna väntar man med att hjälpa ungdomar tills någon annan betalar.
Men på Solnas hemsida, i folkmun kallad nordkorea.se. lallar kommunalrådet vidare: – Tack vare att många unga solnabor har arbete får vi mer pengar till att satsa på välfärden i Solna.
Bra, satsa dem då på de slitna skolorna istället för en eventaren! Och se till att gå från munspel till verkstad och hjälp arbetslösa unga från dag 1. Tre månader i en ung människas liv är mycket. Alltför mycket. Det är storskaligt slöseri med ungas tid, talang och förmåga. Sverige har inte råd med fler tappade sugar.
Om jag vore kommunalråd med ansvar för jobbfrågor i Solna, Sveriges Företagsvänligaste Kommun, skulle jag jobba för att i ett handslag med kommunens alla tusentals företag och lova: I Solna ska ingen ung människa behöva gå arbetslös en enda dag. Jag skulle ställa som villkor för större företag som vill etablera sig i kommunen att de åtminstone erbjuder ungdomar praktik och sommarjobb, som i betydligt mindre, fattigare och företagstunnare Nynäshamn. Och kommunens egen hemtjänst, äldreboenden och barnomsorg likaså. Det är ingen utgift, det är en framtidsinvestering.
Och det är bråttom. En rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU visar att ungdomar som blir arbetslösa efter gymnasiet med betydligt större sannolikhet också är arbetslösa under de följande tio åren jämfört med övriga.
SSU skriver på SvD Brännpunkt och inte heller regeringspartiernas egna ungdomsförbund gör tummen upp för regeringen Reinfeldts sätt att sköta arbetsmarknadsfrågorna. Läs även andra bloggares åsikter om ungdomsarbetslöshet, Solna, regeringen, Reinfeldt, Mikael Damberg, politik, samhälle, socialdemokraterna, moderaternaoch annat intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)