Sitter mol allena på den ensligaste udden mot havet på den sommargästtömda västkustön. Meen jag känner mig inte ensam, bara fridfull och avslappnad. Havet ligger lugnt, solnedgången är magnifik, och utanför fönstret glider bara en och annan segel- och fiskebåt förbi. Traditionen att heja på varandra som båtfolk tillämpade när jag var liten, har nästan försvunnit med massinvasionen av plastbaljor med tresiffriga hästkrafttal, men nu höjer vi handen till hälsning när vi glider förbi varandra i maklig takt, jag och de kvardröjande sensommarseglarna. - Vi är kvar tills vädret puttar oss tillbaka till stan, som en pensionerad sommargäst sade när han kom förbi på din morgonpromenad över klipporna idag. Och än så länge är det ngen fara, tvärtom har de mest sommarliknande dagarna denna blötkalla sommar inträffat under andra halvan av augusti. Det känns nästan orättvist mot de sönderregnade semesterfirarna, som nu frustrerat köar på IKEA och familjerådgivningen. Men även en frilansande seglares sommar gpr till slut mot sin ände. Förhoppningsvis bär det snart av mot breddgrader där segelsäsongen fortsätter. Det kan vara dags för både litet sol och litet inkomster nu. Återkommer med rapport snart!
Läs även andra bloggares åsikter om segling, sommar, solnedgång, sommarö, sensommar, sommargästoch annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar