Den som står för fiolerna...

...bestämmer vad som ska spelas. Så måste det självklart vara.

Detta apropå om kommuner ska ha inflytande om friskors start eller ej.

Det är väl rimligt om de som står för fiolerna, skattebetalarna, ska se till att deras pengar används effektivt.

Den ståndpunkten tog ombuden på S-kongressen i helgen. Dessutom tyckte de att ohemula vinsintressen måste motas. Riktigt hur man ska kunna skilja på goda pedagogiska entreprenörer och riskkapitalister från Caymanöarna som inte är ett dugg entreprenörer utan ser kommunbudgetar som guldgruvor. Det är verkligen en balansgång, även om jag är övertygad om att det går att hitta en teknisk lösning på det om man bara vill.
Men kritikerna vill bara tala om föräldrarnas valfrihet.
På Rapport sade en kommentator att Löfvén nu hade ett problem. Men att vara för valfrihet men mot ohemult vinstintresse är inte ett problem bara för S, utan nåt för alla väljare att fundera på i framtiden.

Jag träffade en gång en näringslivssnubbe, f d VD för en stor detaljhandelskedja. Han sadlade om och startade friskola i en blå Stockholmskommun, full av föräldrar med snabba fötter och sina barns framtid i fokus. Skolan gick bra, ända tills ett par friskolor till etablerade sig i området. Föräldrarna trampade oroligt på stället och började vela. Vilken skola var allra bäst? Det byttes fram och tillbaka, och tomma flygstolar, förlåt bänkar, är som bekant dyra. Skolpengen räckte helt enkelt inte till. Valfrihet kräver ju överkapacitet och överkapacitet kostar.

VD:n blev alldeles uppgiven. Någon jävla ordning måste det ju vara?!?
I hans detaljhandelskedja hade det inte funnits på kartan att man tillåtit etablering av tre butiker alldels bredvid varandra, det säger sig själv att kundunderlaget aldrig räckt. Affärerna hade konkat direkt.
Han är inte längre friskolerektor.

- Postat från en skakig och förmodligen stulen WiFi-åtkomst i en marina någonstans i världen.

Hur jävla svårt kan det vara?

Snackade med min kompis skolinspektören för ett tag sen. Vanligtvis är hon balanserad som få, men nu var hon arg. Sedan Björklund ändrade gymnasiet så att de som väljer ett yrkesprogram inte får behörighet att läsa på högskolan senare om de vill, vågar inte kidsen välja dem. Såklart, de är ju inte dumma. Även om man inte pallar att läsa naturvetenskap just nu, eller tycker det verkar soft att dra nätverkskablar ett par år, så vill man såklart inte vara fackad för resten av livet. (I dubbel bemärkelse:-)

Det här syns förstås allt tydligare ju längre den "nya" (gammaldags om du frågar mig) gymnasieskolan varit igång. För att förekomma kriktiken nu när siffrorna till höstterminstarten kommer, hade utbildningsminister Björklund kallat till presskonferens igår för att tala om ett helt annat gymnasieprogram, som blivit väldigt lyckat, det fyraåriga tekniska. Om färre elever väljer yrkesprogram så är det bara för att de istället valt det här nya tekniska programmet istället, och det är väl inget fel? Sa Björklund och lyckades förstås cilla bort korten för den stackars sommarvikarien i Aktuellt eller Rapport eller vad det var.

Men som sagt, elever är intte dumma. Och deras föräldrar är ängsliga för deras framtid. Så under tiden regeringen jobbar med att "sätta bilden" av Sverige, så pågår det en verklighet där ute. Där unga människor är korkade och smarta om vartannat och i perioder av livet, där det inte går att sortera in elever efter "läshuvud" eller "praktiskt handlag" utan är en jäkla mix av mode, leda, förälskelser, bulimi, knäppa föräldrar, dyslexi, modeflugor, omogenhet, nyfikenhet och oupptäckta framtida nobelpristagare. De vill och kan, kanske redan idag, kanske inte förrän imorgon, kanske aldrig. En sak är säker; det där med att "bliva vid sin läst" är inte aktuellt längre.

Jag är rädd att inlåsningen i ett yrke som fanns förr och som orsakat så mycket kompetensslöseri är på väg tillbaka. S-regeringen var seg på att införa kompetenskonton - pengar som man kan vidareutbilda sig för - men genomförde i alla fall Kunskapslyftet, vilket gjorde drömmarna uppnåbara för en massa vårdbiträden som förbannade att de varit skoltrötta i nian. Nu är vi tillbaka till Gå, fast i en ännu värre version. För nu vågar inte de skoltrötta välja ett yrkesprogram eftersom de då blir loosers för resten av livet. Varför, varför, varför måste pendeln svänga så våldsamt? Först skulle alla motiveras att skaffa högskolebehörighet, helst på utsatt tid. Sedan skulle vi plötsligt rakt ner i femtiotalets sorteringsskola igen. Hur svårt kan det vara att sätta sig ner med yrkesfolk och plita ihop några moderna arbetslivsanpassade program och sedan låta ungarna välja vad fan de vill under de där sena tonåren då allt annat också händer. Och så lova dem att de får komma tillbaka om de ändrar sig senare. Jobba i vården några år och sedan kanske plugga vidare till lärare. Det är väl ingen alltför långsökt dröm? Det kanske till och med skulle vara bra för den framtida riksbankschefen att lära sig hur man diagnosticerar en motor?

De fulaste fiskarna...

...åker väl aldrig dit?
- Nej, det kommer säkert inte hålla juridiskt för en fällande dom, trots att alla fattar vad som hänt.
- Ja, det är för jävligt.
- Tänk vad mycket viktigare saker man kunde använt de pengarna till.
- Pampar som suttit för länge vid makten, tänk att de tvunget ska bygga monument över sig själva!

Snacket på tandläkarmottagningen i Solna i morse var pessimistiskt. Samma dag som dom faller  i mutmålet runt arenaskandaken i Solna, kom jag hem för att bland annat besöka tandläkaren. Det har varit litet svårt att sköta sådana grejor när jag varit på sjön, så jag får ju passa på nu, mellan seglingsjobben. I väntrummet och vid sköterskedisken snackade alla om domen i mutmålet som kommer idag. Personalen berättade att folk snackar mycket och är jätteförbannade, men ingen tror att de skyldiga till skandalbygget kommer åka dit. Trots att jag inte är oppositionsråd längre, ville alla snacka politik. Om alla skattemiljoner som gått till arenabygget, som kunde använts så mycket bättre. Till att reparera skolbarnens gymnastiksalar, till exempel:

Det här är bara ett litet smakprov, från en hemsida som en arg förälder startat. Det finns mycket, mycket mer av det här slaget. I en skola berättar lärarna hur de får ställa ut hinkar när det regnar, för taken läcker. I en annan är det så kallt på vintern att man tvingas undervisa med torkskåp och ugnsluckor öppna för att hålla värmen. I en förskola trillade ett stort fönster in för att bågarna var så ruttna. Bara ren tur att ingen unge befann sig under det just då. Jag kan fortsätta uppräkningen...

Men den ledande (m)ajoriteten prioriterar sänkt skatt och stora skrytbyggen. Om det beror på ren ideologi eller pengaintressen, ja det är svårt att avgöra, i synnerhet juridiskt. Debatten lär fortsätta. Om två år är det val igen. Då kommer folkets dom.

Läs även andra bloggares åsikter om arenaskandal, nationalarenan, Solna, politik, mutåtal, muträttegång, korruption, ideologi, slitna skolor, Swedbank arena, Friends arena och annat intressant

Ta ingen skit!

Skoltoaletter. Ett hett diskussionsämne, framförallt bland dem som tvingas använda dem, men igår även på barn- o utbildningsnämnden i Solna. Denna gång efter att föräldrarna på Råsundaskolan skrivit ett argt brev. Ytterligare ett, ska jag väl säga.

Vi Solnasossar har ju redan gjort en skräckfilm om dem, föräldrar har startat en hemsida med ögonvittnesskildringar, innan valet lovade (M)ajoriteten att rusta upp skolorna, men ingenting har hänt. Igår lovades det igen, man skulle göra en "turné bland skolorna för att inventera upprustningsbehovet" Har vi hört det förut? Slösa inte tid på det, fråga vem som helst som satt sin fot i en skola på senare år, de vet att det behövs renoveras överallt!

Men diskussionen tog även den underliga vändningen till att handla om föräldrarnas pedagogiska ansvar att lära barnen att använda toaletten rätt.

Jag tror inte det så mycket handlar om vett och etikett som om ifall toaletterna är välstädade, fräscha och det finns toapapper, tvål och vatten, lås som går att låsa och handdukar att torka händerna på. I vår egen granskning saknades detta på en oroväckande hög andel av toaletterna. Skicket på toaletter och övriga skollokaler är den enskilt största betydelsefaktorn för hur man beter sig i dem, det visar all erfarenhet, både i skolans värld och för miljön i t ex våra bostadsområden.

Om skolorna, som i Solnas fall är byggda på 50-60-talen och inte blivit annat än akutreparerade sedan dess, så inverkar det stort på hur man beter sig i dem. Det är slöseri med skattepengar att inte satsa på skolan, såväl lokaler som elever och lärare. Som föräldrarna skriver i sitt brev: Den rådande planen för renovering av Solnas skoltoaletter är bedrövlig och ekonomiskt ett slöseri med våra skattemedel. Att utifrån budgetbegränsningar välja att renovera enstaka toaletter i Solnas skolor utifrån ordningen mest akut först är inte rationellt, varken ekonomiskt eller praktiskt.

Nu undrar vi bara: När får vi se folkpartiets i Solna vallöfte uppfyllas?
Läs även andra bloggares åsikter om skolan, slitna skolor, Solnas slitna skolor, skitiga skoltoaletter, Råsundaskolan, Skytteholmsskolan, Granbackaskolan, Tallbackaskolan, Bergshamraskolan, Bagartorpsskolan, vallöften och annat intressant

Den vilda jakten på en förskoleplats

I lunchrummet. Trött småbarnsmamma som nyligen kommit tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten sitter och pratar med kollegorna. Barnet är hemma med pappa, men nu behövs snart en förskoleplats. De har redan väntat tio månader på en plats, trots att platsgaranti enligt lagen ska gälla efter max fyra månader:

- Hör här vad de skriver på kommunen: "Vi har tyvärr ont om platser på våren. Om ni kan vänta till i höst då många barn börjar skolan blir det lättare". Hallå?! Kunde ingen ha upplyst oss om att det fanns en rätt och en fel årstid att göra barn på, så hade vi kunnat planera bröllop, smekmånad och hela viddevippen efter det?
- HA! Du ska vara glad att de hör av sig alls. Min kommun säger bara att man får ringa eller gå in på hemsidan själv och kolla sin plats i kön. Det är ju som ett jävla lotteri: "Kan du komma och jobba snart? Vet inte, det beror på om jag vinner en dagisplats".
- Men vi då, vi fick ringa runt till alla jävla privatdagis själva och höra om det möjligen var nån unge som höll på att sluta eller nåt. De privata betalas av kommunen, men de ingår inte i kommunens kö!
- Jag vet, det är helt sjukt! Det går nåt rykte i lekparken om att nån unge ska flytta och plötsligt rusar alla morsor som desperata japaner på en bensinstation till det där dagiset och ringer på. Jag har snackat in mig på ett infomöte på ett ur-och-skur-dagis i nästa vecka. Det är visserligen 100 barn i kö före oss, men jag tänkte att man kunde lägga in en charmoffensiv.
- Synd att man inte har en man som är hantverkare, jag hörde om en unge som fick plats för att farsan erbjöda sig renovera dagisköket.
- Shit, jag kan ju bokföring, man kanske skulle...?

Sur, äldre kvinna som lyssnat på samtalet:
- Ja, vilket bra system! Den som kan snacka och har resurser får plats. Vad ska morsan från Somalia göra då?
- ..... vårdnadsbidrag?
- Nej, jag vet, det är egentligen helsnett. Nu kanske det ordnar sig ändå, de snackar om att ställa nån barack på en återvändsgata. 40 barn i en normalstor trea utan utemiljö, men vi skulle iallafall kunna gå till jobbet.
- Ha ha, nästan ur och skur då!
- Jaa, eller så får jag ta med honom till jobbet.
- Ja, sommarjobb för unga, liksom! Han kan dregla på kuverten så vi slipper slicka.

Sura, äldre kvinnan:
- Varför inte ställa honom på trappen till barn- och utbildningsnämndens ordförande, ringa på och säga: Hej, jag tänkte utnyttja min platsgaranti. Du är för arbetslinjen och jag vill inte leva i utanförskap. Varsågod, ta hand om mitt barn!

Alliansfritt Sverige skriver om platser som inte är så kul att få, Hollys mamma skriver om sin längtan efter jobbet och en dagisplats, Andie tipsar om att låta maken skäta snacket (!), SvD om granskningen av privata förskolor Läs även andra bloggares åsikter om förskola, politik, dagisplats, arbetslinjen, utanförskap, förskolegaranti, privat förskola. Läs också NetRoots och annat Intressant

Lättare att starta en skola än en korvkiosk

Jag träffade en kompis som jobbar som skolinspektör. (Jo, vissa kommuner har sådana, dock inte Solna). Vi pratar om nyheten om pedofilen som startade skola, skatteflyktingen som tog över och tömde den och hans 80-åriga pappa som fick ta över den när de andra in i fängelse. I styrelsen för skolan sitter nu skattesmitarens hustru, tidigare dömd för koppleri.

Hur kan det få gå till så här? Måste man inte kolla folk i belastningsregistret, undrar jag naivt. Jodå, utdrag från kriminalregistret måste tas på personer som ska jobba i för- och grundskolan för att kolla att de inte är pedofiler. Men det gäller inte för gymnasieskolan och inte på personer som startar, driver eller köper en skola!

Man kan ju tycka att den folkpartist som sitter i skolans styrelse tillsammans med den koppleridömda frun skulle dragit åt sig öronen, men icke.

Hur ser egentligen den moraliska kompassen ut hos dem som styr över detta?? Och hur är det ställt med kvaliteten på politiska beslut om vilken koll vi ska ha på verksamhet som läggs ut på privat drift? Signalspaning? Javisst! Kolla kriminalregistret på folk som ska ta hand om våra barns utbildning? Näpp! Snart behöver vi väl inte lägga oss i det alls. Det räcker väl att fullmäktige och riksdag hålla ett par möten efter varje val och beslutar om att förlänga tidigare antagna entreprenader.

Om du vill driva en matservering kollas allt hypernoga, du kan få oanmälda besök av såväl socialförvaltningens alkoholhandläggare som miljöförvaltningens hygienkontroll. Men köpa och driva en skola krävs det inte mycket för. De ekonomiska förutsättningarna att driva skolan tittar skolinspektionen på, men om man har för vanan att tömma företag påpengar eller antasta småflickor, det har man tyvärr inte möjlighet att göra nån koll av.

Man kan ju möjligen tycka att det borde vara lättare att starta en korvkiosk än en skola...
Annars finns risken att ordet "friskolor" ger helt fel associationer och signaler till människor vars moraliska kompass inte funkar.

Centerpartisten Magnus Andersson skriver klokt om hur det med frihet också följer ansvar. Läs även andra bloggares åsikter om skola, skolpolitik, pedofil, ekonomisk brottslighet, moralisk kompass, signalspaning, brottsregistret, kvalitet på politiska beslut, politik, folkpartiet och annat intressant

Micke for skolminister!

Jag är fan synsk. Det här skrev jag för ett år sedan, och idag utses han till vår tilltänkta skolminister, Mikael Damberg!

"(S)olnabon och riksdagsmannen Mikael Damberg skriver på Newsmill om hur vi behöver kvalitetssäkra skolan, och gör upp en lista på vad som krävs för att lyckas. Det är inte så enkelt som att bara pumpa in mer pengar. Nej, det är bra att vi sossar slutat leka jultomteparti. "Mer åt fler" höll kanske i förra seklets början, men nu är det inte generell brist på pengar som är största problemet. Snarare granska att skattepengarna går till rätt saker och används effektivt. Här är Mickes att-göra-lista, som jag hoppas att han som utbildningsminister i en socialdemokratisk regering får möjlighet att genomföra efter valet nästa år:

1. Inför lämplighetstest vid intagning till lärarutbildningen


2. Premiera lärare/lärarlag som når resultat och inrätta fler karriärtjänster


3. Inför AT tjänstgöring för nyexaminerade lärare


4. Inrätta en omställningsfond som gör det möjligt att omskola lärare som inte längre fungerar och som vill sadla om


5. Följ upp och utvärdera elevernas kunskapsutveckling tidigt


6. Koppla denna utvärdering till en garanterad rätt till snabba stödåtgärder:


7. Elever som inte når målen garanteras 10 timmar individuell lärarledd undervisning för att komma ikapp.


8. Sommar- och lovskolor både för elever som behöver extra undervisning och för de som vill läsa upp sina betyg.


9. Alla elever ska dessutom ha rätt till minst 2 timmars lärarledd läxläsning i veckan.


10. Låt framgångsrika rektorer lyfta "problemskolor"


11. Inför tidsbegränsade kontrakt för rektorer


12. Skolor som som inte klarar kvalitetskraven måste kunna stängas, oavsett driftsform."

Nu blev det ju inte aktuellt med någon s-skolminister, men jag tror att Micke skulle bli en sjusärdeles modern, nytänkande och dessutom ödmjuk och resonerande framtida skolminister.

Jag är verkligen glad att (S) hittat tillbaka till idén om skolan som en garant för allas rätt att nå sin fulla potential. Där har vi under några årtionden tappat kompassriktningen. Från en kamp för - och framgång för! - en skola som tror på alla elevers möjlighet att lyckas, till en vårdande tyck-synd-om-skola där förväntningarna sänktes på de svagaste eleverna i en falsk omtänksamhet och rädsla för att stämpla. Från en kunskapshöjning utan like till uppgivenhet om skolans förmåga att utjämna klasskillnader."

Sätt igång med att-göra-listan, Micke! Här finns massor att göra, för just nu verkar utvecklingen narare gå bakåt.
På detta skolfoto är Micke tvåa från vänster i mittenraden.

DN skriver om detta, liksom Aftonbladet och SvD. Men de två högerdrakarna, som numera även är politiska på nyhetsplats, beskriver naturligtvis inte föryngringen bland talespersonerna som förnyelse, utan som en "petning" av de gamla; bl a Thomas Bodström, som ska åka till USA för att vara med sin familj och Leif Pagrotsky, som själv bett om att få sluta. Sanslöst!
Läs även andra bloggares åsikter om politik, valanalysen, socialdemokraterna, skolminister, skolpolitik, Mikael Damberg och annat intressant

Börja med skolan, så löser sig resten

Vad vill ni med skolan? frågar många skolbarn som besöker oss i valstugan. Häromdagen skrev jag i inlägget "Oj, var det mask i äpplet" hur ohederligt jag tyckte det var av Fp i Solna att lova pengar till skolupprustning som de a) inte har majoritet för i sin allians och b) inte räcker långt med tanke på deras underlåtenhetssynder under 12 år vid makten. I samband med det var det någon som klokt påpekade att jag borde säga vad vi själva vill med skolan också, så det ska jag härmedgöra:

Vi Solnasossar har under det senaste året besökt föräldraråd i alla Solnas stadsdelar och de flesta skolor, vi har pratat med förskoleföräldrar på gator och torg, vi står i ständig kontakt med lärare och rektorer och vi är djupt oroade. Oroade och förvånade, över att inte fler föräldrar och lärare protesterar högljutt. Som den HÄR föräldragruppen till exempel. Har folk givit upp? Orkar eller hinner de inte se och bry sig? Är det som med nyheterna i TV, där man ser krigsbilder och bytter kanal till npt lekprogram för att det är så otrevligt?

Solna hade en gång rykte om sig som Sveriges barnvänligaste kommun. Alla vi som har barn eller barnbarn i Solnas skolor och förskolor i dag vet att den tiden är förbi. Vi känner oss varken trygga eller stolta längre.

Trots att personalen i Solnas skolor och förskolor sliter hårt och i många delar lyckas bra finns inte förutsättningar att nå riktigt goda resultat. Barnen får inte möjlighet att utvecklas efter sin förmåga. Det visar inte minst den skandalrapport som Skolverket skrev efter sin stora inspektion i Solna för två år sedan.

Det finns nu en trend att de resursstarkaste föräldrarna tar sina barn från våra kommunala skolor och förskolor till alternativ som de upplever vara bättre.

En attitydundersökning visar att Solnas elever och föräldrar är mindre nöjda än elever och föräldrar i andra kommuner i länet.

I Solna kan färre föräldrar rekommendera sitt barns förskola jämfört med föräldrar i övriga undersökta kommuner.
Knappt hälften av Solnas åttondeklassare kan rekommendera sin skola till en kompis jämfört med nära två av tre i andra Stockholmselever.

Hela 40 procent av femteklassarna känner inte arbetsro på lektionerna. Motsvarande andel i övriga kommuner ligger på cirka 30 procent, vilket redan det är mycket.

Skolverkets kritiska inspektionsrapport från 2008 visar att Solna ligger illa till när det gäller både arbetsro och kunskapsutveckling jämfört med andra kommuner. Förbättringar som gjorts är marginella.

En lärare berättar uppgivet att skolan inte får tillräckliga resurser till de barn som behöver särskilt stöd:

”Söker vi för sju elever så får vi till två. Alltså ska sju barn dela på resurser som är lagom för två. Resultatet blir att ingen av de sju barnen får tillräcklig hjälp.”

Skollokaler och skolgårdar är slitna och dåligt isolerade. Det är ett ständigt återkommande ämne på föräldraråden, liksom skolmaten. I Tallbacka, Granbacka, Skytteholm och Råsunda läcker fönster och tak på flera ställen varje gång det regnar.

I Frösunda finns inte ens en kommunal skola. Och till friskolorna i området är det långa köer. Barnen skickas med taxi till Bagartorpsskolan som nästa år blir full. Den självklara rätten för barn att få gå i närmaste skola existerar inte för Frösundabarnen.

Rektorerna får, på grund av alltför många administrativa uppgifter, inte en chans att vara de pedagogiska ledare som de vill vara.

Solnaföräldrar får inte information om deras barn är frånvarande från skolan. Det kan ta flera dagar, ibland veckor innan de får veta.

Trafiksituationen runt skolorna är kaotisk och mycket oroande enligt många föräldrar.

Det är svårt för skolorna att få tag på bra vikarier när de ordinarie lärarna är sjuka.

Den informationsteknik som i dag är en självklarhet på varje arbetsplats är fortfarande en utopi i skolan.

Solna hör till de kommuner som nyligen fick kritik av Svenskt Näringsliv för att man inte redovisar de olika skolornas kvalitet på kommunens hemsida.

Solnas borgerliga politiker, med moderaterna i spetsen, har en låg ambition för skola och förskola och ändå når de inte sina egna lågt uppsatta mål. Trots detta slår de sig för bröstet och säger att allt är bra som det är.

Genom våra kontakter med Solnas föräldrar vet vi att allt inte är som det borde vara, varken i skolan eller i förskolan. Vi delar föräldrarnas oro och kommer att genomföra följande förändringar:

• Öppna en kommunal skola i Frösunda redan hösten 2011
• Rusta upp alla lokaler och skolgårdar samt förbättra trafiksituationen utanför skolorna – vi kommer omedelbart starta en inventering och göra en genomförandeplan
• Anställa fler och behöriga lärare på lågstadiet – forskningen visar att det är i tidiga åldrar lärartätheten betyder mest
• Minska barngruppernas storlek både i förskolan och i skolans lägre årskurser. Detta kan vi göra genom vår fördubbling av inveteringsbudgeten, som gör det möjligt att bygga om, bygga ut och bygga nytt, vilket ger färre barn i de redan existerande grupperna. Fler lärare i de tidigare åren får vi genom en ordentlig översyn av driftbudgeten på c:a 2,5 miljarder. Exempelvis har avgiften för besöksparkerare inte höjts på massor av år, och det är gratis att ställa bilen i Solna efter 18 samt hela helgerna... en höjning skulle ge en speciallärare på varje lågstadium i Solna!
• Skapa studieverkstäder där elever under eftermiddagarna kan få hjälp av utbildade lärare med läxor och även studera självständigt – ingen elev ska halka efter för att de inte får hjälp hemma eller är för trötta för att göra sina läxor på kvällstid
• Skapa pedagogiska inspirations- och utvecklingscentra för lärare och annan personal i skolor och förskolor – här kan man lära av varandra istället för att konkurrera om eleverna.
• Samarbeta med föräldrarna, bland annat genom att skicka SMS så fort ett barn inte är närvarande på en lektion och satsa på mötesplatser för föräldrar i skolor och förskolor
• Förbättra utvecklingssamtalen så att alla föräldrar får tidig, tydlig och framåtsyftande information om hur det går i skolan. Utvecklingssamtalen ska tala om "Här är du nu, hit ska du och det här behöver vi tillsammans göra för att du ska komma dit." Exakt i vilket skolår de detaljerade, skriftliga omdömena sedan omvandlas till kodifierade betyg i form bokstäver eller siffror, är mindre vitkigt och borde egentligen kunna vara upp till lärare och elever att avgöra.
• Göra det lätt att välja skola och förskola – redovisa tydligt samtliga skolors kvalitet på Solnas hemsida
• Skapa samarbete för erfarenhetsutbyte mellan skolorna i Solna, både kommunala och fristående
• Följa upp matleverantörernas avtal med kommunen för att säkra god kvalitet på skolmaten
• Bygga upp en egen vikariepool för skolor och förskolor i Solna
• Skaffa fler och moderna datorer
• Befria rektorerna från administrativa sysslor så att de får vara pedagogiska ledare
• Återinföra skolvärdar för trygghet och trivsel

Vi vill återupprätta Solnas rykte som Sveriges barnvänligaste kommun. Vår ambition med skola och förskola är hög. Den bygger på vår absoluta övertygelse att varje barn har rätt att utvecklas efter sin förmåga, både de som har lätt för att lära och de som behöver extra tid.

Vi vill att skolan ska möta alla barn med höga, tydliga och positiva förväntningar baserade på varje barns nyfikenhet och förmåga.

Vi vill betala låg skatt och ändå få bra skolor och förskolor. Vi vill helt enkelt få ut mer för våra satsade pengar. Det går! Solna kan bättre!

Jag håller verkligen med Lärarförbundet, som i sin kampanj säger "Börja med skolan, så löser sig resten". OK :-), här är jag kanske litet partisk, eftersom det var mitt engagemang i detta fackförbund som var min inkörsport till politikengagemanget, men vadå, det är ju sant! Det var för att jag såg hur billigt och (relativt) enkelt man kunde ordna saker till det bättre när barnen var små, och hur dyrt och svårt det bev när de blev äldre, som jag började kämpa emot dumdyra nedskärningar på skola och socialpreventiv verksamhet. Nu känner jag hur tongångarna från tidigt 90-tal är tillbaka; med snack om närande och tärande sektorer och människor. Fy f-n!

HÄR är en krönika jag skrivit om fritidshemmen i senaste numret av Lärarförbundets tidskrift Fritidspedagogen.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Lärarförbundet, Börja med skolan så löser sig resten, facklig-politisk samverkan, Val 2010, fritidspedagog, Fritidspedagogen, socialdemokraterna, folkprtiet, Solnaoch annat intressant

Pengar är inte allt

(S)olnabon och riksdagsmannen Mikael Damberg skriver på Newsmill om hur vi behöver kvalitetssäkra skolan, och gör upp en lista på vad som krävs för att lyckas. Det är inte så enkelt som att bara pumpa in mer pengar. Nej, sannerligen inte. Det är bra att vi sossar slutat leka jultomteparti; mer åt fler höll kanske i förra seklets början, men nu är det inte generell brist på resurser som är det största problemet. Snarare hur vi ska klara att hålla koll på att alla de där resurserna (läs skattepengar) går till rätt saker och används optimalt. Här är Mickes att-göra-lista, som jag hoppas att han som utbildningsminister i en socialdemokratisk regering får möjlighet att genomföra efter valet nästa år:

1. Inför lämplighetstest vid intagning till lärarutbildningen


2. Premiera lärare/lärarlag som når resultat och inrätta fler karriärtjänster


3. Inför AT tjänstgöring för nyexaminerade lärare


4. Inrätta en omställningsfond som gör det möjligt att omskola lärare som inte längre fungerar och som vill sadla om


5. Följ upp och utvärdera elevernas kunskapsutveckling tidigt


6. Koppla denna utvärdering till en garanterad rätt till snabba stödåtgärder:


7. Elever som inte når målen garanteras 10 timmar individuell lärarledd undervisning för att komma ikapp.


8. Sommar- och lovskolor både för elever som behöver extra undervisning och för de som vill läsa upp sina betyg.


9. Alla elever ska dessutom ha rätt till minst 2 timmars lärarledd läxläsning i veckan.


10. Låt framgångsrika rektorer lyfta "problemskolor"


11. Inför tidsbegränsade kontrakt för rektorer


12. Skolor som som inte klarar kvalitetskraven måste kunna stängas, oavsett driftsform.

Jag är så glad att vi sossar har hittat tillbaka till vår ideologi om skolan som en garant för allas rätt att nå sin fulla potential. Vi har under några årtionden tappat kompassriktningen där. Från en obändig tro på och exempellös framgång för en skola som tror på alla elevers möjlighet att lyckas, till en vårdande tyck-synd-om-skola där förväntningarna sänktes på de svagaste eleverna i en falsk omtänksamhet och rädsla för att stämpla. Från en kunskapshöjning utan like till uppgivenhet om skolans förmåga att utjämna klasskillnader.

I rapporten "Flum? Nej, segregation" visar Anne-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens tankesmedja att sänkta skolresultat beror mer på boendesegregation än på flumpedagogik. Delvis sant, men att det inte alls är hopplöst, att skolan visst kan göra skillnad visar Haninges kamp för att höja sina usla skolresultat. Genom krav på skolorna att fastställa konkreta mål och utvärdera vad barnen kan, för att sedan hjälpa dem som halkar efter, höjde de måluppfyllelsen radikalt. Det gäller att tro obetingat på barnen. Det håller inte att vika ner sig därför att vi lever i ett segregerat samhälle. Då kan vi lika gärna gå hem och dra täcket över huvudet.

Läsäven andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, skola,kunskap,skolpolitik, svenska skolan, skolresultat, betyg, betygsmedelvärde,meritpoäng,SCB-rapport om skolan, välutbildade föräldrar, lågutbildade föräldrar,klasskillnader, skolsegregation, boendesegregation, Haninge, PISA,Skolverket,OECD-länders skolresultat och annat intressant

Varför försämras skolresultaten?

Igår skrev jag om en notis i DN som indikerade att svenska elevers betygsresultat hade förbättrats. Nu var det inte så enkelt, utan läste man ett par rader till såg man att det bara gällde barn till högutbildade föräldrar. Barn till lågutbildade hade tvärtom försämrat sina skolresultat. Med andra ord: kunskapsklyftorna ökar igen, efter att ha minskat i 100 år. Genom stenhårt politiskt reformarbete. Men det är värre än så. Summa summarum så försämras skolresultaten, det hjälper inte att de högpresterande eleverna höjer sina betyg. Det är ju litet lustigt, för det var ju just den insikten, att det inte räcker med att en liten elit blir ännu bättre, som lade grunden för de svenska utbildningsreformerna under senare hälften av 1900-talet. Kanske dags att ta tag i klyftorna igen, om Sverige ska stå sig i den internationella konkurrensen, där OECD-länder som Korea, Singapore och Taiwan tar poäng från Sverige i PISA-undersökningarna?

Skolverket har under flera år kunnat konstatera att resultaten i grundskolan inte utvecklas i rätt riktning. Internationella studier visar att svenska elevers resultat ligger på en genomsnittlig nivå eller över i förhållande till andra deltagande länder. MEN: Utvecklingstrenden är dock genomgående negativ. Sverige tappar placeringar då andra länder seglar om. Varför gör de det? Varför har det svenska kunskapslyftet avstannat?

Skolverket har nyligen publicerat en rapport som beskriver orsaker till att svenska grundskoleelevers resultat försämrats. Det är en bred kunskapsöversikt som belyser samhällsförändringar, reformer, resurser och arbetet i skolorna, från tidigt 1990-tal fram till idag. I den stora mängd forskning som analyserats framträder fyra faktorer:

1) Segregeringen – har ökat I början av 1990-talet infördes det fria skolvalet, bland annat blev det möjligt att starta fristående skolor. Samtidigt har boendesegregationen ökat. Sammantaget har det lett till att det blivit vanligare att elever med likartad bakgrund samlas på samma skola. Det har också inneburit att resultatskillnaderna mellan skolor och elevgrupper har ökat och att föräldrarnas utbildningsnivå har fått större betydelse för resultatet. Den ökade segregeringen har varit negativ för kunskapsutvecklingen. Positiva kamrateffekter som är viktiga för i synnerhet lågpresterande elever förloras och lärarnas förväntningar på elevers prestationer anpassas till elevernas tidigare prestationer.

2) Decentralisering – ett systemskifte Det svenska skolsystemet har förändrats från att vara ett av västvärldens mest centraliserade system till ett av de mest avreglerade systemen. En av avsikterna med decentraliseringen var att kommunerna med sin kunskap om lokala behov bättre skulle kunna fördela resurserna för att göra skolan mer likvärdig. Men idag ser vi att skolor ofta kompenseras blygsamt för socioekonomiska faktorer. Inte ens i de mest segregerade kommunerna tilldelas skolor alltid extraresurser för att förbättra möjligheterna för ökad måluppfyllelse.

3) Differentiering – särlösningar allt vanligare Huvudprincipen enligt grundskoleförordningen är att grundskolan ska organiseras integrerat. Men utvecklingen har gått i riktning mot särskiljande lösningar. Det har blivit allt vanligare med till exempel särskilda undervisningsgrupper för elever i behov av stöd. Elever delas också in i olika grupper efter kunskapsnivå. Forskning visar att sådana lösningar generellt inte påverkar elevernas resultat i positiv riktning. Ofta uppstår stigmatiserande effekter och elevens självbild och motivation påverkas negativt. I segregerade grupper påverkas elevernas resultat även av kamrateffekter och lärarnas lägre förväntningar. Samma mekanismer som verkar segregerande på skolnivå framträder alltså här på gruppnivå.

4) Individualisering – en förändrad lärarroll Under 1990-talet infördes nya läroplaner och kursplaner utan direkta anvisningar om innehåll och metoder i undervisningen. Tanken var att lärarna skulle få mer utrymme att forma undervisningen efter elevernas olika förutsättningar och behov. Men resultatet har snarast blivit standardisering i form av mer arbete på egen hand och mindre lärarledd undervisning i helklass. Individualisering i denna bemärkelse påverkar elevernas resultat negativt och gör också att stödet hemifrån blir allt viktigare.

Kanske man skulle försöka göra något åt dessa faktorer om man vill påverka resultaten i skolan positivt? Snarare än att diskutera hur många betygssteg det ska finnas eller om skolor får gå i vinst eller ej?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, skola, kunskap,skolpolitik, svenska skolan, skolresultat, betyg, betygsmedelvärde, meritpoäng,SCB-rapport om skolan, välutbildade föräldrar, lågutbildade föräldrar,klasskillnader, skolsegregation, boendesegregation, Haninge, PISA, Skolverket,OECD-länders skolresultat och annat intressant

Det är bara en liten notis...

... men den innehåller sprängstoff: Svenska skolbarn får allt högre betygspoäng

Visst låter det bra?!

Men tittar man närmare ser man att det är barn till välutbildade föräldrar som står för hela höjningen av betygspoängen. Jamen det är väl inte så konstigt, invänder någon, klart att de som har föräldrar som kan läsa läxor med dem klarar sig bättre i skolan?

Fast då kommer slutklämmen: Bland barn med lågutbildade föräldrar har kunskapsresultaten tvärtom sjunkit.

Är det också helt naturligt och förståeligt då? Mitt svar är ett rungande NEJ!

Den svenska skolan har i decennier verkat kraftigt utjämnande på sociala klyftor och höjt utbildningsnivån i vårt land på ett sätt som saknar motstycke i övriga i-länder. Från debatten på 50-talet om att det var grymt att utsätta arbetarungar med praktisk begåvning för gymnasiestudier, till dagens situation då lika stor andel av en årskull som då tog student idag läser en forskarutbildning! Eller jag kanske ska säga gårdagens situation, för det där håller uppenbarligen snabbt på att förändras. Medan klyftorna åter ökar, har vi en utbildningsminister från helvetet som åter börjar tugget om att inte de stackars "praktiska begåvningarna" ska behöva full gymnasiekompetens. Men det är inte bara Jan Pekpinnen Björklund som gör det enkelt för sig. Även vissa sossar har länge levt i en slags krav-är-fult-och-missgynnar-de-stackars-arbetarbarnen-föreställning.

Det har gått så långt att man givit upp och suckat att allt är boendesegregationens fel, skolan kan inte påverka så mycket. Tänk om folkbildningens pionjärer hört det tugget! Snacka om att de första folkskollärarna jobbade i motvind, med föräldrar som tyckte det var onödigt att barnen gick till skolan när de behövdes hemma på åkern. Med utkylda skolsalar, torftiga läromedel och elever som var både undernärda och trötta efter att ha gått miltals till skolan.

Att det visst går att göra skillnad, radikal skillnad, ska jag skriva om i nästa blogginlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, skola, kunskap, skolpolitik, svenska skolan, skolresultat, betyg, betygsmedelvärde, meritpoäng, SCB-rapport om skolan, välutbildade föräldrar, lågutbildade föräldrar, klasskillnader, skolsegregation, boendesegregation, Haninge, PISA, Skolverket, OECD-länders skolresultat och annat intressant

Prata om väsentligheterna!

Jag håller med min Stockholms-kollega Robert Noord: Vad är viktigast - att eleverna får de kunskaper de har rätt till, eller att den skola som lyckas med det går med vinst eller ej? Det är väl för tusan inget att diskutera. När en tiondel lämnar skolan utan ens godkänt i kärnämnena, ska vi då grotta ner oss i drift- och vinstfrågor på Jobbkongressen? Just det, jobbkongressen var det. Låt oss prata om hur vi skapar ett Sverige med fler duktiga, engagerade och kunniga uppfinnare, lärare och caféägare. Det gör vi bland annat genom att ställa bättre krav på kvaliteten, i ALLA skolor. Om någon sedan, med dessa kvalitetskrav uppfyllda, går i vinst - fine, GRATTIS!

(För att förtydliga och fördjupa denna diskussion, läs Roberts artikel på Newsmill ihop med Ann-Margete Livh (v) i Stockholm.)

Snälla med-kongressombud, låt kongressen handla om socialdemokraternas krafttag mot det som är världens verkliga orättvisor och hinder för att frigöra människors livschanser - segregation, i boende och skolor, dålig utbildningskvalitet, för många tappade sugar, dålig peppning och uppmuntran, för litet jävlar anamma och tro på alla människors förmåga, backlash för jämställdheten, en ungdomsgeneration som håller på att förloras till arbetslösheten och en passivitet mot krisen som är helt oförståelig. Fram med infrastrukturinvesteringar, jobbskapande omskolningar och företagsstöd, riskkapital, inkubatorer, forskningssamarbete. Lämna 1900-talet bakom er, nu kör vi!

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, jobbkongressen, skolpolitik, friskolor, vinst, kvalitet och annat intressant

Den sargade skolbarnsomsorgen

Igår var jag med i SVT:s Skolfront. Det handlade om försämringarna av fritidshemmen som skett de senaste åren. Barngrupperna har fördubblats samtidigt som personaltätheten halverats. Tänk er detta scenario på vilken annan arbetsplats som helst, det är totalt orimligt. Idag är det inte ovanligt med 25-30 barn på en pedagog i ett klassrum hela eftermiddagen. Fyra timmar i en sådan miljö kan ju göra vilken unge som helst stressad. Och så jagar föräldrarna som sjutton för att hämta sina barn så tidigt som möjligt från denna miljö. För att sedan skjutsa dem till olika aktiviteter som skållade råttor. Men det gäller förstås långt ifrån alla familjer, knappast ensamma mammor utan bil och flextid och pengar.

Det är dags att ta en allvarlig funderare på vad vi ska ha fritids till. Värmestuga och barnförvaring eller pedagogiskt komplement till hem och skola med tillgängliga vuxna som stöttar barn i deras utveckling? Ytterst är det en folkhälsofråga. Jag tror samhället har mycket att tjäna på att barn tränas i sina sociala och emotionella förmågor mer än på en enstaka lektion i Livskunskap då och då. Välmående barn blir lönsamma vuxna, om man ska säga det helt krasst. Eller så kan vi satsa ännu mer samhällsresurser på efterhandsinsatser i form av lyckopiller till sändertsressade småflickor och utåtagerande pojkar som bara hittar sina förebilder i media. Inte en barnen i Bullerbyn fostrade sig själva, även om det kunde se så ut. I deras närhet fanns ständigt trygga, arbetande vuxna förebilder.

Hur hr det kunnat gå så här långt? dels beror det på fritids sammanslagning med skolan, då en äldre och starkare yrkestradition svalde en nyare. Men också på 90-talskrisen, då politiker och skolchefer tvingades prioritera den hårdare lagreglerade skolundervisningen.

Nu har vi en ny kris. frågan är hur den hårt sargade skolbarnsomsorgen ska överleva den? Min värsta farhåga är att vissa resursstarka familjer helt enkelt köper en bättre fritid och omsorg åt sina barn, med hjälp av hushållsnära tjänster, dyra fritidsaktiviteter, kurser och lovläger åt sina barn, medan resten får klara sig själva efter skolan och på loven allt lägre ned i åldrarna.

Är det ett sånt samhälle vi vill ha?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om skolbarnsomsorg, fritids, fritidshem, Skolfront, personaltäthet, nedskärningar, förebyggande insatser, socialprevention, fritidspedagoger

Bill Gates säger det bättre

Ibland sprudlar tankarna, ibland får man acceptera att andra sprudlar fan så mycket mer och bättre. Idag till exempel:

• På den utmärkta föreläsarsajten TED pratar Bill Gates om lärarnas betydelse för skolresultaten, vad som utmärker en bra lärare och hur vi kan få lärarna att växa och bli riktigt, riktigt bra. Han påpekar bl a hur ensamma lärare är i sina klassrum hur litet feedback de får. Hans råd lyder: Sätt upp videokameror i klassrummenm, spela in lektioner, låt rektorn och andra lärare se varandras band och kommentera, inspireras och rådfråga varandra, låt elever ta del av riktigt bra lektioner via nätet osv.

Lyssna! Det tar bara 10 minuter. (Starta ungefär halvvägs in i föreläsningen.)

• "Vad regeringen med manisk envishet vägrar inse är att ekonomin i dag behöver en rejäl efterfrågestimulans. Detta insåg Gordon Brown och Nicolas Sarkozy redan tidigt hösten 2008." Riksbankens räntesänkning utan ett stort stimulanspaket. Det skriver professor Lars Pålsson Syll på Newsmill.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar omLäs även andra bloggares åsikter om bra lärare, världens bästa lärare, lärarnas betydelse, vikten av bra lärare, Bill Gates, Newsmill, TED,

Request for change

Var på ett intressant seminarium i förra veckan. Ett gäng forskare från OECD, PISA, McKinsey m fl hade bjudits in för att ge sina synpunkter på det svenska utbildningssystemet. Alla var rörande överens om att den kunskap vi efterfrågar och mäter idag var inaktuell redan för 10 - 15 år sedan, och den vi kommer att behöva och mäta om ytterligare ett decennium är en helt annan, hittills okänd.

I arbetslivet premieras idag sådan kunskap som skolminister Björklund jobbar stenhårt på att förbjuda; nätverkande, mellanmänsklig interaktion, tvärvetenskaplighet och simultankapacitet. Med andra ord, det är de elever som snackar mest med andra, sms:ar under bordet och har flest kontakter i sin mobil som får jobben idag. Formella betyg och meriter är en inkörsport, men förlorar snabbt i värde när man väl fått in en fot på arbetsmarknaden. Det är på jobbet man lär sig mest. Och man lär sig på helt andra sätt än i skolan, där det är förbjudet att göra mer än en sak samtidigt.

Eleverna i yngste sonens klass försökte förklara för sin lärare att de kunde läsa på en skärm, skriva och lyssna på musik i lurarna samtidigt, men det blev nobben direkt. Samma sak gäller för kommunens vuxna medarbetare. Solna stad har nyligen infört en IT-säkerhet i nivå med Fort Knox, så jag kan inte lyssna på Spotify, vilket gör mig skitsur. Jag har inte kidsens zapkapacitet, men jag skriver tusan så mycket bättre om jag får lyssna på musik samtidigt. Hela förmiddagen har jag suttit med hackande YouTubeklipp och längtat efter mina betalda, fina men oåtkomliga spellistor på Spotify. I fikarummet på lunchen nyss dryftade jag problemet med IT-killarna:

- Tja, du kan ju alltid lägga in en RFC, sade de på sitt vanliga kodspråk.

-Heh?

- Ja, alltså, en Request För Change, förtydligade de. Sedan får IT-chefen avgöra. Så nu ska jag skriva en sådan.

Change! Nu!

Man kanske kunde skicka in en RFC för vädret, politiken och livet också?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om politik, ITskerhet, skolpolitik, utbildningspolitik, Jan Björklund, OECD, PISA, McKInsey, request for change

Nannyprogram förnedrar barn

Jag har skrivit om det förut, liksom många andra. Hur de nyauktoritära uppfostringsidealen får allt mera fäste bland stressade föräldrar med dåligt samvete. Nu har även Rädda Barnen reagerat. Det är inte bara i fattiga länder som barn har det svårt. Det räcker med att sätta sig framför TV:n en vanlig vardagkväll och se hur svenska barn utsätts för lydnadsträning sedan deras vanmäktiga och desperata föräldrar ringt Supernanny och bett om en quick fix.

Ändå hamnar jag ibland framför TV:n medan denna eländiga och sorgliga socialpornografi rullar. Häromdan visades ett ungt föräldrapar som trodde på "gränser", men deras treårige son "lyssnade" ändå inte, så de ringde TV-nannyn. Den här tillhörde den klokare sorten, för hon påpekade att det inte var bra att stänga in en förtvivlad och vanmäktig treåring ensam i sitt rum när han desperat försökte dra deras uppmärksamhet från lillasystern genom att provocera fram en reaktion. Nannyn hade den goda smaken att föreslå en time-in istället för den vanliga time-outen, och gav dem en pyssellåda. -Sådant här har vi aldrig gjort förut, sa mamman. Vi brukar mest gå ut och handla. Jag blev så deprimerad att jag nästan stängde av TV:n. Men nannyn var ju faktiskt bra i det här fallet. Men sedan kom hon dragande med de gamla guldstjärnorna igen. När ett visst mål om gott uppförande uppnåtts, skulle treåringen få en överraskning. Det skulle bli en utflykt till Tom Tits, hade hon bestämt. Den lille pojken var förstås otroligt spänd på vad som skulle hända, men när den sista guldstjärnan var på plats, meddelade de vuxna att han skulle få åka på utflykt i helgen. Han började förstås gråta förtvivlat. De vuxna skrattade överseende ovanför hans huvud, tre mot en. Vilken kränkning! Har inte TV:s "nannys" grundläggande utbildning i utvecklingspsykologi? Vet de ens hur lång tidsuppfattning en treåring har?

Men var kommer de nyauktoritära lydnadssidealen ifrån? Hur har behovet uppstått?

Det står ju tämligen klart för alla som besökt ett fik, IKEA eller nåt annat familjetätt ställe, att det är nåt som inte funkar i relationen mellan föräldrar och barn idag. Det provoceras, skriks, gråts (av de vanmäktiga och desperata barnen) och skälls, hotas och belönas (av de vanmäktiga och desperata föräldrarna) i en enda kakafoni. Sedan kommer alla beskäftiga vet-bäst-människor i deras omgivning med goda råd: "Du måste sätta gränser", "Han behöver ett NEJ", "Vilken curlingförälder", "Han behöver lära sig LYSSNA". Inte konstigt att köerna till föräldrakurser, KOMET-utbildningar ringlar långa. Vad de ytliga TV-programmen förmedlar är att det finns någon slags quick-fix, nåt metodprogram att ta till, med manual och allt.

När uppfostringsidealen gungar häftigt upp och ner, är det inte lätt att vara varken barn eller förälder. En vettig röst i mörkret tycker jag är Jesper Juul. Han pratar mycket om att försöka vara autentisk och inte någon låtsad superförälder. Och om att lyssna på varandra, inte bara barnet på föräldern, och nå ömsesidiga överenskommelser. En annan är Alice Miller. Hon skriver mycket om hur barn som förnedrats och kränkts senare kränker och förnedrar andra. "Föraktet är den svages vapen och hans skydd mot känslor som väcker liv i den egna historien. Och roten till allt förakt, till varje diskriminering, är den vuxnes mer eller mindre medvetna, okontrollerade, dolda och av samhället tolererade maktutövning över barnet".

Ja, man kan ju inte låta bli att fundera över hur en person själv har blivit behandlad av som barn, som inte ser nåt fel i att en elev misshandlas av en lärare? I Dokument inifrån nyligen kunde vi se utbildningsminister Jan Björklund förklara att han inte kan se något fel i att en lärare slagit en elev med flera knytnävsslag i ansiktet - trots att läraren både åtalats och dömts för brottet. Inslaget illustrerar på ett tydligt sätt den förskjutning av synen på barn och barns rättigheter som skett det senaste decenniet.

När jag mött Jan Björklund i debatter har jag försökt förklara för honom att det är skillnad mellan auktoritet och auktoritär. För att bli en auktoritet i någons ögon måste man först ha förtjänat det. Auktoritär, däremot, kan vem som helst vara med lämpliga maktmedel. Skamvrå till exempel, som i det illgula rummet i en skola i Nykvarn. I den svarta pedagogiken är skambeläggning och utfrysning centrala delar. Det sorgliga är att lärare och föräldrar idag inte känner en trygghet i sig själv och sin egen auktoritet, så att de istället känner sig tvungna att ta till auktoritärt beteende.

Det finns en glidande skala mellan gränssättning och kränkning, som vuxna måste handskas väldigt varsamt med när de möter andra människor, särskilt de som är mindre och svagare än dem själva.

Den judiska författaren Elie Wiesel sa en gång: ”Det är viktigt att lära barn älska sanningen. Men det är lika viktigt att lära dem avslöja en lögn.” Det är nog ingen slump att Astrid Lindgren gav ut den första boken om Pippi Långstrump strax efter andra världskriget.
Gammelmedia på detta: Metro, Aftonbladet, TV4, GP, DN,

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om nanny, nannyprogram, supernanny, barnuppfostran, föräldrar, barn, trots, gränser, disciplin, kärlek, time out, skamvrå, auktoritär, auktoritet, Jesper Juul, Alice Miller

7-åring fick C i betyg - grät för lätt

Det är inte så litet förvirrande att vara sju år och gå i Jan Björklunds skola. Den skola där alla barn ska få skriftliga, betygsliknande omdömen redan i förskoleklassen.

När Petter nyligen var på utvecklingssamtal med sin mamma hade fröken graderat hans insatser med A, B och C i samtliga ämnen, inklusive social mognad. Han hade även själv fått värdera sina insatser. I NO tyckte han att han var A, medan fröken hade satt ett B. När hans mamma frågade vad det kunde bero på, ryckte han på axlarna. Till slut formulerade han frågan: - Men mamma, vad är NO, egentligen?

På vilket sätt blir det tydligare för en sjuåring att få veta att man är C i svenska, än att få höra att det vore bra om man tränade på skillnaden mellan m och n när man läser hemma?

I "social mognad" fick Petter ett C. (Vilka kriterier finns för det egentligen? Undrar hur många vuxna som skulle få A?) Fröken förklarade det med att Petter hade "svårt att hantera sina känslor". Varken Petter eller hans mamma förstod den förklaringen, men efter en stund kom det fram: - Jo, men du gråter ju så lätt i skolan."

Är det en sådan skola du vill ha, Jan? En där sjuåringar får underkänt för att de gråter för lätt?
Det undrar Petters mamma Christina Friborg i en insändare i veckans nummer av Lärarnas tidning.

Nu ska jag säga - nej skrika - nåt som förmodligen hade givit mig ett betyg som inte ens ryms Björklunds nya sjugradiga betygsskala: HUR ÄNDA IN I SATANS GLÖDHETA HELVETE BIDRAR EN SÅDAN SKOLA TILL ATT VI FÅR FLER GLADA, KREATIVA OCH VETGIRIGA UNGAR I SVERIGE?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om politik, skolan, Jan Björklund, betyg, skriftligt omdöme, betyg på barn, betygsliknande omdöme, utvecklingssamtal, kunskapsbedömning, skolutveckling, svära, social mognad

Osäkra lärare vill inte ha betyg

Idag har betygsdebatten vänt. I riktning mot lärarna själva. Och nu är ljudet i skällan ett helt annat. Ska elever utvärdera sina lärare? Hur skulle det se ut? Det vet man väl hur omogna 14-åringar är! De omdömena skulle inte vara värda pappret de är skrivna på. Poppislärare som gör sig till kompisar med eleverna skulle få bra omdömen, medan hederliga, hårt arbetande men stränga lärare skulle få bottenbetyg.

Nej, jag tror inte att det skulle bli så. Av följande skäl:
1. Lärare som försöker bli polare med eleverna brukar genomskådas rätt snart, medan skickliga lärare som kan sina ämnen brukar vinna respekt i längden, även om det klagas på dem i början.
2. Förslaget går ut på att eleverna ska utvärdera efter vissa klara kriterier, inte någon hejdlös tyckt-till-lapp.
3. Utvärderingarna kommer att vägas samman och behandlas med omdöme och försiktighet.

Retoriskt kan man fråga sig vilket det är störst risk för; subjektiva och orättvisa lärarbedömningar av elever eller tvärtom?

Man kan inte med trovärdighet hävda att barn mår bra av att bli utvärderade, men inte av att själva få delta i utvärderingar.
Lärarnas Riksförbund tycks ha gått i taket över idén. Är det verkligen så otroligt att det inte finns rötgägg i lärarkåren och är det verkligen omöjligt att tänka sig att eleverna skulle ha förmågan att identifiera dessa?

Jag tror tyvärr att det finns rätt gott om lärare där ute som inte borde blivit lärare, eller som varit lärare några år för länge. Hur länge ska de, med en kompakt oantastlig anställningstrygghet som grund, få förstöra elevgeneration efter elevgeneration? De bör istället, med hjälp av t ex en individuell kompetensförsäkring, ges möjlighet till handledning, kompetensutveckling eller omskolning.

På högskolan utvärderar studenterna ständigt sina lärare. När ska de börja tränas i detta?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om skolan, betyg, lärare, betygssätta lärare, betyg på lärare, politik

Osäkert med betyg till Stockholms tioåringar

Nu ska Stockholms tioåringar få betyg.
Jag har sagt det förr och säger det igen:
Barn blir peppade av att veta hur de ligger till i skolan. De gillar bekräftelse på sina ansträngningar. Så långt är vi överens, jag och kravliberalerna.

Men. But. När man är tio år har man utvecklingspsykologiskt nått den mognadsnivå då man förstår väldigt mycket om det som händer runt en, i världen och så. Det är en period då man utvecklas väldigt mycket förståndsmässigt. Men man har svårt att sätta sig själv i relation till det som händer utanför en och i omvärlden. Ett stort mått av grandiost tänkande finns med i bilden, vilket gör att man t ex kan tro att man har större makt över saker än man har. Man kan också tro att det är man själv som påverkar saker som händer i ens omgivning, att det är ens eget fel om föräldrarna skiljs eller att man kan påverka yttre skeenden med ren tankekraft. Eftersom intellektet är omoget här, samtidigt som man förstår det mesta av vad som står på löpsedlarna eller i TV, så kan världen vara en rätt skrämmande plats för en 9-10-åring. Därför blir många barn deprimerade ett tag i den här åldern. Huvudvärk, magont, sömnsvårigheter, aggressivietet når peakar i den här åldern; ja skolsköterskor och föräldrar kan berätta för er som inte redan vet.

Och nu till min lilla fråga: Hur smart, på en skala, är det då att börja sätta summativa betyg* på 9-10-åringar?

Fortfarande inte förstått? Jag tar det igen: Barn i tioårsåldern är i en utvecklingsfas då de kopplar ihop sitt jag med yttre händelser. Om det får en siffra eller en bokstav på sina kunskaper så tror de lätt att det är de själva som är den där siffran.

Om man däremot sätter formativa betyg* så kan barnen själva följa med i sin egen utveckling, se sin egen utveckling över tid och glädjas över sina framgångar. I många skolor använder man figurer som barnen själva får vara med och fylla i när de nått ett nytt delmål, t ex genom att färglägga ett steg, en ruta, en ballong eller en tågvagn.

Här är ett exempel på en sådan kunskapsstege med uppnåendemål i svenska för år 3

Läsa:
att kunna läsa en oförberedd text, avsedd för år 3, flytande (bara behöva ljuda längre och svårare ord)
att kunna läsa ljudstridig text
att ha god läsförståelse i den litteratur som är anpassad för åldern (skönlitteratur, faktaböcker, tidningar för barn och broschyrer)
att kunna läsa och förstå instruktioner i flera led
Skriva:
att inte blanda stora och små bokstäver
att kunna skriva en berättelse med stor bokstav och punkt
att kunna skriva stor bokstav vid namn
att kunna stava flerstaviga ljudenliga ord
att känna till stavningsregler för dubbelteckning ("vokalhuset")
att känna till att samma språkljud kan stavas på olika sätt
att kunna alfabetet
att kunna alfabetisk ordning
att kunna skriva egna berättelser med tydlig handstil så att läsare kan förstå, (t ex dagbok, sagor, dikter, brev och meddelanden)
att kunna skriva faktatexter och till viss del formulera innehållet med egna ord
Tala:
att kunna berätta och redovisa inför klassen så att innehållet blir begripligt och hörbart
Lyssna:
att kunna lyssna intresserat till teater, musik, vid samlingar och vid studiebesök m m

Som elev får man genom den här typen av återkoppling veta precis hur långt man kommit i sin kunskapsutveckling, vilket inte är fallet med symbolbetyg i form av siffror eller bokstäver.
Som förälder blir man också oerhört mycket bättre informerad av detta än av att få höra betyget "osäkert", som är ett av de tre betygssteg som nu föreslås för tioåringarna i Stockholms skolor. Varför behövs då betyg?

*Inom forskningen skiljer man på summativ och formativ bedömning. Betyg är exempel på summativ bedömning vars syfte är att i efterhand och i huvudsak informera om i vad mån eleven tillgodogjort sig det mätbara innehållet i en ämneskurs. Den formativa bedömningen sker däremot kontinuerligt i samband med undervisningen och görs av lärare och elev tillsammans. Viktigt vid bedömningen är elevens förståelse av sitt eget lärande.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om betyg, skola, Stockholms skolor, tioåring, nioårskrisen, mognad, skoldebatt, folkpartiet, skolpolitik