lördag, juli 26, 2008

Johan Hakelius - my man!


Jag vet, karlen är stockkonservativ, stöder rävjaktens bevarande i England och sådant. Men när han i dagens Aftonbladet visar vägen rakt in i en progressiv framtid genom att föreslå en etnisk utrensning av Foppatoffeln, ja är vi soulmates. Idén att smälta ner skiten och använda massan för att gjuta in radioaktivt avfall är ju totalproggig. Go Johan Go!

fredag, juli 25, 2008

Pride är den nya julen


Visst kan man sucka litet trött åt den hopplöst intoleranta och bakåtsträvande kristdemokraten i SL:s styrelse som ylar att det är "djupt olyckligt" att SL hyllar Pride med att flagga med regnbågsflaggan på alla Stockholmsbussar under festivalveckan.

Det framgår inte riktigt av artikeln om hans kritik går ut på att det är olämpligt att flagga med andra flaggor än svenska flaggan och EU-flaggan, eller om det stora felet som begåtts består i HUR beslutet tagits, via styrelsens initiativ istället för direkt av SL:s VD, som egentligen är den som ska klubba sådant.

Bägge är väl ändå kvalificerade svepskäl. Visst finns det flaggfanatiker, det har vi själva fått se prov på här på ön, där vi varje midsommarbrukar flagga med en ny nations flagga, bara för att det är kul. Folk blir vansinniga, särskilt det året då vi sydde upp en ny svensk flagga, i äkta flaggtyg, fast med ett annat fint mönster än det gamla vanliga tråkiga korset. "Får man inte göra, inte bra, umpa-pa"...

Men jag tror varken att det är de Heliga Flaggtraditionerna eller den eventuella förbrytelsen mot styrelsens delegationsordning som stör den gode kristdemokraten. Det är den gamla vanliga skräcken för Familjens och Samhällets Upplösning. Att de alltid går igång på sånt, de gamla trötta kådisarna, det slår tamejsjutton aldrig fel.

Men å andra sidan, man kan också garva litet åt alla företag som är så otroligt heta på att få vara med och sponsra Pride. Är man inte med finns man inte, liksom.

Nu senast läste jag om Brandförsvaret och Räddningsverket, som hade kastat sig på tåget med motivationen "är man inte med så är man nästan emot". Jag tror vi får bygga ut Stockholm ordentligt när alla tusentals statliga verk, föreningar, organisationer och företag desperat vill hänga på. Och hur svårt ska det inte bli för alla att välja plats i tåget; -Få se här nu, jag är ju reumatiker, anställd på Ericsson, orineterare, svägerska med en flata och med i TCO, vilken banderoll ska jag tåga under?

Det är som om Pride blivit den nya julen. Varenda jävel ska önska God Jul med en annons i tidningen, ordna ett julbord, ha några specialerbjudanden eller skänka pengar till något gott ändamål, annars är man värsta julhatar-Mr Scrooge.

Visst är HBT-befolkningen en stor andel av konsumenterna, sisådär en 10 procent, och visst gillar jag själv också om de lokala företag jag handlar av har schyssta värderingar, men jag tror inte att varken bögarna, flagtorna, transorna eller jag byter bolag bara för att sopbilen inte flaggar med regnbågsflaggan under Prideveckan. Och det finns faktiskt mer intressanta montrar att besöka i Tantolunden än Vattenfalls.

Men äsch, lyssna inte mitt gnäll, jag är nog bara sur för att jag är borta från stan under Prideveckan och själv inte kan vara med och fira julafton.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , ,

onsdag, juli 23, 2008

Nya tider


Man märker att välståndet och bekvämligheten ökar när golfbilarna i skärgården börjar bli fler än lastmopparna.

fredag, juli 18, 2008

Bärsärk i bersån

- Men herregud, gör dig inte dummare än vad du är, mumlar jag irriterat när jag läser vad en uppenbart sommarslö Barbro Hedvall skriver på DN:s ledarsida. Det är det sedvanliga sosse+skatter-gnället, något den gamla hygglo-liberalen Barbro Hedvall normalt brukar hålla sig för god för. Men kanske getingens surrande mot saftglaset i bersån har gjort henne litet trångsynt? För hon låter onekligen som en aristokrat från franska revolutionen när hon tycker att välfärd är ett så trist och fyrkantigt ord. Det påminner om SJ, a-kassenivåer och kommunalanställda med låga löner. Visst, välfärd är nåt vi alla behöver och visst vill vi ha en gemensamt finansierad skola och sjukvård, men livet är ju så mycket meeer. Och så räknar hon upp hälsa och arbetsglädje, vänner och musiklyssning, vackra miljöer och riktig mat.

Ååååååkej Barbro, this is a wake up call! Ursäkta en bärsärk i bersån, men har du någonsin hört talas om Maslows behovstrappa? Att man måste ha vissa grundläggande behov tillfredställda innan man kan slå sig ner och njuta av den vackra miljön, det fina musikstycket och den goda maten i bersån? Att det då kan komma in handy med en schysst försäkring mot sjukdom och arbetslöshet? För om en eller flera av festdeltagarna är sjuka, arbetslösa eller jävligt fattiga kan det bli en.... hur ska vi säga... rätt trist stämning där i bersån? Då duger det inte att bjuda på en kaka eller ett vackert partitur till och yra om att "det finns högre värden i livet".

Pucko. Gå och käka bakelser med Marie Antoinette.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , ,

torsdag, juli 17, 2008

Sann poesi

Har just sett The Break-Up (Ja, det är fortfarande blåsigt skitväder och då återstår inget annat än DVD-marathon.) Halvkass tillrättalagd Hollywood-rulle utan överraskningar, tänker man halvslött. Dessutom har man sett den förut, så man vet hur den slutar - båda de alternativa sluten.

Men så klickar man på deleted scenes och där sitter den! Ett guldögonblick av sällan skådat slag. Jennifer Anistons acapella-älskande smygbög till brorsa ska trösta henne för att det just tagit slut med Vince Vaughn (Hur kunde de vara ihop, på riktigt???) och börjar säga några visdomsord i telefonluren. Först efter några meningar, när han börjar sjunga, fattar man vilken universellt skitbra låttext det är han citerar. Så älskad, så välanvänd, så sönderdansad och så söndergråten. Men fortfarande så jävla bra.

Först var du rädd.
Och ville inte tro.
Du tänkte att utan honom
får du ingen ro
Nätterna igenom tänkte du
på hur han svikit dig.
Du blev stark
och klarade att resa dig.
Du kom igen med kraft och mod
Du gick in och där stod han.
Sorgsen utan ord.

Här är hela, för den som känner att den behöver.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , ,

En olycka kommer sällan ensam

Eleverna i Solna och Salem skolkar mest, skriker Dagens Nyheters rubrik ut.
Nästan var 10:e gymnasieelev i Salem, Solna, Sundbyberg och Järfälla kommuner skolkade under det senaste läsåret, står det. Vad rubriken glömmer att nämna är att de inte bara skolkade, utan så mycket att studiebidraget rök.
Snittet i länet är betydligt lägre, knappt var 20:e elev.

Är man borta utan giltig orsak mer än 20 procent av lektionerna räknas man inte längre som studerande, och då är ju helt naturligt att CSN drar in studiebidraget.
- Rätt åt ungjävlarna
, kan man tycka.

Men då glömmer man att det är långt ifrån alla familjer som delar ut studiebidraget som fickpengar, utan har det som nödvändigt tillskott till hushållskassan. Och då är 1050 kronor i månaden banne mig ingen liten förlust. (Och ungen lär ju knappast ägna skolkdagarna åt att jobba för att dra in deg till morsan.)

Därför måste skolorna - i Solna och andra kommuner - få ändan ur vagnen och bli mycket snabbare på att meddela föräldrarna när deras barn inte är i skolan. Jo, visst finns på en del skolor någon slags närvarorapportering på nätet, dit man med mycket möda och stor datorvana ibland lyckas logga in sig och där lärarna i bästa fall, efter viss fördröjning, lyckats knappa in lektionsnärvaron. Sådant här måste funka, lätt, alltid och framförallt - SNABBT!

Hur svårt kan det vara att koppla en automatisk sms-tjänst till det där krysset i frånvarorutan vid lektionens början? Ett sms som går direkt till föräldrarna, som då kan välja att snabbt reagera.

När man efter fyra veckor får ett meddelande från skolan om att "din son/dotter är nu uppe i 25 procents frånvaro den senaste månaden", ja då är det liksom litet sent...

Men det är ju långt ifrån bara studiebidraget det handlar om. Bakom skolk ligger nästan alltid andra problem än ren lathet. Och i familjerna som drabbas extra hårt av ett indraget studiebidrag för att deras ekonomi är svag, finns ofta även andra problem som lök på laxen, som missbruk eller psykisk ohälsa. Det finns t ex barn som inte vågar gå hemifrån på morgonen för att de är så oroliga för sina föräldrar.

Att i det läget komma och hota med indraget studiebidrag är ungefär som att nypa en människa mitt i ett migränanfall; det gör ont men överskuggas av nåt mycket värre. Nej, då är det bättre att ta reda på orsakerna bakom den så kallade "skolledan". Här har Solna en del att lära av Sundbyberg. Där har man genom ett målmedvetna individuella insatser lyckats få ner antalet "hemmasittare" från 25 till en (1!). Och nej, det handlar INTE om polishämtning som betongliberalerna i Stockholm brukar yla om.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , , , , , , ,

onsdag, juli 16, 2008

What is love?

"Baby don´t hurt me, don´t hurt me, no more..."
Nej, inte den gamla sångtexten nu, jag tänkte faktiskt på nåt allvarligt.

TED en bra sajt där man kan hitta intressanta tal, hittar jag en föreläsning av hjärnforskaren Helen Fisher, vars titel är något så coolt som "forskare i romantisk kärlek".
Fisher beskriver kärlek som en universell mänsklig drift, starkare än sexdrift, törst och hunger, ja kanske till och med starkare än viljan att leva.

Hon har hjärnröntgat förälskade människor, både lyckliga och olyckligt kära. Vad hon hittat är extra aktivitet i tre områden i hjärnan. Först det som rör behov, motivation, fokusering och begär (samma område som stimuleras i ett kokainrus för övrigt). Sedan det område som kalkylerar och tar risker. Till sist det område som påverkar tillgivenhet och energi. Kanske inte så oväntat, förutom att de försökspersoner som var olyckligt kära hade samma, eller ännu starkare aktivitet i främst det första området. Tough shit.

Men hennes forskning är inte alls bara torrt vetenskaplig, utan fylld av poesi och referenser till litteraturen. Bland annat citerar hon Platon, som redan för 2 000 år sedan konstaterade att "The god of love lives in the state of need". George Bernard Shaw var mer krass när han fällde kommentaren "Love consists of overestimating the differences between one woman and another".

Efter att ha sett den horribelt dåliga filmen Sex and The City kan jag i alla fall konstatera att det är något väldigt sjukt när det ultimata kärleksbeviset från en man till en kvinna tycks vara att bygga henne en klädgarderob stor nog att ge ett värdigt boende åt en Irakisk flyktingfamilj i Södertälje.

Men visst kan kärleken ha många ansikten, som det heter. De här till exempel:Och mister du en står det tusende åter, bara man inte är alltför kräsen:
Nu ska jag bara klara av Anna Fair and Trues utmaning också, innan jag återgår till att regnglo på Rome-boxen.

Här är den:

Regler:
-Posta reglerna först.
- Svara på alla frågor.
- Skicka vidare utmaningen till 6 andra bloggare.
- När du postat dina svar, berätta det för den som utmanade dig!

Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag:
1. Skriva ett blogginlägg om kärlek
2. Roa 14-åringen (Rome-boxen)
3. Gå hem till fam Graf II och pigga upp sjuk svägerska
4. Laga middag åt sjuk svägerska med familj
5. Samtidigt passa på att länsa DVD-förråd hos sjuk svägerska

Vad gjorde du för 10 år sedan?
Packade flyttlasset från Bryssel till Stockholm

Ställen du bott på?
Söder, Örgryte, Gamla stan, Östermalm, Huvudsta, Heden, Östermalm, Råsunda, Vasastan, Kungsholmen, Råsunda igen, Bryssel, tillbaks till Råsunda, Vasalund.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
1. Sluta jobba. Omedelbart.
2. Ångra att jag slutade jobba och börja igen, fast med något roligare, som jag kunde låtsas vara duktig på utan att behöva bevisa det.
3. Ge massor av pengar till alla jag tyckte om.
4. Göra mig odödlig med något slags pris eller fond som gick till goda människor som gjorde bra saker.
5. Sluta ligga vaken på nätterna och oroa mig för de stigande råvarupriserna och regeringens inflationsdrivande politik som gör att räntan på mina lån höjs hela tiden.

Jag utmanar: Nathalie, Annika, Jytte, Alexandra, Mammamumrik och Krassman

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , ,

måndag, juli 14, 2008

Kan vi både äta kakan och ha den kvar?














När jag var liten fanns det tre affärer på sommarön. Det var Palms affär, som sålde allt man behövde, det var Judits affär som sålde ungefär detsamma fast i mindre skala och även skötte posten. Sedan var det den finare Floréns affär från Göteborg som hade sommarfilial på ön. Idag är de borta allihop och vi får vackert ta båten till grannön för att handla. Men även där lever ICA under ständigt nedläggningshot från de stora marknadsplatserna runt Göteborg, dit man tar sig relativt enkelt om man har bil.

Jag är lika kluven som de flesta. Man borde gynna den lokala affären, men den är dyr och har inget vidare sortiment. Så gör man sig ett ärende till stan och passar samtidigt på att bunkra på stormarknaden. I Solna på vintern är det samma sak. Vi vill gärna ha kvar lilla gulliga Furuviks livs i Råsunda, men hamnar så lätt på ICA Maxi med bilen.

Numera är bilen såld och jag bor mitt emellan Solna Centrum och Solna station, där Rodamco/Unibail planerar den gigantiska Mall of Scandinavia. Var kommer jag och andra Solnabor handla i framtiden? Tendensen generellt är tydlig. Man handlar där det är störst. Samtidigt vill vi ha mångfald och exklusivitet. Ingen vill ha likadan tröja som alla andra. Och vi vill alla hitta de där udda, spännande affärerna med nya roliga märken och ingredienser.

Så hur ska vi ha det? Som politiker lägger jag mig såklart inte i om Lindex i Solna Centrum slås ut av Lindex i Mall of Scandinavia. Det drabbar inte skattebetalarna, som det t ex gör om en skola slås ut av en annan. Men samtidigt som marknadsekonomin är den hittills bästa modellen för att skapa ekonomiskt välstånd, så har den varken som drivkraft eller uppgift att fördela detta välstånd eller skapa ett samhälle som tar långsiktigt ansvar för miljö eller socialt kapital. Där är det de folkvaldas uppgift att peka ut färdriktningen.

Solna är idag en av Sveriges mest överkörda kommuner. Men inte bara Solna utan hela Stockholmsregionen växer så det knakar och det gäller att undvika växtvärk och besvärliga baksmällor längre fram. Jag var nyligen på ett dialogmöte med cheferna på Stockholms Regionplane- och trafikkontor. Det var de senare som inbjudit till en dialog kring den nya utvecklingsplanen för länet som håller på att tas fram. Det blev ett intressant samtal om vad som påverkar hur en region växer.

Visionen är att Stockholm i framtiden ska bli Europas mest attraktiva tillväxtregion. Alla kommunerna tycks eniga om målen, som handlar om att vi ska ha en öppen och tillgänglig region, en ledande tillväxt och god livsmiljö och som därtill är resurseffektiv. När vi längre fram i förhandlingarna kommer till de hårda kärnfrågorna vet jag av erfarenhet att det kommer handla mer om vilka vägar och järnvägar som ska byggas i den egna kommunen, än om hur vi tillsammans gör en god avvägning av vilka nyttigheter vi ska prioritera. Därefter gör alla som de vill ändå och till inte så liten del blir det investerarna som avgör var saker och ting kommer att byggas. Detta är det svåra; att balansera efterfrågan mot krympande resurser.

I Solna är trafiken det största hotet mot en välmående stad. Vi som har det politiska ansvaret, oavsett om vi är i majoritet eller opposition, måste tänka långsiktigt så att vi bygger en stad där människor både kan arbeta, bo, andas, handla och roa sig. För regionen som helhet är det förstås bäst om de kommuner som ligger mest centralt bygger mest, både bostäder, arbetsplatser och handel, eftersom resandet och bilåkandet annars riskerar att fördelas på en mycket större yta och därmed öka ännu mer. För Solnas räkning är det dessutom ingen större skillnad, för om folk inte handlar och bor i kommunen, så kommer de ändå att åka igenom den på väg till andra bostäder, affärer och arbetsplatser. Alltså kan vi lika gärna bygga här.

Frågan är dock hur mycket vår lilla kommun, till ytan Sveriges tredje minsta, klarar av? Det finns redan idag byggplaner motsvarande ett halvt Solna till på befintlig yta på bara 20 års sikt. Det innebär i förlängningen även en 50-procentig trafikökning. Detta alltså innan de stora planerna på ny nationalarena för fotboll och The Mall of Scandinavia tillkommit. Mall of Scandinavia beräknas dra 40 000 besökare dagligen. Det är som en stormatch på Råsunda, varje dag, året om. Skillnaden mot fotbollsmatchen är att till stormarknaden tar sig de allra flesta med bil...

Frågan man förr eller senare måste ställa är: Vilka ska trivas i Solna i framtiden? Ska det vara fotbollsfansens Solna, shoppingturisternas Solna, företagens Solna, bilpendlarnas Solna? Går allt detta att kombinera med de lekande barnens, fågelskådarnas och de stavgående pensionärernas Solna? Jag har inget tvärsäkert svar, men när jag ser de stillastående trafikköerna på genomfartslederna som korsar Solna, så undrar jag hur mycket mer trafik vi kan svälja utan att otrivseln infinner sig.

Kanske är det andra värden människor kommer att efterfråga inom en rätt snar framtid, kantad av klimatdiskussionen och den växande längtan efter det genuina och diversifierade? Eller går det att kombinera ytterligare ett jätteköpcentrum med ett mer lokalt anpassat Solna centrum, kanske med saluhall, restauranger och småbutiker som inriktar sig på kvalitetsprodukter, antingen närproducerade eller från världens alla hörn? För att det ska vara möjligt måste nog Rodamco Unibail våga sänka hyrorna och istället ställa om vinstmålet litet mer långsiktigt. Annars finns nog risken att draken biter av sig sin egen svans.













Tycker du detta ämne är
intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , , ,

söndag, juli 13, 2008

Ur led är naturen

Katten, som aldrig sett utsidan av en lägenhetsdörr i sitt liv, är för första gången med på landet. Hon tycker inte om det. Inte alls. Och vi som hade glatt oss så. - Snart ska du få komma ut på landet lilla kisse, då blir det skoj! Högt gräs att smyga i, vind i näsborrarna och möss att fånga!

Men tji fick vi. Hon håller sig helst inomhus, tills behoven henne att gå ut på trädäcket framför huset där vi varit ohyfsade nog att ställa hennes låda. Måste hon av någon anledning ut i gräset ser hon ut så här.



















Linkar fram på tre ben som om grässtråna gjorde ont. Sädesärlan som byggt bo på sjöbodens tak blev först panikslagen när den fick syn på henne, men hånar henne nu öppet. Gör små störtdykningar mot henne, sätter sig på någon meters avstånd och snattrar högt. (Se röda ringen på bilden.) Katten jamar klagande tillbaka, linkar sedan tillbaka till tryggheten inomhus.














Precis som tonåringarna, som kan sitta framför TV:n,/videon/DVD:n/datorn/Wii/Playstationspelet så länge solen lyser utomhus, för att framåt nattkröken när jag går och lägger mig, vakna till liv som små vampyrer. Då går de och länsar kylskåpet, hälsar på någon polare i byn eller får för sig att leka med katten, som ju också är ett nattdjur. När de slutligen brakar i säng framåt halv sextiden på morgonen vaknar förstås jag, sådär nätt och jämnt utsövd att det är svårt att somna om. Men då finns ju alltid ljudbokstricket. Till en sådan somnar jag garanterat som en stock.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , ,

lördag, juli 12, 2008

Man måste inte åka luftballong



















Tid är pengar heter det ju, men på sommaren finns det gott om tid som inte är pengar. Jag tillhör iallafall inte dem som använder det trådlösa modemet för att sitta i sommarstugan och göra blankningsaffärer.


Men en viss press finns där ju. De där korta semesterveckorna är värdefulla och måste utnyttjas till max. Nu har halva min semester passerat och jag beter mig som i värsta mid life crisis-en. (Vilket jag kanske gör? Också?) Vi har ju inte hunnit lägga krabbnät än! Och inte gå på Liseberg. Och inte... hjälp! Inte blir det bättre av att jag läser någon flåshurtig krönika om att man borde skriva en lista på vilka saker man skulle göra om man bara hade tre månader kvar att leva. Och sedan tillämpa den genast, för vem vet hur länge man har kvar att leva egentligen? Man kan ju få en blixt i huvudet imorgon. Krönikören avslutar med att lova sig själv att genast boka den där ballongturen över Stockholm.

Fan, jag blir bara stressad. Jag tror jag sätter mig och löser DN:s lördagskryss istället.
Men ikväll, då ska jag lära mig dansa salsa!

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , , , ,

tisdag, juli 08, 2008

Politikerna och PR-konsulterna runkar bulle på raggarträffen

Den här veckan är det fest för politikerna i Almedalen och för partyelit och wannabees i Båstad. Det sistnämnda är inte riktigt min tepåse, men det förstnämnda jippot har jag bevistat ett par gånger. Även i år duggar inbjudningarna till debatter, seminarier och framförallt mingelpartyn tätt.

Men jag orkar bara inte. Det är inget annat än en stor kollektiv politikeronani. Som när killarna i lumpen runkar bulle. Vem har störst? Vem kommer först? Och ve den looser som inte kommer alls...

Eller, för att vara litet mindre vulgär, som en stor raggarträff. (Nu menar jag inte raggning på det sättet, även om den ingrediensen ingår i Almedalen också, att döma av några av skvallersidorna på nätet t o m som en av de viktigaste...) Nej, men en stor träff ute i spenaten för gamla raggare, där man jämför bilarna, som man putsat på under det gångna året och nu tänker bräcka kompisarna med. Ovanligaste och häftigaste motivlacken och navkapseln vinner.

Ämnena och utspelen blir allt mer aparta för att sticka ut i mängden på denna partiernas och PR-konsulternas Kiviks marknad. Medan politikerna slår volter för att få media att skriva om just dem, tävlar PR-företagen om vem som kan hälla i politikerna mest rosévin utspätt med illa dolda budskap.

Och de som på högtidlig svenska kallas "vanligt folk" lyser förstås med sin frånvaro, undantaget servitriserna på mingelfesterna. Jag tror faktiskt att det var fler icke-politiker på Mona Sahlins 50-årsfest förra året än i Visby under hela Almedalsveckan.

Och eftersom varenda undersköterska, säljassistent och VVS-montör som lyckas skrapa ihop till en flaska skumpa på krogen åker till Båstad nuförtiden, så är "vanligt folk"-faktorn även där högre än i Almedalen.

Detta har förstås företagen uppmärksamt noterat. Under tennisveckan bjuder näringslivet in till flera seminarier som är förvillande lika dem politikerna diskuterar i Almedalen. Mediedrev, virtuella nätverk och det amerikanska presidentvalet är några av ämnena när dagens och framtidens trendsättare, opinionsbildare och näringslivstoppar samlas för den årliga partyveckan. Smart. Det är förmodligen betydligt större chanser att nå ut mediemässigt i Båstad än i Almedalen.











Men min spontana tanke blir:
V
arför kan de inte diskutera det här tillsammans, företagarna och politikerna? Och hur ska man göra för att även servitriserna och tennisspelarna engageras i samtalet? Kanske behövs det fler bloggare som Rick Falkvinge, som på plats direkt översätter politiskan till begripliska?

Så får jag en hemsk (miss)tanke: Vill de ens involvera utomstående? Kanske är det som med modelljärnvägsentusiasterna och radioamatörerna jag träffade på en hobbymässa i Älvsjö en gång? De var där en gång om året för att visa upp sin hobby för allmänheten och locka fler blivande fantaster. Men det märktes hur obekväma de kände sig i denna utåtriktade roll. Litet tilltvingat och hurtigt förklarade de fördelarna med just sin hobby för oss utomstående, för att sedan, när vi lämnat montern, lättat vända sig de andra föreningsvännerna och ivrigt diskutera någon intern angelägenhet. Ungefär som politikern på torgmötet respektive i Almedalen.

Själv tror jag att jag blir bättre både som människa och politiker om jag stannar i hängmattan och läser skönlitteratur den här veckan.
Vad jag läser? Just nu faktiskt fyra böcker parallellt. Det är Lars Danielssons "I skuggan av makten", Jens Lapidus "Aldrig fucka upp", Alexander McCall Smiths "Filosofiska söndagsklubben" och Pontus Herins "I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra".

Vad jag tycker om dem? Tyvärr har jag nog varit slö eller haft otur i sommarens bokval hitills. Danielsson är otroligt fascinerande, men när han vecklar in sig i ILO´s inre intriger i Washington på 90-talet så somnar jag tyvärr litet för gott. Lapidus är som att trycka i sig en korv och mos, det går fort och man blir mätt, men det är ganska förutsägbart. Herin är inte så litet präktig och precis lika förutsägbar som mosbrickan, men han beskriver några kul personligheter ur verkligheten som man känner till. McCall Smith är bra, men detta är mitt första försök med en talbok och det har närmast förstört hela bokupplevelsen. Rachel Molin som inläsare är förfärlig. BEtoningsfel är bara förnamnet. Någon som har något bättre att rekommendera?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
, , , , , , , , , , , , , , ,

måndag, juli 07, 2008

Hemma är där man lägger hatten. Eller?

Vännen Helena, som bor utomlands men då och då återvänder hem till Sverige, citerar de fina raderna ur Winnerbäcks "För Den Som Letar":

Att komma hem är som att resa i tiden
Du känner samma känslor igen
Den där kvalmiga, väntande friden
Och samma kärlek och vemod igen

Även den som inte lämnat landet, utan bara sin barndomsstad, kan känna igen sig i de stroferna.

Varje år när jag på semestern återvänder till barndomens Göteborg börjar funderingarna om var som är "hemma". Och på Ön finns så många minnen att det nästan kan bli litet kvalmigt och vemodigt. På semestern hinner man också tänka, nästan för mycket, känns det som ibland. Var ska jag bo? Vad vill jag göra? Och Winnerbäck sjunger vidare så det svider:

Vart ska du gå, vad ska du göra med tiden?
Men alla tusentals nätter och dar
Ska du schemalägga hela livet
Eller ha din rastlösa frihet kvar?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , ,

söndag, juli 06, 2008

Idyll med avbrott

- Var det här de spelade in reklamen för Grumme Tvättsåpa eller?
Kommentaren kommer spontant från en kompis på besök på idyllön och sammanfattar väl rätt bra hur det ser ut här. När man spenderat varenda sommar här blir man lätt hemmablind, men ja, det är en idyll. Särskilt när det varit sådant strålande högsommarväder som den senaste veckan. Det är nästan löjligt vackert. Spegelblankt hav på morgonen med dopp från bryggan innan frukosten, röda små sjöbodar, varma klippor, sandstrand, båtutflykt till yttre havsbandet när solen värmer som mest på dagen, middag med nyfångad makrill, dill och färskpotatis och så dans på Brännö brygga i solnedgången. Får man ha det så bra? Snart måste det väl hända något hemskt? Ta i trä!

Ett minidrama utspelas dock precis som det ska till att serveras egenplockade ostron och bubbel på bryggan. Grannens sexåring börjar plötsligt skrika som en stucken gris. - Det är nåt i mitt öra! gråter han hysteriskt. Det är en vanligtvis kavat liten pojke, så detta måste vara något som gör väldigt ont. Grannen och jag håller i honom och försöker titta in i örat men ser ingenting.
- Aaaaajjj, det surrar!!!! skriker han. Kan han ha fått in någon insekt i örat? I så fall sitter den fast långt inne i innerörat, för hur vi än vänder och vrider, tittar med stark ficklampa och förstoringsglas, så ser vi ingenting. Det är bara svart. Gossen skriker alltmer förtvivlat.

Naturligtvis inträffar detta efter vårdcentralens stångningsdags. Jag har nog aldrig varit med om att man behövt läkare under de fåtaliga öppettimmarna under förmiddagen. Vart vänder man sig? Ingen har såklart kvar några telefonkataloger med Landstingets infosidor i. På nummerupplysningen vet de inte vad en närakut är för någonting: -Nej, sådana ser jag bara att det finns i Stockholm. Men vart ska jag ringa då? Sjukhus, föreslår den vänliga men lätt oengagerade rösten i telefonen. Nej, det tar för lång tid att ta båten och sedan bilen in till Göteborg.

Nöden har ingen lag. Med dödsförakt tar vi ett sugrör och stoppar det långt in i örat på det stackars barnet och suger hårt. Då synliggörs någonting stort och svart längst därinne. Med en pincett plockar jag så ut - en stor levande spyfluga! Hur den tagit sig in i det väldigt lilla örat är obegripligt, men nu är den ute och under rituella former möter den döden under sexåringens skosula.

Puh, idyllkänslan är definitivt bruten. Men sedan blir det Coca Cola, glass och massor av kramar. Och ett glas lätt avslaget bubbelvin på bryggan.


Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , , ,

lördag, juli 05, 2008

Det finns ingen moral

I min serie "allt vänder efter 40" kan jag idag presentera ytterligare ett positivt forskningsrön: De positiva hälsoaspekterna på vin gäller bara de som fyllt 40. Flera studier visar att alkohol (både öl, vin och sprit) skyddar män och kvinnor i åldrarna 40+ mot flera hjärt-kärlsjukdomar. Det gäller dock inte personer under 40 år. Då överväger riskerna med alkohol (beroende, leverskador, olyckor).

Beväpnad med detta mördande argument meddelar jag 19-åringen och hans kompisar på väg till Arvikafestivalen med sina tungt klirrande ryggsäckar att jag gärna avlastar dem från deras börda. Win-win liksom; min hälsa påverkas positivt och deras hälsa slipper påverkas negativt. Jag blir t o m snyggare om jag dricker upp deras vin, det vet jag, för det står i Expressen.

Men de vägrar, de inskränkta typerna. Ungdomen nuförtiden... Det finns ingen moral.

Undrar hur det ska gå när de ska börja jobba och betala skatt. Ska man tro Skatteverkets beräkningar så undergrävs skattebetalarviljan kraftigt för varje generation. I en undersökning som presenteras i DN idag, är sjuttiotalisterna de värsta nolltaxerarna som någonsin funnits. Köttbergsgenerationen må bli en börda på äldrevården i framtiden, men de har banne mig betalat in sina försäkringspremier. Men sedan har det gått utför, och antalet nolltaxerare har i princip dubblerats för varje genration sedan dess. På Skatteverket är de upprörda och ropar nu på "riktade utbildningsinsatser i skolorna". Jag har en idé: De kanske kunde samarbeta med Skattebetalarnas förening?


Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , , ,

onsdag, juli 02, 2008

Inflation i förtroende

Vaknar av en sådan där irriterande attackfluga som gör störtdykningar mot mitt ansikte, bara för att finna att solen strålar in genom det höga lilla sovrumsfönstret, som avslöjar ett spegelblankt hav när gardinen dras ifrån. Flugan är genast förlåten och jag lovar högtidligt att från och med i dag är det dagliga morgondopp som gäller. Men skönhet är inte detsamma som värme och det vackra vädret blir relativt litet mindre vackert när termometern visar på bara 18 grader i vattnet. Stående huttrande på badtrappan hör jag ett underligt skriande fågelläte uppifrån huset. Det visar sig vara en av brandvarnarna som fått tuppjuck, vilket kräver omedelbart batteribyte, vilket räddar mig från dopp den här morgonen.

Vid frukosten sitter jag i min halvvåta baddräkt och läser gång på gång ordet "förtroende" i DN. Nu har vi tydligen tappat förtroendet för SL. Också. Innan det har det varit sjukvården, klimatet, TV, lågprisflyget, vårdförbundet och så förstås politiker av alla de slag. Att folk tappar förtroendet för politiker kan jag förstå. (Problemet är bara att de måste lyckas uppbåda en viss entusiasm för nya vart fjärde år...) Men resten? "Nu är jag så förbannad på det jävla SL att jag tar bilen till jobbet i stället, för köerna, dem har jag i alla fall kvar förtroendet för"?

Nej, det har gått inflation i förtroendekriser. Ska man tro den samlade mediabilden har vi tappat förtroendet för i princip allt och alla utom möjligtvis Ernst Kirschsteiger. Ska man vara konspiratorisk, och det ska man, eftersom det är roligast, så undrar jag om det inte är en familjeonanikomplott från Kds riksdagskansli. Vi ska bara och enbart ha förtroende för den egna familjen och möjligtvis den egna bostadsrättsföreningen. Kommer osökt att tänka på låtraden i den där gamla Hoola Bandoola-låten "Vem i hela världen kan man lita på?"*

Nu återstår bara att fråga sig om vi har förtroende för regeringens inflationsdrivande politik. Inflationstakten har ökat från 1,4 procent 2006 till 4 procent i maj i år.

Och så en sak till: Hur är det med ostronen egentligen? Är det japanska mördarostron? Sedan avslöjandet om ostronfyndet vid vår brygga har omgivningen, både besökare och de som kommunicerar via sms och mail, haft en strid ström av åsikter. Uppfattningarna om huruvida det rör sig om bohusländska ostron eller de nya japanska mördarostronen som invaderar kusten går starkt isär. Jag kan idag publicera en bild som kommer att chockera. Vi misstänker att det rör sig om BÅDA sorterna!
















När far och mor är döda
och våra släktingar har tatt gift
och alla våra vänner har valt sig själva
och våra lärare och fröknar
har gått och dränkt sig med varann
och nu när somn tabletterna har slutat hjälpa.
Och när vår präst från konfirmationen
står och pekar i det blå
och ingen fattar om han visar vägen
eller känner vilket håll vinden blåset åt.
Då kommer Halta Lotta hem till mig
med rösten fylld av gråt
och säger vem i hela världen kan man lita på?

Och när John och Yoko Lennon
har gått på psykoanalys
och Robert Zimmermann har flytt till landet med miljonerna.
Och Marilyn Monroe tappat taget
och Greta Garbo har blivit ful
och man försöker muta oss med bilder av visionerna.
Och när prinsar och presidenter
ljuger medvetet i kapp
och när dom som skulle säga sanningen
har börjat ta tillbaka det dom just har sagt.
Då kommer Lille Gerhard hem till mig
och häver sig på tå
och viskar, vem i hela världen kan man lita på?

Tycker du detta ämne är
intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , ,