Fuskbloggare, myggor och kameler

Det här är inte en blogg. Iallafall om man får tro Underbara Clara, som i tidningen Skriva säger att "bloggar man färre inlägg än ett om dagen kan det knappast räknas som en blogg".

Men konstigt nog, trots att jag envisas med att bara skriva när jag har tid, lust och något viktigt att säga, så fortsätter vänner och bekanta att läsa. Det blir jag både glad och rörd för. Jag trodde att de flesta bara följde mig för att jag var oppositionsråd i Solna, men det blev ännu fler läsare när jag började skriva om mina seglingsäventyr. Trots att jag inte kunde länka, tagga eller ens svara på kommentarer, eftersom jag skickade mina inlägg via satellittelefon. När min dator gick sönder i en storm hade jag inte ens tillgång till ett svenskt tangentbord, men ni orkade ändå läsa. Tack!

Nu har jag jäktat hem för att vittna i mutmålet kring arenabygget i Solna och ska även passa på att avgå formellt på Socialdemokraternas i Solna årsmöte på lördag.

Jag hann hem, vittnesmålet gick OK, även om jag knappt hann tvätta saltet ur håret och ännu mindre förbereda mig på frågorna. Men det är banne mig inte lätt att under ed kunna säga exakt när vilken kostymklädd herre sagt vilka ord, kan jag säga! Särskilt inte efter att ha flugit i 20 timmar efter två stormdygn där både bogsprötet bröts av och vi fick slåss mot ett fritt flygande förstag med 90 kvadratmeter piskande genua.

Tyvärr tror jag inte att det kommer gå att fälla de åtalade juridiskt, även om alla jag möter är förbannade och övertygade om deras skuld. Som jag sade till bl a Byggvärlden och ABC-nytt, så kan det här målet ändå leda till något gott. Jag tror att byggherrarna fått sig en varning och märkt att de har ögonen på sig, och jag tror att andra kommunpolitiker sett vad som kan hända om man sätter sig i knät på byggherrarna.

Det är hög tid att båda parter lär sig skiljelinjen mellan egna pengar och skattebetalarnas. Vissa saker är och ska vara privata intressen, andra är kommunala kärnverksamheter.

• Skolor och äldreboenden = kommunal kärnverksamhet som ska drivas med skattepengar, utan vinstsyfte.
• Eventarenor = kommersiella riskprojekt som måste klara stå på egna kommersiella ben, utan kommunalt stöd. Annars ska de inte byggas.

Håll hårt och ärligt på den gränsdragningen, se till att medborgarna har full insyn i alla avtal och försök för allt smör i Småland undvika långvarigt maktinnehav som leder till nonchalans och girighet!

Att kunna skilja på myggor och kameler är också ett råd jag skulle vilja ge till de ledande herrarna och deras advokater. Enligt media hade flera av de åtalades advokater uttryckt missnöje med att rätten ville kalla hem mig som vittne. Det var en onödig kostnad, tyckte de.

Ehum, undrar vilka som orsakat mest kostnader för samhället; de som orsakat hela rättsfallet, eller ett vittne? Man hade t o m försökt säga att det var olämpligt att låta mig vittna eftersom det då skulle bli politik av det hela. Vänta nu... vilka är det egentligen som låtit kommunalpolitiken sköta något som från början borde varit ett helt privat byggprojekt?

Ja, herregud, det visar bara vilken skev verklighetsuppfattning som ligger bakom hela bygghärvan. Jag säger det igen, långsamt och tydligt: Dagis och sjukvård: skattepengar. Gigantiska multiarenor: Privata pengar. Capisce?

Läs även andra bloggares åsikter om segling, politik, Solna, muträttegång, arenan, nationalarenan, Swedbank Arena, kommunpolitiker, korruption, byggbolag, Friends arena, sockerkompisar, godiskompisar, riktiga bloggare, riktig blogg, vad är en riktig blogg, vem läser min blogg, muta, bestickning, bogspröt, rullgenua, förstag, storm och annat intressant

En ny värld när IRL och URL smälter samman eller För att få kompisar måste man vara en

När är man en nörd?( Eller nerd som vi säger i Solna:-)? Är det när man, som yngste sonen, sitter uppe och väntrar på en ny expansion av WoW till midnatt och sedan firar med en konstig cola-sort? Eller är det när man dras in så djupt i politiken att partilivet går före viljan att förändra världen? Eller är det när man har fler vänner URL, på nätet, än In Real Life? Jag vet inte, men för mig är det så, att sedan valet i september har nätvärlden och den verkliga världen smält ihop. Och jag har fått en helt ny världsbild.

Låt mig förklara. Det började 2006, då alla började tjata på mig att blogga. "Det är som en dagbok på en hemsida , men du skriver i rad, med det senaste överst, och så länkar du till sånt som står i tidningen och som andra skrivit, och då får du besök från deras sidor." - Jaha, men vilka ska ha lust att besöka mig då? Annat än de som jag länkat till? "Äh, du fattar snart!" sa PR-nissarna, som snart sålde produkten till mig liksom alla andra kontaktsugna politiker, partikanslier och allmänt socialt utsvultna människor, Men var det verkligen rätt sätt att få kontakt, då snart alla satt på varsin blogg och skrek "se mig, besök mig, länka till mig!"?

Nä, snart tröttnade folk och slutade läsa annat än de allra bästa bloggarna. Min egen blogg har överlevt mest av den anledning att jag länkar den till andra sociala media, som Facebook och Twitter. Ja men vilka läser ens Facebookande och Twittrande då? Tja, inte de man ropar i megafon åt iallafall, det är ett som är säkert. "Gilla min grupp på Facebook" blir liksom samma feltänk som med bloggmegafonerna, de som bara vill bli sedda. Lika klyftigt som att ställa sig på en fest och med hög röst deklarera: "Ja, JAG tycker, JAG har idag gjort följande", utan att bry sig om andra. För att få kompisar måste man vara en.

Jag älskar valrörelser, det är då man verkligen i elfte timmen nån månad innan valet, äntligen vågar sig ut så mycket att man får nån slags koll på vad folk tycker och tänker. Efter valet kommer den där postdepressionen, då man ska krypa in i partikanslierna i 3,5 år till innan man flyttar ut i valstugorna igen. Det var efter den första sådana postvaldepressionen som jag började blogga den 19 september 2006. Och det var fredagen efter valet i år som jag flyttade ut från stadshuset och satte mig med min laptop på fiket utanför och pratade med folk mellan 9 och 5.

Men den här gången är det nåt nytt som har hänt. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och. Samtalet med tjejen som gick förbi kaffebordet utanför vårdcentralen i Hagalund, fortsatte genom att vi blev kompisar på Facebook, varpå även hennes kille lade till mig som vän, varpå jag skrev "kom förbi valstugan o hälsa nån gång", varpå det slutade med att han givk med i Solnasossarna och stod där o pratade med folk varenda dag. Och folk som läst o kommenterat nåt av mina blogginlägg kom förbi fiket på fredagen och fortsatte samtalet där. Varpå jag lade ut vad vi snackade om på Fb eller Twitter, och så var det genast tio människor till som deltoig i samtalet via nätet. Ett exempel: En datakonsult sitter och jobbar vid bordet bredvid på fiket. Vi börjar prata och han har en fråga om patenrätt s0m jag som kommunpolitiker inte har en susning om. Men på nätet strömmar hjälpsamma kommentarer till. Nu är datakillen min vän på Fb och deltar i andra fredagssamtal, där männisjor har åsikter och idéer om allt från sjukregler till läsplattor och vem som ska föra socialdemokratin in i framtiden. Det senare, (S) framtid, ska jag nu till riksdagen för att diskutera i sossarnas nya forskarnätverk. Det känns både roligt och modernt, och jag lovar att facebook-uppdatera så att eventuella läsare kan följa och delta i diskussionen.

Det är en fascinerande ny värld. Och den är högst verklig.
Kanske jag är en NERD, men i så fall en rätt stolt en.

Den som kastar mest skit vinner. Inte!

Just nu pågår en debatt om vem som kastar mest skit på sin motståndare. Nervösa partier anklagar varandra för "negative campaigning", i vissa fall utan att verka veta vad det betyder.

Negative campaigning är importerat från USA och betyder att man försöker, och ibland lyckas, smutskasta en meningsmotståndare genom att direkt eller indirekt sammankoppla personen med något "dirty". Litet hårddraget kan man säga att det i England ofta handlar om sex och omoral, i USA rasism eller smutsiga pengahistorier och i Sverige att man levt för lyxigt eller inte betalt skatt.

På Wikipedia hittar jag denna definition av negative campaigning som själv är ett exempel på negative campaigning (!) Då är den engelska varianten av Wikipedia mer opartisk i sin definition. Där står det bl a att en av de vanligaste metoderna inom den här grenen är att anklaga motståndaren för negative campaigning!

I Sverige har det hittills inte varit jättestort, men den fixering på person istället för politik som vi sett en ökning av på senare år riskerar att leda till en hårdare ton. Tydliga tecken är väl annars försöken att skandalisera Sahlin genom att skicka YouTubefilmer till journalister, eller att tipsa media om att Reinfeldt eller hans ministrar är skattesmitare. Naturligtvis är det här ingen hit, iallafall inte om man tror på politik som en väg att förändra samhället till något bättre. Vill man få folk att tycka att folkvalda är skurkar och politik bara är skit, då ska man förstås ägna sig åt smutskastningskampanjer med liv och lust. Det är ju nämligen så, att det inte spelar någon roll om så bara den ena sidans politiker skulle beläggas med skurkaktighet och allmän omoral; det blir ändå hela demokratin och dess samtliga företrädare som drabbas.

Ett exempel på hur personangrepp kan slå tillbaka är valet i Canada 1993, då de konservativa gick ut med en annons där den liberale motståndaren Le Chretien, som hade en partiell ansiktsförlamning, avbildades så här, till bildtexten "Är det här en premiärminister?" Resultatet blev att de konservativa förlorade så många röster att de nästan utplånades.

Vill man vinna val och få förtroende att ägna sig åt verkliga samhällsproblem, ska man istället lära av sådana som Marit Paulsen. Hon talar överhuvudtaget inte om motståndaren, utan bara om de samhällsproblem hon ser. Jag hade Marit som stor inspirationskälla i vår senaste budgetdebatt i Solan kommunfullmäktige. Det blev en underlig debatt. Jag talade om tre huvudutmaningar jag såg för framtidens Solna, och de idéer vi socialdemokrater har för att möta dessa utmaningar. Men eftersom det finns en väldigt lång och inbiten pajkastningstradition i Solna, så blev det svårt att vända skutan i en hast, och våra idéer kommenterades knappt. Iallafall inte från talarstolen... ute i foajén, över en kopp kaffe i pausen, var det många ledamöter som ville prata, oavsett parti. Det är som jag sagt förut, man skulle slopa det där gammaldags debattforumet med talarstolar och mikrofoner till förmån för ett stort cocktailparty istället!

Låt oss skilja på vad som är myggor och vad som är kameler. Är det fel på ett helt parti och dess idéer om någon av deras företrädare kört full eller haft barnflicka utan att betala skatt? Nej. Personen som kört full ska förstås anmälas och straffas, och skatteskulden regleras, men det har knappast med politiken att göra. Hur dyra handväskor och klockor får partiledare ha? Svar: Hur dyra de vill, så länge de kommit över dem på laglig väg. Är det viktigt att skriva om ministerns mans älskarinna? Nej!

Kanske är detta ett sätt att dra skiljelinjen: Om man i sin tjänst eller sitt förtroendeuppdrag använt position eller skattepengar till att skaffa sig förmåner, är det fel och ska fram i ljuset. Rör det saker i privatlivet som inte påverkar ens uppdrag, är det mindre intressant att rapportera. Och är det rena påhitt eller lögner har det givetvis inte i varken politiken eller journalistiken att göra överhuvudtaget!

Snälla, snälla, låt oss slippa de här avarterna i årets valrörelse:

Lägg inte ner detta äldreboende, ett klassiskt exempel på Guilt by association. I Sundbyberg satte (M) i slutet av valrörelsen-06 upp affischer som skulle skrämma väljarna. Affischerna på fotona säger "Bygg inte här!" och "Lägg inte ner den här skolan!", undertecknat "Nya Moderaterna". Budskapen i sig är inte lögner, eftersom de inte direkt pekar ut något parti för att vilja göra de sakerna - men indirekt är budskapet till väljarna att (S) vill bygga mitt i de finaste grönområdena samt lägga ner alla skolor i Sumpan. Det fanns även affischer som sa "Lägg inte ner det här äldreboendet!" placerade vid nybyggda äldreboenden.

Om föregående exempel var indirekta lögner, så var detta en direkt lögn:

Detta delades ut i alla brevlådor dagen före valet, så vi hade inte en chans att dementera... Det var ett så fint exempel på skitkastning att jag för säkerhets skulle har ramat in det i guldram och satt upp det på mitt kontor. Moderaterna skrev också ett pressmeddelande där de påstod att "oppositionen" ville höja skatten med 1:70. Den nätta summan fick de ihop genom att addera respektive partis skatteförslag! Den manövern blir litet svårare i årets val, eftersom vi föreslår oförändrad skatt. Däremot föreslår vi bättre matematikundervisning i skolan...:-)

Alltså: Om någon ljuger, så är det inte dirty campaigning att säga att han ljuger. Om någon begår brott, ska de fram i ljuset och anmälas, oavsett vem som begår dem. I den pågående Arenaskandalen i Solna försöker jag sätta fokus på handlingarna och dess följder. Om någon ljugit ska sanningen fram. Om någon brutit mot lagar och förordningar ska vederbörande ställas till ansvar för sina handlingar. Sedan får rättvisan och väljarna döma. Jag tror att de är kloka nog att bedöma vad som är relevant politisk konsumentupplysning; de politiska resultaten och förslagen, eller politikernas personliga egenskaper, rökvanor, klädstil och engelska uttal.
No You Can´t är en typisk mudslinging från det amerikanska presidentvalet. HBT-sossen skriver om hur det gamla kommunistspöket plockats fram ut rockärmen inför höstens val. Även Solnas numera avflyttade skolkommunalråd gjorde ett försök att koppla ihop Sahlin med diktaturledare för en tid sedan. Att dra fram Reinfeldts barnflickor eller svarta hantverkare eller utpeka honom som pedofil var ett annat exempel på dirty campaigning. Sajten Varma Sverige är ett annat riktigt fult exempel. Heja Tvättstugan, som nätverket NetRoots startat och vars mål är att bemöta faktafel och ryktespridning i den politiska debatten. De skriver så här: Vi vill tvätta valrörelsen ren från felaktigheter som upprepats så många gånger att de upplevs som sanna. Vi tror på styrkan i en hård och ärlig debatt. Vi har alla ett ansvar för tonläget.Läs även andra bloggares åsikter om dirty campaigning, negative campaigning, samhälle, politik, socialdemokraterna, moderaterna, Solna, nationalarenan, valet 2010, valrörelse, smutsig valrörelse, personfixering och annat intressant t ex Mina moderata karameller, eller Peter Andersson, och här skriver Johan Westerholm om förmågan att prata sakpolitik.

Idiot kan man bli kallad även i finrummen

Är det verkligen nödvändigt att låta pöbeln svära i vår fina tidning? tycks professor Astrid Söderbergh Widding stönat innan hon fattade pennan och skrev den här krönikan i SvD. Det där med att lägga ut tidningen på nätet och låta folk skriva kommentarer är ett oskick; det blir ju bara oreflekterade dumheter.

Johanne Hildebrand replikerar, inte i kommentarsfältet utan i en egen krönika i Aftonbladet, vilket måste ses som ett godkänt åsiktstorg i Astrid Söderbergh Widdings värld. Johanne säger att hon hellre blir kallad äcklig idiot än att man stryper åsikter.

Astrid är dock inte bara irriterad på den låga nivån på kommenterandet, utan hävdar att detta hotar demokratin!

"Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna,

som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter,

haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn."

Hon har uppenbarligen missat föreställningarna i Solna kommunfullmäktige. Där blir vi demokratiska representanter kallade både idiot och andra fantasifulla namn - av andra "demokratiska representanter" som uppenbarligen anser att de har rätt att yttra sig så, "i folkflertalets namn".

Astrid behöver inte ens besöka vår fullmäktigesal; det räcker om hon sätter på TV:n, äkta gammelmedia utan kommentarsfunktion. Där blev jag häromveckan anklagad för att ha "hål i huvudet" av en sådan där demokratisk representant. Jag vet att sånt spottas ut då argumenten tryter, och bara sänker förtroendet för avsändaren, så jag skrattade bara. Då är det värre med översittarfasoner och krav på strypt yttrandefrihet.

Får se hur det går i budgetdebatten i kommunfullmäktige i kväll...

Läs även andra bloggares åsikter om yttrandefrihet, idiot, förklenande tillmälen, Solna, kommunfullmäktige, budgetdebatt, nya media, kommentarer, kommentarsfält, pöbelvälde, demokratiska representanter, media, gammelmedia, demokrati och annat intressant

Vem i hela världen kan man lita på?

I morse när jag stod utanför t-banan och delade ut äpplen på Världsmiljödagen kom jobbkollegan Henke förbi.
Henke och jag brukar diskutera politik och tycker väl rätt lika om mycket. Men i EU-valet ska han rösta på Piratpartiet. Dels jobbar han med IT-frågor och dels tycker han att EU-valet inte riktigt är som ett "riktigt" val, alltså kan han passa på att markera litet i integritetsfrågan, som ligger honom varmt om hjärtat. Ungefär så resonerar han, men tillägger att i det riktiga valet, 2010, då ska han rösta på ett bredare parti. Typ sossarna, eller nåt annat med hjärtat till vänster.

Jag håller som sagt med Henke i mycket, även i integritets- och upphovsrättsfrågorna, inget snack om den saken. Men jag förstår inte riktigt grejen med enfrågepartier. Varför kan man inte passa på att rösta på en kandidat som man vet hur han/hon kommer rösta även i andra frågor? Det finns ju - lindrigt sagt -en hel del viktiga frågor som EU kommer bestämma de närmaste åren, som kommer påverka vår vardag här hemma i väldigt stor utsträckning. Hur kommer Piratpartiet t ex att lägga sin röst i frågor som rör utsläpp, föräldraledighet, förbud av farliga ämnen i mat och arbetsvillkor för folk som vill jobba utomlands?

Piratpartiet har sagt att de har den gröna eller liberala gruppen som förstatillhörighet i parlamentet, men som de tydligt uttryckte det i TV-debatten i går kväll så beror det på hur det ser ut efter valet. De har tidigare sagt att det inte är otroligt att de väljer att stödja den förlorande parten, bara för att "röra om" litet. Det känns inte helt seriöst. Lägger du en röst på piratpartiet har du ingen aning om vilken politik du faktiskt röstar fram. Är det integritetsfrågorna du brinner för, är mitt råd att du hellre lägger din röst på en kandidat som vågade stå upp mot IPRED men samtidigt har en bred politisk bas, t ex Ardalan Shekarabi.

Alexandra och Jesper skriver mer om detta.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, EU-valet, Europaparlamentet, partigrupper, Piratpartiet, integritetswfrågor, IPRED, datalagring, internet, internetsäkerhet, FRA, yttrandefrihet, demokrati, socialdemokraterna, Ardalan Shekarabi, fildelning, fritt internet, infomrationsfrihet och annat intressant

Min trend är inte din trend

Dagen börjar med att jag konstatera att det återstår två dagar av min Positiva Månad. Å nej, jag orkar inte vara glad och gullig mera! Nu skiter jag i det här och blir mitt gamla vanliga onda jag igen. 

Sätter mig och skummar DN med rödkantade morgonsura ögon. Antikexperten Peder Lamm visar upp sitt hem som han kallar "hippie chic" och fördömer vitrollade väggar som totalt ute. Han må tituleras chefredaktör för Connoisseur, men ärligt talat Peder, vem bryr sig om vad du tycker är "chic" och "ute"? 

Några sidor innan har jag läst om hur eleverna och skolledningen på Mejan suttit i ett fem timmar långt stormöte efter rektorns beslut att stoppa ett projekt kring boende för hemlösa. STORMÖTE?! I FEM TIMMAR! Sist jag hörde det ordet var väl på Vilse-i-pannkakan-tiden. Snacka om hippie chic, Peder Lamm! Där förslår inte din turkiska bazar-lampa så långt. Ska du slå konststudenterna i hippie chic återstår nog bara att döpa dina barn till Storstrumpa och Lillstrumpa.

Ä förlåt mig, men jag är så in i döden trött på alla försök att definiera tider och stilar. Även Johan Croneman, som jag brukar gilla, har en protektionistisk liten krönika på ämnet i dagens DN. Han tror inte på människors förmåga att själv sovra bland all information som väller över oss, utan tycker att han och andra journalister behövs för att sortera och välja ut det mest angelägna. Samtidigt tycker han precis som jag illa om alla som ska sitta och spana och gissa om vad vi ska använda och gilla i framtiden. Men så slår han återigen kullerbytta över tangentbordet och fastnar i att om det är någon som ska tolka samtiden åt oss så är det journalister. Utbildade journalister.

Det påminner faktiskt inte så litet om den gamla tidens självgoda socialdemokrati som trodde den skulle kunna se vad som var folks viktigaste problem och sedan hitta system för att lösa dem. Men vi är inga stackars hjälplösa och ignoranta medborgare längre. Vi både vill och kan själva. Vi blir sura om någon försöker skriva oss på näsan vilken färg vi ska ha på köket eller vilken slags skola våra barn ska gå i. Vi har blivit utbildade av TV, inklusive Staffan Westerberg, vi har rest över världen både reellt och virtuellt och vi låter oss inte längre informeras eller sorteras in i någon trendtillhörighet utom vår egen och våra polares. 

Jag väljer mina vänner, om jag vill ha hjälp, en åsikt eller en kommentar. Men allra helst sätter jag min egen trend. Inte fan vill jag ha någon dammig självutnämnd guru som tolkar mina behov, agerar glasögon och sovra informationen åt mig. Det finns dessutom inga trender längre. Allt går fortare och fortare och det finns ingen tid längre att sitta på en tidningsredaktion och knåpa ihop en artikel om Vårens nagellacksfärg eller Årets kökstrend. Vi är för många, iallafall i storstan, för att längre kunna omfamnas av någon slags gemensamhetstänk eller -känsla. Istället bildar vi små subgrupper och -kulturer, några polare som hänger på samma klubb, gillar samma slags flugfiske eller läser varandras bloggar. 

Wam bam thank you ma´m.

Läs även andra bloggares åsikter om trender, guru, trendspanare, hippie chic, vitrollade väggar, Staffan Westerberg, Storstrumpa och Lillstrumpa, 60-talet, flum, stormöte, Konsthögskolan, Mejan, inredningsreportage, nya medier, bloggare, journalister, gammelmedia och annat intressant

Lillebror ser dig

Usch, vad stressad jag blir. Jag ska blogga om min vardag, via Facebook ska jag hålla reda på vad mina vänner ätit till middag, läst för godnattsagor för sina barn och tyckt om melodifestivalsbidragen. Sedan ska jag gå med i Twitter där en massa för mig okända människor plötsligt följer minsta steg jag tar.

Jag orkar inte. Måste jag bry mig? Nej, naturligtvis inte. Men andra tycks bry sig en himla massa. Om jag glömmer uppdatera skriver de till Facebook och undrar var jag håller hus.

"Jag syns, alltså finns jag". Är det så?

Och som lök på laxen kom min sekreterare idag med en ny uppmaning:

Gå med i Google Latitude! Då kan folk se inte bara VAD jag gör, utan även VAR jag är någonstans. Ner på mobilmastnivå. Jaha, är hon i Bromma, vad har hon där att göra då?

FRA släng dig i väggen, säger jag bara. Enda skillnaden är att det här är lillebror och inte storebror som bryr sig om var du är, vad du gör och vad du tycker.

Jag tror jag ska åka till nåt retreat i Indien och meditera eller nåt.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om google latitude, FRA, avlyssning, Twitter, Twittra, Facebook, stress

Vilket bloggparti tillhör du?

Jag är tydligen moderat! Men även väldigt mycket miljöpartist. Iallafall om man får tro Mattias Johansson som skapat tjänsten BloggParti. Metodiken har varit att ta ca 100 bloggare från varje parti från bloggportalen och sedan använda deras texter för att klassificera andra bloggtexter.

Såhär blev mitt resultat.

Sedan skriver de litet tröstande att "Resultatet innebär inte att man röstar eller nödvändigtvis tycker som de partier man liknar mest, utan bara att man skriver som partimedlemmar från respektive parti".

Det riktigt roliga är att centerpartiets hemsida hamnar i topp 5 över kristdemokratiska värderingar och att SSU toppar listan över bloggar med typiska vänsterpartivärderingar.

Andra skriver intressant om politik, bloggosfären, BloggParti.

Nya kampanjmetoder kräver passion

Det är många som trängs vid grytorna i dessa tider. Via mail, brev och på nätcommunities inbjuds jag att delta i eller ta del av reflektioner och lärdomar från den amerikanska valrörelsen. Det är högerns tankesmedjor som låter högst.

Prime/United Minds varnar för amatörer som tror att man kan ta med sig kampanjmetoderna över atlanten, och för att försöka leka Obama om man saknar den nödvändiga tron och passionen (underförstått: köper du Primes tjänster får du din kampanj rattad av passionerade proffs.)

Cohn & Wolfe säljer sin Obama-kunskap med draghjälp av moderaternas kommunikationschef Per Henriksson och after work på O-baren. Geeee, där kände jag verkligen hur professionaliteten och passionen slog emot mig i vågor ...

Några som knappast saknar passion, men möjligen har en del att hämta in på professionalitets-sidan är Americans för Limited Government. Denna amerikanska ultrakonservativa tankesmedja har bjudit in mig att blogga för dem. Ibland kan nog passionen leda till att en och annan säkring går. Eller så har de inte riktigt finkalibrerat sina kampanjmetoder än...

Thanks, but no thanks. När det blir sju torsdagar på en vecka, tuppen gal och vinden vänder. Då ska jag anlita högerns PR-byråer och börja blogga för elefanterna. Tills dess tänker jag fortsätta lyssna på dem jag tycker pratar med en bra glöd. Till exempel Eric Sundström och Åsa Westlund, som kommer och pratar EP-valkampanj på Ingemar Bengtsson-seminariet den 8 januari. Mer info om detta senare.

Jag var förresten och lyssnade på Jan Eliasson igår. Han pratade om Palmes glöd, som han tycker det behövs mera av i de internationella frågorna. Sant, men Eliasson glödde väldigt bra själv, så pass att alla de tiotals besökarna som inte fick sittplats stod kvar och lyssnade i två timmar. Andäktigt. Det är sällan man är med om något sådant på ett politiskt möte idag.

SvD´s ledarsida tycker moderaterna har för litet glöd. De är bara "välfärdsadministratörer i samhällets tjänst – istället för att ta sig an uppgiften att skapa ideologiskt gehör för borgerlig samhällsförändring". Sug på den ni ...

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om PR-byråer, Think Tanks, tankesmedjor, amerikanska valet, USA-valet, Obama, kampanjmetoder, bloggar, amerikanska bloggar

Bloggbävning och Magic Mushrooms

Polisen och IOGT larmar om att ungdomarna ger sig ut i skogen och plockar svamp. Det är toppslätskivlingen som sägs kunna framkalla något slags LSD-liknande rus. Och nu drar de alltså ut i spenaten i stora skaror, kidsen. Sure. Förmodligen handlar det om nåt lokalt rykte i Gävle som lett till att ett tiotal ungdomar ställt sig i köket och försökt steka eller stuva nåt exemplar de lyckats hitta innan de började frysa och blötte ner sina Cheap Mondays.

Ungefär som när vi som 13-åringar fick för oss att torka banansnören i ugnen. Det luktade fan och inte blev man hög av dem heller. Men nu tror alltså ordningsmakten och nykterhetsrörelsen att en trend de sett utvecklas under tio års tid förvärras. Jag är skeptisk jag. Tycker de där artiklarna återkommer medjämna mellanrum. Och vadå tio år? Läste inte redan de där ungarnas föräldrar Castanedas teorier om Magic Mushrooms?

Nu var jag dock inte så knarkig, utan gjorde mest fruktlösa försök att stuka till mitt präktiga rykte. Följaktligen stod jag som ett frågetecken när fallskärmsjägaren från franska främlingslegionen som jag plockat upp i London kom och hälsade på mig i Stockholm och togs med på svamputflykt. I timmar gick vi omkring och letade trattkantareller i en ganska utplockad skog i Nackareservatet. När vi efteråt stod och rensade svampen hemma i köket, frågade han om vi skulle "röka eller baka dem"?
Aldrig har jag serverat en mer besviken gäst en svamsmörgås.

And now to something completely different, som Monthy P. brukar säga.

Bloggarnas makt ökar, och ju mer vi kan samla den påtryckarmakten i gemensamma uppror mot FRA och andra dumheter, desto mer ökar de nya, interaktiva debattforumens reella påverkansmöjligheter. Jag tror att de gamla partigränserna och blockpolitiken kanske äntligen kan brytas om folk får möjlighet att diskutera gemensam sakpolitik på en plats utanför partilokalerna. Idag samlas till exempel bloggare från hela landet till ett seminarium som (s) står som arrangörer till, där de tillsammans med folk från Twingly ska diskutera den största opinionsyttringen som skett i den svenska bloggosfären.

Själv åker jag till rivieran och går på fest. Fy mig.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om bloggbävning, magic mushrooms, toppslätskivling, svamp, röka svampar, Castaneda, socialdemokraterna, bloggosfären, bloggträff, FRA, Twingly, rivieran

Thépåsen, lerklumpen och grabbiga arkivet

Ibland är det någon som med sitt bloggande förstör ens eget bloggande. Då blir man sur och känner sig värdelös. Vad är det för idé att blogga om någon annan skriver det man själv vill säga, men mycket snabbare och bättre?

Men den här morgonen, som är en sådan då man böjer sig fram under varmvattenkranen med en thépåse i munnen, fnissar jag tacksamt åt Tommys tankar om Filippa och hennes lerklump (nej, det är INTE Fredrik!) och åt Åsa, som lägger en bloggare i grabbiga arkivet. Sedan läser jag intresserat den här artikeln om sjuksköterskorna, som SSU, MUF, CUF skrivit tillsammans. Bra initiativ, Jytte!

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om bloggar, bloggosfären, Åsa Petersen, Tommy Jensen, Jytte Guteland, Filippa Reinfeldt, lerklump, Fredrik Reinfeldt, Johan Ingerö, grabbigt, thépåse,

Kan själv gäller inte jämt

Idag har jag skällt mig hes på lat son, mailat, mailat, mailat, ätit lunch utomhus och frusit, mött ABF, bladat hundratals medlemstidningar och ska snart möta Å och M på uteservering (hutter!), så jag hinner inte blogga. Några som däremot gör det är Käringen mot strömmen som tipsar om studentpresenter till den sparsmakade, Helena skriver om hur mattanterna gjorde henne till vegetarian och Alexandra påpekar apropå vissa ungmoderaters och liberalers odemokratiska läggning att alkohol inte ursäktar ett omdömeslöst beteende. Själv konstaterar jag bara trött att Solnamoderaterna inte ens kan skylla sin bristande värdegrund och sina hatiska utfall på fylla.

Inte syster med någon

Bloggvännen Perny gör mig uppmärksam på att Bloggtoppens nya funktion Bloggtips likställer min blogg med Blondinbella, Kenza, Kissie och Stina-Lee . Bloggtips är tydligen en slags funktion som registrerar vilka bloggar man besöker och sedan ger tips om andra bloggar i samma kategori.

Ja, kära Bloggtoppen, jag vet inte jag...

Visserligen är jag blond, gillar skor och väskor och dricker kaffe ibland, men inte så mycket att jag skriver inlägg med titlar som "Min blivande väska", "Vill ha i sommar" och tar kort på vartenda jävla glas latte jag dricker. Inte heller har jag ett namn som kan förmodas tillhöra en katt eller planerar att köpa en chichuaua kallad Sötisgumman. Tråkigt, men sant.

(Och nej, jag är inte heller syster med någon.)

Men i ett försök att leva upp till bloggbrudarnas inlägg av typen "gissavarjagvaridag - på fiket - och gissavemjagsågdär", så ska jag dagen till ära presentera ett skvaller:

Gissa vilka berömda bloggare som outades av mig på ett av söders främsta se-synas-ställen i helgens vårsol?

Tadam!
Va?! Är NI kära?!skrek jag så att hela Skånegatsbacken vände sig om och glodde.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om bloggtips, bloggtoppen, bloggar, bloggkategori, modebloggar, politik

Bloken är här

Ballaste bruden i stan har gjort bok av sin blogg. Köp, köp, köp!
Och är det för mycket månad kvar i slutet av lönen kan du alltid läsa hennes ledare istället, de är lika grymma de.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om Åsa Petersen, Aftonbladet, bok, blok, bloggbok,

Vallen sprängd

Ja, här går det undan! Upptäckte i morse att hundratusen-vallen redan var sprängd. Genast gick jag in på Stat Counter för att leta rätt på IP-adressen till aktuell besökare.

Det var en Com Hem-användare med adressen 80.216.82.174 , något som med ett enkelt litet verktyg gick att spåra till... tadam... Stockholm. Nära till champagnen alltså.

Under stor spänning förstorade jag IP-kartan så mycket det gick och landade - i vattnet intill Klarastrandsleden!

Mycket mystiskt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta. Antingen är kartan något inexakt, eller så är det någon som bor på en båt i Karlbergskanalen. Andra tips? Någon som känner igen sin egen IP-adress?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om Stat Counter, Johanna Grafs blogg, besökare, rekord, 100 000, IP-adress, besöksstatistik

- Dags att kyla champagnen...

... sa Annika när vi möttes i förrgår.
- Vadå, vem är det som har fest? undrade jag.
- Det är du, sa hon. Har du inte sett att du snart nått upp i 100 000 besökare på din blogg?

Nej, jag hade inte tittat på den där räknaren på evigheter. I början var det jättekul att kolla på all statistik och fantisera om vilka besökare från Australien och Sri Lanka som intresserade sig för min blogg. Lika roligt, men ibland också litet läskigt, var det att kolla vilka sökord de som hamnade på min blogg hade knappat in. "Stayups" var länge det mest populära sökordet.

Men sedan lyckades jag stänga av räknaren i flera månader, så då förlorade jag ordningen på statistiken och därmed intresset.

Dessutom, vad är väl 100 000 besökare jämfört med de amerikanska superbloggare jag hörde om igår? Det var David Grossman, ni vet han med Politics TV, som inbjudits av socialdemokratiska riksdagsgruppen för att berätta om de politiska bloggarnas betydelse för mediarapporteringen i USA, inte minst inför det stundande presidentvalet. De största politiska bloggarna drar niosiffriga besökssiffror, varje månad! I USA har utvecklingen visserligen gått emot ihopslagning av flera populära bloggar i syfte att maximera kvalitet och kvantitet på inläggen, antalet besökare och därmed betydelsen och påverkan på omvärlden.

Men OK då, vi låtsas att den nedrans räknaren varit på hela tiden och att 100 000-besöksjubileet nu närmar sig. Blir din IP-adress den hundra tusende besökaren så får du dela champagnen med mig. Den är inköpt och ser ut så här:

Andra bloggare som jag kände igen på bloggseminariet: Johan Holmgren, som arrangerade hela tillställningen, Krassman “In Your Face”, Alexandra “HBT-sossen”, Josefin “Varför?” Deiving, Anna Vikström, Anders Löwdin, Rosmarie “Kulturbloggen” Södergren och Erik "På Uppstuds" Laakso Björn Fridén som skriver på bloggen Alliansfritt Sverige och Makan Amini var också där.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om bloggosfären, bloggar, bloggande, amerikanska valet, besökare, besöksstatistik, superbloggare, politics tv, socialdemokraterna, riksdagen

Lilla apan är skitigare än jag

Ha, ha, jag är inte snuskigast. Det här slår garanterat mitt hårexperiment: bloggaren som inte tvättat sina jeans på 95 dagar. Det framgår inte om bäraren haft dem på sig varje av dessa 95 dagar, men deras yta beskrivs som gul och organisk. Uuuuääääck! Inför hotet at inte bli inläppt till fikarummet på jobbet åker de dock in i tvättmaskinen.

Skulle inte ni se er om efter dolda kameran om expediten i jeansbutiken rekommenderade er att bära era nya jeans i sex månader innan första tvätten"så att fibrerna sätter sig"? Cheeezes!

Manolo diskuterar också jeanstvätt och grunnar allvarligt på om det faktum att han inte tvättat sina jeans på tre (3) år kan vara orsaken till att de luktar så illa i hans garderob.

Ett annat alternativ är ju att köpa nya jeans som ser så där litet gulaktigt skitiga ut.


Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om skitigt, smutsgris, jeans, otvättade, skitig, snuskhummer, schampoo, tvättmaskin, otvättade jeans, fikarummet

Se aldrig bakåt

Deep.edition utmanar mig.
Vad gjorde jag för 5, 10, 15 och 20 år sedan?

2002
Var det valår och jag jobbade på Regeringskansliet som politiskt sakkunnig åt Thomas Östros, då utbildnings- och skolminister. Det var det mest utmanande och roliga jobb jag någonsin haft. Otroligt snabba puckar, intellektuellt utmanande och väldigt, väldigt hårt. Samtidigt var jag ensam varannan-veckas-mamma åt mina tre söner. Satt också i kommunfullmäktige i Solna och ... ja, vad gjorde jag mer? Somnade som en sten i soffan varje fredag skulle jag tro!

1997
Bodde jag i Bryssel med pojkarnas pappa, som jobbade på EU-kommissionen. Själv var jag så kallad "medföljande" och försökte desperat sysselsätta mig med diverse distansstudier i statskunskap och jobb på Friskis & Svettis. Patetiskt. Men vi hade kul i den lilla svenskkolonin därnere och i den internationella bubblan av "Ex Pats".

1992
Oj, nu börjar det bli längesedan... Ett hysteriskt år, med en 1-åring och en 3-åring som krävde vår totala uppmärksamhet. Jobbade med pedagogisk utveckling i mitt egna lilla konsultföretag och reste land och rike runt och föreläste, skrev böcker och utredningar. Men varför skriver jag bara om vad jag gjorde och vad jag jobbade med? Hur mådde jag? Vad tänkte jag på? Minns bara svagt. Kommer ihåg att vi var rätt lyckliga med våra småbarn i vår billiga men trånga lägenhet och att vi delade lika på föräldraledigheten och jobbade så få timmar som möjligt per dag för att kunna vara med barnen så mycket som möjligt. Att driva eget företag är jobbigt, men ger samtidigt frihet att jobba hemifrån ibland, välja sina arbetstider, skriva på nätterna och så vidare. Pengar hade vi sällan, men ofta roligt. Minns också att den politiska debatten började intressera mig och att jag lackade ur allt mer på den borgerliga regeringen. Året efteråt gick jag för första gången i mitt liv med i ett politiskt parti, socialdemokraterna. Inte för att det var så kul, utan för att det kändes så viktigt.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om utmaning, deep edition, minnen, tillbakablick

På upptäcktsresa i bloggosfären

En annorlunda utmaning kommer från Calle Fridén som uppmanar mig att upptäcka nya bloggar genom att trycka fram dem slumpvis med hjälp av knappen "Nästa blogg" högst upp på min bloggsida. Det visar sig vara roligare än jag tror. Först hittar jag en kinesisk dam som vill skapa ett avtryck av sin existens här på jorden genom sin blogg, men där finns nästan bara fotografier på hennes man, barnen och barnbarnen. (Känner plötsligt behov av att kunna skriva på kinesiska :Berätta mer om dig SJÄLV, gumman!)
Sedan kommer jag till en tysk skidfantast som skryter om sina senaste skidupplevelser (Här klämmer vi puder! Så här borde man alltid ha det! Gäsp.) Hittar därefter en spansk arkitekturfreak Jag kan inte spanska, men av bilderna att döma är hon mycket intresserad av kyrkor, företrädesvis i tegel. Hon verkar ändå vara en toppenbekantskap jämfört med nästa bloggare; en religiös, amerikansk blondin vars stora passioner i livet verkar vara bröllop och "scrap booking" Det är en slags hysteriskt överdekorerat papperspyssel som verkar gå ut på att fästa så mycket pynt som möjligt på ett papper eller kort.. (Se bilden. Om jag var den brudens man skulle jag få dubbla mardrömmar om jag fick det där albumet i present. Först bilden och så krimskramset runt omkring, huva!)
Nästa blogg är fascinerande, om än inte särskilt matnyttig för mig, för den är en tipsblogg för rika latinamerikaner om var man bäst shoppar Jimmy Choos i Mexico, utövar work out i NY och dricker drinkar i Barcelona.
Nästa blogg Sins of blood ger mig inte heller så mycket, men det är ju alltid intressant att veta det finns17-åriga emos även i Brasilien.

En fascinerande upptäcktsfärd en söndagseftermiddag i februari.
Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om bloggosfären, upptäcktsfärd, bloggvärlden, upptäcka bloggar

Oförglömliga instörtande nybyggen

Just som jag trodde att jag smidigt glidit förbi alla Årets Listor, hittar jag den. Den ultimata listan.

Fredrik Strage har kommit på den avundsvärda lösningen till hur man får betalt för sitt YouTube-nördande. Medan han goofar runt där sätter han ihop en lista över sajtens 100 mest minnesvärda rockögonblick. Mycket är 90-tal och för nytt för att jag ska ha kommit till nostaligpunkten. Det kommer att dröja länge innan grunge får kultstämpel hos mig. Och Strages favvoband Inströrtande Nybyggen a k a Einstûrzende Neubauten, minns jag mest för att de på en konsert i Göteborg gjorde entré genom att bokstavligt talar borra sig genom en vägg, och så för att Per och Tina tyckte att detta var den mest romantiska date de varit på.

Men läs för all del här, eller följ YouTubiana-listans framväxt genom att prenumerera på den här.

Och känner ni för att ta ytterligare en trip down 90 centrury lane, så missa inte sajten Retrojunk!

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om Dagens Nyheter, Fredrik Strage, listor, listmani, 90-tal, Einstuzende neubauten