Det var en tänkvärd bok. En sådan där som man ska läsa när man har tid att tänka. Kanske är det därför så många läser lättlästa deckare nuförtiden? För att vi inte orkar ta in nåt som fastnar, bara sånt som glider smidigt genom våra stressade hjärnor och försvinner? Jag brukade läsa mycket sånt förr, när min hjärna var så proppfull med kommunala handlingar och protokoll att jag inte orkade mer.
Inget fel i det, men Fjärilseffekten fick mig att tänka på hur vi lever våra liv, och varför. En av huvudpersonerna, Andreas, är en vanlig pappa i karriären, som lever ett bra liv med sin fru och barnen i ett stort fint hus. Men så en vanlig dag på lunchrasten, råkar han ut för en traumatisk händelse som förändrar hela hans världsbild. Han får svårt att sova, börjar skolka från jobbet och går till slut in i en psykos. Men innan han glider in i dimman av konspirationsteorier och förföljelsemani, har han faktiskt en del riktigt vettiga tankar. Här är ett utdrag, som jag tror många kan känna igen sig i:
"Mina föräldrars samhällsengagemang gick inte i arv. Varför kan jag inte svara på. Jag vet bara att någonstans längs vägen smög sig uppfattningen på att det var bäst att jag satsade på mig själv. Because I'm worth it.
Andra fick väl ta ansvar för sina egna liv. Magnum - för god att dela.
Jag googlar mig genom nätterna för att förstå varför jag aldrig har ifrågasatt de idéer som styr mitt liv. Som ledd av ett kollektivt överjag har jag vetat vad jag bör eftersträva och jag minns mig inte ens ha gjort ett medvetet val. Tillsammans med alla andra har jag befunnit mig i en gigantisk tratt, där ingen undrat över vem som kontrollerar utgångshålet eller har ifrågasatt vart det egentligen leder.
För dig som bara nöjer dig med det bästa.
Jag vill veta vem som tog makten över mina behov. Vem som tog sig rätten att bestämma vad som innerst inne är viktigt.
Varför köpte Åsa och jag ett hus för nio miljoner trots att vi inte behöver bo så stort? Varför skulle det tvunget ligga i ett statusområde? Vad fick oss att bygga om kök och badrum trots att de gamla fungerade alldeles utmärkt? Varför spenderar Åsa och jag mer pengar nu när vi tjänar bättre och varför väljer vi att jobba så mycket när vi hela tiden säger oss längta efter semestern? Vi är alltid stressade. Ser det som en naturlig del av tillvaron, som något vi måste acceptera. Varför gör vi det? Vem har bestämt de reglerna? Vad får oss att tro att det är vår lott, att så har människan alltid levt? Någon lurar oss och tills nu har jag svalt hela betet. Genansen fyller mig när jag inser hur lätt jag låtit mig styras."
Andreas fastnar i sin paranoia och googlar vilt på olika konspirationsteorier på nätet, och även om jag förstås inte delar hans övertygelse om att det finns en global komplott som går ut på att hålla människor i schack genom att ge dem meningslös underhållning och få dem att konsumera mer och mer, så skrattar jag gott åt uttrycket "tittytainment". (Titt för ett mjölkgivande kvinnobröst och tainment för underhållning.)
"Han menade att om bara den stora massan fick tillräckligt med mat för att överleva kunde den hållas foglig genom bedövande underhållning. Om den engageras i meningslösa tv-program, dränks i styrda behovsdrömmar och blir serverad snuttifierad information förblir den okunnig om de stora sammanhangen. Det kritiska tänkandet uteblir. Ingen kommer protestera för ingen förstår vad man ska protestera emot. Folk kommer ha fullt upp med sitt eget och ingen kommer att organisera sig. Bingo!"
Jag tror förstås, som de flesta säkert gör, att det där gäller kanske andra, men inte mig. Jag är inte så lättlurad. Men så står jag där på IKEA en regnig dag, eftersom jag fått för mig att livet blir mycket bättre om jag bara fixar ny smart förvaring åt alla mina ägodelar.
Och som politiker går man också på det. Minns ni en tid då det pratades värderingar och vilken värld vi ville leva i? Nu liknar valmanifesten mer varuerbjudanden i ett reklamblad: Köp oss så får ni högst X elever i varje klass/X kronor i ingångslön för sjuksköterskorna/X nya studentbostäder.
Det finns dock saker som talar emot att vi blivit fångade i konsumism och egoism. Föreningslivet i Sverige är visserligen rejält på dekis, men lokala aktionsgrupper ökar, främst bland unga människor. Det sociala kittet finns där än, men i andra former. Jag tror att det är dags för politiker att våga prata om andra värden än de materiella.
I en parallellhandling i boken finns den högpresterande unga juristen Victoria, som får i hemläxa av sin terapeut att ägna helgen åt att tänka på hur förhållandet till föräldrarna påverkar hennes liv. Som den perfektionist hon är, bestämmer hon sig för att stänga av både datorn, mobilen och TV:n för att bättre kunna koncentrera sig på sin uppgift. Det slutar med att hon bara sitter i soffan och gråter, utan att riktigt veta varför.
På min sommarö är Internet litet svåråtkomligt, på grund av alla höga berg runtomkring. Det är opraktiskt då folk har svårt att få tag i en, men har fört det goda med sig att både små och stora barn plötsligt hittar tillbaka till lekar och sysselsättningar de inte ägnat sig åt på länge. För en stund sen stod en och skruvade isär en gammal utombordare, två försökte flyga drake och själv har jag rotat fram en garnpåse som legat och samlat damm för att kanske, om jag inte tappar tålamodet, virka en bikini. Men gammelmosters kladdkakerecept behövde jag Internet för att hitta:-) Som tur var lyckades jag koppla upp mig tillräckligt länge för att skriva av det från bloggen. På ett gammalt hederligt papper, som jag för säkerhets skull tejpat upp på insidan av skafferidörren.
Men akta er nu så att ni inte fastnar i odla dina egna kryddor/laga sous-vide-mat/stoppa korv-fällan, för då riskerar ni att bli ännu mer stressade. Sitt och glo ett tag istället, eller, om energin blir övermäktig, öppna en konservburk vita bönor i tomatsås och bjud in grannen på chili con carne.