Matlagningsmonster

Det smakar bränt och surt på samma gång. Det är bara att erkänna, det går inte att äta. Mina familjemedlemmar brukar även i vanliga fall - då jag pinat mig till att stanna kvar vid spisen under hela den kvart det tar att röra ihop en mjölig och fet pastarätt - tala om för mig att min mat är tämligen oätlig.

Vad ska de då göra nu, då jag försökt snickra samtidigt som jag lagat mat? Men vad fan, det lät ju så lätt, det där "Augusti är skördetid-receptet"... Och kvinnor kan ju, som bekant, så jag bestämde mig för att vara Mat-Tina och Ernst Kirschsteiger på samma gång, liksom.

Grytan puttrade så fint på spisen, så jag gick ut för att mäta litet takstolar och hämta några muttrar till bryggan.

Den fräscha grönsaksrätten, dignanade av skördetidens läckerheter, brände fast i kastrullen, och en lätt-creme fraiche med något utgånget datum hjälpte inte upp saken kan jag säga. En lukt av sur rök hängde som en dimma över hela stugan.

Jag bet ihop och hällde ut i vasken. Ajöss solmogna whatever. Nu steker jag upp några potatisplättar från IKEA. Oups, gotta go, det börjar lukta bränt!

Horisontella tankar

När jag satt och stirrade på den här affischen på väggen i vårt lunchrum nyss tänkte jag ”Tänk att de använde iPads redan på den tiden…” Det yttersta beviset på att man är teknikskadad:-)

Detta var ett inlägg för att testa om funktionen med att maila inlägg fungerar. Det gjorde den, även om layouten kanske inte blir den snyggaste. Det var bra det, för det här sättet kommer vara det enda för mig att uppdatera bloggen de närmaste två månaderna, när jag är tjänstledig från politiken för att pröva annat arbete, som det heter på byråkratspråk. Då kommer jag nämligen att vara jungman på en segelbåt som ska levereras från Indiska ocenanen till medelhavet. För att undvika de värsta piraterna ska vi segla runt hela Afrika och inte gå i land i så många hamnar, så nätåtkomsten blir minimal. Maila kan man göra, dock inte några bilder eller tunga filer, till och från adressen saba@amosconnect.com. Så några tankar från en vidare horisont ska jag väl kunna bidra med.

Sitter det i namnet?

När författaren Jonathan Franzen ska skriva sitter han i lägenheten med en dator utan internet, utan telefon och TV. Bra idé, det skulle jag också behöva. Som idag till exempel. Jag borde förbereda två debatter och en utbildning jag ska medverka i de närmaste dagarna. Men vad gör jag? Surfar runt på DN, läser om författaren Jonathan Franzen som synes, men hoppar snabbt till ett ämne som engagerar - uppenbarligen fler än mig - om vilka namn man döper sina barn till och varför. 82 personer har redan kommenterat artikeln, som slår fast att föräldrar lägger in mycket prestige och förhoppningar i namnvalet för sina telningar.
Vad mina tre söner heter och varför tänker jag lämna därhän, men själva ämnet är onekligen intressant. T o m intressantare än det faktum att AIK:s Firman Boys tagit över polisens roll och fått lugn på matcherna genom att småhuliganerna med repressalier. Kanske kan vara nåt för polishögskolan att överväga inför höstens antagningar? Det är hur som helst bara 10 kommentarer på den artikeln.

Hur många som är intresserade av artiklarna om Bin Ladin är oklart, eftersom DN där inte tillåter några kommentarer. Kanske säkrast, även om det även i det fallet tycks vara intressant med hans namn. Nätet svämmer just nu över av skämt om hans vegetarianbrorsa Sal Laden och hans senila farbror Var Fan Var Det Nu Jag Laden osv.

Men åter till bebisnamnen. Föräldrar tycks lägga stora förhoppningar i att just namnet på ungen ska leda till både prestigeyrken som VD, jurist eller nobelpristagare (Henry, William) och internationella artistkarriärer (Vilda, Lyon). Själv har jag en kompis som är speciallärare som bestämt hävdar att hennes stökungar påfallande ofta har liknande namn; varianter på Ronny/Conny/Dennis/Kevin/Liam och Jenny/Jennifer/Angelica/Nathalie/Emelie. Det där får väl tas som anekdotisk bevisning, hur det är med saken i ett mer statistiskt säkerställt perspektiv vet jag inte. Men en spaning som jag själv har är att namnvalen skiljer sig mellan olika stadsdelar och förorter i Stockholms län, där jag själv bor.

På den tiden jag gick på många barnkalas på söder och i vasastan hette varenda unge Vilda, Vilma eller Ronja om de var tjejer, och

De tätaste AD-träskmänniskorna från Bromma klädde ner sina barn i urblekta brunorangerandiga frotteoveraller från 70-talet bara för att "de såg så ynkliga och söta ut i dem". Jag råkade visa äldste sonen ett kort när han står i en rödrosa sparkdräkt och han hävdar bestämt att detta kommer kräva dyr terapi för att komma över, men det var ingenting jämfört med Alvar och Einars dresscode...

Jag vet en gång när jag såg en mamma med dotter och pudel i parken som ropade på "Olivia" och "Nicolina". Jag trodde det var barnet som hette det förstnämnda och hunden det sista, men det var tvärtom. Tindra är ett annat sådant exempel, som måste härröra från mammans barndomsdröm om en ponny.

Nåt som kommer stort verkar vara trashiga namn, som hillbillynamnen från den amerikanska södern. Huu för Sue Ellen, RoxyLynn och Melissa.

Ja herregud, vilka accessoarer barn är. Antingen stoppar man ner sin Tage eller Algot i en sjabbig manchestervagn från 80-talet. Det är ungefär som med anti-homestylingtrenden, där bostadsannonserna nu ska visa obäddade sängar och smuliga köksbord. Kolla, jag bryr mig så jävla litet att jag har pissfläckar på lakanen och döper mitt barn till Kjell-Lennart. Eller så satsar man rätt och slätt på att signalera pengar genom att rulla runt Ingrid, Märta, Nils eller Douglas i en Urban Jungle eller Buggaboo Bee eller vad tusan de heter. De Riktigt Gamla Familjerna har namnfrågan klar sedan generationer; man ärver far- och morföräldragenerationens namn, punkt slut. Carl, Gustaf, Erik, Charlotte, Elisabeth och Louise har dugit åt släkten i hundratals år, så varför inte nu?

Set i det ljuset är det förståeligt att man som Johans-son och Anders-son söker sig över atlanten för namninspiration.

Carl, Wilhelm och Ebba?





Typiska Neo och Myrta?











Tiffany, Kevin och Deztinie? Nä, skulle inte tro det.










Men ska man verkligen hitta ett namn som är gångbart "over there" är det faktiskt en bättre idé att välja vanliga "svenska" namn som Emma, Mikael, Sofia, Alexander, eller Jakob. De toppade nämligen amerikanska poppislistan 2009.

Och alldeles bortsett från diskussionen om föräldrarnas framtidsdrömmar för sina barn, vad som är "white trash", "Söderhip" eller "fiina" namn, så kan man väl konstatera att det kan bli svårt att som vuxen hantera namn som Alfons eller Tingeling, även om de var gulliga när man var en meter kortare. Och det att det kan finnas en praktisk aspekt i att inte konstra till stavningen så mycket at det unika blir ett vardagshinder, som i fallet med Melizzah, Caithlyn, Tyffanie eller Jespher.

Och det är nog inte själva namnet Guran som bidrar till att peppa sonen att bli biolog, utan mer resorna i djungeln.

Själv har jag gått den långa vägen från att heta Johanna i en tid då bara 90-åriga gummor hette det och folk beklagande klappade mig på kinden när mamma sa vad jag hette (såvida de inte frågade om jag kunde vissla), till en härligt normaliserad tillvaro då namnet ett tag låg tvåa på vanligaste-flicknamns-listan. Härligt, ungeför som när bruden med tandställningen i high schoolfilmerna kommer till skoldansen och helt plötsligt är snygg bara för att hon bytt kläder och släppt ut råttsvansarna.

Vanligaste namnen idag är Julia och Alexander, men vad blir nästa generation modenamn? Iphonia och Gogel kanske? Nej, sluta nu Johanna Elisabeth, och sätt igång och jobba!

SvD om originaliteten som syfte och om trendkänsllighet. Läs även andra bloggares åsikter om babynamn, döpa barn, föräldrar, namnval, vanligaste namnen på barn, döpa babyn, döpa sinabarn till ovanliga namn, WT namn, white trash namn, överklassnamn, södernamn, namnval, undvika arbete, skjuta upp arbetet, deadline, fly från arbete, blogga istället för att jobba, homestyling, antihomestyling, den nya homestylingtrenden, hipster kids, huliganer, firman boys, fotboll och annat intressant

Seg som i kladdkaka

Plötsligt slår sötsuget till, sådär som det bara kan göra när närmsta kiosk ligger en mil bort. Nautisk mil dessutom.
- Kladdkaka! Vi gör kladdkaka!
Problemet är bara att Receptet är i stan och det är bara det som duger.
- Äh, säger Oinvigd, det är väl bara att kolla på nätet, där finns ju tusentals recept?

Mmm, skeptiskt söker jag på "seg kladdkaka" och hittar massor av recept som utlovar en verkligt seg och god kaka.

Men de vet liksom inte vad de talar om, det ser jag direkt på ingredienserna och sammansättningen. Jag snackar om SEG som...som...som... en lektion i musikhistoria inomhus i maj. Den ska vara så seg att - om man har den i ugnen bara litet för länge, vilket man lätt har - får hjälpa kniven på traven med en hammare för att skär upp den. Att kalla internetrecepten jag hittar "sega", är som när mormor pratade om sin vilda ungdom; inte riktigt trovärdigt liksom. Jag testar att göra den kaka som i mest entusiastiska ordalag utlovar seghet, men den blir totalmesig, som ett av kyrkans så kallade tonårsdiscon.

För att aldrig mer försmäkta utan kladdkaka på ön, kommer här därför Receptet, the one and only, det vi knäckte plomber på under gymnasietiden eller tidigt 80-tal, det gammelmoster trodde var nåt fel på och höll på att slänga, tills någon mödosamt tog en tugga av den "misslyckade" kakan och succén upptäcktes:

VÄLDIGT seg kladdkaka
2 ägg
3 dl socker
4 msk kakao
1 tsk nescafé
1,5 tsk vaniljsocker
1 1/4 dl smält smör (100 g)
1,5 dl vetemjöl

Vispa ägg och socker pösigt.
RÖR i övriga ingredienser.
Grädda i 35-45 min i 175° ugn (tills den släpper från kanten, men glöm den gärna inne litet för länge, då blir den ännu segare:-)

Smöra och bröa formen ordentligt innan du häller i smeten, den blir så svår att diska annars ha ha!

Så, skit ner er alla kladdkakor som i hemlighet leker vanliga lyxiga chokladkakor, med iriven kvalitetschoklad, farinsocker, sirap, bakpulver, "cocostosca" och annat fanstyg - detta är kladdkakan som kanske inte gör sig på bild, men är seg på riktigt!

Läs även andra bloggares åsikter om kladdkaka, seg kladdkaka, världens segaste kladdkaka, äkta seg kladdkaka och annat intressant

Kökets MacGyver, det är jag det

Så här ett tag efter valet börjar jag höra mina egna tankar igen. De säger:
- Barnen får skörbjugg snart av all Sibyllamat. De måste få Hemlagad Mat.

Så jag köper mat. Fel, jag tvingar den av mosbrickor och Coca Cola stinna 16-åringen till affären med mitt ICA-kort.

Falukorv i ugn, tänker jag, inspirerad av 70-talsretrotrenden. Jag tänker stompa mitt eget potatismos också. Ingen mer kiosklagad mosbricka här inte! Jag känner mig nästan som de hippa hemmafruarna som pakar rosa muffins med sockersilverkulor ovanpå.

Hm, undrar om det inte står en burk med silverkulor i skafferiet, från nåt barnkalas som ballade ur före glassbombsfinalen. Man kanske kan hälla några silverkulor ovanpå potatismoset?

Okej, ska bara stompa det först, med en sådan där...stompgrej...? Shit, i vilken skilsmässa försvann den? Men kökets MacGyver förtvivlar inte. Man har ju en ...äggskivare!!
- Titta och lär barn, jag borde fan få Tinapriset, eller nåt. Potatisen sprutar yvigt runt köket, men det är inget problem, det är bara skalen som fastnar och täpper till litet. (Man kanske skulle skalat potatisen först?)
Jaja, nu är det iallafall MAAAAT vrålar jag.

Tonåringarna lämnar hasande sina datorer, tittar skeptiskt på den brända falukorven och potatismoset och frågar:
- Vad är det för klumpar i moset?
- Potatis, svarar jag.
- Uääh, vad äckligt!

Imorgon ska jag på rockkonsert. Då får Sibylla ta över matlagningen igen.

Läs även andra bloggares åsikter om matlagning, MacGyver, hemlagad mat, slow food, potatismos, hemlagat mos, kiosklagat mos, Mat-Tina, Sibylla, snabbmat, tonåringar, familjeliv, valrörelse, stres, tidspusslet, rockonsert, Kafkas Fever och annat intressant

Farlig midsommar

Det är inte bara mumintrollen som har anledning att frukta midsommaren. Här i södra skärgården är det dock inte teaterspöken, argsinta hemuler eller självlysande parkvakter som hotar utan VILDSVIN !!!
Jo, det är sant. Tre vildsvin har simmat ända från fastlandet och härjar nu på öarna. När alla potatisland är uppkäkade drar de likt ett rusigt rövarband vidare till nästa ö. Fruktan håller nu sommaridyllen i ett järngrepp och gubbarna i jaktlaget ligger skjutberedda dygnet runt. Sommargästerna tipsar varandra om var svinen siktats senast, och skvallret ökar hela tiden på storleken på grisarna. Senaste uppgiften jag hörde var att längden på en av dem uppskattats till 175 cm.Istället för att gå över ön i nattmörkret efter någon av öns frekventa grannfester , körs nu gästerna i båt från den ena bryggan till den andra. Vildsvin kan ju vara rätt... vildsinta, och möter man ett på en smal stig kan de lätt få för sig att gå till anfall. Skulle man ändå bli tvungen att företa en promenad över ön, kan man till exempel utrusta sig med The Pig Stick, som vår engelskättade grannen döpt den till. Känner man sig en aning löjlig när man svajar hem i nattmörkret med den i högsta hugg? Ja. Känner man sig litet tryggare också? Ja!Kan man i och med detta känna sig säker på denna lilla ö, två km lång, med c:a 100 invånare, inga turistattraktioner över huvudtaget, noll affärer eller kiosker och total avsaknad av vägar och motorfordon? Där alla hälsar på alla och ingen låser dörren på kvällen?Nej, naturligtvis råkade jag ut för en överförfriskad man, som sent på midsommardagens kväll klev rakt in i vårt hus med en ölburk i ena handen och en stor hund i den andra, på jakt efter "sin flickvän". Trots att jag försäkrade att någon sådan inte fanns här, och att jag definitivt inte var denna flickvän, och nej, jag välkomnade inte besök kl 22 på kvällen, var han ändå högst ovillig att lämna dörröppningen.

Innan jag hann överväga om jag möjligen behövde greppa "The Pig Stick", hann han dock lomma iväg. Puh, i såna lägen är man inte så kaxig, ensam hemma förutom två mycket små och mycket rädda katter. Kanske är vildsvin ändå att föredra framför fylle-dito?

Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, farlig midsommar, lantlivet, livet på landet, sommar, vildsvin, fyllesvin och annat intressant

Tokglad eller Waiting around to die?

Freaky friday, Leisure Friday, Fisa-i-soffan-fredag, kärt barn har många namn. Hur är din fredag?

Mitt sätt att avgöra det på är att notera hur jag ser på folk omkring mig. Är människorna som går omkring i Solna Centrum fula, feta och elaka mot sina barn; ja då har jag en riktigt dålig dag. Då gillar jag Townes van Zandt´s Waiting Around To Die:

Ser personerna runt omkring mig däremot hyggliga, vackra och nykära ut, jag då har jag en sådan där dag då jag kan uträtta storverk. Jag hoppas det är sådan dag idag, det är litet för tidigt att avgöra än, klockan är bara halv sju på morgonen.

Men det känns lovande, som vårens väg upp genom permalagren av snö kan besegra det mesta.

Jag har ingen aning om var det kommer ifrån men våren har verkligen slagit mig med häpnad den här gången. Som om man trodde det var kört. Förlorat. Som om vi faktiskt bara gick och väntade på att dö. Men på något konstigt sätt så mår jag bra där jag halkar, glider omkring på Solnas puckelpist till trottoar. Vinden är iskall och det är kallt, skitigt, snösmutsigt och så mycket PM10-partiklar i luften att Gauloises ter sig som ett hälsoalternativ.

Just där och just då, tar tankarna hoppsa-steg inuti huvudet längs en lista över saker som gör mig tokglad.

Systrarna Voltaires snuskigt dyra och syndigt goda lakrits.

Ray LaMontagne´s röst i Jolene

Tankar på ljuset, floden och cypresserna i Florens.

Middagen ikväll för att fira det nya stora bordet och att jag glömt att jag fortfarande inte har några stolar men att det inte gör nånting, det ordnar sig ändå på något sätt.

Bränna alla stålar på ett par lädertights från Helmut Lang

En immigt kall syrlig veteöl.

Mina angorastrumpor i alla färger. Tack, ni räddade mig denna vinter.

Snus och täcke och brasa och bok och en oändlig söndag.

Balenciagas Harness Platform Boots, trots att jag aldrig kommer att få tag i ett par.

Tanken på de stora fina pojkarna som inte alls kommer att knarka ihjäl sig där nere i Indien.

Den oerhörda kärleken. Livet.

Känslan sitter i länge...

Vad gör dig tokglad?

Läs även andra bloggares åsikter om livet, kärleken, döden, musiken, lyckan, våren, snön, vädret, optimism, tokglad, country, vemod, Balenciaga harness boots, Olsen sisters, Helmut Lang, läder, leggings, veteöl, Ray LaMOntagne, Jolene, Townes van Zandt, angorastrumpor och annat intressant

Vi som aldrig drog halsbloss

Om hur ett försök till en kväll i dekadensens tecken fullständigt urartade. Och om hur detta fick mig att äntligen nå målet för min personliga utveckling.

Helgen började så bra. Efter flera veckor med varenda kväll uppbokad, skulle den här helgen vara helt tom, fri från aktiviteter. Asketiskt upphöjd skulle jag strosa omkring och tänka djupa och renande tankar. Mitt hem, min borg skulle vara som ett retreat i ett indiskt tempel. Det gick alldeles utmärkt. I knappt 24 timmar.

Sedan, utan att jag riktigt kan peka ut vem som var skyldig, hade jag och Rave-Arne plötsligt gjort upp planer för en dekadent kväll i kaloriernas och Hollywoods tecken hemma hos honom i Hagalund. Och vi kom igång riktigt bra. Bordet dignade av Ben & Jerry-glass i olika smaker, påskskum, nötter, frukt, kaffe och till råga på allt en stor flaska svindyr rom.

Rave-Arne, som var gräsänkling och litet gnällig, hävdade att det inte var mer än rätt att vi drack upp pojkvännens sprit och sedan gick ut på Sidetrack och dansade hela natten. Min invändning om att ravande på bögklubbar absolut inte ingick i mitt nya liv av ensamhet och meditation, drunknade i en rå skrattsalva, och jag blev tillsagd att sluta larva mig och dricka upp. Hej å hå,

och en flaska med rom!

Vi tog oss an uppgiften med stor entusiasm, skålade, pratade om sprit och festande så där som svenskar gör ni vet, nujävlarskahärdrickasochhasroligt. För att komma i stämning letade vi dekadenta ungdomsminnen att bräcka varandra med.

- Kommer du ihåg när man drack Kir?

- Fyfan, det såg ut som blod när folk spydde!

Men det som tedde sig så häftigt och färgstarkt för 25 år sedan har fått samma sorgliga framtoning som gamla Instamatic-kort. Ni vet, dem från språkresan till Englands sydkust efter nian, på den otroligt snygga killen i parallellklassen i Vasalundsgymnasiet, på gänget på verandafesten på sommarstället. När bilderna idag trillar ur fotoalbumet med sitt dåliga klister plockar man upp dem från golvet och försöker kisande urskilja magin i de urblekta och suddiga figurerna.

Och det är väl här nånstans kvällen spårar ur. Vi inser att vi nog aldrig var och aldrig kommer att bli några rockstjärnor. Hur mycket vi än brer på och förgyller gamla minnen kommer Sibyllakiosken i Sundsvall aldrig kunna mäta sig med The Factory och även om Hagafesten var som en psykedelisk dröm för en 17-åring, så var den ju inget Woodstock direkt. Ja, om vi är amatörer som suputer så kvalar vi inte ens in i korpserien som knarkare. Jämför man vår samlade knarkerfarenhet så ter sig till och med Bill Clinton avancerad i jämförelse.

Oj, vad mycket munspel och litet verkstad det var! Det är nog så man skiljer agnarna från vetet, enas vi om. De riktigt dekadenta snackar inte bara om det, de gör det. Och sedan dör de. Vid typ 27.

Snart står romflaskan bortglömd på bordet och vi trängs istället framför datorn och letar YouTube-klipp på de riktiga proffsen, rockstjärnorna, dem det gått snett för, de som dog unga, de som gjort bort sig, trillat av scenen, uppträtt höga som julgranar. En spellista tar form, det är ömsom roligt och ömsom väldigt, väldigt tragiskt

Till den första kategorin hör definitivt Kentas klassiker i Melodifestivalen 1980 när han i en "Try It You´ll Like It-69"-tröja sjunger världens kortaste låt, hälsar till faster i Eslöv och sedan fullständigtdräper en för dagen korrekt och vattenkammad Bengt Bedrup:

Bedrup:- Har inte du levt ett rätt hårt liv?
Kenta: - Tja... jag frågar dig, har inte du levt hårdare än mig??

Kenta dog ju alldeles för tidigt, men killen i det här klassiska klippet; Shane McGowan i The Pogues måste på något vis ha konserverats i sprit och lever mot alla odds. Han har t o m skaffat nya tänder.

Till den tragiska kategorin hör väl i princip resten av artisterna på listan. För tydlighetens skull får jag väl tillägga att Carola bara finns med som bonusklipp där hon är naturhög - på Gud.

Snart är klockan midnatt och vi enas om att det där klubbesöket nog kan vänta till en annan gång. Och så gör vi vad Jimi, Nico, Andy, Janis, Amy eller Noel aldrig skulle få för sig att göra; plockar undan glasen och den fortfarande till trefjärdedelar fulla romflaskan, diskar, går hem, borstar tänderna och går och lägger oss.

Och sedan sover jag till klockan nio på morgonen, vilket alla som följt tidigare inlägg är ett fenomenalt rekord av Sleepless in Solna. Så, sensmoralen blir: Försök ha tråkigt och gå ner i varv, så tröttnar du och försöker festa istället, inser att det är meningslöst, ger upp och går hem och sover gott!!!!

Här är hela listan som vi gjorde. Alla låtarna syns om du klickar på ram-symbolen som sitter bredvid start/stopp-knappen i nederkanten av Alice-videon. Kom gärna med tips på fler låtar, roliga eller avskräckande, under "Kommentarer" här under!

Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, ungdomars alkoholvanor, droger, artister som dött unga, klubb 27, Janis Joplin, Jim Morrison, Jefferson Airplane, Curt Cobain, Jimi Hendrix, Nico, knark, sista gången på scen, religiös fanatsim, lördagskväll, Ben & jerrys glass, påskskum, rom, fylla, sömnsvårigehter, sömnlöshet, Solna, Hagalund, bögklubb, nostalgi, ungdomsminnen, YouTube klipp, Alice i underlandet, the white rabbit och annat intressant

Skicka hit en tidsstudieman, fort!

Hur kan man jobba i 11 timmar utan att få nånting gjort? tänker jag när jag går hem i mörkret och regnet.

Jag hade ju en lista, som jag stigit upp och skrivit när jag vaknade i vargtimmen, på 14 viktiga saker jag behövde uträtta idag. Den listan hann jag inte titta på förrän dagen var nästan slut, och då vara bara två av punkterna fixade. Hur ineffektiv får man bli? Jag har inte uträttat ett skit, bara pratat i telefon och åtgärdat akutgrejor hela dan. Det är som om man tror att omgivningen ska försvinna och att dagen ska inordna sig efter min att-göra-lista. Men så är det ju inte. Folk vill prata med en, man får nya tankar och idéer, vilket kanske leder till att man faktiskt gör nåt viktigare än sakerna på den där listan.

Numera har jag lärt mig att göra en lista på vad jag faktiskt gjort och lärt mig under dagen. Bara en tankelista inuti mitt eget huvud, som jag gör innan jag somnar på kvällen. Livet går inte att kontrollera. Jag trodde länge det, till exempel när barnen var små. Första barnet gick finfint, andra barnet ställde allt på ända. Jag försökte skärpa mig, bli effektivare, göra upp rutiner och skriva listor. När tredje barnet kom sprang jag ännu fortare, intalade mig att jag skulle bli supermorsan. Bästa barnkalasen, alltid extrakläder på dagishyllan, tygblöjor förstås, alltid en trasa i handen för att torka bort honungen från skåphandtaget. Resultatet blev en omänsklig maskin som aldrig kunde sitta stilla, som aldrig var riktigt närvarande för hon var redan på nästa punkt på dagordningen, som tänkte på middagen medan den lille sonen berättade om sin teckning, som kände sig som en bluff. Den duktiga flickan kände sig inte alls duktig, utan hade mest lust att skrika nåt fult.


Hur det gick? Åt helvete såklart.


Numera skiter jag i att förbereda mig så minutiöst för möten jag ska leda, köper så mycket hämtmat så att det kunde försörja en hel krögare med familj, vinkar åt tvätthögen -Vi ses i helgen! och torkar bara kökshandtagen när det är så mycket kladd på dem att jag fastnar.

Ha, ha, nej, nu måste jag sluta, för jag har en lista på 16 punkter som ska klaras av idag, nånstans mellan de sex möten som är inplanerade mellan 09.30 och 21.00.

Nej förresten, 17 punkter, får inte glömma att ringa den där effektivitetskonsulten jag läste om.

Läs även andra bloggares åsikter om familjeliv, mamma, stress, tidspress, småbarnsföräldrar, tidsstudieman, effektiv, jämställdhet, småbarnsår, att göra lista och annat intressant

Lat elak idiot

Inte nog med att jag varit sjuk i nästan en vecka, jag är en elak och okunnig jävel också.

Jag vaknar kl 04.15 med den där känslan av att veckan redan börjat, ni vet. Gör listor i huvudet, memorerar vilka jag måste ringa direkt på morgonen, prövar formuleringar på det jag ska skriva. Det hela blir inte bättre av att jag slösade bort fyra dagar förra veckan i sjuksängen.

Till slut somnar jag om och när väckarklockan ringer känns det som ett skämt. På radion pratar de om Laila Bagge. Hon är i studion hos Radio Stockholm och svarar på frågor, vilka som helst, hon är som en öppen bok säger hon. - Ring in och fråga allt du vill veta om Laila Bagge, säger programledaren. Jag frustar till. Tänk om jag skulle ringa in och fråga det jag egentligen undrar: - Vem är Laila Bagge?

Det är inget skämt, jag vet verkligen inte. Det enda jag vet är att hon tydligen visat rumpan i TV, för det har jag sett på löpsedlarna. Blir tvungen att googla för att ta reda på att hon är med i Idol och Let´s dance. Har jag helt tappat greppet om verkligheten? Sedan kommer jag på vad det beror på. Barnen har blivit för stora för att se de där programmen. Småbarnsföräldrar är klart mer allmänbildade.

Eftersom jag ändå är på ett sluttande plan passar jag på att mäta hur elak jag är. Genom att mäta sitt ansikte kan man få reda på hur aggressiv läggning man har. Mina mått överstiger samtliga exempel i artikeln. Mikael Persbrandt med sina 16,85 cm kan till exempel slänga sig i väggen jämfört med mig. Jag har 19 cm i adderat mått mellan överläppen och rynkan i pannan och mellan kinderna. Snacka om potentiell våldsverkare.

Den här veckan börjar bra.

Läs även andra bloggares åsikter om Laila Bagge, Mikael Persbrandt, Let´s dance, Idol, måndagmorgon, tonåringar, småbarnsföräldrar, vargtimmen, sömnlöshet, influensa, stress, prestationsångest och annat intressant

Barbie och jag

Jag är inget troget fan som Mona Sahlin, jag hade ingen Barbieklubb. Men jag hade ett par dockor med rakt utstående tuttar i storlek DD och fötter i storlek 33. Det bekymrade mig inte nämnvärt vad jag kan erinra mig. Jag fick ingen skönhetsneuros eller så. Jag stack frodigt nålar i öronen på Barbie och Midge, tatuerade dem med kladdig blå bläckpenna och klippte av morfars slipsar och gjorde aftonklänningar till dem av.

Ändå blir jag glad av att se att Barbie, som hunnit fylla 50 år, nu fått mer mänskliga proportioner. Hennes byst har krympt, midjan breddats och fötterna förstorats. Men eftersom mina tuttar med all säkerhet krympt ännu mer, min midja döljts i ett trebarnshull och mina fötter trampats ut från storlek 36 till 38 under samma tid, är hon fortfarande ljusår från mina egna proportioner. Det stör mig lika litet nu som då.

Läs även andra bloggares åsikter om Barbie, skönhetsideal, smal midja, små fötter, DD-kupa, stora tuttar och annat intressant

En senior-Barbie - kanske vore nåt för 40-talistgenerationen?

Vem har egentligen rätt? Kvinnorna!

Nu är inte detta något feministiskt inlägg, utan helt enkelt ett konstaterande. Kvinnorna fick rätt mot Försäkringskassan. Man KAN vara både sjuk och gravid samtidigt. Hör och häpna !
Fast än är väl inte sista ordet sagt, Försäkringskassan kommer med all säkerhet att överklaga för att få till stånd ett prejudikat.

Även i övrigt verkar det som vanligt finnas skilda åsikter om det mesta. Vaccinera sig eller inte? Person 1: - Av solidaritet väljer jag att inte gå och vaccinera mig, när det nu är sån brist på vaccin måste man ju se till att riskgrupperna får sitt först.
Person 2: - Jaha, ja, jag känner mig frisk och stark, men jag går och vaccinerar mig för att vara solidarisk och minska smittspridningen till barn och gamla.
Vem är mest solidarisk? Jag skriver detta från sjuksängen, så för mig kanske det inte behöver bli en issue överhuvudtaget. Möjligen är det influensan. Har ont i nacken, halsen, hostar litet men är inte direkt snuvig. Svårt att säga...? Kan det vara den lillakrabaten på bilden ovan som är ute i mina luftvägar och simmar?

Och så var det detta med arbetslösheten. Vem i hela världen kan man lita på, sjöng Hoola Bandoola Band på 70-talet, och orden känns högaktuella när man hör Maud Olofssons påståenden om att “sysselsättningen idag är högre än när Allians för Sverige tillträdde” och att det är “ett resultat av det förbättrade företagsklimatet.”
Detta har hon skrivit i Dagens Industri den 2/11, men eftersom denna i övrigt rekorderliga skrift vägrar lägga ut sina artiklar på nätet kan jag inte kolla orden själv. En bland flera som kommenterat Maud Olofssons påståenden är riksdagsmannen Thomas Eneroth, som jag känner som en ärlig och korrekt människa. Han kontrar med de numera välkända siffrorna från riksdagens egen utredningstjänst RUT, som visar att 70 000 fler svenskar än 2006 nu lever i det "utanförskap" som den moderatledda alliansen själva definierat.

Till detta kan läggas det gamla pålitliga SCB Enligt deras offentliga statistik har sysselsättningen sjunkit med två procentenheter sedan september 2006. Dessutom har arbetslösheten ökat med 114 200 personer sedan samma tidpunkt, den tidpunkt då Maud Olofsson tillträdde sin post som näringsminister.

Häpp! Nu ska jag gå till sängs med Vince Vaughn.

Andra media på detta: Monica Green, Röda berget, Johan Westerholm, Peter Andersson och Alliansfritt Sverige.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, sininfluensa, influensasymptom, Försäkringskassan, gravid, sjukskriva gravida, sjukpenning till gravida, vem kan man lita på, Hoola Bandoola, Thomas Eneroth, Maud Olofsson, Vince Vaughn, solidaritet, arbetslöäshtesstatistik, utanförskapet, sysselsättning, jobb, jobbpolitik, socialdemokraterna, regeringenoch annat intressant

Tänk om alla fick spela på toppen av sin förmåga

Nu är det snart slut på fotbollssäsongen, till någras sorg och andras glädje. - Äntligen dags för hockeyn! utbrister de. Jag är mer neutral, har varit både hockeymorsa och fotbollsmorsa. Möjligen var fotbollen aningen bättre ur föräldrasynpunkt. Det var billigare och man frös aningen mindre.

Men i båda sporterna fanns föräldramonstren. De där patetiska typerna som så gärna hade velat vara på plan själva, men i brist på tränar- och spelartröja oupphörligt stod och skrek till sina barn: - Ameeeen kom igennurå Kalle, haru MÄNNS eller? Det hjälpte inte att jag stod och gav dem bruna blickar med armarna i kors och demonstrativt kramade mina barn och bara kommenterade att de verkade ha roligt. Föräldramonstren, eller jag ska kanske säga farsamonstren, var i en helt annan värld. - Kalle för HELVETE, rör påre nura!

Som tur var såg jag det aldrig gå så här långt:
En knattematch urartar, varpå en pappa rusar in på isen och slår ner en 8-åring.

Ordet Power Play fick just en ny och djupare innebörd...

Men för det mesta var det lugna puckar, och ibland var det helt magiskt fin stämning. Speciellt i AIK´s P89:or. Jag medverkade för ett par år sedan i en bok, Betydelsefulla möten i idrotten, med min historia om det laget och dess tränare. Här är ett utdrag, lätt redigerat, men köp boken som innehåller så mycket mer:

Matchen stod och vägde. Det var inte många minuter kvar. Varje passning, varje dragning, varje beslut kunde vara avgörande för utgången. Då kunde inte en av alla dessa fotbollspappor som stod bredvid hålla sig stilla längre. Han närmade sig pojklagets tränare och bad att få tala med honom. Fotbollspappan ansåg att tränaren borde toppa laget i slutminuterna, innan det var för sent.

Tränaren svarade på sin lugna milda tornedalsdialekt:

- Vårt lag är alltid toppat. Alla spelar på toppen av sin förmåga.

Underbart. Vad jag jublade!

Jag var egentligen väldigt tveksam till att låta honom spela i AIK. Jag hade hört allt det där om för tidig elitsatsning och sånt. Och från början var det ju lite så. De fick en tränare som gärna toppade laget och favoriserade sin egen duktiga son. Det var många passningar som skulle slås till honom. Det var lite som låten ”Långa bollar på Bengt”.
Men nästa tränarduo hade en skön idrottsfilosofi. De lät alla spela mycket och var noga med hur spelarna behandlade varandra. De fick lära sig att bara skrika positiva saker till varandra och att alltid stötta varandra. Till och med vi föräldrar fick lära oss hur vi skulle bete oss. Vi skulle till exempel aldrig fråga barnen ”hur gick det” efter en match, utan istället skulle vi fråga ”hade ni kul”. Och det behövdes verkligen.

Men när P89:orna blev 11-12 år splittrades laget delvis. Nya förmågor värvades från olika delar av Stockholm. Det var stora talanger som klubben hade förhoppningar på. Ett A- och ett B-lag skapades och de flesta i sonens gäng hamnade i det förväntat sämre laget.

De gamla tränarna försvann i samma veva, men det de hade lärt killarna hade de nytta av. De var samspelta och bra på att kämpa och tog hand om varandra. De hade kul. De fortsatte prata med varandra och om någon trillade och slog sig så var de andra spelarna alltid framme och kollade hur det gick. Och de vann faktiskt mycket mer än det där andra, bättre laget gjorde!

Alltför många tränare och klubbstyrelser stirrar sig blinda på tidiga elitsatsningar och på de spelare som råkar vara bra just när de är tolv år. Våra AIK-tränare i pojklaget var ett undantag. Lugnt och metodiskt, ja nästan i tysthet, bevisade de att det motsatta tänkandet egentligen var bättre. Att allt är möjligt om barnen lär sig att kämpa, både för sig själva och för varandra. Och om alla bara får chansen att spela på toppen av sin förmåga.

Jag skulle önska att alla barn fick chansen att spela på toppen av sin förmåga, jämt, inte bara i idrotten. Och att alla fick lära sig det AIK-tränarna lärde 89:ornas pojklag; att tro på sig själva och kämpa, både enskilt och för varandra, laget.

Låter det här likt en samhällsidé som jag sympatiserar med, den socialdemokratiska, så är det nog ingen slump.

Läs även andra bloggares åsikter om idrott, ishockey, fotboll, Solna, AIK, tränare, betydelsefulla möten, fotbollstränare, elit kontra bredd, elitsatsning, breddsatsning, våra bästa stämningars längtan och annat intressant

Kan inte eller vill inte?

Om vägen till mannens hjärta gick via magen hade jag fortfarande varit okysst, skriver Lillstrumpa. Jag känner igen mig starkt i detta, så tur att det gamla ordspråket inte stämmer!

Men det är onekligen praktiskt att vara så kass på matlagning att alla i familjen (samtliga av manskön) skriker Neeej, kom inte hit! när man närmar sig spisen.

Eller, nu ljuger jag faktiskt litet. Jag KAN faktiskt laga mat, men efter 20 års familjeliv tycker jag bara att det är så förbannat repetitivt och tråkigt, så jag VILL inte. Och ni vet hur det är med saker man tycker är tråkiga; man gör dem inte så helhjärtat. Därav tjuten om att hålla mig borta från spisen.

Fast igår fick jag faktiskt permission från soffan och fick komma fram till köksbänken och svänga ihop en potatisgratäng. Det var väl för att ingen av de tre hanarna hade gjort en sådan förut. När de såg hur lätt det var blev de alldeles lyckliga. Det blev jag med. Nu slipper jag även det momentet i fortsättningen.

Men den är verkligen lätt, potatisgratängen*. Annars hade jag aldrig gjort den. Mat måste gå snabbt och enkelt att göra, det är en reflex som sitter i efter tre barn och heltidsjobb. Men en fransman som jag skulle bjuda på middag en gång i ett annat liv, fick ett uttryck av fasa i ansiktet när han såg hur enkelt jag svängde ihop den. Enligt honom var det inte en riktig middag om man inte hade svettats i köket i minst två-tre timmar. Fast fasan försvann när han smakade. Det smakade naturligtvis likadant med maskinskivad potatis och lök som med mammas handhackade.

* skiva en massa potatis, lök och vitlök i köksmaskinen, ös ner i en form tillsammans med grädde och salt o peppar, ställ in ugnen 40 min. Klart. (vill man göra sig till kan man smula i en buljongtärning också.)

Läs även andra bloggares åsikter om familjelivets kaos, vägen till mannens hjärta, rymma från spisen, matlagning, recept, middag, potatisgratäng, fransmän och annat intressant

Ge mig en extra hjärna!

Flickor i högstadiet är redan utbrända och ett företag erbjuder reservhjärna om den du har inte räcker till.

En genomsnittlig tjänsteman måste klara att skifta fokus var tredje minut, läser jag i DN. Medan jag funderar på vilka klockor i huset som fortfarande inte är omställda till sommartid, lagar frukost och memorerar att den turkiska yoghurten är slut.

En hel affärsrörelse har vuxit upp, byggd på människors behov av kontroll, effektivitet och produktivitet. GTD, Getting Things Done, heter den. Nu senast är det ett datorprogram som genom att lagra information via talstyrning, sms, foton av dina kom-ihåg-listor lovar att bli den extrahjärna du så väl behöver.

Men behöver vi mer hjärna? Minnesforskarna är inte imponerade. Snarare än att samla på oss ännu mer information borde vi istället lära oss att prioritera.

Härmed prioriterar jag bort att läsa om stress. Det är så stressande. Istället ska jag prioritera... Vad det nu var? Shit, nu glömde jag bort det igen!

Men allvarligt. Vad beror det på att vi för några år sedan läste artiklar om lyckade, framgångsrika människor och tittade på program som gav tips om matlagning och snickrande, medan vi nu föredrar att se på hur dåligt folk har fixat sina hem, sina barn och sin ekonomi? Är det för att vi inte klarar att se våra egna misslyckanden inför oöverstigliga krav? "Vad skönt att det finns någon som är sämre på det här jävla livspusslet än jag", liksom?

Läs även andra bloggares åsikter om stress, livspussel, TV, Arga snickarn, Lyxfällan, Nannyprogram, Du är vad du äter, Rent hus, Extrahjärna, Getting Things Done och annat intressant