Tänk om alla fick spela på toppen av sin förmåga

Nu är det snart slut på fotbollssäsongen, till någras sorg och andras glädje. - Äntligen dags för hockeyn! utbrister de. Jag är mer neutral, har varit både hockeymorsa och fotbollsmorsa. Möjligen var fotbollen aningen bättre ur föräldrasynpunkt. Det var billigare och man frös aningen mindre.

Men i båda sporterna fanns föräldramonstren. De där patetiska typerna som så gärna hade velat vara på plan själva, men i brist på tränar- och spelartröja oupphörligt stod och skrek till sina barn: - Ameeeen kom igennurå Kalle, haru MÄNNS eller? Det hjälpte inte att jag stod och gav dem bruna blickar med armarna i kors och demonstrativt kramade mina barn och bara kommenterade att de verkade ha roligt. Föräldramonstren, eller jag ska kanske säga farsamonstren, var i en helt annan värld. - Kalle för HELVETE, rör påre nura!

Som tur var såg jag det aldrig gå så här långt:
En knattematch urartar, varpå en pappa rusar in på isen och slår ner en 8-åring.

Ordet Power Play fick just en ny och djupare innebörd...

Men för det mesta var det lugna puckar, och ibland var det helt magiskt fin stämning. Speciellt i AIK´s P89:or. Jag medverkade för ett par år sedan i en bok, Betydelsefulla möten i idrotten, med min historia om det laget och dess tränare. Här är ett utdrag, lätt redigerat, men köp boken som innehåller så mycket mer:

Matchen stod och vägde. Det var inte många minuter kvar. Varje passning, varje dragning, varje beslut kunde vara avgörande för utgången. Då kunde inte en av alla dessa fotbollspappor som stod bredvid hålla sig stilla längre. Han närmade sig pojklagets tränare och bad att få tala med honom. Fotbollspappan ansåg att tränaren borde toppa laget i slutminuterna, innan det var för sent.

Tränaren svarade på sin lugna milda tornedalsdialekt:

- Vårt lag är alltid toppat. Alla spelar på toppen av sin förmåga.

Underbart. Vad jag jublade!

Jag var egentligen väldigt tveksam till att låta honom spela i AIK. Jag hade hört allt det där om för tidig elitsatsning och sånt. Och från början var det ju lite så. De fick en tränare som gärna toppade laget och favoriserade sin egen duktiga son. Det var många passningar som skulle slås till honom. Det var lite som låten ”Långa bollar på Bengt”.
Men nästa tränarduo hade en skön idrottsfilosofi. De lät alla spela mycket och var noga med hur spelarna behandlade varandra. De fick lära sig att bara skrika positiva saker till varandra och att alltid stötta varandra. Till och med vi föräldrar fick lära oss hur vi skulle bete oss. Vi skulle till exempel aldrig fråga barnen ”hur gick det” efter en match, utan istället skulle vi fråga ”hade ni kul”. Och det behövdes verkligen.

Men när P89:orna blev 11-12 år splittrades laget delvis. Nya förmågor värvades från olika delar av Stockholm. Det var stora talanger som klubben hade förhoppningar på. Ett A- och ett B-lag skapades och de flesta i sonens gäng hamnade i det förväntat sämre laget.

De gamla tränarna försvann i samma veva, men det de hade lärt killarna hade de nytta av. De var samspelta och bra på att kämpa och tog hand om varandra. De hade kul. De fortsatte prata med varandra och om någon trillade och slog sig så var de andra spelarna alltid framme och kollade hur det gick. Och de vann faktiskt mycket mer än det där andra, bättre laget gjorde!

Alltför många tränare och klubbstyrelser stirrar sig blinda på tidiga elitsatsningar och på de spelare som råkar vara bra just när de är tolv år. Våra AIK-tränare i pojklaget var ett undantag. Lugnt och metodiskt, ja nästan i tysthet, bevisade de att det motsatta tänkandet egentligen var bättre. Att allt är möjligt om barnen lär sig att kämpa, både för sig själva och för varandra. Och om alla bara får chansen att spela på toppen av sin förmåga.

Jag skulle önska att alla barn fick chansen att spela på toppen av sin förmåga, jämt, inte bara i idrotten. Och att alla fick lära sig det AIK-tränarna lärde 89:ornas pojklag; att tro på sig själva och kämpa, både enskilt och för varandra, laget.

Låter det här likt en samhällsidé som jag sympatiserar med, den socialdemokratiska, så är det nog ingen slump.

Läs även andra bloggares åsikter om idrott, ishockey, fotboll, Solna, AIK, tränare, betydelsefulla möten, fotbollstränare, elit kontra bredd, elitsatsning, breddsatsning, våra bästa stämningars längtan och annat intressant