Vi inleder med sång, stående i bänkarna. Eller ja, inte jag då. Jag vägrar som vanligt. Det är något inom mig som gör uppror varje gång det ska sjungas. När möten avslutas med Internationalen, låtsas jag få ett plötsligt behov av att gå på toa. Det har gått vägen hittills, även om det blev litet svårare när jag valdes till gruppledare i Solna. - Vart tog Johanna vägen? Speciellt det där med att hålla varandra i händerna, lyfta över huvudet... gives me the creeps. Det hela liknar ett frälsningsmöte i nån frikyrka.Igår tog vi belsut om att vare fjärde person på våra listor till politiska uppdrag ska vara under 35 år. Kanske det vore en god idé att också lägga till kriteriet att var fjärde kandidat INTE ska kunna "Arbetets söner" eller "Till seger" utantill?
För tydlighetens skull kan jag tillägga att jag vägrar sjunga på kräftfester också.
Andra om s-kongressen: Expressen , Aftonbladet , DN , SvD.
Läs även andra bloggares åsikter om jobbkongressen, socialdemokraterna, politik, partikongress, jobb, Mona Sahlin och annat intressant
1 kommentar:
Och så jag som tydligen är din absoluta motsats - att sjunga tillsammans är e av de mest gemenskapsskapande aktiviteterna man kan tänka sig. Handhållandet avstår jag dock gärna ifrån - en traditionell knuten näve passar bättre.
Ökad kvotering - om det så är omogna ungdomar i detta fall - betraktar jag som fullständigt politiskt haveri.
Skicka en kommentar