Jag har precis börjat läsa Eva Franchells bok "Partiet - en lycklig kärlekshistoria", så jag kan inte recensera, men jag gillar inledningen. Där indikerar hon tydligt att detta inte är ännu en av alla de bittra klagosångerna som kommit spåren av (S)-raset, utan att hon och alla vi andra bär ansvaret för hur samhället utvecklas eller avvecklas: "På nittitalet vände vi tillbaka till socialdemokratin, för nu ville vi bli av med krisen, men sedan försvann vi igen för vi var den otacksamma generationen. ... Vi är de första individualisterna och det var vi som trashade folkhemmet"Själv kommer jag osökt att tänka på Hoola Bandoolas rader:
Vi var en gång av samma slag
Vi trodde bägge på alla löftena man gav
Men dagen gick och det blev kväll
och ingenting förändrade sej själv
Det tog sin tid att se det klart
att det vi skapar själva, det är det enda som blir av
Vi kunde gott behövt din hjälp
För ingenting förändras av sej själv
Tiden när vi föddes eller platsen där vi bor
Minnena är inte längre nog
Nej, det är kamp för samma framtid och tro på samma mål
som gör att man kan säg', man hör ihop
Det har bli'tt sent och jag ska gå
Jag slutar aldrig hoppas att jag ska få dej förstå
Om nåt ska brinna krävs det eld
För ingenting förändras av sej själv
Så är det. Definitivt. Frågan är nu om vi alla är beredda att själva ta ett tag vid årorna fõr att förändra och bygga ett Sverige där vi kan säga att vi hõr ihop, eller om vi tänker fortsätta att rõsta med fötterna, på det parti som lovar mest fõr den egna plånboken?
Jag är tydligen på ett storvulet patetiskt humõr idag, fõr här kommer ett nytt citat upp:
"Gõr din plikt och kräv din rätt".
I den ordningen.
GP recenserar, liksom Expressen och Aftonbladet. Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, socialdemokraterna, partiet, Eva Franchell, gör din plikt och kräv din rätt, bitter, Hoola Bandoola, Ingenting förändras av sig själv och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar