De bara skruvade på sig när jag sade det. Verkade nästan litet besvärade, som om jag lagt av en fis där vid fikabordet. Inte konstigt kanske, för mina partikamrater vid den tidpunkten hade många fler års erfarenhet av medlemskap, partiarbete och förtroendeuppdrag än jag, rookien som satt där och föreslog ett bäst-före-datum för politisk försörjning.Min modell handlade inte om nån miljöpartimodell, där man ska åka ut efter tre mandatperioder, 12 år. För det första är det på tok för länge, för det andra fuskar de med det genom att flytta sina politiker från riksdag till landsting osv, och för det tredje är det oåterkalleligt, är man ute så är man ute för alltid (från DET beslutsforumet iallafall)
Min modell går ut på att förhindra det utanförskap och bidragsberoende en f d politiker riskerar att hamna i om han eller hon ska ut i det vanliga arbetslivet efter många år i politiken. Risken för nepotism är överhängande när gamla politiker (som kan vara unga till åldern, men gamla i politiken) antingen måste beredas fortsatta uppdrag eller en riksdagsplats för "han/hon har ju gjort så mycket för partiet". Och hur bra blir denna politikers förslag, när han/hon dels måste hålla rätt folk om ryggen för att få fortsatt förtroende/en plats inom rörelsen, dels kämpar mer för sin egen överlevnad än för de ideal som han/hon förhoppningsvis brann för vid tidpunkten för SSU-inträdet 15/30/45 år tidigare? Det blir rätt många snälla Åke i ett sånt system, kan jag försäkra!
Att den här sjukan grasserar märker man lättast genom att lyssna på en konversation då några gamla partirävar (kan som sagt vara allt mellan 25-65 år gamla) träffas under avslappnade former. Pratar de politik? Nej, de pratar partiet! Första gången jag stötte på detta fenomen var när jag var ny och arg medlem och hamnade i ett kompisgäng som känt varandra sedan första SSU-hånglet på Bommersvik. Jättegoa och sköna människor, men det var värst vad litet sakpolitik de pratade? Och vad mycket de uppehöll sig runt partiet, organisationen, mäniskorna och spelet bakom kulisserna!
Jag funderade och funderade tills jag kom på vad det var; de hade helt enkelt tillbringat så mycket tid med organisationen att det var detta de kunde bäst. Sakfrågorna hade de kommit längre och längre ifrån, allt eftersom de dragits in i partijobb. Några av dem hade t o m varit så duktiga att de värvats innan de pluggat klart och tagit sin examen.
What a waste. Tänk vad duktiga de här människorna hade varit om de hade kombinerat sin politiska skickighet med gedigen arbetslivserfarenhet. Den här linjen förfäktade jag redan då jag var enhetschef inom skolan. Den där populära vikarien utan utbildning, kunde vi inte anställa honom? Jo, men tänk vad klockren han skulle bli MED utbildning, bromsade jag. Varför ska just han gå en osäker framtid till mötes som outbildad lokalanställd, han är väl värd bättre? Låt honom gå sin lärarutbildning, så anställer vi honom sen!
Samma modell förespråkar jag för politiken: En bra politiker blir ännu bättre om han/hon får ta en sväng i arbetslivet då och då. Då menar jag inte i nåt folkrörelseföretag, utan i ordinarie arbetsliv, på egna meriter. Låt alla dem som har sin försörjning via politiken gå ut och jobba på den reguljära arbetsmarknaden med jämna mellanrum, så får vi dels en bra korsbefruktning mellan politiken och övriga arbetslivet, dels slipper vi problemen med avdankade politiker som behöver "placeras" inom arbetarrörelsen efter lång och trogen tjänst och framförallt; vi slipper politiker som hamnar i beroendeställning och gör politiska överväganden efter detta beroende och inte efter övertygelse. Den beroendeställning gentemot folk med makt över deras framtid som både förtreondevalda och partianställda hamnar i gör att spelet och det strategiska ryggkliandet tar överhanden och då får vi precis den sortens oengagerade valrörelser, dirigerade med världsfrånvänd hand av människor som befinner sig långt, långt borta från ordinarie arbetsliv och går igång mer på Obamas kampanjmetoder än på själva samhällsbygget.
Två mandatperioder in, en mandatperiod ut, i arbetslivet eller i studier. En mandatperiod är för kort tid för att hinna lära sig, två är egentligen för långt, men det är ju fyraårsperioder nu så det är svårt att göra nåt åt.
Detta är precis det som Margot Wallström gjort; gått in och ut ur politiken och varje gång tagit med sig nya erfarenheter in/ut.
Att som SSU nu förespråkar, tillåta tolv år på förtroendeuppdrag, är dels alldeles för länge för att ha nån chans att komma tillbaka till ett yrke, dels oåterkalleligt. Dessutom är jag rädd att det inte automatiskt blir den föryngring som SSU hoppas på, eftersom många heltidsengagerade inte är så gamla.
Dessutom pratar SSU bara om politiker. Den här modellen är lika viktig att använda för anställda politruker.
Varför är det då sådant motstånd mot min idé? Tja, säg det, men det kan handla om det jobbiga i att behöva lämna den gosiga gemenskapen i partiet och tvingas stå på egna ben. Alldeles för många skulle också i ett slag falla för strecket om den här regeln infördes, och för många av dem är det redan försent; deras examen är inaktuell, deras avbrutna studier går inte att återuppta för att utbildningssystemet förändrats så mycket, de är inte längre attraktiva för sin gamla arbetsgivare eller, hemskast av allt; de har aldrig haft ett vanligt jobb!
Desto större anledning att göra nåt åt saken. Fort.
Behovet av en förnyelse i partiet torde vara uppenbar, men jag ska ändå avsluta med en parallell till Facebooks framgångsrika affärsstrategi som jag läser om i dagens spaning från Prime & United Minds: Det är ett extremt snabbrörligt och evolutionärt förhållningssätt till sin verksamhet som gjort att Facebook överlevt och t o m övertrumfat sina konkurrenter Gowalla, Twitter, MySpace med flera. Facebook har inte gjort några hysteriska nylanseringar, de har förändrats dagligen i takt med utvecklingen i sociala medier. Vad kan vi alla lära av detta?Ett evolutionärt förhållningssätt, en ständig förändring och förnyelse, det kanske skulle göra att vi slapp ta till stora omvälvningar och desperata krisåtgärder som sedan ska döpas till nåt käckt i stil med Folkhemmet 3.0?
All heder åt Kristina Alvendal (M) som nu lämnar Stockholms stadshus med orden: - Jag tycker det är bra för politiken om vi som är politiker gör annat också och inte sitter i decennier. Om hon nu inte blivit petad? Hoppas inte det.
Gammelmedia på detta: Sydsvenskan, Svenskans ledarblogg liksom Politikerkollen i Aftonbladet, Politikerbloggen och TV4 Play och GP
Läs även andra bloggares åsikter om valanalys, socialdemokraterna, förtroendevalda, förtroendeuppdrag, partianställda, mandatperiod, tidsgräns för förtreondeuppdrag, SSU och annat intressant
