Hur många drömmar uppfyllde du på semestern?

Inför döden ångrar få att de inte simmat med delfiner, skriver kloka Ann Heberlein i Sydsvenskan, om det här med all press som lägger på oss själva under semestern. Då alla drömmar ska uppfyllas. 

Nä, jag har inte kryssat av något på min bucket list den här semestern heller. Jag tror inte ens att jag vet vad som skulle stå på min bucket list, om jag hade nån.

Jag har simmat med delfiner, det är häftigt, men det är nog trots allt inte en av min stjärnstunder (som en av sönerna döpte det till en gång när han var liten, om livet när det var riktigt magiskt bra.)

Delfinen är pricken till höger:-)

Nä, om jag hade bara en kort tid kvar att leva, så tror jag att jag skulle göra det jag alltid gör. En mix av slit, vila och nöjen. Delfinsimning, korsande av hav och spännande och stora händelser i all ära, men det här nog mina stjärnstunder den här sommaren:

När jag lyckades laga motorn på lillbåten alldeles själv.

Dagarna på Runmarö hos John och hans varv med Bluesfest och samvaro med alla fina människor.

Samtal om livet med vännen Nina på bryggan på landet.

Alla solnedgångarna

All vänsamvaro på Kössö. Här en kul båtfärd.

Alla fantastiska middagar i familjen Lillieskölds vackra hus.

Den första långa turen med Sentosa.

En magisk kväll på skeppet Gälnan på Skeppsholmen

Den vackra men litet nervösa färden genom trånga Baggensstäket.

Fågelboet, som jag höll på att köra på med gräsklipparen, men där jag till min lycka såg att äggen kläckts senare.

En kväll på sköna hänget Brännö varv med familjen.

Konserten med Beth Hart som jag fick i födelsedagspresent av sönerna.

Äldste sonens kompisgäng under en fantastisk vecka på ön.

Bryggan, mitt favoritställe i hela världen tror jag.

Ruben, Jonas och Rebeckas utställning i det vackraste huset.

...där sonen också spelade.

Tjejhelgen på Grenskär, där solen faktiskt kom fram så vi kunde bada till slut.

Våren, den skira och svala, när vi kom tillbaka till Sverige efter några varma månader på sjön i Atlanten och Karibiska sjön.

Den första svenska måltiden efter lång abstinens:-)

Vännen Janes välkomstfrukost.

Vännen Eva, som lät oss bo hos henne och tog hand om oss på alla upptänkliga vis medan vi slet på varvet med Sentosa.

Det är mina stjärnstunder, och det är nog de jag kommer att minnas när jag ligger där på hemmet.

När tomheten kommer ikapp dig

Jag har precis läst ut Karin Alvtegens bok Fjärilseffekten. Jag vet, jag är litet sen, men det är inte så lätt att få tag i böcker när man är ute och seglar. (Läs mer om det i förra inlägget.)

Det var en tänkvärd bok. En sådan där som man ska läsa när man har tid att tänka. Kanske är det därför så många läser lättlästa deckare nuförtiden? För att vi inte orkar ta in nåt som fastnar, bara sånt som glider smidigt genom våra stressade hjärnor och försvinner? Jag brukade läsa mycket sånt förr, när min hjärna var så proppfull med kommunala handlingar och protokoll att jag inte orkade mer.

Inget fel i det, men Fjärilseffekten fick mig att tänka på hur vi lever våra liv, och varför. En av huvudpersonerna, Andreas, är en vanlig pappa i karriären, som lever ett bra liv med sin fru och barnen i ett stort fint hus. Men så en vanlig dag på lunchrasten, råkar han ut för en traumatisk händelse som förändrar hela hans världsbild. Han får svårt att sova, börjar skolka från jobbet och går till slut in i en psykos. Men innan han glider in i dimman av konspirationsteorier och förföljelsemani, har han faktiskt en del riktigt vettiga tankar. Här är ett utdrag, som jag tror många kan känna igen sig i:

"Mina föräldrars samhällsengagemang gick inte i arv. Varför kan jag inte svara på. Jag vet bara att någonstans längs vägen smög sig uppfattningen på att det var bäst att jag satsade på mig själv. Because I'm worth it.
Andra fick väl ta ansvar för sina egna liv. Magnum - för god att dela.
Jag googlar mig genom nätterna för att förstå varför jag aldrig har ifrågasatt de idéer som styr mitt liv. Som ledd av ett kollektivt överjag har jag vetat vad jag bör eftersträva och jag minns mig inte ens ha gjort ett medvetet val. Tillsammans med alla andra har jag befunnit mig i en gigantisk tratt, där ingen undrat över vem som kontrollerar utgångshålet eller har ifrågasatt vart det egentligen leder.
För dig som bara nöjer dig med det bästa.
Jag vill veta vem som tog makten över mina behov. Vem som tog sig rätten att bestämma vad som innerst inne är viktigt.
Varför köpte Åsa och jag ett hus för nio miljoner trots att vi inte behöver bo så stort? Varför skulle det tvunget ligga i ett statusområde? Vad fick oss att bygga om kök och badrum trots att de gamla fungerade alldeles utmärkt? Varför spenderar Åsa och jag mer pengar nu när vi tjänar bättre och varför väljer vi att jobba så mycket när vi hela tiden säger oss längta efter semestern? Vi är alltid stressade. Ser det som en naturlig del av tillvaron, som något vi måste acceptera. Varför gör vi det? Vem har bestämt de reglerna? Vad får oss att tro att det är vår lott, att så har människan alltid levt? Någon lurar oss och tills nu har jag svalt hela betet. Genansen fyller mig när jag inser hur lätt jag låtit mig styras."

Andreas fastnar i sin paranoia och googlar vilt på olika konspirationsteorier på nätet, och även om jag förstås inte delar hans övertygelse om att det finns en global komplott som går ut på att hålla människor i schack genom att ge dem meningslös underhållning och få dem att konsumera mer och mer, så skrattar jag gott åt uttrycket "tittytainment". (Titt för ett mjölkgivande kvinnobröst och tainment för underhållning.)

"Han menade att om bara den stora massan fick tillräckligt med mat för att överleva kunde den hållas foglig genom bedövande underhållning. Om den engageras i meningslösa tv-program, dränks i styrda behovsdrömmar och blir serverad snuttifierad information förblir den okunnig om de stora sammanhangen. Det kritiska tänkandet uteblir. Ingen kommer protestera för ingen förstår vad man ska protestera emot. Folk kommer ha fullt upp med sitt eget och ingen kommer att organisera sig. Bingo!"

Jag tror förstås, som de flesta säkert gör, att det där gäller kanske andra, men inte mig. Jag är inte så lättlurad. Men så står jag där på IKEA en regnig dag, eftersom jag fått för mig att livet blir mycket bättre om jag bara fixar ny smart förvaring åt alla mina ägodelar.

Och som politiker går man också på det. Minns ni en tid då det pratades värderingar och vilken värld vi ville leva i? Nu liknar valmanifesten mer varuerbjudanden i ett reklamblad: Köp oss så får ni högst X elever i varje klass/X kronor i ingångslön för sjuksköterskorna/X nya studentbostäder.

Det finns dock saker som talar emot att vi blivit fångade i konsumism och egoism. Föreningslivet i Sverige är visserligen rejält på dekis, men lokala aktionsgrupper ökar, främst bland unga människor. Det sociala kittet finns där än, men i andra former. Jag tror att det är dags för politiker att våga prata om andra värden än de materiella.

I en parallellhandling i boken finns den högpresterande unga juristen Victoria, som får i hemläxa av sin terapeut att ägna helgen åt att tänka på hur förhållandet till föräldrarna påverkar hennes liv. Som den perfektionist hon är, bestämmer hon sig för att stänga av både datorn, mobilen och TV:n för att bättre kunna koncentrera sig på sin uppgift. Det slutar med att hon bara sitter i soffan och gråter, utan att riktigt veta varför.

På min sommarö är Internet litet svåråtkomligt, på grund av alla höga berg runtomkring. Det är opraktiskt då folk har svårt att få tag i en, men har fört det goda med sig att både små och stora barn plötsligt hittar tillbaka till lekar och sysselsättningar de inte ägnat sig åt på länge. För en stund sen stod en och skruvade isär en gammal utombordare, två försökte flyga drake och själv har jag rotat fram en garnpåse som legat och samlat damm för att kanske, om jag inte tappar tålamodet, virka en bikini. Men gammelmosters kladdkakerecept behövde jag Internet för att hitta:-) Som tur var lyckades jag koppla upp mig tillräckligt länge för att skriva av det från bloggen. På ett gammalt hederligt papper, som jag för säkerhets skull tejpat upp på insidan av skafferidörren.

Men akta er nu så att ni inte fastnar i odla dina egna kryddor/laga sous-vide-mat/stoppa korv-fällan, för då riskerar ni att bli ännu mer stressade. Sitt och glo ett tag istället, eller, om energin blir övermäktig, öppna en konservburk vita bönor i tomatsås och bjud in grannen på chili con carne.

Att bli fet är ett medvetet val. Eller?

Ååh, ska du till USA, vad mycket god mat du kommer äta!
Hm, ja, det beror vad man menar med god... MYCKET är det iallafall, det är sak som är säker.

På Backbones Steakhouse tar det lång tid innan vi lyckas beställa. Alla val man måste göra...
-Vilken dressing till salladen? - Vilken fyllning till den bakade potatisen? -Hur vill du ha din stek? - Vilken sylt till cheesecaken? Ska det vara vispgrädde som topping på kaffet? Pust.

Och innan vi fått in huvudrätten har kyparen hunnit rycka de hinkstora läskglasen och fylla på dem två gånger. "Free of charge" förstås. Fast jag som god svensk uppfödd på Socialstyrelseråd försöker hoppa över deep fried och alltför mycket potatis, får jag under middagen förmodligen i mig mer kolhydrater och socker än på en vecka hemma. Efteråt känns det som om vi rullar fram, fast vi har trotsat den amerikanska vanan att ta bilen de två kvarten till restaurangen och får underliga blickar längs den trottoarlösa bilvägen.

Varför är amerikaner så feta? För att de är lata och okunniga, säger många. Ja, till viss del kanske, men det är långt ifrån hela förklaringen. Den prisbelönta dokumentären "The men who made us fat" ger en del av förklaringen. Det handlar om politik och ekonomi. En överproduktion av majs i USA gav upphov till idén om att börja tillverka majssirap, billigare och sötare än socker och användbar i en massa olika livsmedel.

När de första larmrapporterna om fetmaepidemin kom framhöll forskarna både sockret och fettet som orsaken. Men i mediarapporteringen framhölls enbart fettet. Det gällde att inte hota den blomstrande inhemska majsproduktionen. Vad skulle bönderna då leva på? Istället började jakten på fettet och en ny lönande industri med Low Fat Products växte fram. Dubbelbingo. Se dokumentären, skrämmande!

Mot detta man man förstås säga att det är upp till var och en att ta ansvar för vad man stoppar i sig. Det är väl inte matindustron som tuggar och sväljer åt dig? Bojkotta skiten och köp rena råvaror. Men är det så lätt att veta att det i ett vanligt paket med bacon är tillsatt druvsocker? Att dietläsk bara ökar sockerberoendet? Och när de bra råvarorna är svåra att hitta och kostar dubbelt så mycket eller mer än skitmaten. När det finnssocker i allt, även i produkter som inte behöver socker för att smaka bra. Insulinet höjs och fettet lagras lättare. En annan anledning är att skräpmat är så fruktansvärt billigt jämfört med riktig föda.

När jag först kom till USA bodde jag på ett lägenhetshotell i ett hyggligt område. Trots det fanns det på gångavstånd bara små minilivsbutiker där det inte fanns skuggan av frukt eller grönt att köpa. Jo, i en affär fanns en liten skål med enstaka frukter vid kassan. Ett äpple kostade en dollar. Även om man har bil och kan ta sig till en stor matvaruaffär, går det till exempel inte att hitta vanlig osötad yoghurt. Däremot hundratals olika "light"-yoghurtar, som trots sitt lägre fettinnehåll innehåller mer kalorier än naturell.

Kostdoktorns besök på Wal Mart säger egentligen allt.

Visst, näringsvärden står utskrivna på all processad mat, men i många länder, t ex USA och Australien, skrvs dessa "per serving" istället för per 100 gram som i exempelvis Sverige, vilket är lurigt. "Only 95 calories per serving" låter ju litet, men i landet av gigantiska portioner blir det många "servings" man sätter i sig i en "normalportion". Men verkligheten börjar komma ikapp även USA, där numera 62 procent av befolkningen räknas som överviktiga, varav hälften som feta.  inte ens Coca Cola Company kan längre värja sig mot beskyllningarna mot läsken som en av de största bovarna i fettdramat. Men kunskapen om dietläsken erkänner de inte. Oh nej, vad skulle de då sälja? I annonser framhåller de sig som alla goda gåvors givare, det ansvarsfulla bolaget som värnar om befolkningens hälsa, genom att stolt räkna upp att de numera producerar 180 lågkaloridrycker till amerikanerna.

Men det finns ett problem. Konstgjorda sötningsmedel gör det svårare för kroppen att reglera hur mycket du äter, enligt studien. Den söta smaken gör att kroppen förväntar sig energi som aldrig kommer. Kroppen blir lurad och vill kompensera det genom att äta mer annan mat. Lightläsken lurar kroppen på den energi den behöver och suget efter glukos finns kvar.

Men tänderna mår väl iallafall bättre av sockerfri läsk? Nä, inte det heller. Det är syran i läsken som skadar emaljen och den finns såväl i vanlig läsk som i lightvarianterna.

Men någonting har hänt den senaste tiden. Matindustrin har insett att de måste bemöta kritiken om att de fixerar sig på fettet, men blundar för sockret. De som nu träder fram med självpåtagen hjältegloria är läskindustin. Självklart utan några som helst andra intentioner än att fortsätta sälja läsk, ja kanske t o m höja försäljningssiffrorna genom att hitta nya nischer. Nu är det sugarfree som gäller. Utan att nämna den lilla detaljen att det kemiska sockret skapar minst lika mycket sockercravings som det naturliga. I Delta Airlines Sky Magazine har de lyckats få med en liten käck gratisartikel med titeln "Hur läskindustrin hjälper oss med en hälsosam livsstil". Där kan man läsa hur expresident Bill Clinton och läskindustrin utarbetat riktlinjer för kaloriinnehållet i drycker som erbjuds amerikanska skolbarn, vilket reudcerat kaloriinnehållet med 90 procent. Att de nu tokdricker aspartamläsk istället, ja det tycks vara helt i sin ordning. En amerikan kan ju inte vara utan sin soda! Det som i Sverige blommat upp som en storindustrin, kolsyrat vatten, finns knappt att få tag på i USA. ALLT måste vara toksött, oavsett om det är naturligt eller kemiskt framställt.

The Coca Cola Company måste vara hårt pressade, för de försöker sig nu också på en liknande charmoffensiv som den McDonalds gjorde efter filmen Supersize Me. I hela (ironi) 100 skolor i USA ska man öppna gym där eleverna kan träna bort Coke-kalorierna. Hoppas de inte glömmer att nämna att det tar ca 45 minuter för en "normalöverviktig" mellanstadieunge att styrketräna bort de 267 kalorier en stor cola innehåller.

Ja, stor kallas givetvis inte stor i USA. Vad sägs om Starbucks fantasifulla namn Tall (12 ounces), Grande (16), Venti (24), och nu senast Trenta (31)? Den sistnämnda är på nästan en liter! Och de dricks med allehanda syrups och toppings. Personalen blir alltid lika förvånad när jag tackar nej till den artificiella, sötade vispgrädden på toppen. En liten, liten tröst i sammanhanget är de 141 mataffärer som öppnat i s k "matöknar", områden där folk utan tillgång till bil tidigare inte ens kunnat handla ett äpple eller ett sallashuvud ens om de velat eller haft råd. Detta har gjorts på inititativ av några som kallar sig "Partnership for a Healthier America". Vilka intressen som ligger bakom dem framgår inte. Hoppas det är grönsaksbönderna som nu kräver sin del av vinstkakan. Men jag är pessimist. I the land of raw capitalism är även fetman en inkomstkälla, och såna tar man inte bort utan kamp i en superkommerisaliserad värld. I USA är även sjukvården en industri, och 10 procent av dess intäkter kommer från behandlingen av fetmarelaterade sjukdomar. Tänk om all feta amerikaner plötsligt slutade äta kolhydrat/sockerstinn mat, hur skulle det se ut för vinstsiffrorna? Sida vid sida, tillsammans skrider de fram... För den som ändå framhärdar, och har både kunskapen, tiden och pengarna som krävs för att äta vettigt, funkar det i USA? Tja, jo, hyfsat. Men det är inte enkelt, det kan jag intyga. Först efter flera veckor i USA lyckas jag hitta en stormarknad som säljer nyttig mat, WholeFoods, men den är svindyr. Denna måltid kostade ungefär tre gånger så mycket som den under, en "fruktsallad" inköpt på en diner. (Notera JellO:n och glassen! Vad hade de i en fruktsallad att göra??

Förresten, Sverige kanske är på samma väg? Se vad man kan köpa numera:

Läs även andra bloggares åsikter om matindustrin, glykossirap, USA, matöken, the men who made us fat, majssirap, jätteläsk, Coca Cola Company, dietläsk, Starbucks, grädde, LCHF, matöken, bantning, Kostdoktorn, GI, övervikt, fetma, fetmaepidemin, feta amerikaner och annat intressant Aftonbladet skriver också om ämnet: 

Ensamfrid

Sitter mol allena på den ensligaste udden mot havet på den sommargästtömda västkustön. Meen jag känner mig inte ensam, bara fridfull och avslappnad. Havet ligger lugnt, solnedgången är magnifik, och utanför fönstret glider bara en och annan segel- och fiskebåt förbi. Traditionen att heja på varandra som båtfolk tillämpade när jag var liten, har nästan försvunnit med massinvasionen av plastbaljor med tresiffriga hästkrafttal, men nu höjer vi handen till hälsning när vi glider förbi varandra i maklig takt, jag och de kvardröjande sensommarseglarna. - Vi är kvar tills vädret puttar oss tillbaka till stan, som en pensionerad sommargäst sade när han kom förbi på din morgonpromenad över klipporna idag. Och än så länge är det ngen fara, tvärtom har de mest sommarliknande dagarna denna blötkalla sommar inträffat under andra halvan av augusti. Det känns nästan orättvist mot de sönderregnade semesterfirarna, som nu frustrerat köar på IKEA och familjerådgivningen. Men även en frilansande seglares sommar gpr till slut mot sin ände. Förhoppningsvis bär det snart av mot breddgrader där segelsäsongen fortsätter. Det kan vara dags för både litet sol och litet inkomster nu. Återkommer med rapport snart!
Läs även andra bloggares åsikter om segling, sommar, solnedgång, sommarö, sensommar, sommargästoch annat intressant

Vad är det som är viktigt, egentligen?

Berätta! Hur har det haft det? Efter nästan fyra månader till havs med bara några korta hamnvistelser på den långa vägen från Australien till Europa, känns det nästan overkligt att plötsligt befinna sig mitt i storstadshetsen, bullret, trafiken och människor överallt. Alla vill höra hur jag haft det. Ibland känner jag mig social och på prathumör och då går det bra. Radiosnacket med Kattis Ahlström flyter på avslappnat och vi skrattar gott åt den närmast absurda mängd upplevelser jag råkat ut för under seglingen. (Hon är förresten precis så mysig och trevlig som hon ser ut, Kattis. Även om vi båda ser rätt mysko ut på bilden i länken.) Men redan efter ett par dagar är jag inne i ett almanackskaos av möten, luncher, fikningar, "after works" och middagar med människor jag bara "måste" få tid till. Trots att jag nu är "ledig" och får "vila" från seglingen, som var rätt hård på slutet, med galna vågor utanför Kap Verde och rigghaveri som kunde tagit livet av oss, så känner jag mig istället bara tom, stressad och trött. Jag tror inte det är vittnesmålet i arenarättegången, det var trots inte så pressande och jag sätter tyvärr inga särskilt stora förhoppningar till rättsprocessen. Det är liksom hela ... staden. Jag har blivit van att ha mina sinnen öppna; både ögon, öron, hjärta och hjärna. Ska man överleva i Stockholm måste man vara lätt avstängd och avtrubbad, och jag har glömt hur man gör. Jag kan inte stänga av, och det gör mig väldigt, väldigt trött. Trots att jag längtat efter mina hemmakvarter och mina nära och kära. Trots att det stundtals varit så långtråkigt på sjön. Jag kan berätta gång på gång för människor om vad jag varit med om och vad jag lärt mig och de tycker säkert att det är rätt intressant. Jag kan visa kort och de kan tycka det ser spännande ut. Men till syvende og sidst är det bara jag själv som kan förstå. Några nära vänner, och sådana som seglat själva, kan se och förstå. Vänner som känner mig väl tycker att jag förändrats, att jag ser mjukare ut, mer känslig. Långseglaren Milo Dahlman, som jag träffat på ett föredrag säger det bra: Jag har inte blivit en annorlunda person efter långseglingen. Däremot har jag blivit mera "jag". Det som är viktigt för mig är tydligare nu, jag kompromissar mindre. Orden "rädsla" och "möjligheter" har fått ett annat perspektiv." "Vad är det egentligen vi jagar eter? Ibland, när det händer stora saker i vårt liv, kanske vi hinner ställa de där viktiga frågorna till oss själva: Hur lever jag mitt liv? Vad är det som är viktigt, egentligen? Hur vill jag att framtiden ska se ut?"

I flera dagar nu har jag sagt nej, nej och nej, till jobb, styrelseposter och politiska uppdrag. Kanske blir det dock en bok framöver.

Läs Milos bok "Min dröm om havet". Den är full av äventyr, skratt och gråt.

Dag 9, då jag funderar på hur länge jag ska orka försvara mitt partimedlemskap i socialdemokraterna, för mig sj

Som jag skrev igår, fick ett mail från en vän mig att tänka efter. Allvarligt. I en mellansvensk kommun funderar Socialdemokraterna på att ställa upp under egen - icke S -partibeteckning i nästa val. De delar fortfarande helhjärtat partiets värderingar, men de gillar inte längre partiet.

Om jag ska vara helt ärlig har jag nog alltid känt likadant, från första stund jag blev medlem. Medlemmarna, partivännerna jag fick, var mestadels genuint bra människor som hårt och utan ersättning ärligt kämpade för ett bättre samhälle. (Precis som i de flesta andra partier, bör tilläggas!) Men partikulturen, strukturen, den slutna toppen, rövslickandet från de som ville upp, taktiserandet och det inre spelet som för vissa verkade mycket mer intressant än att förändra världen; det gjorde mig illa berörd.
Jag försökte påverka så gott det gick, och när det inte gick följde jag min egen väg och försökte föregå med gott exempel. Ibland blev jag också elak och ironisk och sade en sanning för mycket. Följaktligen blev jag knappast insläppt i de allra heligaste rummen, men det gjorde ingenting, för de gånger jag, kanske av misstag, släpptes in, var det jag såg knappast något jag åtrådde. Tvärtom. Men det jag drev verkade ändå gillas av flertalet vanliga medlemmar och människor på hemmaplan. Också av människor som inte ens delade våra värderingar, konstigt nog. Det uppmuntrade mig och gjorde att jag såg ett hopp om att ändå kunna förändra världen litet, åtminstone på hemmaplan. Jag såg ju hur värderingarna var så klockrena, så efterlängtade i en värld där hopp om samhörighet mellan människor så desperat behövs.
På sista tiden har det dock gått snabbt utför och vad vi ser nu är ett internt moras i ett parti som lider av intellektuell åderförkalkning och snart bara har de stora orden kvar.

Det gör folk rasande. Konstigt nog även de som sedan länge slutat rösta på oss. Det jag tror gör folk mest besvikna är förlusten av hoppet, om att en bättre värld är möjlig. (ABBA, Kalles Kaviar, midsommar, socialdemokratin, arbetarmoral, hjälpas åt och välfärd åt alla - vad hände liksom?) Det finns ett stort behov av framtidshopp och fungerande gemensamma lösningar som många upplever inte har funkat sen Palme dog. Uppenbart finns ett sug efter värderingar som jämlikhet och solidaritet och dessutom någon som hävdar att sådant både behövs och fungerar, i en värld där sammanhållningen i samhället löses upp och där hela den europeiska gemenskapen knakar.
Jag hoppades länge att Socialdemokratin skulle kunna signalera ett sådant framtidshopp, men jag tror vårt varumärke är förstört. Ohjälpligt. I nästa val kommer unga människor att rösta som aldrig upplevt ett (S) som levererat. Kan några av de människor som brinner för socialdemokratins värderingar utan att vara alltför insyltade i det inre spelet, gå fram i det valet med dessa värderingar konkret illustrerade i både ord och handling, är det nog välkommet av väldigt många som sett samhällsgemenskapen gå förlorad. För vilka ska annars göra det?

Många saknar idag det Sverige som byggdes upp av den unga socialdemokratins idéer om arbete och kunskap åt alla, som ledde till mer uppfinningar och företag. Modernitet + Jämlikhet = Frihet. Olof Palmes framgångsformel, som till orden tagits över av de nya moderaterna, samtidigt som vi åser hur såväl moderniteten, jämlikheten som friheten för många människor minskar.
Så kanske, kanske, skulle en samverkan mellan vettiga människor, utan speciell partibeteckning, men med dessa värderingar i grunden kunna leda till nåt bra. Vad tror ni?

Imorgon ska jag punkta ned några konkreta idéer som en lokal lista med dessa värderingar i grunden skulle kunna presentera. Idéerna måste av naturliga skäl se olika ut beroende på var i landet man verkar, men generellt behöver det inte vara så stor skillnad ändå tror jag.

Den grundläggande idén är att det är lönsamt för alla om fler får chansen att förverkliga sina livsdrömmar. Vi tror att människor blir rikare, både i plånboken och i hjärtat, i ett samhälle där vi löser saker med gemensamma krafter. Där alla gör sin plikt och kräver sin rätt. I den ordningen. Där människor är trygga och fria nog att visa medmänsklighet. Där vi frågar vad vi kan göra för vårt land istället för vad vårt land kan göra för oss.

Creepy thoughts

Mardrömmer om att jag blir biten. I Australien finns så många läskiga djur att mina fobier når nya, oanade höjder. Först var det krokodilerna. I Darwin, där jag landade, varnas man för att ens sticka tårna i vattnet. Kul, när det är 36 grader varmt. Inte. Sedan är det hoppspindlarna, en små krabater som gömmer sig i våtutrymmen, t ex duschen, och kan HOPPA upp till en meter och bitas. Dödligt.

I min mardröm blir jag biten av allt, inklusive kängurur. (Trots att jag inte sett en enda, annat än döda, vid vägkanten men det räknas väl knappt?) Vaknar flämtande, bara för att finna kroppen helt täckt av stora röda bulor. Myggbett. I hundratal. Bara på ena vaden räknar jag till 27 stycken. Jag brukar inte vara känslig för mygg, men det här är bergis malariamygg eller tse-tse-flugor eller nåt. Var är Gröngölingsboken när man behöver den? Nojjig försöker jag minnas vilka vaccin jag tog innan jag reste. De hade litet svårt att bestämma vad jag skulle ha på Vaccinationscentralen. Vilket land ska du resa till? Tja, Australien, Afrika, kanske bara Sydafrika, men vi KAN blåsa i land i vilket som helst av länderna i Västafrika, S:t Helena, Kap Verde, Kanarieöarna och sedan Frankrike då... Jag tror jag fick 5 sprutor, men var malaria med bland dem, jag vet inte?!?

Det ser ut som om även nyår måste firas i denna lilla västernstad. Australiensarna är otroligt trevliga, men inte så jättebrighta. Och de är inte alls så där beachsnygga som i alla TV-serier, utan ofta väldigt, väldigt feta. Men shyssta, som sagt. Igår blev besättningen på SABA inbjudna till varvsägaren och hans fru. De visade sitt hem, som liksom många andras, ligger i direkt anslutning till verksamheten de bedriver. I detta fall ovanpå räkkokeriet. - Ja, säljer litet fisk också, förutom båtaffärerna, men berätta inte för myndigheterna! Vi lovade, och blev bjudna på rökt makrill som smakade precis som den de röker på öarna därhemma på västkusten i Sverige. Med hem till båten fick vi ett par rejäla snappers, som smakade helt OK grillade.

Det känns litet konstigt att bo på en båt som ligger på varv på land. Man får klättra på en stege för att komma upp, och sedan lutar hela båten betänligt bakåt, så i natt fick jag vända mig och sova som Pippi, annars kändes det som om Snappern var på väg upp i halsen igen. Kanske det var därför jag drömde mardrömmar? I natt ska jag bespruta mig med den lokala DDT-sprayen. Den lär döda allt som kryper går eller springer:-)

För att kunna förse bloggen med litet schyssta bilder räcker inte satellitkommunikationen på båten långt, då krävs riktig Internetuppkoppling. Därför har jag nu i två dagar smugit runt som en galning med min laptop i högsta hugg för att hitta olåsta WiFi-punkter. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Biblioteket har en otroligt seg och svindyr uppkoppling och stänger dessutom klockan två. Annars...nada! Silch. Zero. Jag ÄR verkligen i Vilda Västern, Hillbillyland. Alla snubbar ser ut precis som Crocodile Dundee. Ja, kvinnorna med förresten. Stadens huvudgata är 40 meter bred till minne av kamelkaravanerna som drog fram vid förra sekelskiftet med last från öknen och inlandet till skeppen vid kusten. Längs denna breda gata blåser tumble weed fram, som i en amerikansk film. På båda sidor av gatan kanske sammanlagt 10 affärer. Kyrkor finns det däremot gott om.

Jag har förresten en affärsidé: Låt kyrkan erbjuda fritt WiFi till alla besökare. När de sedan sitter där i kyrkbänkarna och knattrar som addicts på sina Facebooksidor, kan ju prästen glida förbi och fråga litet diskret om de inte borde bli vän med Jesus också?

Horisontella tankar

När jag satt och stirrade på den här affischen på väggen i vårt lunchrum nyss tänkte jag ”Tänk att de använde iPads redan på den tiden…” Det yttersta beviset på att man är teknikskadad:-)

Detta var ett inlägg för att testa om funktionen med att maila inlägg fungerar. Det gjorde den, även om layouten kanske inte blir den snyggaste. Det var bra det, för det här sättet kommer vara det enda för mig att uppdatera bloggen de närmaste två månaderna, när jag är tjänstledig från politiken för att pröva annat arbete, som det heter på byråkratspråk. Då kommer jag nämligen att vara jungman på en segelbåt som ska levereras från Indiska ocenanen till medelhavet. För att undvika de värsta piraterna ska vi segla runt hela Afrika och inte gå i land i så många hamnar, så nätåtkomsten blir minimal. Maila kan man göra, dock inte några bilder eller tunga filer, till och från adressen saba@amosconnect.com. Så några tankar från en vidare horisont ska jag väl kunna bidra med.

Nu bryter jag innanförskapet!

- Ska du AVGÅ?!? Är det för Juholt-krisen? sa ett S-kommunalråd och rynkade bekymrat pannan.
- Det går rykten om dig i stadshuset, sa en folkpartist förtjust. De säger att du har hittat en ny kille i Australien som du ska flytta till!?
- Men, inte kan väl DU sluta? Du har ju nyss börjat! sa en Solnabo på caféet i fredags.

Ja, jag ska sluta. Och nej, det har varken med Håkan Juholt eller partikrisen att göra. Jag har inte heller planer på att flytta till någon kille, varken i Australien eller någon annan stans. Och jo, det är visst dags för mig att sluta, jag löper precis lika stor risk som alla andra att hamna i innanförskap. (Till att börja med tänkte jag bli sjöman. Mer om det längre ner.) Det är allvar. Jag skojar inte. Jag ska ut och skaffa mig litet fuck-off-kapital.

DAGENS BILDGÅTA: Vad föreställer bilden? Svaret hittar du längst ner i inlägget.

Jag har sagt det hela tiden: Vi har alldeles för många för vilka politiken har blivit ett yrke. De kallas folkvalda, men de är egentligen partivalda. Och hur partierna mår ser vi ju alla. Dåligt.

Jag tror det blir så när folk sitter för länge på de förtroendeposter de egentligen har till låns. De får helt fel bevekelsegrunder för sina ställningstaganden och beslut, när de gjort sig beroende av politiken för sin försörjning. De sitter så länge att de inte klarar sig på en reguljär arbetsmarknad.

Därför måste de klamra sig fast vid sina uppvärmda stolar, därför brinner de mer för det inre spelet och taktiserandet, än för att förändra världen. Jag kallar det innanförskap, och jag tror det är roten till mycket av det onda vi ser just nu, med åldrande partier, dålig återväxt, strid om uppdragen, falangstrider, visionslöshet, kortsiktig och ytlig löftespolitik, maktmissbruk och ren korruption. Sitter man så länge att man har större delen av sitt arbetsliv i politiken och större delen av sin vänkrets och referensram där, så blir det så.

Jag tänker inte missionera eller motionera om detta, men jag har satt upp en regel för mig själv, som jag tror att fler skulle må gott av:
- Var tredje mandatperiod utanför politiken.

Egentligen behöver man ut och befästa sin ställning på arbetsmarknaden mycket oftare än så, men en mandatperiod är tyvärr för kort tid för att hinna lära sig allt. Så det fick bli regeln "2 perioder in, 1 ut". Den regel som Miljöpartiet förespråkar, men fuskar med - "3 perioder in, sedan ut" - tycker jag är alldeles för långt, och dessutom slutgiltigt. Då tycker jag det är bättre att man kan växla om mellan politik och arbetsliv, så att de kan korsbefrukta varandra, som t ex Margot Wallström gjort. Tänk vilka bra politiker vi skulle få om fler kunde referera till ett arbetsliv som inte låg 10 år tillbaka i tiden eller mer. Och tänk vilka politiska erfarenheter arbetslivet skulle få med fler ex-politiker på tjänsterna.

Jag tycker också att partierna måste tänka på vad de gör med människor när de låter dem sitta kvar för länge, kanske för att de är så bra, kanske för att de inte törs knuffa ut dem i den kalla verkligheten. Vi håller på att få ett köttberg av avdankade politiker som inte tagit nån examen, som aldrig haft ett riktigt arbete, som skriver på sin valsedel att de är livsmedelsarbetare eller industriarbetare för att de sommarjobbat i en affär eller på en verkstad sommarlovet 1986.När de slutligen förmås att lämna är det bara med hjälp av ett jobb på en partiet närstående organisation. (I förlängningen kan man undra hur dessa organisationer kan tolerera att agera elefantkyrkogård, och vilken kärlek partierna visar dem genom att be dem om detta?)

Ju längre vi tillåter oss politiker att sitta på våra uppdrag, desto mer i garantipensioner tvingar vi också skattebetalarna att punga ut. Jag tänker inte vara tokpopulistisk och argumentera emot systemet, men det väcker till viss eftertanke att så många kommunalpolitiker sitter i tolv år eller mer på sina uppdrag, när just det råkar vara gränsen för när de når full pension. Och man kunde ju fundera på om vi inte skulle få litet bättre omsättning på riksdagsledamöter om dessa inte hade 50-årsgränsen för sina pensioner. Ge dem som vågar lämna sina karriärer, och kanske göra sig omöjliga i sitt yrke för all framtid, en bra övergångs"pension", men se till att det inte lönar sig att sitta länge, och se till att pensionen trappas av i takt med att de får en vanlig inkomst igen, oavsett om det är från ett eget företag!

Om två veckor mönstrar jag på en båt, som nu befinner sig på Papua Nya Guinea, som jungman. Jag ska ingå i en besättning som ska segla den runt Afrika och upp till Frankrike, där den ska tas upp på varv. Jo, jag har både skepparexamen och sjöfartsbok, och under nattvakterna ombord hoppas jag kunna få tid för det som egentligen är mitt yrke; att skriva. Förhoppningsvis kommer jag snart att kunna leva på någon av dessa sysslor, antingen som sjöman eller som skribent. Det här blir ett första test på ett par månader, men går det bra fortsätter jag försöka få jobb på olika båtar i vår, efter att jag hjälpt en efterträdare på plats hemma i Solna.

Även om jag suttit kortare tid som politiker än många andra, börjar det nämligen närma sig min egenuppsatta gräns om två mandatperioder. På vårt årsmöte i mars har det gått åtta år sedan jag valdes. Nu är det dags att bryta innanförskapet, nu får någon ny ta ett tag vid årorna. Så greppar jag en rorkult istället. Pennan släpper jag dock inte, så det blir nog en och annan livsbetraktelse från Indiska oceanen. Där är det cyklonsäsong nu (varför tror ni ägaren till båten hyr en besättning för att segla över båten?:-), men jag är ju van vid att sticka ut huvudet i stormar här hemma, så det ska nog gå bra!Här skriver jag om maktens djävulska frestelser. Och här skriver Gustaf Fridolin om hur politiken har blivit en karriär och här chattade jag med Aftonbladets läsare om innanförskapet. Svend Dahl har doktorerat i ämnet och kommit fram till att makt är viktigare än ideologi för de folkvalda.
Svar på bildgåtan: En annan slags bänknötare.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, innanförskap, utanförskap, arbetsliv, riksdagsledamöter, kommunalråd, elefantkyrkogård, förtroendevald, folkvald och annat intressant

Hur undviker vi maktens djävulska frestelser?

Efter gårdagens debattartikel i SvD har jag och de andra undertecknarna Jonas Morian, Sandro Wennberg, Alexandra Einerstam och Johan Westerholm fått tusentals (!) kommentarer, telefonsamtal och mail från människor som välkomnar en öppen partidebatt kring Juholts bostadsaffär. Vi påstår inte att Håkan Juholts agerande varit avsiktligt eller olagligt, för det vet vi inte än, men vi säger att man som partiledare med 17 år i riksdagen – borde insett att det är olämpligt.

Vi skriver om hur viktigt det är med personligt ansvarstagande och en god moralisk kompass i politiken. Annars förlorar folk tilltron, och i slutändan växer misstänksamhet, politikerförakt och slutligen hat. Förlorar människor tilltron till att politiker gör sitt bästa och är kapabla att förvalta deras förtroende och skattepengar väl, så kommer de inte finna det mödan värt att själva bidra och göra rätt för sig eller ens rösta på ett demokratiskt parti längre. Häri ligger det verkliga hotet, inte bara mot vårt parti, utan mot hela samhällskänslan.

Ett försvagat förtroende för den politiska sfären, att den består av roffare, har försatt Grekland i den position de är i. En position där låg skattemoral och en stor svart ekonomi nu fört dem till statskonkursens rand, som Johan Westerholm skriver.

Idag skriver Peter Weiderud från de kristna socialdemokraterna på DN Debatt delvis samma sak som vi skrev i Svenskan igår; att det inte handlar om förundersökningen och ifall Juholt följt lagen eller inte, utan om att vi måste återerövra en sund kultur där det aldrig går att krypa ur det personliga ansvaret.

Jag kommer osökt att tänka på Tage Erlander. När han slutat 1969 kom hans fru Aina till regeringskansliet för att återlämna några pennor hon hittat hemma, som det stod "Tillhör Statsverket" på. Inte för att de riskerade ett mediadrev om det upptäcktes, utan för att de tyckte att man skulle lämna tillbaka det som inte tillhörde dem.

Som Peter skriver: Väljarna vill inte ha felfria politiker. Men de vill ha ärliga och pålitliga politiska ledare.

Varför tappar man den inre kompassen? Jag tror det kan ha med långvarigt maktinnehav att göra. Alexandra Einerstam publicerar på sin blogg hela Václav Havels tal Maktens djävulska frestelser, och det är verkligen läsvärt. Politikern blir fånge i sin egen ställning, hos sina förmåner och i sitt ämbete. Det som uppenbarligen bekräftar hans identitet och därigenom hans existens håller i själva verket på att omärkligt ta hans liv ifrån honom.

Gustaf Fridolin har också läst Havel, och skriver i den utmärkta DN-artikeln Politiken har blivit en karriär:

Demokrati kanske är som kärlek - när vi tar den för given så dör den. Eller kanske är demokratin som en stol i ett arbetsrum för riksdagsledamöter. Om man ser den som en självklarhet så har den genast förlorat allt annat värde än att härbärgera en bakdel.

Demokratin är inte de människor som sitter i riksdagen, den är inte enbart ett sätt att förvalta ett land utan framförallt den upplevelse av delaktighet som människorna som bor där känner i de beslut de gemensamt fattar. Och då måste fler få möjlighet att göra en vända in i politikens maskinrum.

Det där sista har jag länge slagits för själv, att man inte ska sitta för länge på sina uppdrag. Både för att man riskerar att förlora kompassriktningen och bli ett med sitt uppdrag, men också för att man förlorar sitt fuck-off-kapital. När man blir beroende av sitt uppdrag för sin försörjning, när ens förmåga att betala hyran blir avhängig ens partilojalitet och förmågan att hålla sig väl med rätt människor så att man får sitta kvar, då riskerar man att få helt fel bevekelsgrunder för sina åsikter och ställningstaganden. Dessutom skulle både politiken och arbetslivet må väl av litet mer korsbefruktning. Som i fallet med Margot Wallström och Gustaf Fridolin, som gått ut och in ur politiken några vändor. Jag gillar inte Miljöpartiets regel om max tre mandatperioder på samma uppdrag, dels för att det frfelar hela syftet när de kommer undan med att en riksdagsman bara hoppar till Landstinget och fortsätter där i ytterligare 12 år, dels för att det är så slutgiltigt. Vad är det som säger att inte t ex Maria Wetterstrand skulle bli en alldeles utmärkt riksdagseldamot igen om hon bara tog en vända ut i arbetslivet några år och sedan fick komma tillbaka till riksdagen?

Själv tänker jag tillämpa min egen regel om var tredje mandatperiod utanför politiken. Två inne, en ute, och sedan kan man om man har lust kandidera igen. Mina åtta år har gått nu, och jag ska alldeles snart sluta. Iallafall med politiken som yrke. Jag kommer alltid jobba frivilligt som vanlig medlem. Och kanske kommer jag tillbaka när jag fått vara ute i arbetslivet igen några år och hämtat ny kunskap. Om vikten av att bryta innanförskapet skriver jag på Aftonbladet Debatt idag.

Men det duger inte med bara "more of the same"; nån ny ur partitoppen som suttit lika länge, om än aldrig så grundligt synad i sömmarna. Precis som i Solna, där den korruptionsåtalade moderaten Lars-Erik Salmine till slut tvingades avgå, kommer en efterträdare till Juholt väljas i det närmaste toppskiktet. Mitt krav på en valbar politiker, oavsett position, är att han eller hon tillbringat mer än halva sitt yrkesverksamma liv utanför politiken och ha åtminstone mer än halva sin vänkrets utanför politiken. Är det för mycket begärt, ja då har vi ett verkligt stort problem!

Mer om det förslag för att ge gamla politiker litet fuck-off-kapital som jag skriver om i Aftonbladet Debatt idag, kan du läsa om HÄR.

Att kalla sig folkrörelse förpliktigar, tycker jag. Om hur nära hycklarstämpeln ligger, skrev jag om i våras, långt innan jag visste vad som skulle komma.

Jag har samlat på mig ett antal åsikter och idéer under mina fredagar på caféet utanför Solna stadshus, dit jag flyttade ut direkt efter att valstugan transporterades bort efter valet förra hösten. Här är den Att-Göra-Lista för (S) som dessa grymma samtal resulterat i.

Igår chattade jag, Widar Andersson och Jonas Morian med Aftonbladets läsare om Juholtaffären. Läs hela chatten HÄR. Lyssna också gärna på Jonas Morian i P1 Morgon. Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, Håkan Juholt, bostadsbidrag, bedrägeri, riksdagen, riksdagsledamot, korruption, Solna, förundersökning och annat intressant

Vem vill hänga med en torris?

Just nu är jag en torris, en sån där som DN skriver att man INTE får vara på nätet om man ska få några vänner. Det gäller väl både i politiken och övriga livet antar jag. Jag vet inte, för jag har inget övrigt liv just nu, tyvärr.
Å, vad jag såg fram emot att få börja träffa mina Solnavänner igen efter sommaren. På fiket utanför stadshuset på fredagarna, i samtalen på nätet, på Facebook och Twitter och de andra mötesplatserna, Backstugan och alla de små kvarterskrogarna.

Och så blir jag sjuk. Febern dunkar i hela kroppen och jag ligger här som en svettig Mallorcaturist, fast i ett mörkt sovrum.

Fikapolitiken på caféet utanför stadshuset blir nu försenad i tre hela veckor. Först var det älsklingsmorbrors begravning förra fredan, nu på fredag en jävla planeringsresa med jobbet som inte är flyttbar, och nästa fredag YTTERLIGARE en jobbresa, denna gång för att titta på kollektivhus i Milano. Det sistnämnda i och för sig jättekul, men... när ska jag hinna umgås?!? Göra det som är det viktigaste som finns i mitt jobb; prata med folk?

DN skriver om vikten av socialt kitt och samtalet på fikarasten, och det är så sant. Vi måste börja prata med varandra, inte TILL varandra. Och lyssna, vara en vän, på riktigt. Partivännen Jill Melinder skriver samma sak. Ändå bokar vi in en massa annat. Fan, fan, fan. Kan inte världen börja snurra litet långsammare snart?

Fina vännen Linkan berättade detta för mig i våras, och jag skrev ner det. Det är en alldeles fantastisk berättelse om en värld som försvunnit, om människorna, glassarna, lekarna, lekparken och de vuxna som hade tid. Varför försvann den? För att vi hade för bråttom? Vem bestämde att vi skulle ha så bråttom? Varför slutade vi hälsa och stanna och prata med varandra?

Det må kallas trams, det bryr jag mig inte om, för det där tramspratet är viktigt, det fyller en funktion för samhällsgemenskapen, för känslan av att vi har nåt med varandra att göra.








Jag vill inte boka in möten med mina vänner flera veckor i förväg, bläddra i mobilens almanacka och pressa in en snabb lunch i vecka 44. Jag vill kunna finnas till hands för den som vill ha en pratstund, kunna säga "Kom förbi, det finns kaffe".


Läs även andra bloggares åsikter om nostalgi, 50-tal, 60-tal, puckstång, läsksorter, kaféer, möten mellan människor, gemenskap, tid, stress, nätkontakt, Facebook, ölfik, kafedemokrati, fikapolitik, politikfik, Solna, fredagsfika, sociala medier, torris och annat intressant

Don´t give in to the dark side!

Vad konstigt det känns. Förra måndagen inledde jag med att skåda ett stim knölvalar på Atlanten. Den här måndagen träffade jag dem i Solna stadshus. När jag berättar det för Stig Malm, skrattar han gott, men lägger sedan till att jag nog borde se över mitt ordval: - Är du säker på att det var ett "stim"?

Ja, de i Atlanten var ett helt stim, och de kan ställa till med olyckor då de som fullvuxna kan bli upp till 7 meter långa och ibland får för sig att klia ryggen mot sjötulpanerna som sitter fast på båtens botten. En ensamseglare jag mötte i en hamn i Spanien visade lätt skakad en film på en närkontakt han haft tidigare den veckan.

Det som under tiden pågått i Solna stadshus är, om inte knölaktigt, så åtminstone otroligt klumpigt och valhänt skött. Sådant beteende kan man eventuellt förlåta hos valar, men inte hos dem som vill kalla sig borgmästare. Kommunens högsta politiker åtalas för mutbrott i samband med arenabygget, tar timeout, ångrar sig, kommer tillbaka, säger att det inte alls var fråga om någon timeout, utan en vanlig sommarsemester, meddelar att han från och med nu dock inte kommer kommentera eller delta i beslut i frågor som rör arenan, bara för att på första mötet efter sommaren göra precis just detta, t o m i frågor som inte var ställda till honom.

En lätt overklighetskänsla breder ut sig. Är det här på riktigt? Det är ingen Monthy Pyton-film? Inte Grönköpings Veckoblad? Nej, det är på riktigt, jag är där och jag känner hur huden på mina bara armar knottrar sig i kylan inne i fullmäktigesalen och när jag efteråt cyklar hemåt vinglar jag av en tilltagande feber.

Summer is a state of mind, summerisastateofmind, summer is... mässar jag för mig själv, medan jag frysande brygger kopp efter kopp av varmt the och försöker lösa ikapp på nyhetssidorna vad som har hänt medan jag var borta på min rymningsresa för att undkomma födelsedagsuppvaktning. Medan jag dragit mig undan för att hitta nån slags peace of mind, verkar världen bara ha blivit ännu galnare. I den stora världen har civila slaktats i Syrien, en ungdomsgeneration avrättats i Norge, börsers kurser åkt bergochdalbana, arbetslösheten åter tagit fart och Afrika drabbats av ytterligare en svältkatastrof som jämfört med de övriga sorgerna inte ens är möjlig att föreställa sig. Ändå är det de små händelserna som drabbar mitt hjärta hårdast. Morbrors död, så förklarlig men ändå så chockerande och oväntad, får mig ner på knä. Återkomsten till ankdammen i Solna stadshus gör mig omedelbart febrig och illamående. Det är vid sådana tillfällen man börjar fundera över livet. Vad sjutton håller vi på med? Varför samarbetar vi inte för att göra världen till en litet bättre plats att leva på istället? Varför pratar vi inte med varandra istället för att slåss och samla pengar? Måste vår tids marknadsekonomi göra bort sig ännu mer innan vi kan konstatera att det får vara nog? Den illa fungerande ekonomin och miljöproblemen är båda symptom på ett grundläggande fel i vårt tänkande och beteende. Medan knölvalarna i Atlanten simmar runt för att leka, para sig och samla den mat de behöver för sina egna behov, simmar de mänskliga knölarna runt i sin lilla damm för att utnyttja och lägga under sig, utan att fatta att de ägnar livet åt att ta död på sig sig själva och sin egen art.
Måste köpa nytt Kusmi-the om jag ska överleva den här hösten. Vännen E skriver tröstande på Facebook: "Vad tråkigt. Kanske är det som Du säger, kroppen signalerar "höst" och samma kropp kämpar emot. Så slåss de och höstsidan vinner. Tillfälligt. För det klart att sensommaren kommer tillbaka!"

Till slut ett litet uppmuntrande citat från Stjärnornas Krig:

"Honor life by living. Killing honors only death: only the dark side."

―Yoda

Läs även andra bloggares åsikter om höst, sommar, dark side, dark force, ankdamm, Grönköping, knölvalar, stim, Solna, politik, nationalarenan, Swedbank Arena, finanskris, regeringen, moderaterna, socialdemokraterna, kommunfullmäktige, jäv och annat intressant