onsdag, februari 29, 2012

Om vad som är viktigt i livet, sorg och ett par solglasögon

Innan vi lämnar St Helena gör vi några sista ärenden "på stan". Den är inte större än att vi efter två dagar redan fått "bekanta", öbor och båtfolk, som frågar hur det gått med det ena eller andra ärendet, eller bara stannar till på ett småstadssätt som jag är ovan vid. Jag kan inte komma ifrån känslan av att befinna mig i en film eller TV-serie. Vid klockstapeln på torget, ett minnesmärke rest efter de stupade i "the Great War", d v s 1:a världskriget, sitter öns tre alkisar och hojtar efter förbipasserande, som i motsats till i större städer glatt hälsar tillbaka. Nedanför verandan till stadshotellet, förlåt "The Consulate Hotel", har öns småskollärarinna byggt upp en utställning där eleverna fått plantera växter i PET-flaskor i syfte att bevara öns artrikedom. Trots att det är mitterminslov står hon där i sin hippieklänning och vattnar de små skotten, medan förbipasserande kommenterar deras utveckling. På hotellveranda
n samlas också "the yachties", seglarna som stannar till några dagar på vägen från Afrika eller Antarktis upp mot Europa, Brasilien eller Karibien. De har blivit fler nu, sedan pirathotet tvingar seglare att ta den långa vägen runt Afrika istället för att gå genom Suez-kanalen.
Skulle den man vill prata med inte sitta där, är de antagligen på Anne´s place. Där tycks alla förbipasserande segelbåtar varit och lämnat sin courtesy flag. Eftersom Saba är en tyskägd båt under fransk flagg, så har vi tyvärr ingen svensk flagga ombord. Istället får vi nöja oss med att sitta under en annan svensk flagga; den som S/Y Yaghans ägare Arne och Heléne Mårtensson lämnat där under resan jag just läst om i boken "In the wake of Cook". Den f d Handelsbanks-VD:n och hans fru lämnade det man brukar kalla "allt" och reste jorden runt i en rutt som mycket liknar Sabas de senaste månaderna. Men i Darwin, där jag mönstrade på, reste de istället den norra och något mindre dåraktiga och kortare rutten över Indiska Oceanen än den södra, som vi tog. De seglade inte heller mitt under cyklonsäsongen, kan tilläggas. Det var hur som helst roligt att se deras namn på flaggan vid vårt restaurangbord, efter att ha läst så mycket om deras äventyr
i boken. De verkar fortsätta sina äventyr, nu dock i lugnare vatten. Av deras AIS-signal att döma befinner de sig för dagen precis utanför Hyères där min kusin säljer båtar och hennes man syr segel.
En annan svensk jag bara hört en vän hemma i Sverige berätta om, får jag nu av en märklig slump möta vid bordet bredvid på samma restaurang. Det är en svensk kille i trettioårsåldern, som för ett år sedan förlorade sin flickvän under oerhört tragiska omständigheter i Stilla havet. De hade gjort som så många andra, sagt upp sig och sålt allt och var nu på väg i en fin liten segelbåt jorden runt. På den lilla söderhavsön fick flickvännen blodförgiftning i ett sår och dog hastigt och oväntat. Vår nyfunna vän har därefter, bara med avbrott för ett par månader hemma för begravning och samvaro med familj och vänner, seglat vidare. Ibland ensam, ibland med hjälp av någon vän. Jag kan tänka mig ett antal sämre sätt att bearbeta en sorg på. Och han verkar väldigt lycklig. Det funkar ju så, att man faktiskt kan vara både lycklig och sorgsen på en gång, i olika lager. Synd att vi är så stressade och måste komma iväg, för det finns mycket att
prata om. En sak som jag verkligen skulle behöva ordna innan vi lättar ankar för ytterligare tre veckor på öppet hav, är ett par solglasögon. Det här är förmodligen enda situationen jag bär solglasögon för att det är nödvändigt och inte för att det är snyggt. Utbudet på ön är dock inte översvallande. I själva verket visar det sig vara - noll. Inga solglasögon alls.
Då kommer vår vän på att han på sin båt har några brillor som tillhört hans flickvän. Och minuterna innan vi sticker kommer han över i sin dinge med dem. Och de passar till och med, bättre än några av de andra par jag burit och tappat under resan. En händelse som ser ut som en tanke. Hans flickväns solglasögon får resa vidare och se världen, som inte hon fick. Jag är så tacksam, glad och rörd att jag inte vet vad jag ska säga. Frågar bara om det finns något vi kan ge honom i gengäld. Är det något han saknar, (ja förutom sin älskade då, herregud, vad är det för fråga jag ställer!)? Nej, svarar han, bara att ni hade kunnat stanna litet längre så att vi kunde snacka vidare. Klokt sagt. Vänner och mänsklig kontakt är verkligen viktigare än saker.
Jag lämnar i alla fall kvar några utlästa svenska böcker. Bland annat "Ett annat Hav" av Claudio Magris, som handlar om ett annat sätt att bearbeta en förlust. När huvudpersonens bästa vän dör ung, förvandlas han till en bitter man som tillbringar resten av sitt isolerad och livsförnekande. Det är jag övertygad om att vår nye vän inte kommer att göra, men det är ändå en bra bok. Han får en Anne Holt också, för att väga upp.

tisdag, februari 28, 2012

Jordens mest avlägsna plats - hur länge till?

När vi siktar ön är det inte som en vanlig landkänning, en otydlig kontur som blir tydligare och större ju närmare man kommer. Nej, här är det dramatik från första ögonkastet; en hög taggig rad av uppochnervända svartbruna glasstrutar som plötsligt reser sig ur havet, mitt ute i ingenstans.
St Helena - "here be dragons", som det stod på de första sjökorten efter att ön upptäcktes 1502. Och det ser verkligen ut som någon plats ur Jurassic Park. Men man ska inte döma boken efter omslaget. När vi kommer i land, på det enda stället där det finns en liten dal som gör det möjligt att landstiga, kliver vi in i en sanslöst charmig mix av filmscenerna i "Sjöfartsnytt"s karga Newfoundland-by, idyllstaden Stars Hollow i "Gilmore Girls" och en nypa av det skotska fiskesamhället i Ken Loach´s underbara film "Local Hero".
De är förresten underbara allihop, de böckerna och filmerna. Kanske är det därför jag blir så förälskad i S.t Helena och deras invånare, the Saints. De är så snälla och hjälpsamma och nyfikna och troskyldiga att man blir rörd. Öns enda stad, Jamestown, är inte större än att man hinner passera rätt många av invånarna rätt många gånger per dag. Det får till följd att var och varannan stannar och hälsar och pratar även med oss besökare redan efter en dag. De vet ju att vi ska tanka diesel, letar efter en affär som säljer grönsaker (Oh dear, it´s not going to be easy, love. The cargo ship isn´t due to arrive until the end of march".)
Det är så synd, men inte så svårt att förstå, att ön bara har 1 000 turister om året. I turistbroschyren beskrivs ön som "The one piece of land on earth that is further away from any other piece of land than any other piece of land on earth". Men kanske är det just därför som ön är så ren och oförstörd. Det mest allvarliga brottet som rapporterats i år är ett stulet handtag till en trädgårdsslang.
De allvarliga hoten mot ön har alltid kommit utifrån. Först i form av getter som sjöfarare satte i land för att ha som proviant nästa gång de seglade förbi. De käkade upp halva ön. Sedan i form av en otäck sort av vita myror som kom i land med gammalt skeppsvirke som användes som byggmaterial och på kuppen höll på att tugga i sig varenda byggnad på ön. Med skeppen kom också råttorna, som snabbt blev hundrafalt fler än människorna och så när tog över ön. Nästa hot bär dock människokläder. Ett multinationellt företag vill bygga flygplats, lyxresort och golfbana. Jag kommer på mig själv med att hoppas att planerna inte blir av, så att jag ska kunna besöka en lika oförstörd ö när jag seglar förbi nästa gång. Men, det är klart, folk måste ju ha jobb. Idag flyttar ungdomarna till Falklandsöarna eller Ascension, som har militärbas och därmed jobb och flygförbindelse. Annars finns väl snart bara den 150 år gamla jättesköldpaddan kvar på St
Helena.
* Ja, det är ön där Napoleon satt fängslad och så småningom även dog. Och ja, den ligger i Sydatlanten, mittemellan Afrika och Sydamerika. Nej, det är inte Elba, det var ön i Medelhavet, den som han rymde från. Nej, han ligger inte begravd här längre. Fransmännen kom och grävde upp honom efter några år, men graven är ett populärt turistmål ändå.

lördag, februari 25, 2012

Land!

Efter nastan tva veckor till sjoss kanns det nastan konstigt, storande att se land igen. Napoleons fangelso S:t Helena ligger mitt ute i Sydatlanten, ogastvanlig med hoga lavaklippor, bara mojlig att landstiga via dinge eller taxibat. Den lilla on med 410 km2 yta ar egentligen bara kand for en sak: Att engelsmannen holl Napoleon fangen har mellan 1815 och 1821, da han dog pa on. Han tycks dock ha levt i hogonsklig valmaga, eftersom hans fangvaktare, som hade posterat 3 000 soldater och tva krigsfartyg runt on for att kolla sa han inte rymde, skeppade in all mat och dryck han onskade. Trots att on ser totalt obebodd och ogastvanlig ut fran sjosidan, bor det 7 600 manniskor har och innanfor de hoga lavaklipporna ar det en riktigt gron och blomstrande o. Vi gar bara i land for att proviantera och om mojligt kopa mer diesel. Sedan blir det ytterligare tva veckors oavbruten segling mot Kap Verde.

torsdag, februari 23, 2012

Långsamhetens förbannelse och lov

Stora vågor som byggts upp i någon storm långt borta i kombination med obefintlig vind får båten att stampa olyckligt och vi rör oss långsamt och ryckigt framåt. Det är hemskt enerverande, som att en häst i ojämn terräng i oharmonisk balans med ryttaren. Båtdatorn anger nu 12 mars som ankomstdatum till Kap Verde och resten av besättningen vill att vi ska stanna till vid S:t Helena och proviantera färskvaror istället för att försöka sträcksegla till Kap Verde och ett flyg jag ändå kommer att missa.
Jaha, då var det avgjort då. Force Majeur. Får maila Tingsrätten och be att få vittna senare. Det finns ett reservdatum den 22 mars, och då är jag i alla fall definitivt antingen på Kap Verde eller t o m Gran Canaria.
Det skulle i så fall innebära att vi är på S:t Helena redan i övermorgon. Konstig känsla, när man ställt in sig på att segla nonstop i en månad. Indiska Oceanen-passagen var på något sätt vanebildande. Hur hemsk den än var vädermässigt, så bildade den en norm för hur livet ska te sig på en båt. Man gör saker väldigt långsamt och omständligt. Tänk er en hemmafru med för litet stimulans veckar örngottsbanden, så förstår ni. Jag har till och med funnit mig själv stå och dekorera kakor i en halvtimme på den här resan. Förr skulle jag aldrig ens bakat kakorna. Förspilld kvinnokraft, som min mamma brukar säga. Men även männen ombord knåpar med vad de har för händer i en stilla lunk. Baka bröd, rensa ett avlopp, vika tvätt eller sortera bilder på datorn, det spelar inget roll vilket.
Kanske var det detta Robert M Pirzig menade? Ni vet han med kultboken alla låtsades att de läst medan de i själva verket gett upp efter sidan 38 för att de inte fattade vad han svamlade om? I "Zen och konsten att sköta en motorcykel" åker författaren på en lång resa över USA på en motorcykel som ständigt går sönder. När han står där och mekar mitt ute i en brännande öken talar han sig varm för lyckan i att meditativt ha något för händer och att inte sikta mot det färdiga resultatet eftersom man då missar lyckan i ögonblicket. Jag minns att jag tänkte att jag aldrig i helvete skulle hålla med honom om att det fanns ett värde i att diska.
Nu är jag inte lika säker. Igår vaknade jag av att jag kände mig glad men litet stressad av att jag hade så mycket att göra. Jag hade fått fem mail att svara på, det var min träningsdag och jag hade dessutom ansvaret för lunchen. I ljuset av mitt gamla liv som ensamstående trebarnsmamma och kommunalråd var det skrattretande litet. Då var tvätt, disk och matlagning någonting man klarade av mellan jobb och kvällsmöten. Nu kan en disk ta upp till en timme. Min teori om vardagsuppgifternas transformation till meditation bevisas av de spår jag fann av ett intrikat flätmönster i uppläggningen av tallrikar, glas och bestick när en av besättningsmedlemmarna diskat häromdagen. En annan medseglare hävdade bestämt att vaniljsås krävde varsam handkokning och timslång omrörning för att smaka riktigt gott.
Och nu måste vi ställa in oss på en dag i land på S:t Helena. Gud vad stressigt.

tisdag, februari 21, 2012

Krisinsikt

På en båt där man inte kan titta på TV, inte läsa tidningar, inte lyssna på radio, inte ringa familj och vänner (20:-/min med satellittelefoni), inte hänga på Internet (eller jo, maila går, för 60:-/minut) där väckarklockan inte ringer på morgonen, där inga vanliga jobbtider gäller, ja där blir andra saker viktiga. Som mat till exempel. Och godis. Och filmer och böcker. Mycket mer finns liksom inte att roa sig med när vinden är svag och båtsysslorna få. Krisinsikt: Det syns på vikten.

Möjligheterna att ta en promenad, än mindre en joggingtur, på en 15,2 meter lång båt är tämligen begränsade, även om det är en katamaran och bredden är 7,95. Den manliga delen av besättningen gör chin ups hängande i riggen, men dit sträcker sig inte riktigt mina fysiska tillgångar, så jag får hitta på något annat.

Armhävningar har jag fått en livslång antipati emot sedan gympafröken hävdade att jag ljög när jag sade att jag bara klarade en halv (neråtdelen). Hopprep kanske? Nej, det krävs i princip stiltje för att det ska funka. Därför håller jag nu som bäst på att utarbeta ett gymprogram för mig själv innehållande 1 st båtshake, en tamp och en dunk olja. Bränna kalorier kan bli litet svårt, men om jag får större muskler kommer de i sig att öka förbränningen, är min teori. Får se om det funkar. Nu ska jag se säsong 2 av "Solsidan" och äta lakritsbitarna som någon har lämnat kvar i skålen med Gott & Blandat. Heja Sverige friskt humör!

måndag, februari 20, 2012

Febriga tankar, semlor och annat

När febern har varat i sex dagar, vinden är så svag att båten knappt rör sig och ankomstdatumet på navigationsdatorn hela tiden flyttas fram, då sätter nojjan in. 39 grader inne i skallen och nästan 30 utanför har den effekten på mig.
Tänk om vi inte kommer fram till Kap Verde i tid för flyget till Sverige och arenarättegången? Och tänk om jag är döende, här mitt ute på Sydatlanten? Stränga formuleringar i brevet från Tingsrätten om dryga böter om jag inte inställer mig och vittnar, blandas med insikten om att närmaste civilisation är Namibia, c:a 500 nautiska mil bort. Det är fem dagars segling, i alla fall i den här (obefintliga) vinden. Drar mig till minnes den gången då barnens pappa fick rosfeber, med potentiell dödlig utgång om han inte snabbt kom under sjukhusvård med starkt penicillindropp. Det började som en halsfluss med feber som vägrade gå ned och syntes som en rodnad och svullnad som bredde ut sig från näsan och ut över kinderna. När jag ser mig i spegeln är jag säker: - Jag är ju röd som en kräfta på näsan och kinderna!
- Ehm, säger en besättningsman, det där ser mer ut som vanlig solsveda. - Det kan ju bero på att du legat och sovit i hängmattan på däck hela dagen, påpekar en annan torrt.
Idag är jag litet mindre döende, kanske beroende på att vi ska få semlor till frukost. Äkta, bakade på svenskt vetemjöl, mandelmassa och kardemumma, medhavt från en nypåmönstrad svensk besättningsmedlem. Och rädslan att få betala rättegångskostnaderna för ett av landets större korruptionsmål lägger sig när jag läser om mina mail med något mindre febriga ögon. Skulle stiltjen hålla i sig, finns det en reservdag att inställa sig på ett par veckor senare. Puh!
Och eftersom det är föga lönt att försöka få en båt att segla snabbare än vinden, går jag helt enkelt tillbaka till min hängmatta med min bok och min semla.

söndag, februari 19, 2012

Så långt borta från politiken, och ändå...

Så långt borta från politiken man kan komma, på en bar i en marina i Kapstaden, träffar jag två unga svenskar och samtalet kommer, som så ofta i mitt fall, in på politik. Den unga kvinnan är från Göteborg, smart och väl påläst.
- Jag sympatiserar med den socialdemokratiska människosynen och kunskapssynen, men med en partiledare som Löfvén får ni aldrig min eller mina kompisars röst. Politik är så mycket mer än ideologi och program; det handlar om känslan också. Reinfeldt ser inte mycket bättre ut, men han har åtminstone en litet mer modern framtoning, snygg fru och så.
- Va? Menar du att det skulle hänga på sånt? säger jag skeptiskt.
- Ja, helt ärligt, svarar denna unga storstadstjej med massor av allmänbildning och universitetspoäng. Hade ni valt någon av de där yngre, hon Veronica… eller han Damberg (hon uttalar det daam-berg), då hade det funkat, men nu… sorry alltså!
Killen bredvid henne sitter tyst, men när vi ska förklara de svenska partierna för resten av sällskapet, som är engelskspråkiga, rättar han mig när jag säger att Alliansen är "the conservatives" och vänsterblocket är "the radicals".
- Nej, nu sade du fel. Det är väl socialdemokraterna som är de konservativa, som vill ha tillbaka det gamla, som det var förr och så?
Så kort är en 20-årings minne. Han fick rösta för första gången 2010, och då röstade han på de han uppfattade som de radikala.
Ja herregud, tänker jag, man får de omdömen man förtjänar. Och blir bara tyst. Det är liksom ingen idé att argumentera emot en världsbild.
Hur i hela fridens namn ska socialdemokratin framstå som radikal i unga människors ögon igen?

fredag, februari 17, 2012

Smörsegling och lyckostar

Atlanten är verkligen helt annorlunda än Indiska Oceanen. Svaga vindar gör att det går att röra sig obehindrat ombord, och livet flyttar utomhus i takt med att värmen stiger ju närmare ekvatorn vi kommer. Idag har jag legat uppe på fördäck i en hängmatta och njutit av litet svalka mot min feberheta panna. Nu är klockan 21.30 på kvällen, jag sitter i kajutan med öppen dörr ut mot den löjligt vackra stjärnhimlen, där en stjärna just föll ned mot aktern. Smörsegling, kallas väl sånt här.
Jag tackar den och alla andra lyckliga stjärnor att vi överhuvudtaget lever. Det var i alla fall vad riggreparatören som besökte båten innan avfärden från Kapstaden sade. Under en tur uppe i masten såg en av besättningsmedlemmarna att en bult stack ut på ett konstigt sätt från fästet mellan masten och ett av de två kraftiga metallstag som håller den uppe. (Vant på seglarspråk) Vid en närmare kontroll visade det sig att masten hölls uppe med bara denna, halvt urskruvade bult. Den andra bulten var helt försvunnen. (Återigen på ett fabrikationsfel, som inte borde få förekomma på en blott 1,5 år gammal 12-miljonersbåt. Kan förklara närmare om någon undrar.)
Hur som helst, riggkillen som kom och fixade det sade innan han gick: - Ni hade en oerhörd tur som seglade på samma bog i princip hela vägen under oceanöverfarten; den sida som inte satte press på masten från den trasiga sidan. Hade ni haft vinden in från andra hållet, hade ni råkat ut för ett masthaveri. Eller, det hade ni ju gjort på den här bogen också efter ett tag, men nu kom ni i hamn i rättan tid. "You´re lucky to be alive, guys!"
Ja, det var väl någon mening med att vi hade storm in från babord in i det sista. Och det är oerhört skönt att leva. Man oroar sig inte så mycket efter ett tag, det går inte, man orkar liksom inte. I eftermiddags fick vi syn på ett oidentifierat fartyg på radarn. Vi är utanför Namibia västra gräns och troligen handlade det om illegalt fiske, alternativt flyktingsmuggling. Fartyget, som såg slitet ut, kom inte i vägen för oss utan satte kurs söderut på behörigt avstånd.
-Skönt, då var de inte pirater iallafall, tänkte jag feberslött från hängmattan.

torsdag, februari 16, 2012

Meltdown på Sydatlanten

Det första som händer på Sydatlanten är att jag blir sjuk. Riktigt super-feber-frosse-sjuk. Tur att vi hämtat upp en ny besättningsmedlem i Kapstaden, som nu hastigt och utan föregående träning får hoppa in på mitt skift. Eftersom vädret plötsligt bestämt sig för att leka parkpicknick i en schamporeklam går det bra och första natten förlöper utan dramatik. Förutom i mina feberdrömmar då. De är desto mer dramatiska.
Man märker att man är sjuk när
1. man drömmer att man är en pizza som av misstag sätts in i ugnen och gräddas för andra gången.
2. inte vaknar ens när en vinsch på däck rakt ovanför ens hytt fastnar och någon står och slår på den med en (gummi)hammare.
3. man försöker läsa en engelsk skvallertidning och får för sig att alla stjärnorna tycks vara med i samma TV-serie, ser likadana ut och har ihop det med varandra korsvis.
Nu har jag vaknat på riktigt och upptäckt att 1 är delvis sant, åtminstone att döma av min kroppslukt, och 3 är helt korrekt uppfattat.
Sedan får en besättningsmedlem för sig att vi ska ha ett "group hug moment" bara för att det är Alla Hjärtans Dag och hon har lust att baka cup cakes. Det är jag helt med på, speciellt som jag inte ätit på ett dygn. Jag känner att jag börjar komma tillbaka till livet, som på en båt till stor del handlar om just mat. Tur att den nya besättningsmedlemmen tagit med sig en iPhone-app som ska fixa magrutor åt oss på tre veckor, helt utan ansträngning. Skulle det bli i överkant har vi alltid appen med 1 000 kak-recept.

onsdag, februari 15, 2012

Hur en potatis fick ut oss ur Sydafrika

Förlåt uppehållet, men det tog litet tid att återhämta sig från äventyren på Indiska Oceanen. 5 360 sjömil och 28 dagar till havs i tre stormar + en cyklon, med en genomsnittlig sträcka på 191 sjömil per dygn (rekordet var 259 sjömil under ett cyklondygn!).
Stilenligt anlände vi Kapstaden i kraftig vind mitt i natten, med tre av fyra segel sönderblåsta, för bara en motor (vilket inte är att rekommendera när man framför en katamaran i en trång hamn full av lyxyachter i kolmörker och 20 knops blåst). Sista panikögonblicket blev när vi i sista sekund skulle hala storseglet och det fastnade för att fallet blivit så salt och styvt under resan. Men vi fick ned det, lade till utan större skador än ett par sälar som blev väckta ur sin nattsömn på bryggpontonerna.
Bilder från hela äventyret finns nu på Facebook (där man inte behöver vara min "vän" för att se dem).
Vi har varit i Sydafrika i en vecka och fortfarande inget spår av genuan (ett segel) som GARANTERAT skulle komma med flyg från Frankrike för tre dagar sedan. Klimatet är dock ljuvligt, särskilt efter en månad i helveteshålet Indiska oceanen i cyklonsäsong, så jag njuter av solen, värmen och tystnaden i kojen i Bajamajan när inga vågor längre bombar den. Besättningen njuter av sin välförtjänta vila och dricker jordgubbsdrinkar och islatte till löjligt låga priser på uteserveringar, men det känns ändå inte bra. Dels har jag svårt att vänja mig vid att invånarna i ett land som så länge lidit under apartheidlagarna är servitörer som kallar mig ma´m, dels är väntan på seglet nervös.
Jag måste hinna till nästa hamn, Kap Verde, i tid att flyga hem och vittna i den stora korruptionsrättegången kring skandalarenan i Solna. I brev från Tingsrätten beskrivs hur jag kan bli ersättningsskyldig för rättegångskostnader och dömas till böter om jag inte inställer mig. Törs jag följa med på nästa passage; den på sydatlanten längs Afrikas västkust och korsandet av ekvatorn? Jag vill helst fullfölja det matrosuppdrag jag mönstrat på för, och jag vill hemskt gärna få vara med om att korsa ekvatorn. Dessutom känns det INTE lockande att befinna sig hemma medan efterträdarprocessen efter mig i Solna pågår för fullt. Där har jag samma benhårda princip som Ingvar Carlsson på sin tid; den överlåter jag till dem som ska vara med och jobba efter mig.
När vi till slut får meddelande om att seglet anlänt är lättnaden stor, ända tills vi upptäcker att det landat i - Johannesburg! Ska man få ut ett paket från tullen krävs att man hyr in en speciell agent, specialiserad på byråkratin. Denna agent försäkrar oss nu dyrt och heligt att seglet ska levereras före kvällen. Det enda vi behöver är en båtstämpel. Va?! Vadå stämpel? Jo, det måste ni ha, så att tullen ser att ni godkänt fakturan, annars kommer ni inte ut ur landet. - Men någon sådan har vi inte, det här är en privatägd segelbåt, inget skepp! Herregud, varför är vissa länder så fixerade vid stämplar? Hur ska vi nu göra?
Då kommer en av besättningsmedlemmarna på den enkla men alldeles lysande idén: - Vi gör en potatisstämpel! - Men vadå, det kan väl inte funka? Johodå, det gör det! (Se bilden) Och vi kommer äntligen iväg, kraftigt försenade, i kolmörker och rätt krabb sjö, vilket inte är att rekommendera med tanke på att man behöver vänja sig vid sjögång i dagsljus för att undvika sjösjuka. Men det går bra, och enligt kartplottern ska vi hinna till Praia, Kap Verde i tid för mitt flyg till Stockholm.
Vi seglar norrut på sydatlanten, uppför Västafrikas kust, och närmar oss nu gränsen mot Namibia. Det blir varmare dag för dag, ju närmare ekvatorn vi kommer. Konstigt, det där med väderstrecken: Först seglade mot sydligare breddgrader och fick sätta på oss varmare tröjor för var dag. Nu seglar vi norrut och vattnet är skarpare blått, klarare (i brist på liv), varmare och solnedgångarna blir vackrare för varje dag. Havet beter sig mer harmoniskt, rytmiskt då inga jättevågor hinner piskas upp i den mindre öppna ytan mellan kontinenterna. Imorgon hissar vi spinnakern, som nu är hel och fin igen!

torsdag, februari 02, 2012

Havet är grått

Tro det eller ej, men vi hinner med ytterligare ett oväder innan vi når Afrikas sydkust. Jag förstår verkligen varför vi mött så få båtar på överfarten från Australien. Förutom oss dårar har bara två fraktskepp synts på radarn, som anropat oss och med undran i rösten frågat vad vi gör här ute så här års. Normalt funtade seglare väljer A) den norra vägen över Indiska Oceanen, med stopp på fina öar som Maldiverna, Seychellerna, Mauritius och Reunion och B) de gör det framförallt inte under cyklonsäsongen; oktober-mars.
I natt förvandlas båten dock till den rullande Bajamajan igen, attackerad av nån full dåre som står och skakar och slår på den med knytnävarna. Hela kroppen gör ont, dels av att ständigt spänna sig och krampaktigt hålla i sig, dels av smällarna man får när man tumlar runt som en vante inuti båten.
Jeeez, vad jag är trött på det här! Jag vill ha en SPA-behandling. Nu. Jag kommer aldrig bli någon saltdränkt tuffing. Fan också! Ge mig tre dubbla whisky och en Vicodyne och väck mig när vi är framme i Sydafrika.
Men jag härdar ut förstås. Till slut orkar jag inte ens bli rädd längre när båten tappar kontakten med vattnet och glidsurfar så där obehagligt snett nedför en jättevåg. Jag räknar 1-2-3-4-5-6-7, där kom den sjunde vågen, whoooah! Klamrar mig fast och fortsätter sedan med det jag höll på med. Som att räkna statistik till exempel. Senaste dygnet spräckte vi vårt rekord från dygnet med Funso och gjorde 256 sjömil på 24 timmar. Slå det den som kan. "Men på Assa Abloy gjorde vi 300…," - Ja ja, men på en VANLIG båt!?
Vaknar upp på morgonen till et hav som känns annorlunda, konstigt. Det är färgen. Den har ändrats från djupblå till hemmatråkigt graftigrå. Tydligen är det Atlantvattnet som blandas in ju närmare vi kommer Godahoppsudden och mötet mellan de två haven. Atlanten har mer djurliv; plankton och andra organismer. Indiska Oceanen däremot, som har färre organismer och därmed mindre att bryta ljusstrålarna emot, gör vattnet blåare eftersom blått är den färg som har lättast att transporteras med ljuset. Det är fulare, men rikare på liv, vilket ju borde vara hoppfullt för vår fiskelycka. Tyvärr har vi nu inga beten kvar och knappt någon lina. Vi får nöja oss med att hoppas få en glimt av de stora fiskarna istället. Vid ettiden i natt beräknar vi runda först Cape Agulhas, Afrikas riktiga men mindre kända sydspets, och sedan vid nio på morgonen - The cape of Good Hope, där det är extremt gott om knölval, säl, haj och delfiner. Men ingen mer närkontakt m
ed någon stor val nu bara, snälla kung Neptun!

onsdag, februari 01, 2012

Ta i trä!

Efter en lång tid isolerad ute på världens största hav, börjar jag förstå folket ute i stugor och gårdar förr i tiden. Vidskeplighet kommer av sårbarhet. De trodde på tomten och näcken, medan jag strikt iakttar regler som jag förut bara skrattat åt. Som att absolut inte vissla på en båt och ge tillbaka något till havet när du haft fiskelycka. Fregattfåglarna som följt båten hela resan får dagligen litet matavfall, och jag är helt övertygad om att vi åkte på ytterligare en liten körare av halvstorm igår efter att jag råkat vissla tre takter av en låt. Om det var Poseidon eller Neptunus som stod bakom det hela är jag dock mer osäker på.
Jag vet nästan ingen seglare som inte är vidskeplig på någon punkt. Som att det betyder tur att ha en svart katt ombord. Att man inte bör döpa om en båt, åtminstone inte utan en speciell ceremoni. Att ha en kvinna ombord är dock OK, så länge hon inte vistas i maskinrummet. Maskinrummet på den här båten är klaustrofobiskt litet, så den regeln hänvisar jag alltid till när det ska meckas med nåt skitigt där nere.
Sedan har vi ju regeln att alltid dricka en "happy landing"-skål när man lyckligen angör en hamn efter en lång överfart. Den regeln ska jag gärna följa. Förhoppningsvis redan till helgen, då navigationsinstrumenten visar att vi beräknas anlöpa Kapstaden. Ta i trä! Än så länge syns nog inte SABA:s position på www.marinetraffic.com <http://www.marinetraffic.com> men här är en bild som visar att vi nu ser land och inte bara ett oändligt stort hav, åtminstone på sjökortet!