måndag, januari 28, 2008

Efterlysning: argument mot nattmackor

Snälla, ge mig argument för varför det är dåligt för tonåringar att länsa kylskåpet klockan 12 på natten. Förutom att det väcker mig?

När jag letar på nätet hittar jag bara fåniga artiklar av typen "nattmackan gör dig tjock" och det är ju knappast ett bitande argument på en en 1,86-meters artonåring som väger sisådär 65 kilo.

För övrigt kan jag meddela att katten också måste vara tonåring, för den har spattanfall, äter och skiter företrädesvis efter midnatt.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , ,

torsdag, januari 24, 2008

Mona tar ett rejält tag i kamelballarna

Idag ska jag hämta min nya soffa, äntligen! Och ikväll är jag bjuden på teater med ett gäng kompisar. Är alltså på ganska gott humör när jag sätter mig vid tidningarna och laptopen på frukostbordet. Katten kryssar elegant mellan prylarna och lyckas samtidigt sno en bit skinka. Vi trivs.

Men strax slår det mig som en sur gammal baksmälla: Småttigheten. Det trångsynta och kortsiktiga tänkandet. Ta miljöförstöringen - får man tro nyhetsrapporteringen, så är de största hoten mot vår planet de här:

a) Fritidsbåtar som krockar i Mälaren och släpper ut dieselolja. Man bör därför "diskutera en begränsning av antalet" (?!?)
b) Kor som rapar och fiser (gjorde de inte det i Bullerbyn också?)
c) Silikon från döda bystdrottningar som exploderar i krematorierna (!)

Snacka om att sila mygg och svälja kameler.

Men så byter jag sida och läser detta. Mona Sahlin! Hon skippar myggorna och tar istället ett rejält tag om kamelballarna! Lyssna bara på detta: Enligt uppgift från flera s-källor planerar Mona Sahlin fler förändringar i ledningen. Det hon letar efter är personer som bryter med Persson-eran och vill ompröva politiken – trots de höga opinionssiffrorna.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


onsdag, januari 23, 2008

Mångfald = H&M, Topshop och Din Sko?

Bloggen är verkligen vår tids bytorg. Under gårdagen spred sig snabbt ryktet om familjen Grafs hastigt påkomna kattägarskap och jag fick nöjet att prata med flera vänner och bekanta jag inte hört av på länge. Kul! Nu är helgen fullbokad. Får försöka bortse ifrån att de förmodligen hellre vill träffa kissen än mig:-)

Kan också meddela att det denna morgon står 1-1 mellan mig och yngste sonen i kissen-ska-sova-i-min-säng-tävlingen. Efter ett listigt upplagt förarbete under gårdagskvällen vann han slutligen kampen. Men jag kommer igen ikväll. Har en hemlig plan som inbegriper kaviarlukt på fingrarna och annat.

Hör på radion att folk är förbittrade på Boultbee som köpte alla gallerior i Stockholm som borgarna sålde ut nyligen. Hyrorna chockhöjs, likriktningen sprids, småbutikerna får klappa igen och alla föreningar och andra som vill ha ett litet bord eller stånd i centrum slängs ut.

Jag är inte ett dugg förvånad.

I vårt Solna Centrum, som såldes och glasades in på 80-talet, har de här problemen bara blivit värre med åren. Först lovade det privata företaget som köpte att de skulle ha öppet till 22.00 för folk som behövde passera igenom för att ta sig mellan de båda stadsdelarna på var sida centrum tryggt och ljust. Men straxt stod folk och slet i stängda dörrar redan kl 21.00.

Och det där handslaget om att även ickekommersiell verksamhet skulle få plats i centrum, det glömdes snart bort. Det senaste svepskälet när de politiska partierna ville ha ett litet bokbord under lunchtimmen var att "det var brandfarligt". En koll med brandmyndigheterna visade att de inte alls hade haft några synpunkter.

Ja, sådär håller det på.

Jag trodde borgarna var för mångfald? Och frihetsbegreppet, vart tog det vägen?
Jag tror partisekreterare Per Schlingmann (m) måste lägga till en ny förklaring i den moderata ordlistan.
Mångfald = Din Sko, H&M och MQ och om man har tur även Top Shop.
Frihet = Bara för dem som betalar.
Demokrati = Får diskuteras ute i snålblåsten och kylan.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , , , ,

tisdag, januari 22, 2008

En ny familjemedlem

- Ja, vi SKA köpa katt. Sedan. När vi flyttat.

Det har varit mitt svar till de kattlängtande barnen hela hösten.

När jag kom till jobbet igår morse, med en lätt overklig känsla av viktlöshet efter en hel helgs flyttande, bärande, kånkande och klättrande, så ringde en gammal kollega:
-Var det inte du som sa att ni ville ha en ny katt när ni flyttat? Och sa du inte att du ville ha en liten en, gärna vit och med blå ögon? Och är du inte egentligen allra mest förtjust i siameser, men de är för dyra?
- Jo...
- Du förstår, jag har en arbetskamrat här som är alldeles förtvivlad för hennes lilla vita siameshona har blivit utmobbad av hennes andra katter och sitter nu bara och deppar bakom en soffa. Kan du ta henne, helst med det samma?

Och så blev det. Nu, en natt senare, känner jag mig ännu mer viktlös, men av sömnlöshet och nyförälskelse. Lilla 2-årsflickan Maggan har "sovit" hos mig i natt, trots yngste sonens försök att locka henne till sin säng. Och hon får inte nog av mig, eller jag av henne för den delen. Det är som en sådan där "No, You hang up, no you hang up kind of love". Men yngste sonen är sur, för trots hans ivriga försök, så valde hon ändå inte hans säng. (Se bilden nedan)



Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , ,

torsdag, januari 17, 2008

Hårdare Tag och Någon Borde Göra Något

Jag har tidigare skrivit om det omgivande samhällets tendens att tycka att skolan "borde göra något" när unga inte beter sig som vi önskar. Hårdare Tag är också populärt att ropa på. Litet oklart vilka, men ju hårdare desto bättre, verkar det.

Förra veckan gick det storlarm efter dylika när det "avslöjats" att ungdomsvården för det mesta gör ungdomar ännu mer kriminella. Varför inte sätta dem i fängelse direkt? undrade Maria Abrahamsson i en SvD-ledare. Fängelser har ju mycket större kunskap i rehabilitering av kriminella än vad de har på ungdomshem.

Ja, jo, eller hur?

Därför var det ju lägligt när media i måndags rapporterade, (bl a MA.s egen blaska) samma bedrövelsesiffror för resultaten av kriminalvården: Både där och i ungdomsvården återfaller 75 procent i brott inom tre år. Så var det med de "hårdare tagen"...

Tyvärr har Hårdare Tag-trenden även smugit sig innan för väggarna i småskolan. Ungarna skärper sig inte om de inte får betyg istället för handlingsplaner redan i ettan. Men på radion igår dödade vännen och lärarstudenten Nathalie myten om förträffligheten av graderade omdömen på små barn. Lyssna!

Sedan är det detta med Nån-Annan-ismen. När det inte är skolan som borde göra något, så är det ofta "någon" i största allmänhet, oklart vem. Hemma hos mig råder det dock inga tvivel om att "någon" är undertecknad. Morsan. Just nu håller vi på att flytta, men det är inte VI utan Mamma som är packare, flyttgubbe, ansvarig för logistiken och den man svär över när man snubblar över kartongerna. Att man själv har ställt den aktuella kartongen just där spelar ingen roll; "Kunde inte Någon ha flyttat den?"

Sedan är jag "Ingen" också. - Har Ingen lagat middag än? heter det allt som oftast.

Men när man letar efter något så är det ofta "Vi: - "Var har Vi tejpen?" Ursäkta, men om det är ett gemensamt hem där "vi" äger saker som tejp ihop, är det då inte rimligt att dessa ägare tillsammans ansvarar för att hålla reda på var prylarna förvaras? Bara en tanke...

Nåja, en sak som jag numera slipper är att vara ställföreträdande glasögon/morsa åt en vuxen man: - Har du sett min skjorta/glasögon/Revaxör?
Sådant gjorde mig totalt förundrad, nästan litet avundsjuk. Jag menar, hur kan man liksom ha mage...? Bara tanken att jag skulle ha förväntningar på någon annan att ha koll på mina prylar är för mig skrattretande. Men det kan ju i och för sig bero på att jag hade en mor som inte ens hittade till skolan när hon skulle följa mig dit på uppropet i första klass. Sådant härdar.

En kvinnlig variant är det lömska och förrädiska lilla ordet "man": - Om man flyttar på bokhyllan så får nog min vävstol plats! Eller - Här kunde man bygga en fågeldamm! Gissa vem som sedan står där och kånkar och gräver så svetten lackar? Inte är det lilla frun iallafall.

Nej, denna morgon är mitt stridsrop "Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt land"!

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , ,

tisdag, januari 15, 2008

Bantning och borgarråd

Dagens grattis går till godis- och tuggummitillverkarna. Det här "larmet" lär mångdubbla försäljningen av sockerfria tuggummin och tabletter*.

Dagens beklagande går till Ersta diakonisällskap som har så svårt att hyra ut nyrenoverade lägenheter på 125 kvadrat på söders höjder att de måste gå till Stockholms stadshus och tigga hyresgäster.

* Observera att detta inte är ett beteende jag rekommenderar. Övervikt handlar om känslor och tuggas inte bort med en diarréframkallande tablett.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , , , ,

måndag, januari 14, 2008

Nu har de råd att bo kvar

Äntligen slipper de stackars villaägarna bära det tunga oket från fastighetsskatten. Nu slipper de drivas från hus och hem. Alldeles särskilt stort grattis till Per Gessle, Fredrik Lundberg och Salvatore Grimaldi!

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , ,

söndag, januari 13, 2008

På söndagkvällarna kommer de djupa tankarna

Läser följande kloka ord av pappabloggaren Tommy Jensen:


Kärlek. Det är ett vackert ord. Vi kan känna kärlek till människor och saker och vi kan känna kärlek till känslor: vi kan vara förälskade i förälskelsen. Men vad är kärlek? Är det en känsla? Kommer den från vår inre värld eller tillförs den utifrån från objektet som väcker vår kärlek. Är förmågan att uppleva kärlek, och att ge andra kärlek, medfödd? Eller lär vi oss genom vår uppfostran? Sitter förmågan till kärlek i hjärnan? Eller sitter den i hjärtat? Eller i magen?

Alla föräldrar älskar sina barn, är ett påstående som dyker upp då och då? Är det sant? Är det en naturlag eller finns det undantag? Kan föräldrar sluta älska sina barn precis som de kan sluta älska sina fruar eller sina män eller sina vänner? Kan förmågan att ge kärlek åsidosättas om de egna behoven av att vara älskad blir för stora och otillfredsställda? Jag påminner om Mazlovs behovstrappa, har den relevans här?

Jag är rätt pragmatisk av mig så alltså är jag intresserad av hur teorier och känslor i allmänhet tar sig uttryck i verkligheten. Och jag är oerhört nyfiken på hur kärlek manifesteras, hur den känslan som vi kallar kärlek tar sig uttryck i konkret handling. En blomma, en middag, ett ärende, skjuts, frukost på sängen, en kyss, en genomtänkt present. Det finns många sätt. Kärlek är handling.

Är det möjligt att älska någon annan människa utan att visa det i handling? Är då den kärleken värd något? För den som älskar, ja kanske. För den som älskas, knappast. För om kärleken inte förmedlas och inte märks, då blir den tämligen värdelös. Jag träffar i mitt arbete föräldrar som brister på ett eller annat sätt i sitt föräldraskap. Och jag brukar fråga dem på vilket sätt deras barn märker att de är älskade. Det är inte en helt lätt fråga och jag rekommenderar alla som har barn att ställa den till sig själva. Fråga sedan barnen hur de märker att de är älskade och lyssna på vad de säger, för de om några borde ju veta.

Sedan ställer han fyra frågor till ett antal bloggvänner, däribland mig. Shit. Deep shit. Men jag ska försöka.

1. Hur märker du att du är älskad? Älskad? Jag? Det tror jag inte. Duktig, kanske. Eller snygg, i motljus, men älskad vore väl att ta i. Fast idag när vännen A kom över med gryta mitt i min flyttpackning blev jag alldeles varm och förvännad. (Det betyder förälskad, fast som vänner)

2. Hur märker andra, tror du, (utom barnen, se nedanstående fråga) att de är älskade av dig? Att jag kommer ihåg deras födelsedagar kanske?

3. Hur märker ditt/dina barn, tror du, att de är älskade av dig? Mina barn tror inte alls att de är älskade av mig. De tycker att jag är en pina i arslet som har som livsuppgift att förpesta deras liv. Fast de ler litet i ena mungipan när de kallar mig Tyrannen...

4. Vad svarar ditt/dina barn när du frågar dem hur de märker att de är älskade av dig? Sista frågan var svårast, för nu var jag ju tvungen att sluta vara ironisk. Dessutom behövde jag masa mig iväg två trappor ner till äldste sonens rum, knacka på dörren, störa honom i hans gitarrspel och genera honom med en massa känslopjunk. Djupt besvärad svarade han till slut: "Det märks för att du kan inte låta bli att tycka om oss, till exempel när vi klantar oss."

"Good enough parent" finns det något uttryck som lyder. Det brukar jag tänk på när jag känner mig värdelös som morsa. Ja, jag är pinsam för det mesta, stundtals asjobbig och tjatig, men den enda mamma de har, och dessutom en som bryr sig, och som de i hemlighet är rätt stolta över.

Jag tänkte inte skicka denna utmaning vidare till några särskilda vänner, men ni som vill får hemskt gärna svara i kommentarsfältet, eller i ett eget inlägg.


Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , ,

lördag, januari 12, 2008

En hundring är väl ingenting?

Av en rundringning som SvD gjort till de tio friskolor i Stockholm där eleverna får högst betyg framgår att det är vanligt att skolorna ber föräldrarna om ekonomiska bidrag, trots att den enligt lagen ska vara kostnadsfri. Och bloggaren Krassman berättar om skräckexemplet framför andra; Europaskolan där föräldrarna tidigare fick betala en "frivillig avgift" och där man sedan berättade i brev hem till alla föräldrar vilka som inte hade betalat den.

Sedan läser jag ett blogginlägg från en lärare i en grundskola i Kalmar. Han skriver om vad som hände när hans skola skulle ordna en idrottsdag.

Jo, jo, det är skillnad på folk och folk. Och växer, det gör de.

Här kan ni läsa föreningen Majblommans syn på hur skolornas smygavgifter påverkar fattiga barns möjligheter att delta i utflykter mm. Det är ingen rolig läsning.

Men vad fan, har inte föräldrarna råd att bidra med en 50-lapp då och då till ett teater- eller museibesök, kanske du tänker? Du är i så fall inte ensam. En majoritet av skolföräldrarna är för att skolan ska möjligheten att be föräldrarna om bidrag som gör att de kan göra roligare aktiviteter med barnen. Enkelt att säga, om man har råd. Lätt att tänka "har de råd med chips så borde de väl för sjutton kunna slänga upp en hundring för en skiddag". Tyvärr är det inte riktigt så enkelt för alla. Den som tror det har nog rätt bristfälliga kunskaper om en del föräldrars livsvillkor. Trots att jag som anställd på utbildningsdepartementet var relativt välbetald, fick till och med jag problem att som ensamstående mamma att på kort varsel punga upp med 450:- för vart och ett av mina tre barn när skolan ordnade friluftsdag där det självklara favoritvalet var en dagsresa till en skidanläggning. Då var det inte lätt att säga "Men vinterpromenaden runt Råstasjön, låter inte det kul också?"

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , ,

fredag, januari 11, 2008

Motvallskärring eller Mörk choklad börjar inte på A

Käringen mot strömmen kallar vännen E sin blogg. Den är busvass, men hon är världens snällaste person och inte alls någon elak kärring mot strömmen. Kallar hon sig så, blir väl jag i jämförelse världens största motvallskärring.

Inte för att det har nåt med ålder att göra. Motvallsunge var jag redan när jag föddes.

Ta godiset till exempel. Eftersom min morfar var tandläkare predikades det mycket om sötsaker i det Grafska hemmet. Eller rättare sagt emot. Det enda som man unnades, vid högtidliga tillfällen som jul eller så, var mörk choklad och möjligen nån enstaka grön kula från Fazer. Jag menar, MÖRK CHOKLAD, hur äckligt är inte det?!? Vad blev resultatet? En dreglande stamkund hos den lokala godisaffären såklart. Till slut fick även godismoralisterna vika sig för tjatet, och lördagsgodis tilläts. "Men ät aldrig klubbor, de fastnar bara i tänderna, välj sådant som går fort att äta upp!" Vafan är det då för vits, tänkte jag, och köpte de största och suraste bomberna, det mest frätande bruspulvret och de segaste Guldkolorna.

I tonåren blev det poppis bland tjejerna i klassen att banta. Alla tipsade varann om den bästa dieten: "Undvik bara fett", "Ät bara saker som börjar på A", "Ät inget före lunch" Obevekligt sögs jag förstås mot tidiga frukostar med fet mat som började på alla bokstäver utom A. Sa man däremot till mig att äta upp allt på tallriken blev jag äcklad av bara anblicken.

De senaste månaderna har jag haft svårt att sova på nätterna. Det har sina orsaker, som inte närmare ska analyseras här, men resultatet har blivit rätt intressanta mörka ringar under ögonen. Detta har föranlett mängder av goda råd från omgivningen: "Försök KOPPLA AV", säger många. "Tänk inte. Ligg bara i sängen och koncentrera dig bara på dina egna andetag".
Vad tror ni händer? Om någon säger "tänk inte på några jobbiga saker", vad tror ni man tänker på då? Rätt. Jobbiga saker.

Och mörk choklad har fortfarande en B-plats i min godispåse. Fast den från Willy´s med päronsmak är faktiskt helt OK, tvingas jag (motvilligt) erkänna. Den börjar iallafall inte på A.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , ,

torsdag, januari 10, 2008

”Man blomstrar när man konkurrensutsätts. Man krymper när man sluter sig”.

Idag utnämndes moderaten Chris Heister till ny landshövding i Västerbotten.

Vad var det nu han sa, Fp-riksdagsmannen Tobias Krantz i arbetsgruppen som skulle utforma en ny utjämningspolitik? "Den nya regeringen tänker förändra utnämningsmakten. Det är sakliga grunder, inte partibok, som ska avgöra vem som ska få toppjobb inom statsförvaltningen."

"Alla ska kunna se att vi inte har någon hemlig agenda. Kravprofilerna på nya myndighetschefer blir offentliga", läste Mats Odell innantill i en intervju i Ekonominyheterna

Ingen vänskapskorruption och svågerpolitik här inte. Öppen rekryteringsprocess och tydlig kravspecifikation. Hm, nån som sett listan över de sökande till tjänsten?

På sin hemsida citerar Chris Heister: ”Man blomstrar när man konkurrensutsätts. Man krymper när man sluter sig”.

Så sant som det var sagt.



Hell-man har skrivit bra om det här tidigare. Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , , ,

Se upp för politiker som vill visa krafttag!

När politiker vill visa krafttag har de i princip fyra metoder. Det är
a) Piska (vi inför en ny bestämmelse, stiftar en ny lag)
b) Morot (vi ger xx kronor mer, instiftar ett pris)
c) Lär dem hur de ska göra (ordnar fortbildning, eller med ett fint ord; kompetensutveckling)
d) Ställer jobbiga frågor som får dem att fundera själva ("utvärdering" eller "peer pressure")

Eftersom ungar i dag inte är rädda för varken gud, lärare eller föräldrar säger de emot och ifrågasätter. Och eftersom föräldrar och lärare idag känner sig rätt otillräckliga, stressade, trötta och ibland rent värdelösa, är det lätt att börja skylla på ungarna. De måste få gränser och lära sig respekt. Den "naturliga" respekt som fanns på den gamla goda tiden är ju borta, så nu gäller "hårdare tag" för att sätta pli på dem.

Därför har politikerna i Stockholm genomfört metod A enligt ovan. Nya "riktlinjer" ska ge skolorna "stöd" i åtgärder de vill vidta för att sätta P för allt från skolk, stök, mobbning till korta kjolar och mobilmessande.

"Äntligen", föreställs nu maktberövade föräldrar och lärare tänka, "nu får vi lov att bryta upp de små terroristernas skåp, beslagta deras mobiltlefoner och knivar och flytta de jävla mobbarna till en annan skola".

Det har ju inte alls varit möjligt innan att uppfostra barn på ett vettigt sätt... Eller?
Lästips till alla politiker med behov av att visa krafttag: Gå till närmaste skola, prata med rektorn och be att få titta i skollagen, grundskole- och gymnasieförordningen. Jag kan ha fel, men såvitt jag minns står det att ordningsregler ska tas fram av rektor, lärare, elever och föräldrar tillsammans. (Grundskoleförordningen 6 kap 8b §. Tillagt i 2006:205)
Finns det något hinder för att då bestämma att ringandet får vänta till rasten, att man ska respektera varandra i såväl språk som bemötande i stort, att farliga föremål ska överlämnas till polisen liksom att man om det finns misstanke om brott direkt ska anmäla detta?

Och är lagstiftningen sorgligt eftersatt när det handlar om att göra nåt åt mobbare? Tydligen anses den inte tillräckligt kraftfull, den möjligheten som finns idag att sätta elever som stör andra i särskilda undervisningsgrupper, om så behövs i hemmet eller i en stuga i skogen. (Enda konstigheten i dagens lag är att den där isoleringsklassen organisatoriskt måste höra till samma rektorsområde, vilket ju känns en aning mossigt eftersom rektorsområden knappast existerar längre) Men nä, nu ska skolorna genom en kraftfull lagändring få börja byta mobbare med varandra istället. Norrskolans rektor visar krafttag och flyttar mobbare A till Söderskolan. I utbyte skickar Söderrektorn mobbare B till Norrskolan. Eller ska det finnas några slags uppsamlingsläger i mitten?

Men det värsta med de här nya "riktlinjerna" om "hårdare tag" är att inga verktyg följer med som ger möjlighet att hjälpa de som stökar. Ingen har ens ställt frågan varför.

Varför svär, stökar, messar, mobbar ungarna? För att det finns för få straff?
Ska vi verkligen ge alla med huvudvärk en Ipren, utan att se om den där huvudvärken beror på sömnbrist, hjärntumör eller sorg? Och när ska högerregeringen och Jan Björklund inse att man inte får auktoritet av att vara auktoritär?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , , , , ,

onsdag, januari 09, 2008

Kan själv kontra Nån Annan

När jag var liten var jag Kan Själv-ungen framför andra. Ingen fick klä på mig. Kan själv! Envis som en röd gris fortsatte jag i tonåren att klara allt på egen hand. Ingen bruksanvisning, vägkarta eller utmaning var för svår eller för stor. Som nybliven vuxen satt jag stolt och dum och matade in OCR-nummer i datorn i min iver att göra bankens jobb åt dem gratis. Klart jag kunde göra det själv.

Så här i medelåldern börjar dock en viss utmattning skönjas. Att ett litet motuppror var på väg märkte jag när jag inte längre kastade mig över bruksanvisningen till digitalboxen, utan tryckte litet slött på knapparna och programmerade eländet på måfå . Helt plötsligt fick jag liksom nog. Nej, jag vill inte få ett sms om vad jag var skyldig telefonbolaget istället för att få en räkning att sätta in i pärmen. Varför ska jag som kund sköta företagens jobb åt dem?

Till och med som mediekonsument förväntas man idag delta aktivt. Om detta skriver Johan Hakelius i Aftonbladet på sedvanligt lysande sätt. Han har också ett recept på hur vi ska slippa dessa ansträngningar som det innebär att gå in och rösta, maila och tycka till efter varenda skitartikel. Vägra göra journalisternas jobb åt dem, uppmanar han. Ring P1 och tig i luren. Då blir Täppas och gänget tvungna att göra sitt program själva, precis som Hakelius och andra hårt arbetande kolumnister. Mot bakgrund av detta gissar jag att Johan inte är helt förtjust över det lilla tillägget intill hans kolumn:
Diskutera kolumnen i Forum
Maila till Johan Hakelius

Dagens ungdomsgeneration verkar inte behöva någon bot mot Kan Själv. De har aldrig kunnat och visar ingen större lust att lära sig heller. I morse till exempel, upptäckte jag att snart-fjortisen fortfarande låg och sov när jag steg upp. Han hade tydligen trott att "någon" (läs mamma) skulle väckt honom vid en tid som denna "någon" instinktivt skulle gissat sig till, trots att inget skolschema dykt upp hemma.

Denna Nån-Annan-tendens ser jag inte bara hos hans generation, utan även hos oss betydligt äldre. Vuxna myndiga människor uppvuxna i välfärds-Sverige har en tendens att sätta sig på blöjbaken och sträcka upp händerna och skrika så fort något går fel. Samhället måste väl kunna fixa det? När vi äter för mycket över julen är det medias skönhetsfixerings fel att vi känner oss feta. När ungarna misslyckas i skolan har de fått för litet hjälp av speciallärare, inte av oss föräldrar.

Samtidigt blir jag rädd när pendeln svänger över för mycket åt andra hållet. Från borgerligt håll finns en otäck trend att peka ut individen som ensamt skyldig till allt från bristande jämställdhet, sjukdom, arbetslöshet och mobbning. Då blir högerregeringens Hårdare Tag något som bara drabbar dem som har sig själva att skylla. Vi andra behöver inte bry oss. Det är ju deras eget fel, varför ska vi hjälpa dem?

Nej, nu ska jag gå och göra min plikt så att jag sedan kan kräva min rätt. Även om kroppen fortfarande skriker jullov, jullov! och jag i sängen på allvar funderade på om Diegos idé kanske kunde vara något för mig.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , ,

måndag, januari 07, 2008

3 skäl att älska vardagen

Nu är julen definitivt slut. Gud, vad skönt.

Jo, det är det visst! Tänk bara på dessa fördelar:

1. Man slipper äta hela tiden. Under lovet är det ideligen inbjudningar till middagar, glöggar och fikor. I morse när jag skulle sätta på mig mina f d löst och skönt sittande Levi`s i storlek 29 fick jag en flashback från 70-talet när man låg på rygg i provrummet på Gul & Blå och drog upp gylfen med en hovtång. Välkommen trista lunchrum och microvärmd soppa!

2. Man kan skylla på skolan igen för att barnen inte rör på sig. Under lovet har det gått så långt att man blivit tacksam när de spelar Nintendo Wii en stund och inte bara dataspel... Tröstar mig dock litet när jag läser att läkare nu rekommenderar Wii-spelande som rehabilitering mot krämpor. Men mina slöa barn återgår snart till att bara öva tummarna i nåt vidrigt litet Star Wars-spel. Suck, kan ingen göra något? Skolan borde väl ta sitt ansvar?

3. Man slipper skiftarbetarna. Under hela jullovet har tonåringarna sprungit som hemmafruar på speed upp och ner för trapporna, in och ut ur köket, fram och tillbaks mellan sovrum och badrum smällandes i kyl/drys/diskmaskin/köksskåp/badrumsskåp/toadörr. Företrädesvis nattetid. Problemet är bara att de inte alls städat, utan bara stökat ner. Men nu när lovet är slut kommer de snabbt att återfall i sin gamla sömngångarstil, uttröttade av skola och tidiga morgnar. Ha!

Hela söndagen går jag skadeglatt omkring och påminner dem om hur trötta de kommer att bli när de nästa dag tvingas gå upp snortidigt. Särskilt kul är det att påpeka för 16-åringen som klockan 17 precis har stigit upp.
- Ha, ha, fatta hur trött du kommer att vara imorgon bitti när väckarklockan ringer halv sju då du typ just har somnat!

Vad som sedan händer vill jag helst glömma bort. En närmare koll visar att vårterminen inte alls börjar idag, utan först på tisdag. Lärarna har passat på att lägga in någon slags utbildningsdag. Även de behöver väl någon slags mjukstart i helvetesvardagen. 16-åringen sitter glatt uppe hela natten fram till halv sextiden då han tycker det börjar bli dags för ett litet "nattmål" innan han törnar in. Det låter. Högt. När jag ger upp och kliver upp är detta synen som möter mig i köket. Synd att golvet inte fick plats i bild...



Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om ,

fredag, januari 04, 2008

Elak och missunsam

Det är sådan jag känner mig denna morgon. Har sovit illa efter att alla tre barnen förvandlats till nattdjur. Högljudda sådan också, som alltid på jullovet då de har en tendens att totalt vända på dygnet. Levande ljus och vacker julduk på frukostbordet hjälper inte då jag läser i morgontidningen om kvinnan som förverkligat sin livsdröm och börjat sy kuddar. Förut var hon chef, nu lever hon ut sin passion och frossar i sammet, korsstygn och sidenband.

Hur fan kan man leva på att sälja kuddar på homeparties??? Varje gång jag läser nånting sådant blir jag lika misstänksam. "Jag hade alltid drömt om att föda upp får på landet/driva islandshästläger/ha ett litet café. Och en vacker dag tänkte jag: varför inte göra slag i saken?"

Jojo. Sedan, på någon rad längre ner i artikeln kommer ofta förklaringen: "Min man, som har mångårig näringslivsvana från den koncern han leder, uppmuntrade mig när jag tvekade: Älskling, jag backar upp dig!"

Det enda budskap jag får av sådana artiklar är: Ni som stretar på med ert gamla tråkiga skitjobb har misslyckats. NI är misslyckade.

Läser vidare i artikeln om kvinnan som lämnade sitt chefsjobb och började sy kuddar. I marginalen står ett antal råd, "3 sätt att hitta rätt": Var lyhörd när kropp och själ skriker ja. Skala bort alla måsten. Minns det du gjort bra.

Min kropp och själ skriker just nu bara efter mer jullov. Nån miljonär som är beredd att backa upp den drömmen?

Fotnot: Observera att detta är ett elakt och missunsamt blogginlägg som inte bör tas på det minsta allvar. Heja dig kuddkvinnan!


Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , ,

onsdag, januari 02, 2008

Oförglömliga instörtande nybyggen

Just som jag trodde att jag smidigt glidit förbi alla Årets Listor, hittar jag den. Den ultimata listan.

Fredrik Strage har kommit på den avundsvärda lösningen till hur man får betalt för sitt YouTube-nördande. Medan han goofar runt där sätter han ihop en lista över sajtens 100 mest minnesvärda rockögonblick. Mycket är 90-tal och för nytt för att jag ska ha kommit till nostaligpunkten. Det kommer att dröja länge innan grunge får kultstämpel hos mig. Och Strages favvoband Inströrtande Nybyggen a k a Einstûrzende Neubauten, minns jag mest för att de på en konsert i Göteborg gjorde entré genom att bokstavligt talar borra sig genom en vägg, och så för att Per och Tina tyckte att detta var den mest romantiska date de varit på.

Men läs för all del här, eller följ YouTubiana-listans framväxt genom att prenumerera på den här.

Och känner ni för att ta ytterligare en trip down 90 centrury lane, så missa inte sajten Retrojunk!


Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , ,