När jag var liten var jag Kan Själv-ungen framför andra. Ingen fick klä på mig. Kan själv! Envis som en röd gris fortsatte jag i tonåren att klara allt på egen hand. Ingen bruksanvisning, vägkarta eller utmaning var för svår eller för stor. Som nybliven vuxen satt jag stolt och dum och matade in OCR-nummer i datorn i min iver att göra bankens jobb åt dem gratis. Klart jag kunde göra det själv.
Så här i medelåldern börjar dock en viss utmattning skönjas. Att ett litet motuppror var på väg märkte jag när jag inte längre kastade mig över bruksanvisningen till digitalboxen, utan tryckte litet slött på knapparna och programmerade eländet på måfå . Helt plötsligt fick jag liksom nog. Nej, jag vill inte få ett sms om vad jag var skyldig telefonbolaget istället för att få en räkning att sätta in i pärmen. Varför ska jag som kund sköta företagens jobb åt dem?
Till och med som mediekonsument förväntas man idag delta aktivt. Om detta skriver Johan Hakelius i Aftonbladet på sedvanligt lysande sätt. Han har också ett recept på hur vi ska slippa dessa ansträngningar som det innebär att gå in och rösta, maila och tycka till efter varenda skitartikel. Vägra göra journalisternas jobb åt dem, uppmanar han. Ring P1 och tig i luren. Då blir Täppas och gänget tvungna att göra sitt program själva, precis som Hakelius och andra hårt arbetande kolumnister. Mot bakgrund av detta gissar jag att Johan inte är helt förtjust över det lilla tillägget intill hans kolumn:
Diskutera kolumnen i Forum
Maila till Johan Hakelius
Dagens ungdomsgeneration verkar inte behöva någon bot mot Kan Själv. De har aldrig kunnat och visar ingen större lust att lära sig heller. I morse till exempel, upptäckte jag att snart-fjortisen fortfarande låg och sov när jag steg upp. Han hade tydligen trott att "någon" (läs mamma) skulle väckt honom vid en tid som denna "någon" instinktivt skulle gissat sig till, trots att inget skolschema dykt upp hemma.
Denna Nån-Annan-tendens ser jag inte bara hos hans generation, utan även hos oss betydligt äldre. Vuxna myndiga människor uppvuxna i välfärds-Sverige har en tendens att sätta sig på blöjbaken och sträcka upp händerna och skrika så fort något går fel. Samhället måste väl kunna fixa det? När vi äter för mycket över julen är det medias skönhetsfixerings fel att vi känner oss feta. När ungarna misslyckas i skolan har de fått för litet hjälp av speciallärare, inte av oss föräldrar.
Samtidigt blir jag rädd när pendeln svänger över för mycket åt andra hållet. Från borgerligt håll finns en otäck trend att peka ut individen som ensamt skyldig till allt från bristande jämställdhet, sjukdom, arbetslöshet och mobbning. Då blir högerregeringens Hårdare Tag något som bara drabbar dem som har sig själva att skylla. Vi andra behöver inte bry oss. Det är ju deras eget fel, varför ska vi hjälpa dem?
Nej, nu ska jag gå och göra min plikt så att jag sedan kan kräva min rätt. Även om kroppen fortfarande skriker jullov, jullov! och jag i sängen på allvar funderade på om Diegos idé kanske kunde vara något för mig.
Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om kan själv, individualitet, någon annan, kollektivism, ansvar, gör din plikt, kräv din rätt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar