tisdag, november 06, 2012

Politikerpension ska inte vara någon pension

På radion säger de, utan att ha kontaktat mig innan och frågat, att jag jobbar som sjöman samtidigt som jag får "pension".

Det stämmer inte. Jag får "pension" medan jag SÖKER JOBB som sjöman.

Enligt reglerna skulle jag visserligen kunna få "pension" och lön från ett nytt jobb samtidigt i upp till två år efter att jag slutat, ungefär som ett avgångsvederlag. Men det är alltså inte aktuellt för mig.

Det finns de som inte söker nya jobb efter att de slutat som politiker. Och det finns de som trixar med sin nya inkomst, t ex från bolag eller styrelser, så att de kan få båda inkomsterna samtidigt. Det tycker jag är åt skogen fel.

Det finns också de politiker, alltför många, som klamrar sig kvar vid sina uppdrag i exakt tolv år, eftersom de då blir berättigade till "full pension", upp till 80-90 procent av sin tidigare lön. Det tycker jag också är fel.
Är man borta så länge från sitt gamla jobb blir man ju i princip omöjlig på en vanlig arbetsmarknad. "Politikerpension" får inte bli en pension, då är det något som är fel,  riktigt fel. Kalla det avgångsvederlag eller omstälningsgaranti istället och ge det under begränsad tid, 1-2 år.

Mitt gamla jobb var som personalfortbildare inom barnomsorgen och skolan och jag hade en liten firma som gick hyfsat när jag övertalades att börja med politik och blev först politisk sekreterare, sedan som sakkunnig i regeringskansliet och sedan som oppositionsråd i Solna. Firman fick jag förstås avveckla.

Jag tycker det är rimligt att de som jobbat politiskt på heltid får en form av "a-kassa" under en begränsad tid efter avslutad tjänst. Det kan vara svårt att få tillbaka sitt gamla jobb, särskilt om det är ett jobb där man inte ser så positivt på folk som är "partimärkta", och det kan vara väldigt svårt om man varit borta från arbetslivet för länge.

Jag avgick medvetet innan jag skulle bli som dem som sitter i tolv år för att få full pension. Jag gjorde det bland annat för att jag INTE skulle hamna i innanförskap och bli omöjlig på en snabbt föränderlig arbetsmarknad.

Därför tog jag också tjänstledigt (utan lön såklart) för att praktisera på en båt innan jag slutade. Det hade jag även gjort på semestern sommaren innan. Allt för att skapa möjligheter för en ny karriär efter politiken. Sedan jag avgick i april har jag inte behållit några betalda styrelseuppdrag eller annat. I somras praktiserade jag på ytterligare en båt för att samla sjötid och kvalificera mig för jobb med lön. (För er som inte vet så måste man först jobba som obetald sjöman för att få riktiga jobb sedan. Man kan gå kurser och utbildningar, och en del kurser t ex i sjösäkerhet är nödvändiga, men man måste alltid dessutom ha "sjömil"/ praktik.)

På det här sättet hoppas jag snart få jobb och inte behöva ligga samhället till last särskilt länge.

Jag har sagt det förut (t ex HÄR)och säger det igen: Jag står inte för någon tokpopulistisk åsikt om att politiker inte ska ha något trygghetssystem alls, men de ska inte sitta i tolv år och sedan inte behöva göra ett handtag mera i hela sitt liv.

Ska vi lyckas få människor att ge upp hela sin tidigare karriär för att gå in och ta utsatta politikeruppdrag under några hektiska år, då de dessutom kan få gå på dagen om de deras parti inte vill ha dem mera eller om de förlorar val, så måste de ha någon form av skydd de haft innan, på den vanliga arbetsmarknaden. Som politiker skyddas man inte av nån LAS, har ingen a-kassa eller sjukkassa. Man är alltid i tjänst, man har en hög lön för det, och efter avslutad tjänst tycker jag man ska ha en rimlig tid på sig att söka nytt jobb. Kanske två år kan vara lagom som maxgräns. Det är antingen det eller vanliga lagar som gäller för vanliga arbetstagare, LAS och hela rubbet. Men det vore nog inte så önskvärt. Hela vitsen med politiker är ju att de inte ska kunna sitta så säkert.

Om vi för en sekund skulle tänka bortom reptilhjärnans reflex att "ut-på-gatan-med-dom-jävla-politikerna-bara-så-de-får-lära-sig-hur-vi-andra-har-det", vad tycker du ska gälla när man slutar som politiker? Hur ska vi få bra människor att släppa sina yrkeskarriärer och gå in och försöka göra nåt samhället under några år, utan att de vare sig förlorar allt eller lever gott på det i resten av sina liv, utan kan gå tillbaka till det vanliga arbetslivet efteråt?

Systemet vi har idag är sjukt, och jag kommer inte utnyttja det mer än nödvändigt. Sedan ett halvår tillbaka jobbar jag hårt på att omskola mig och skaffa nytt jobb. Det är jag övertygad om att jag kommer att lyckas med också. Jag är inte intresserad av att bli pensionär, jag vill jobba i många år till.

Till de politiker som slutat som relativt unga och som tror det är smart att leva på pension resten av livet, vill jag säga detta: Det är inte bara omoraliskt utan även korkat. "Politikerpensioner" är nämligen inte pensionsgrundande, och upphör när de fyller 65 år, så den dagen lär de få ett rejält uppvaknande.

Läs även andra bloggares åsikter om
och annat Intressant





fredag, november 02, 2012

Jobb till varje pris

Båtmässan i Fort Lauderdale var som sagt en besvikelse. Inte bara för att varenda båt som var utställd var menad för miljardärer, det visste vi redan, men också för att det knappt fanns några besättningsbolag på plats.

Och de som fanns ville tyvärr hellre sälja än köpa. Man kunde tro att en hyfsat berest och segelvan svensk kustskeppare med basala räddningskunskaper åtminstone skulle få lista sig hos agenten, men nehej, så enkelt var det inte. Nej, först föreslog de att jag skulle utbilda mig till hostess eller stewardess. Företrädesvis på bolagets egen skola då. Sedan skulle man helst också gå några extrakurser i dukning och servettvikning.

GAAAH! Är det helt jävla otänkbart att anställa en kvinnlig crew som deck hand, watch eller navigator? Jag tror att jag har hamnat i ett annat århundrade! Jag vill arbeta på sjön, fysiskt, inte stryka morgontidningar! Men det tror man tydligen inte att jag kan, för att jag är kvinna och ser inte särskilt stor och stark ut. (Att jag seglat i stormar och cyklon över halva jordklotet, bärgat upp till 180 kvadratmeter stora segel och ankrat och förtöjt i trånga hamnar i storm och kolmörker är ointressant.)

De besättningar från de olika lyxjakterna som var där för att visa upp sig bestod till 100 procent av muskulösa brunbrända unga män i kläder hämtade från en GANT-annons, flankerade av lika unga och brunbrända men trådsmala besättningstjejer, som av minikjolarna att döma knappast sysslade med tampar, fendrar eller generatorer på båtarna, utan förmodligen var mer tränade i att dela ut kylda frottehanddukar från en silverbricka.

Här är kurser jag blev "erbjuden" att ta när jag gick runt och frågade om jobb: Silver Service for Yachts. (putsa silver på lyxjakter), Introductory Barista Training (Har lyxjakterna en särskild anställd bara för fikat?!), något som kallades interior Operations, som innehöll allt från "Folding: Toilet roll, towels, whatever – the fun is endless!" till "Caviar, coffee, afternoon tea, cheese, cigar and turn down services".
Däremot inte den här. Och även om jag pungat ut med pengarna och gått en deck hand kurs, hade jag aldrig erbjudits nåt sådant jobb, var så säker!
På båtmässan hölls också tävlingar mellan olika besättingar, t ex "The Perfect Setting Tabletop Challenge". Suck. Jag har redan jobbat som frukostvärdinna på hotell, diskare och servitris på restaurang. När jag var 19. Jag fattar om unga tjejer och killar som vill se lyx, sol och exotiska resmål lockas av de här agenturerna. Och visst, det kan väl vara ett sätt att se världen, om man inte kräver nån lön att tala om och är beredd att slava för rika ryssar och amerikaner med megayachts registrerade på Cayman Islands och Georgetown. Som en charteragentur glatt kvittrade mig när jag sökte jobb där: "Det här är mer en livsstil än ett jobb".

Men det jävligaste är priserna de här "agenterna"/skolorna tar för sina kurser. Runt 10 000 SEK för en 5-dagarskurs är inte ovanligt. Dessutom ger jag mig den på att de är sponsrade av yachtindustrin själva. Flera kurser inkluderar "field trips" till "wellknown manufacturers". Så att de blivande värdinnorna och däcksmännen vet var de ska proviantera till båten när de senare eventuellt fått jobb. Fy fan.

Jag kanske inte är av rätta virket för detta. Jag skulle med stor säkerhet slänga silverbrickan i plytet på det här paret, som jag stötte på i Monte Carlo när jag praktiserade på en båt i somras. Här är en blogg där en passagerare på ett lyxigt kryssningsfartyg kände sig så nöjd med personalen att de kändes som hans vänner. Hade han träffat mig på en sån resa han beskriver, hade han förmodligen slängt mig i sjön. Så, nej, jag är nog för svensk, jämställd och oborstad för den här världen. Dessutom vill jag segla, inte jobba på ett flytande lyxhotell. Tyvärr kommer jag nog få gama för länge på skattebetalarnas pengar om jag ska omskola mig och bli fartygsbefäl. Om vådan av att söka jobb på privatägda, mindre båtar har jag skrivit om tidigare HÄR.

Nej, är det nån skola som fortfarande vill ha en avdankad fritidspedagog som Björklund underkänner som lärare numera? Min senaste månadslön i barnomsorgen var 13 800:-/månaden, vilket säger en del, men tyvärr inte så mycket, om hur länge sedan det var jag jobbade där.

Annars är väl utvägen den vanliga för avdankade politiker; hora som lobbyist på PR-byrå.
Nej, jag vägrar! Man kanske skulle ta sig en titt på den där servettvikningskursen för bara 8 000:-?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , och annat intressant