tisdag, november 22, 2011

Horisontella tankar



När jag satt och stirrade på den här affischen på väggen i vårt lunchrum nyss tänkte jag ”Tänk att de använde iPads redan på den tiden…” Det yttersta beviset på att man är teknikskadad:-)


Detta var ett inlägg för att testa om funktionen med att maila inlägg fungerar. Det gjorde den, även om layouten kanske inte blir den snyggaste. Det var bra det, för det här sättet kommer vara det enda för mig att uppdatera bloggen de närmaste två månaderna, när jag är tjänstledig från politiken för att pröva annat arbete, som det heter på byråkratspråk. Då kommer jag nämligen att vara jungman på en segelbåt som ska levereras från Indiska ocenanen till medelhavet. För att undvika de värsta piraterna ska vi segla runt hela Afrika och inte gå i land i så många hamnar, så nätåtkomsten blir minimal. Maila kan man göra, dock inte några bilder eller tunga filer, till och från adressen saba@amosconnect.com. Så några tankar från en vidare horisont ska jag väl kunna bidra med.

tisdag, november 15, 2011

Nu bryter jag innanförskapet!

- Ska du AVGÅ?!? Är det för Juholt-krisen? sa ett S-kommunalråd och rynkade bekymrat pannan.
- Det går rykten om dig i stadshuset, sa en folkpartist förtjust. De säger att du har hittat en ny kille i Australien som du ska flytta till!?
- Men, inte kan väl DU sluta? Du har ju nyss börjat! sa en Solnabo på caféet i fredags.

Ja, jag ska sluta. Och nej, det har varken med Håkan Juholt eller partikrisen att göra. Jag har inte heller planer på att flytta till någon kille, varken i Australien eller någon annan stans. Och jo, det är visst dags för mig att sluta, jag löper precis lika stor risk som alla andra att hamna i innanförskap. (Till att börja med tänkte jag bli sjöman. Mer om det längre ner.) Det är allvar. Jag skojar inte. Jag ska ut och skaffa mig litet fuck-off-kapital.

DAGENS BILDGÅTA: Vad föreställer bilden? Svaret hittar du längst ner i inlägget.

Jag har sagt det hela tiden: Vi har alldeles för många för vilka politiken har blivit ett yrke. De kallas folkvalda, men de är egentligen partivalda. Och hur partierna mår ser vi ju alla. Dåligt.

Jag tror det blir så när folk sitter för länge på de förtroendeposter de egentligen har till låns. De får helt fel bevekelsegrunder för sina ställningstaganden och beslut, när de gjort sig beroende av politiken för sin försörjning. De sitter så länge att de inte klarar sig på en reguljär arbetsmarknad.

Därför måste de klamra sig fast vid sina uppvärmda stolar, därför brinner de mer för det inre spelet och taktiserandet, än för att förändra världen. Jag kallar det innanförskap, och jag tror det är roten till mycket av det onda vi ser just nu, med åldrande partier, dålig återväxt, strid om uppdragen, falangstrider, visionslöshet, kortsiktig och ytlig löftespolitik, maktmissbruk och ren korruption. Sitter man så länge att man har större delen av sitt arbetsliv i politiken och större delen av sin vänkrets och referensram där, så blir det så.

Jag tänker inte missionera eller motionera om detta, men jag har satt upp en regel för mig själv, som jag tror att fler skulle må gott av:
- Var tredje mandatperiod utanför politiken.

Egentligen behöver man ut och befästa sin ställning på arbetsmarknaden mycket oftare än så, men en mandatperiod är tyvärr för kort tid för att hinna lära sig allt. Så det fick bli regeln "2 perioder in, 1 ut". Den regel som Miljöpartiet förespråkar, men fuskar med - "3 perioder in, sedan ut" - tycker jag är alldeles för långt, och dessutom slutgiltigt. Då tycker jag det är bättre att man kan växla om mellan politik och arbetsliv, så att de kan korsbefrukta varandra, som t ex Margot Wallström gjort. Tänk vilka bra politiker vi skulle få om fler kunde referera till ett arbetsliv som inte låg 10 år tillbaka i tiden eller mer. Och tänk vilka politiska erfarenheter arbetslivet skulle få med fler ex-politiker på tjänsterna.

Jag tycker också att partierna måste tänka på vad de gör med människor när de låter dem sitta kvar för länge, kanske för att de är så bra, kanske för att de inte törs knuffa ut dem i den kalla verkligheten. Vi håller på att få ett köttberg av avdankade politiker som inte tagit nån examen, som aldrig haft ett riktigt arbete, som skriver på sin valsedel att de är livsmedelsarbetare eller industriarbetare för att de sommarjobbat i en affär eller på en verkstad sommarlovet 1986.När de slutligen förmås att lämna är det bara med hjälp av ett jobb på en partiet närstående organisation. (I förlängningen kan man undra hur dessa organisationer kan tolerera att agera elefantkyrkogård, och vilken kärlek partierna visar dem genom att be dem om detta?)

Ju längre vi tillåter oss politiker att sitta på våra uppdrag, desto mer i garantipensioner tvingar vi också skattebetalarna att punga ut. Jag tänker inte vara tokpopulistisk och argumentera emot systemet, men det väcker till viss eftertanke att så många kommunalpolitiker sitter i tolv år eller mer på sina uppdrag, när just det råkar vara gränsen för när de når full pension. Och man kunde ju fundera på om vi inte skulle få litet bättre omsättning på riksdagsledamöter om dessa inte hade 50-årsgränsen för sina pensioner. Ge dem som vågar lämna sina karriärer, och kanske göra sig omöjliga i sitt yrke för all framtid, en bra övergångs"pension", men se till att det inte lönar sig att sitta länge, och se till att pensionen trappas av i takt med att de får en vanlig inkomst igen, oavsett om det är från ett eget företag!

Om två veckor mönstrar jag på en båt, som nu befinner sig på Papua Nya Guinea, som jungman. Jag ska ingå i en besättning som ska segla den runt Afrika och upp till Frankrike, där den ska tas upp på varv. Jo, jag har både skepparexamen och sjöfartsbok, och under nattvakterna ombord hoppas jag kunna få tid för det som egentligen är mitt yrke; att skriva. Förhoppningsvis kommer jag snart att kunna leva på någon av dessa sysslor, antingen som sjöman eller som skribent. Det här blir ett första test på ett par månader, men går det bra fortsätter jag försöka få jobb på olika båtar i vår, efter att jag hjälpt en efterträdare på plats hemma i Solna.

Även om jag suttit kortare tid som politiker än många andra, börjar det nämligen närma sig min egenuppsatta gräns om två mandatperioder. På vårt årsmöte i mars har det gått åtta år sedan jag valdes. Nu är det dags att bryta innanförskapet, nu får någon ny ta ett tag vid årorna. Så greppar jag en rorkult istället. Pennan släpper jag dock inte, så det blir nog en och annan livsbetraktelse från Indiska oceanen. Där är det cyklonsäsong nu (varför tror ni ägaren till båten hyr en besättning för att segla över båten?:-), men jag är ju van vid att sticka ut huvudet i stormar här hemma, så det ska nog gå bra!Här skriver jag om maktens djävulska frestelser. Och här skriver Gustaf Fridolin om hur politiken har blivit en karriär och här chattade jag med Aftonbladets läsare om innanförskapet. Svend Dahl har doktorerat i ämnet och kommit fram till att makt är viktigare än ideologi för de folkvalda.
Svar på bildgåtan: En annan slags bänknötare.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , och annat intressant

tisdag, november 08, 2011

Är det Juholts, partiets eller hoppets kris?

Läser i ett mail som en moderat skickat till mig: "ABBA, Volvo, Kalles Kaviar, midsommar, kräftpremiär, Olof Palme, göra rätt för sig och välfärd åt alla. Vad hände liksom?"

Nånstans där tror jag att det är i de orden vi hittar det; det som all ilska och besvikelse handlar om, som nu syns allt tydligare för varje opinionsmätning som görs.

I morse var jag ombedd att i P1 Morgon diskutera det stora opinionstappet för socialdemokraterna, vad det beror på och vad man kan göra åt det.

Ja, vad sjutton var det som hände egentligen? En sak som är säker är att det inte handlade om ondsint media. Det snacket kan ni lägga av med direkt. Folkilskan och mediaturbulensen kring Juholt är snarare ett uttryck för människors besvikelse över ett parti som inte lever som de lär, inte lyckas leverera i en ny tid och kanske i slutändan en besvikelse över att hela partipolitiken ter sig som mer munspel än verkstad.

Så när Juholt nu reser runt och pudlar, är det för nåt som egentligen är en kris som vuxit under 30-40 år (med några små avbrott av hopp då man lyckats övertyga väljarna om att allt ska bli som förr, valet -94 till exempel) Men mot den krisen hjälper inga pudlar i världen. Särskilt inte som han korsar pudeln med litet terrier; ”Egentligen gjorde jag inte så fel, det var mest krutrök och mediadrev". Han lider av samma sjuka som alla andra som suttit för länge som politiker; de ser inte längre vad som är rimligt.

Vi som kommer från ett parti som fortfarande vill vara det Riktiga Arbetarepartiet, av oss förväntas det en högre moral än av dem som betalt en reklambyrå för att hitta på namnet Nya Arbetarpartiet. Så är det bara. Vi kan tycka det är orättvist att inget drev går när fem högerriksdagsmän gör samma sak, eller när Carl Bildt har fingrarna nere i varenda oljetunna i inbördeskrigens Afrika, men tough shit, man måste vara det man driver och driva det man är. Bildt driver bara det han är, därför orkar ingen bli upprörd.

Men som sagt, det här är bara på ytan Juholts kris. Egentligen handlar den om flera, mycket allvarligare saker. Det otäcka dock är att Juholt-affären väckt till liv de gamla spökena "det där säger du bara för att du är vänster/höger", "medierna är emot oss" och "den debatten tar vi internt".

Att sluta leden är det farligaste och dummaste vi kan göra ett läge då vi har allt att vinna på öppenhet, transparens, högt i tak, ödmjukhet och lyhördhet. Att försöka hålla debatten bakom slutna dörrar är livsfarligt, speciellt för ett parti som trycker upp broschyrer där vi lovar att bli "Sveriges mest nyfikna, ödmjuka och öppna parti". In med ljus och luft för tusan! Bejaka olikheterna, öppna debatten, släpp in fler och låt dem ta ett tag vid årorna.

Lyssna på alla kärleksfulla kritiker, de kan massor, mer än de som suttit på sina uppvärmda stolar i evigheter, så länge att de fått fler år i politiken än i arbetslivet och fler vänner i partiet än utanför. Hur ska de kunna rida på toppen av tidens våg? De kommer inte ge upp sina positioner frivilligt eftersom de inte vill erkänna sitt ansvar. De kommer inte ge upp dem ens om opinionssiffrorna kryper under 20 eller ner till 10 procent, de kommer skylla på varandra och på en elak omvärld.

Vi tillsatte en kriskommission långt innan Juholt ens var påtänkt som partiledare. Det kanske är dags att damma av den rapporten innan vi börjar prata personfrågor? Men om det inte är möjligt att få till en rejäl krisinsikt, om vi tror att det är medias fel, att vi bara behöver "komma ut litet bättre med våra frågor", ja då är det nog snarare dags att ifrågasätta platserna och arvodena för ALLA medansvariga i den här krisen, som utvecklats under betydligt fler val än det senaste.

Vad beror krisen på då?

Socialdemokratin står för grundvärderingar som väldigt många människor delar, (på pappret även de nya moderaterna!). Vi tror att människor blir rikare, både i plånboken och i hjärtat, i ett samhälle där vi löser saker med gemensamma krafter. Där alla gör sin plikt och kräver sin rätt, i den ordningen. Där människor är trygga och fria nog att visa medmänsklighet. Där vi frågar vad vi kan göra för vårt land istället för vad vårt land kan göra för oss.

Men vi har fått allt svårare att leverera. Det beror på många saker.

Dels KAN vi inte leverera som förr, därför att vi inte bestämmer över Sverige själva längre (vi sitter i minoritetsregeringar, vi sitter i knäet på marknad, EU och fan o hans moster). Då kan man inte blunda och låtsas som om allt är som förr och lova jobb åt alla, 100 spänn mer i barnbidrag och ny vinterkappa åt mor. Var tydlig och ärlig. Inget jultomteparti.

Dels har vi tappat trovärdigheten för att vi inte lever som vi lär. Om ni anar hur många i arbetarpartiet som inte har haft ett arbete på väldigt många år eller som aldrig har arbetat, skulle ni bli mörkrädda. Och nej, jag är ledsen, att vara politiker är inte ett arbete, det är ett förtroendeuppdrag, som man har till låns av sina efterträdare. Det är dags för många av oss att lämna tillbaka det nu. Bryt innanförskapet! Först då kan du tala trovärdigt om utanförskap. Den uppmaningen vill jag inte i första hand rikta till Håkan, utan mer till alla de andra parti- och distriktstoppar som sitter och hoppas klamra sig kvar på sina uppvärmda arvoderade stolar. (Det gäller f ö även nya och gamla moderater!)
Det folk är mest besvikna på nu, det är förlusten av hoppet, om att en bättre värld är möjlig. Det finns ett stort behov av framtidstro och fungerande gemensamma lösningar, som många känner inte har funkat sen Palme dog. Kan socialdemokratin signalera ett sådant framtidshopp, i både ord och handling, är det nog välkommet av väldigt många som inte gillar ett tudelat samhälle. Vilka ska annars göra det?

Det finns många välutbildade, moderna och solidariska individualister därute, som har en kraft som skulle kunna göra mycket nytta – om de bara fick chansen – i ett parti med grundidén att det är lönsamt för alla om fler får chansen att förverkliga sina livsdrömmar. Men de vill inte reduceras till varken kunder eller klienter, utan tas i anspråk som de medborgare de är. Det gäller även i partilivet, något som kräver en snar reformering för att inte dö ut. Läs Katrine Kielos i Aftonbladet idag och Åsa Petersen och Ulf Bjereld i DN, och
Alexandra , Anders leker med tankar, Peter Högberg, Peter Andersson, Peter Strobl, X2 , Johan Westerholm x2, Kristian Krassman, Promemorian, Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , och annat intressant

måndag, november 07, 2011

Kan jag inte få en förskollärare till istället för att äta mer på krogen?

Alltså, jag har verkligen försökt förstå. Trots att jag tillhör den ironiska generationen, så är jag inte ironisk nu: Om man sänker momsen på krogen så kan restaurangägaren sänka priserna och då kommer fler gå och äta på krogen. Så var det väl tänkt?

Jag är ingen nationalekonom, så jag kan inte riktigt ifrågasätta om det funkar. Men när jag hörde vad det kostade, och sedan hur många jobb Anders Borg räknade med att det kan ge, blev jag väldigt betänksam. 3 500 jobb för en kostnad av 5,4 miljarder, det blir ju EN OCH EN HALV MILJON PER JOBB?!?!

Måste jag äta mer på krogen för att skapa fler jobb i Sverige? Om jag hellre vill ha fler lärare i skolan eller händer i hemtjänsten, kan jag inte i valfrihetens namn få lägga mina skattepengar på det? Känns litet hälsosammare också.
Tänker jag stillsamt.
Men det är nog nåt jag inte förstått.
Anders Borg är ju nationalekonom. Eller är han mer... moderat?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant