fredag, december 31, 2010

Sveket mot Stockholmarna

När stockholmarna röstade ja till trängselskatt så gjorde vi det med det ett viktigt
förbehåll: Skatteintäkterna skulle gå tillbaka till Stockholm genom statliga
investeringar i vägar och spår. Texten på valsedeln löd: "Miljöavgifter/trängselskatt
innebär att avgifter tas ut i biltrafiken i syfte att minska köer och förbättra miljön.
Intäkterna återförs till Stockholmsregionen för investeringar i kollektivtrafik och
vägar
."

667 miljonerkronor*. Så mycket mer har staten fått in från oss länsbor än vad vi fått tillbaks i form av ny kollektivtrafik, vägar eller spår sen starten 2008.

Det här sveket mot Stockholmarna gör att viktiga projekt försenas eller får taskiga billighetslösningar, som med Tvärbanan genom Solna, och sist men inte minst att trängselskattens folkliga legitimitet skadas.

Nej, ska man ha nån form av miljöavgifter, är det bäst att kommunerna själva får hålla i pengarna. Vilken tur då att de får det imorgon den 1 januari, då den nya grundlagen** träder i kraft. Då blir det alltså möjligt för Solna, Stockholm och andra överkörda kommuner, att införa egna avgifter för trängsel eller genomfart. HÄR är Solnasossarnas förslag om genomfartsavgifter!

Det var härligt med en vit jul, men jag önskar mig ett litet grönare Solna 2011!

*Enligt regeringens egenredovisning i budgetpropositionen för år 2011 rör det sig om totalt 667 miljoner kronor som ännu inte återförts till Stockholmsregionen.
** För att möjliggöra för kommuner att meddela föreskrifter om trängselskatt föreslår regeringen i propositionen En reformerad grundlag (prop. 2009/10:80, s. 225 ff.) att de konstitutionella hindren för detta ska tas bort.

torsdag, december 23, 2010

Fokusera på det viktiga i jul!

Idag kommer ingen att ha tid att läsa det här. Men kanske efter julafton, när stressen lagt sig?

Kom då ihåg vad som är viktigt; i jul och alla andra tider på året: Kärlek.

"Det är vackert med julbelysning, men det är också vackert att ge uteliggare och hemlösa värme samt en skön bostad. Julen är till för frid,omtanke och kärlek mellan människor i all enkelhet,vi behöver inte förhäva oss i överdriven materialism,att människor mår bra är viktigast"
, skriver Solnabon Urban till mig. Så sant som det är sagt.

Testa den här tanken: - Om du själv fick bestämma vad du helst skulle vilja göra, äta, se, få, åka i jul - vad skulle det då bli? Ställ dig sedan frågan: - Vad är det som hindrar mig från det? Egentligen? Vad är det värsta som skulle kunna hända om du uppfyllde dina egna önskningar? Skulle världen stanna, någon falla död ner? Kanske omgivningen istället skulle tycka du var en gemytligare prick?

En jul, när jag egentligen var väldigt olycklig, firade jag alldeles själv. Ensam, som det bruar kallas. Men det blev inte alls ensamt, utan mera själv. Denna själv-jul gjorde jag ingenting för någon annans skull, inget som jag inte hade lust med, och jag var väldigt, väldigt avstressad, ja nästan ... lycklig?

Förresten, Karl-Erik skickade sin lista över helt oundgängliga julfilmer:
På julafton: Tomten är far till alla barnen. Lars Norén möter Fanny & Alexanderjulen med katasrofalt roligt resultat!
På juldagen: Ett päron till farsa firar jul. Chevy Chase dröm om en riktig familjehögtid punkteras gång på gång av hans överambitiösa intentioner.
På annandagen: Scrooged - spökenas hämd. Den olidligt dryge och självgode Bill Murray får lära sig inte en, utan flera hårda läxor om vad det innebär att fira jul!Radera
Men för mig finns bara en film jag måste se varje jul: Love Actually, det är julfilmernas julfilm. Den är inte alls god filmsmak (om det nu finns nån sådan), den är inställsam och myspys och engelsk skådespelarelit och Magnolia-komplex och Hugh Grant i kubik och kvadrat, men den är en fantastisk kur mot depression och den rekommenderas varmt för alla som vill ha en varm god grötkänsla i magen! Se den gratis streamad HÄR




























Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , annat intressant

måndag, december 20, 2010

Nördarnas julafton

Efter lördagens köttbulletävling har jag nu hela 4 sorters julköttbullar hemma, och väl rustad för tonåringarnas favoritval på julbordet. Litet sämre går det med julklappsinköpen, speciellt till de två nördsönerna. Eller NERD som vi säger i Solna. De vill bara ha hårda klappar och då helst sådana som finns på Game eller Webhallen. Urtråkigt, om ni frågar mig!

Fast nu handlar det ju om deras julklappar och inte mina. Å andra sidan tycker jag det är så såå trist att köpa julklappar som man inte ens fattar vad de är. "Kataklysm", till exempel. Det är inte, som jag en gång fick lära mig i NO:n i skolan, en plötslig och katastrofartad förändring av jordytan förorsakad av översvämning, jordbävning eller jordskred, utan nån slags spelexpansionpack till WoW. Ja, World of Warcraft alltså; dataspelet. Fast det står inte på önskelistan längre, det kördes till toppnivån redan första veckan efter att det släppts. Suck.

Har du också en nörd därhemma? Här är några tips som gör att du slipper åka och köpa eländet i nån obskyr källarlokal full med svettiga tonåringar som dricker konstiga colasorter:

På Thinkgeek.com hittar du allt för ditt binära barn.
Som till exempel Årets Julklapp Bucky Balls, perfekt för ungar som har svårt att sitta stilla utan att pilla på nåt.
Och varför inte en elgitarr-t-shirt (ja det går att spela på den på riktigt. Högt!) till syrrans ungar? Eller hennes man med rockdrömmar? Eller ett riktigt utfällbart tangentbord till brorsans iPhone för 39 dollar? Eller den ultimata t-shirten till tonårsbruden som är blasé på allt? Den här t-shirten funderar jag på att köpa till mellansonen, som efter att ha frågat hur jag hade haft det på jobbet igår, helt sonika gick in på sitt rum o stängde dörren, innan jag hunnit mer än säga fem ord. Till släktens spädbarn som behöver den rätta binära babytouchen, kan du köpa en vampyrnapp.
Och när du tröttnat på dina datanördar till ungar, kan du driva dem till vanvett med The Phantom Key Stroker, som får deras dator att börja bete sig väldigt konstigt. He he, tjena alla monsterdiggare!

Har du en mattenörd därhemma, kanske Batsheba Grossmans mix av konst och matematik kan vara ett julklappstips? Själv tappade jag hjärnan redan när vi kom till Sinus och Cosinus i gymnasiet, men gillar ändå t ex de här skåphandtagen skarpt. Annars finns också den här pappersvikten av glas, som visar universum, så långt det kan fotograferas med dagens teknik.






HÄR är några andra tips för smarta, eller lata, universitetsstudenter i bekantskapskretsen. Och har du en rockstjärna därhemma, så är ett budgettips att skaffa honom eller henne en egen plektrummaskin, som tillverkar plektrum av vilket klubbmedlemskort eller schysst stycke plast som helst. Har du ont om tid kan du ladda ner en iPhone-app som gör det möjligt för rockhjälten att plugga in telefonen (eller iPaden) till gitarren och mixa låtar med den. Och har han, i likhet med min musikerson, en nostalgitripp på vinylspelare, kan du köpa en vinylplattemaskin, som bränner ned låtar från vilken källa som helst på riktgia vinylplattor. Pris: endast 35 00 papp, men då ingår 10 tomma vinylskivor. Hm... Eftersom det ska böjas i tid, rekommenderar jag även Keith Richards självbiografi.

Skulle dina lekälskande nördar och rockhjältar ha en liten stund eller ett uns intresse för biologi, kan du tipsa dem om denna romantiska gåva till killen/tjejen; Legoringar i silver som går att sätta ihop med partnerns. Klick! Apropå klick förresten; nördar är ju ofta fumliga, speciellt i närheten av tjejer. Tips din nörd om att han kan ge tjejen ett underklädesset med magnetlås i julklapp! Slutfumlat med BH-band! Är man inte fullt så romantiskt lagd kan man kanske rädda äktenskapet med en filt som tar bort lukten från fisar. Jo det är sant, den finns; gjord av samma material som militären använder för skydd mot kemiska vapen!

Är man nördig om man gillar katter? Kanske, eller inte...? Men h, jag tar med ett par tips även för släktens kattälskare. Varför inte köpa en kattdammsugare. ja, man lär även kunna dammsuga upp hår direkt från sådana där läskiga långhårskatter med den. Risken finns dock att katten blir din eviga fiende efteråt. Vill du gulla med kissen kan du istället skänka den ett katt-lekhus. Finns i olika former, t ex denna stridstank. Det tycker den säkert är roligt. Eller inte. Är du för mätt och lat efter all julmat för att leka med katteländet, så kan du köpa den här lekmaskinen, som skickar en laserstråle litet planlöst runt rummet för katten att jaga.












Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , och annat intressant

lördag, december 18, 2010

Sluta tugga fradga, låt vännerna laga julmaten och lyssna på de coola jullåtarna

Redan tröttnat på Wham och Mariah Careys julsnyft i varuhusens muzakterror?
Då har jag svaret på dina febriga jul(mar)drömmar. Under flera år har jag ägnat mig åt vanan att göra listor över musik, en nördåkomma jag annars mest brukar anklaga män för.

Fast nu tänkte jag alltså avslöja mig själv som värsta jullistnörden. Två sjukdomar i en liksom. Julnörd OCH listnörd. Kanske du ska göra som jag och några vänner ikväll; rulla julköttbullar så det står härliga till, och vad passar då bättre än litet helgstämning med hjälp av dessa töntiga, obskyra, glömda, genreöverskridande, rockiga, sliskiga, otippade JULHITS? Lyssna inte på all pretton som säger att "cool julmusik" är ett oförenligt begrepp, utan lyssna HÄR istället!

Det där med kollektiv matlagning förresten, det är verkligen ett tips för dig som inte pallar göra sju sorters rätter till julbordet natten till den 24/12, så att du somnar av utmattning redan till Kalle Anka på julafton. Nej, locka hem några vänner i helgen under förevändning att det blir rolig matlagningstävling och gott vin. Så får de laga sin favoritjurätt, som ni allihop sedan avsmakar och utser en vinnare till, och så spar du resten till julafton!He he, som Classe Möllberg som herr Arne i Trazan skulle sagt.

Tjena alla monsterjuldiggare!

Finns det fler där ute som gärna kallar sig kollusor istället för nörd, så gillar ni säkert också föreningen NAFS(k)* och deras genom-tiderna-bästa-inslaget-i-Kalles jul-lista som jag fick från min gode vän ankisten och bloggaren Karl-Erik. Honom träffade jag när han efter att ha läst denna blogg kom från Västerås och hälsade på mig på fiket utanför Solna stadshus där jag sitter och jobbar varje fredag. Det är alltså inte bara politiska inspel och idéer man får där, utan även andra värdefulla lärdomar!

* Vad det betyder? Nationella Ankistförbundet i Sverige (kvack) förstås!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , och annat intressant

måndag, december 13, 2010

Jul är såå uncool

Man ska inte gilla julen. Det är ocoolt. Istället ska man, när folk hyperventilerar över oköpta klappar, säga: - Äh, vi har lagt av med julen. Vi drar till Aruba istället.
Eller: - Jul? Nej, vet du, det känns inte rätt i dessa tider. Jag äter förvisso en sillsmörgås och läser en nyinköpt pocketbok, men i övrigt bojkottar jag alla köp- och matorgier.
Andra åter, erkänner ärligt hur deppiga de faktiskt är.

Som sagt, julen är en tid då människor är ensamma och desperata. Det är den underbaraste tiden på året. (frittt översatt Barney Stinson-citat). Men de skulle hellre dö än att erkänna det, eller det faktum att de innerst inne skulle älska en riktig smällkaramelljul.

I en artikel i The Guardian beskrivs julens uncoolness och hur vi blir "emotionally blackmailed into embracing the naff". Den ultimata naff-nessen är jullåtarna.

I så fall kan jag säga det direkt: Jag är ett lätt utpressningsoffer, för jag älskar jullåtar. Inte de där Svensk-Idolvinnare-gör-sin-egen-version-på-Jag-såg-mamma-kyssa-tomten. De går fetbort. Utan de där riktigt gamla, eller bortglömda, eller olyckliga, eller obskyra. De olyckliga är bäst. Sedan får pretto-människorna säga vad de vill.

Men här är en som till och med faller The Guardian i smaken. Low´s "Just like christmas" har som de skriver en "sublime seasonal mood". Skitsamma. Eller Whatever! som tonåringarna här hemma skulle sagt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , och annat intressant

fredag, december 10, 2010

Folk är inte bara ensamma och desperata på julen, de är dumma också.

Försök inte vara smart eller rolig mitt i julhandeln. Då kan du få en burk konstsnö i skallen. Inse bara att folk är dumma. Att konsumtion är korkad. Men att julen är en underbar högtid.

Det sker ju så fina framsteg också. Som detta med takskottningen. Fastighetsägarna har nu slutit en överenskommelse som slår fast flera viktiga milstolpar för oss kunder och fotgängare, meddelar de stolt i ett pressmeddelande:
  • Gatan ska spärras av innan de börjar skotta snö från taket ner på trottoarerna.
  • Snön ska tas bort från trottoarerna.
  • Man ska säga åt sina entreprenörer att följa avtalet.
Wow. Vilken julklapp. Årets, allra minst, kanske decenniets.

Nej, nu ska vi inte bli såna. Julen är en alldeles underbar högtid.

För att citera the womanizer Barney Stinson i TV-serien "How I met Your mother":
"Christmas is a time when people are lonely and desperate. It the most wonderful time of year".
Här är en liten jullåt för att sätta stämningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , och annat intressant

tisdag, december 07, 2010

En ny värld när IRL och URL smälter samman eller För att få kompisar måste man vara en

När är man en nörd?( Eller nerd som vi säger i Solna:-)? Är det när man, som yngste sonen, sitter uppe och väntrar på en ny expansion av WoW till midnatt och sedan firar med en konstig cola-sort? Eller är det när man dras in så djupt i politiken att partilivet går före viljan att förändra världen? Eller är det när man har fler vänner URL, på nätet, än In Real Life? Jag vet inte, men för mig är det så, att sedan valet i september har nätvärlden och den verkliga världen smält ihop. Och jag har fått en helt ny världsbild.

Låt mig förklara. Det började 2006, då alla började tjata på mig att blogga. "Det är som en dagbok på en hemsida , men du skriver i rad, med det senaste överst, och så länkar du till sånt som står i tidningen och som andra skrivit, och då får du besök från deras sidor." - Jaha, men vilka ska ha lust att besöka mig då? Annat än de som jag länkat till? "Äh, du fattar snart!" sa PR-nissarna, som snart sålde produkten till mig liksom alla andra kontaktsugna politiker, partikanslier och allmänt socialt utsvultna människor, Men var det verkligen rätt sätt att få kontakt, då snart alla satt på varsin blogg och skrek "se mig, besök mig, länka till mig!"?

Nä, snart tröttnade folk och slutade läsa annat än de allra bästa bloggarna. Min egen blogg har överlevt mest av den anledning att jag länkar den till andra sociala media, som Facebook och Twitter. Ja men vilka läser ens Facebookande och Twittrande då? Tja, inte de man ropar i megafon åt iallafall, det är ett som är säkert. "Gilla min grupp på Facebook" blir liksom samma feltänk som med bloggmegafonerna, de som bara vill bli sedda. Lika klyftigt som att ställa sig på en fest och med hög röst deklarera: "Ja, JAG tycker, JAG har idag gjort följande", utan att bry sig om andra. För att få kompisar måste man vara en.

Jag älskar valrörelser, det är då man verkligen i elfte timmen nån månad innan valet, äntligen vågar sig ut så mycket att man får nån slags koll på vad folk tycker och tänker. Efter valet kommer den där postdepressionen, då man ska krypa in i partikanslierna i 3,5 år till innan man flyttar ut i valstugorna igen. Det var efter den första sådana postvaldepressionen som jag började blogga den 19 september 2006. Och det var fredagen efter valet i år som jag flyttade ut från stadshuset och satte mig med min laptop på fiket utanför och pratade med folk mellan 9 och 5.

Men den här gången är det nåt nytt som har hänt. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och. Samtalet med tjejen som gick förbi kaffebordet utanför vårdcentralen i Hagalund, fortsatte genom att vi blev kompisar på Facebook, varpå även hennes kille lade till mig som vän, varpå jag skrev "kom förbi valstugan o hälsa nån gång", varpå det slutade med att han givk med i Solnasossarna och stod där o pratade med folk varenda dag. Och folk som läst o kommenterat nåt av mina blogginlägg kom förbi fiket på fredagen och fortsatte samtalet där. Varpå jag lade ut vad vi snackade om på Fb eller Twitter, och så var det genast tio människor till som deltoig i samtalet via nätet. Ett exempel: En datakonsult sitter och jobbar vid bordet bredvid på fiket. Vi börjar prata och han har en fråga om patenrätt s0m jag som kommunpolitiker inte har en susning om. Men på nätet strömmar hjälpsamma kommentarer till. Nu är datakillen min vän på Fb och deltar i andra fredagssamtal, där männisjor har åsikter och idéer om allt från sjukregler till läsplattor och vem som ska föra socialdemokratin in i framtiden. Det senare, (S) framtid, ska jag nu till riksdagen för att diskutera i sossarnas nya forskarnätverk. Det känns både roligt och modernt, och jag lovar att facebook-uppdatera så att eventuella läsare kan följa och delta i diskussionen.

Det är en fascinerande ny värld. Och den är högst verklig.
Kanske jag är en NERD, men i så fall en rätt stolt en.

onsdag, december 01, 2010

Är Mona Sahlin den enda som fattat att vi förlorat valet?

Nånting känns fel. Väldigt, väldigt fel.
Först fetförlorar sossarna valet. Bland den för förlusten ytterst ansvariga partiledningen avgår då partiordföranden, men partisekreteraren jobbar oförtrutet vidare. En av de uppgifter han ägnat sig åt är att sätta ihop ett förslag på en valberedning som ska utse en ny partiledning, som sen ska krönas en partikongress till våren.

Nordkorea, någon?

Jag är en av de 120 sossar som sitter i partiets förtroenderåd och ska åka till riksdagshuset på lördag för att välja denna valberedning. Ingen diskussion har föregått mötet, först igår fick jag ut listan på de personer som partisekreteraren föreslår ska ingå i valberedningen. I praktiken är möjligheten att på sittande möte få till en annan valberedning obefintlig.

Ledamöterna från Stockholms län fick samtidigt ett mail med en kallelse att ses en timme innan mötet med de medföljande orden att länets ordförande och försteombudsman tycker att förslaget till valberedning är bra men att vi inte ska tveka att kontakta någon av dem om vi har några frågor.

Behöver jag säga att jag inte känner mig så där värst motiverad att agera röstboskap vare sig på förtroenderåd eller en partikongress som blir en ren kröningstillställning? Vi diskuterade valprocessen på Solnasossarnas senaste medlemsmöte, där både jag och Stig Malm, som varit partiets representanter på de senaste kongresserna uttryckte de här tankarna och känslorna. Vi fick kraftigt bifall till att uttrycka en annan åsikt om hur valprocessen borde gå till. Därför gör jag nu det:

Det känns väldigt tidigt 1900-tal att utse ledning på det här sättet. I en artikel i på DN Debatt uttryckte nyligen Luleås ledande socialdemokrat Karl Petersen liknande tankar. Han skrev: "Socialdemokrater är inte de enda jag behöver lyssna på. Ett kommunalråd måste även ha bra relationer med företagare, universitetsrepresentanter, kulturarbetare, idrottsutövare och andra kommunmed­borgare. Jag är Luleåbornas företrädare lika mycket som socialdemokraternas."

Varför i hela fridens namn ska socialdemokraternas valberedning bestå av representanter för grupper som inte motsvaras av en liknande naturlig uppdelning ute i det omgivande samhället? Tänk om valberedningen istället bestod av människor ur grupperna som Karl nämner här ovan? Jag har tidigare föreslagit att valberedningen skulle bestå av de som är så gamla, kloka eller nyfikna att de lämnat partiet för att hinna med annat i livet, blandat med våra kärleksfulla kritiker; företagare, samhällsforskare, folk från de kulturella och intellektuella rörelserna, som Lena Andersson skrev om i DN nyligen.

Undrar just hur många i den nu utsedda, förlåt FÖRESLAGNA, valberedningen som klarar mitt förankringstest? Och då pratar jag inte om föränkring i det rätta partikretsarna... Alexandra tycker Fredrik Pettersson är ett bra namn till valberedningen just för att han är förankrad utanför rörelsen. Det tycker jag med, men jag hörde en kommentar om honom igår som fick mig att rysa: "Ja, han är skitbra, men han är tyvärr inte tillräckligt förankrad i partiet för att få nåt att säga till om". Det säger väl i princip allt om problemet och dess vidd. Är man förankrad utanför partiet så är man det inte i partiet, och det är ett måste för att ha nåt att säga till om.

Att en socialdemokratisk partiledare inte bara är en intern partiangelägenhet visar den engagerade diskussion som förts både på min Facebook-sida och på samtalen runt borden på caféet utanför Solna stadshus där jag tillbringar varje fredag mellan 9 0ch 5 sedan valförlusten i september. Alla, från ursossar till våra kärleksfulla kritiker, är angelägna om att (S) väljer ledare som kan fungera som kan fungera som bra demokratiska motvikter till regeringen Reinfeldt.

Den enda person som har någon form av fuck-off-kapital bland de personer som nu föreslås till valberedning är Göran Johansson, Göteborgs gamla kommunalråd. Resten har inga egna, fristående plattformar utan sitter där på mandat från sina partidistrikt. Eftersom det är på det sättet är frågan om det inte skulle spara både tid och pengar om partidistriktens hövdingar helt enkelt stängde in sig i ett rum och gjorde upp om saken. Sedan kunde de ju släppa ut litet vit rök när de var klara.

Vill man däremot välja en ledare på ett sätt som ligger närmare väljarnas och sympatisörernas uppfattning och en process som känns modern och i takt med tiden kan man t ex göra som i Sundbyberg, och ordna vägledande primärval bland medborgarna. Eller som i Pajala. De som får flest röster kan sedan finnas med som förslag till partikongressen i vår, ungefär som i Labours ledarval i höst. Stig Malm har föreslagit en modell som skulle kunna göra partikongressen i vår till nåt annat än en meningslös kröningsgala. Till skillnad från i England riskerar vi ju inte att behöva välja mellan två bröder, men behåller vi nuvarande valmetod är risken stor att de enda kandidater som kan accepteras av alla inbördes stridande landsändar och fraktioner är till förvillning lika grå-grå-grå. Och en sak är säker: Med gråsossar vinns inga fler val i Sverige.

Väljarnas dom är inte förhandlingsbar, skriver kloke Niklas Nordström, som numera befinner sig på läsbart avstånd från politiken. Han kunde förresten passa i en valberedning.

Johan Westerholm är krismedveten, liksom Peter Andersson, Peter Johansson, Alexandra Einerstam , Mats Engström och Martin Moberg och Peter Högberg. Media som skriver om valberedningen: DN, DN2, Ab, SvD, SvD2, Ex, Ex, Mer läsvärt: Ann-Marie Lindgren i LO-tidningen om förnyelse. Expressen: SSU-besvikelse om valberedningen....och Göran Johansson-intervju, DN om valen på extrakongressen, Aftonbladet om valberedningen, SvD om valberedningsförslag. , , , , , , , , , , , och annat intressant

måndag, november 29, 2010

Historielöst när Råsunda rivs


"Ett samhälle som inte värnar sin historia har ingen framtid". De gamla klokorden ekar i mitt huvud när jag ser planerna för nybygget som planeras Råsundastadions tomt. Den ska Fotbollsförbundet sälja till PEAB, som betalar dyrt för att Fotbollsförbundet ska ha pengar att gå in i deras projekt Swedbank Arena. Priset blir uppåt en halv miljard, pengar som PEAB kommer få igen eftersom Solna stad villigt ger byggrätter motsvarande tre-fyra Blåkullahus på stadiontomten. Råsunda, som av Fifa rankats som en av världens 10 mest anrika arenor, ska om ett par år rivas för att ge plats för 700 lägenheter och 15-våningar höga kontorshus. Det blir tätt, väldigt tätt.

Ni vet väl att Råsunda ritades med Arsenals gamla arena Highbury som förebild?
Så här har man byggt om den stadion när den lades ner. Man har använt de gamla läktarna som stomme för bostäder och bevarat planen i mitten som grönyta.

Det är så själlöst av en stad som dessutom har sådan problem med identitetslöshet att skita i sin historia och sina anor. Det går ju att bygga och samtidigt bevara de värden som är bra.

Highbury är lyxlägenheter, men man behöver ju inte bygga fullt så lyxigt. Och hellre färre och dyrare än det trista och totalt historiedemolerande gyttret som finns inritat nu.

Tänk om man kunde ta med sina barnbarn till platsen där Råsunda låg i framtiden, sparka litet boll på gräsmattan och berätta historien om Råsundastadion i en miljö som gör det möjligt att föreställa sig hur det var på den tiden.

Jag tycker det är skittrist att Råsunda ska rivas, men det är bara att tugga i sig. Det ju inte Solna kommun som äger tomten och det känns bättre att försöka komma med positiva alternativa förslag än att bara skrika nej eller deppa. Om jag fått bestämma hade jag sagt: - Okej, Fotbollsförbundet, ni vill sälja och riva. Men då får ni lov att ta hänsyn till platsens historiska värde. Kommunen bestämmer trots allt över vad som byggs och hur det ska utformas. Och jag tror att Solnaborna värdesätter sin historia väldigt högt.

Sedan var det detta med miljön... På Frösundaleden som går längs med Råsundastadion ska dels Tvärbanan dras fram, dels väntas biltrafiken öka med 15 % fram till 2015 då bygget står klart. Luftföroreningarna - som redan är höga - väntas öka så att gränsvärdet för partiklar sprängs och bullret nå över 70 db. Men av någon anledning tycker inte stadsbyggnadsnämnden att det här är nåt som Miljönämnden behöver yttra sig om.

Solna stad, korade till Sveriges företagsvänligaste stad av storföretagens organisation Svenskt Näringsliv, har ni alldeles glömt medborgarvänligheten?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , och annat intressant

torsdag, november 25, 2010

Solnaborna överkörda - igen...

Efter att Solna stad och SL till slut lyckades enas om vem som skulle betala vad av Tvärbanan mellan Alvik och Solna station gick det fort; så fort att de boende inte hann bjudas in till samråd. Därför är det inte en käft som känner till att tvärbanan mellan Solna centrum och Solna station effektivt kommer att skära av stadens centrala delar. Fem av sex gång- och cykeltunnlar ska stängas för att ersättas av – två övergångsställen!

Men Stadsbyggnadsnämnden vill inte protestera till SL utan nöjer sig med att ställa ut förslaget under en knapp månad från 29/11-20/12. Ynka tre veckor!
Jag trodde den tiden var över då människor fick anpassa sig efter vägarna istället för tvärtom. Vi är positiva till tvärbanan, men det finns en gräns då de de negativa effekterna blir större än de positiva. Det här innebär att det värsta exempel på brutal 60-talsplanering i Solna inte bara permanentas, utan förvärras.

Är det något Solna inte behöver, så är det än kraftigare barriärer mellan stadsdelarna!

Byggs tvärbanan så här kommer staden för all överskådlig framtid att avsäga sig möjligheten att läka det såret. Solnavägen-Frösundaleden är det mest trafikerade stråket för gående och cyklister i Solna. De får nu kraftigt sämre möjligheter att korsa Frösundaleden, det stora stadsmässiga sår som på 60- och 70-talet klöv centrala Solna i två delar. Men då lade man trots allt ner litet möda och slantar på bra undergångar. De gångtunnlar som finns har - för att vara gångtunnlar - hög standard och bra utförande. Man ser och förstår var de leder och de känns därför hyfsat trygga.
Men i förslaget som (M)ajoriteten nu godkänt, stängs flertalet av dagens undergångar och ersätts med övergångsställen. Den som ska ta sig sig genom centrala Solna på cykel, med barnvagn eller rullator kommer att få gå omvägar på upp till flera hundra meter. Förutom försämrad framkomlighet, försämras tryggheten vid de undergångar som blir kvar. I dag är de raka med god uppsikt, men efter bygget blir man tvungen att sicksacka sig fram mellan Frösundaleden och spårvägens banvall eller schakt.
Så här kan vi inte ha det! Antingen bygger vi om Frösundaleden till en normal stadsgata med blandtrafik, eller så får man ha bilar och spårväg i ett plan och gång- och cykeltrafik i förstärkta, ljusa och breda undergångar.
Om det är nåpn som vill diskutera den här eller andra Solnafrågor, så sitter jag på fiket utanför stadshuset denna och alla andra fredagar mellan 9 och 5 med min laptop och jobbar. Jag har med mig illustrationerna och planen på Tvärbanan i litet större format. Det går också att klicka på bilderna ova, så blir de större.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , och annat intressant

tisdag, november 23, 2010

Solnas starke män överträffar tv-serien

Måste bara sprida denna insändare, som publicerades i DN den 9/11:

Hela Sverige skrattar åt kommunalrådet Lars Göran Bengtsson i Svinarp i
tv-serien “Starke man” och hans manipulerande med skattebetalarnas pengar. Nu
stiger spänningen kring hans älsklingsprojekt multiarenan.

I Solna kommun har man kommit betydligt längre. Där har de starke männen
tillsammans med de fyra andra delägarna i Nya Nationalarenans bolag redan satt
sprätt på drygt två miljarder kronor på sitt skrytbygge, nationalarenan, som
ingen idag vet vad den ska användas till.
På Solna stads hemsida står det
att fotbollen ska vara “det primära evenemanget på arenan”, men Solnas främsta
varumärke, AIK, har hittills ställt sig kallsinnigt till att bli hyresgäst.
Arenan är för stor och klubben är också kritisk till att den inte fått vara med
och påverka utformningen.
På kommunens hemsida står att arenan lämpar sig
för finaler i Champions League och EM-slutspel. Men det räcker inte långt för
att få arenan att gå runt.
Man kan fråga sig om något enda företag skulle
satsa två miljarder på att bygga en fabrik utan att alls veta vad man ska
tillverka i fabriken. Men det är just vad Solnas starke män har gjort.
De
ursprungliga planerna gick ut på att kommunen skulle ställa upp med mark men
inte äga och driva arenan. I december 2009 drev plötsligt kommunens starke män
plötsligt igenom att Solna också skulle gå in som delägare och bygga och druva
arenan. Och tidigare än 2017 kan kommunen inte dra sig ur.

Som lök på laxen kvitterade kommunens starkaste man, stadsdirektören,
ut 800 000 kronor i konsultarvode från det byggföretag som han själv skrivit
avtal med om att uppföra arenan. Kommunens näst starkaste man, det moderata
kommunalrådet, förklarade saken med att han “aldrig följde upp med hur mycket
pengar det handlade om”.

Solnaborna får väl fortsätta att skratta åt Starke man i Svinarp. Men
som skattebetalare i Solna är det lätt att hålla sig för skratt när det gäller
de egna starke männens agerande.

ÅKE SÖDERLIND, Solna


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , och annat intressant

Vill du behålla jobbet får du inte vara så förbannat effektiv

Fakta sparkar, heter det ju. Men det gör ont också.

Oberoende granskning, det låter bra, iallafall när det är nån annan man vill granska. Problemet är när det blir ens egen tur. Som när nu regeringen och resultaten av deras politik blir föremål för mätningar och granskningar. Därför är det kanske inte så förvånande att Beatrice Ask nu ifrågasätter Brå, som ifrågasätter effektiviteten i kameraövervakning, sätter brottsstatistiken i ett socialt sammanhang och framhåller vikten av förebyggande åtgärder för att bryta brottskurvan snarare än att bygga superfängelser.

Eller när Anders Borg nu vill banta anslagen till Finanspolitiska rådet, hans tidigare baby. När han väl själv satt där inne i kanslihuset minskades snart brandtalen för att ekonomisk politik skulle grunda sig på forskning och fakta och inte på löst tyckande och värderingar. Tacka fan för det. Rådets rapporter under de gångna tre åren har inte direkt varit rolig läsning för den borgerliga regeringen, som Håkan A Bengtsson skrev i Dagens Arena häromdan.
Men diskrimineringsmannen, DO, sitter nog rätt ohotad. I alla fall om man får tro det Hanne Kjöller skriver om deras effektivitet.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , och annat intressant

lördag, november 20, 2010

Dags för teaterföreställningen "Medlemsdemokrati"

Idag ska jag på en fullständigt själlös tillställning. I en sammanträdessal i Stockholm ska några hundra sossar samlas och välja vilka som ska representera oss i Landstinget. Naturligtvis är allt uppgjort på förhand av en valberedning som vet bättre. Men det ska göras, för det är medlemsdemokrati. I december ska jag på en lika själlös tillställning. Då ska några hundra sossar från hela landet med det fina namnet "Förtroenderådet" välja en valberedning som i sin tur ska välja en partiledarkandidat. I vår är det sedan dags för nästa själlösa tillställning. Då ska några hundra sossar välja den partiledare som valberedningen redan valt. Vi har ju medlemsdemokrati.

Måste det vara så? Funkar det så här överallt? I Kennelklubben, Amnesty, Fastighetsägarna, Reumatikerförbundet, Lärarnas riksförbund? Kanske, jag vet inte, vet bara att jag är urtrött på låtsasdemokrati. Jag tror dessbättre att det är ett övergående fenomen. Jag tror att min generation/generationen efter min inte så lydiga och lättledda att de nöjer oss med att överlåta beslut på auktoriteter. Speciellt inte om de inte ÄR auktoriteter i våra ögon. Om man sett in genom glipan i ridån och förstått att allt handlar om maktspel. Då tröttnar de och går nånstans där de kan vara med och påverka på riktigt.

OK, idag är det inga särskilt kontroversiell beslut som ska fattas. Vem som ska sitta i vilken styrelse i Landstinget skulle jag glatt kunna tänka mig att överlåta till Landstingspolitikerna att slåss om själva. Stänga in dem i ett rum och så fick de komma ut när de enats.

Men i fråga om partiledning skulle jag vilja göra tvärtom. Eftersom medlemmarna i socialdemokratiska arbetarepartiet tyvärr inte längre är representativa för väljarkåren (existerande + potentiell), så vore det kanske idé att vända på steken? Istället för att låta en mellanmjölksljum valberedning bestående av nånting storstad, nånting land, nånting lånat, nånting blått, nånting nytt, nånting fackligt krysta fram en lagom beige kompromisskandidat, så kunde man utse en valberedning av människor utan beroende- lojalitets-, eller vänskapsband till partiet. Åtminstone utan nuvarande och direkt anknytning som riskerar att styra deras val.

Jaha, vilka skulle det vara då? Folk utanför partiet rapar ju bara upp Thomas Bodström för att han är så snygg och Margot Wallström för att hon varit borta så länge. Nej då, det gör de inte alls det, de är mycket mer intresserade och insatta än ni tror.

Jag tänker mig
- de som är så gamla, kloka eller nyfikna att de lämnat partiet för att hinna med annat i livet.
- våra kärleksfulla kritiker; företagare, samhällsforskare, folk från de kulturella och intellektuella rörelserna , som Lena Andersson skriver om i dagens DN.
Varför då? För att de angår oss och vi angår dem. Och utan dem kommer vi lida av evigt innarförskap.

Nu ska jag bege mig ut i snön och ta bussen till teaterföreställningen Medlemsdemokrati. Ikväll blir det roligare. Då har Rob´n Raz- Rasmus Lindvall samlat 500 Solna- och Sundbybergsbor till den mest vänliga, partygalna, nostalgiska, nyskapande cluben med medlemmar och besökare som har eller haft anknytning till våra två städer. DÄR kommer det pratas politik, garanterat mycket mera än på Stockholms läns socialdemokratiska partidistrikts valkonferens!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , och annat intressant

onsdag, november 17, 2010

Är det en ledare eller en diplomat vi behöver?

Jag har en kompis som heter Birger och är jättejobbig. Varje gång det är omorganisation på hans jobb (och det är det ofta) så frågar han cheferna: - Jaha, och vad är problemet som det här ska råda bot på? Det tycker nämligen Birger är nåt man bör ha klart för sig innan man börjar rumstrera om. Men det kan de väldigt sällan svara på, cheferna.

Samma sak med socialdemokraternas ommöblering i toppen. Många i socialdemokratin talar om förnyelse, men få har bestämt sig för vilka problem det är som politiken ska lösa, som Irene Wennemo så riktigt påpekar i SvD och DN. Man kommer osökt att tänka på tonåringarna i den där gamla sketchen som klagar: "Vi har ingen lokaaaal". Jamen, skaffa en då!

Jag måste säga att den tanken far genom mitt huvud även när jag läser s-bloggarnas krav på utbyte av minst halva partiledningen och deklaration av vilka visioner de står för. Om det nu är som folk säger, att partiet är demokratiskt organiserat nedifrån och upp, och att man absolut inte kan överlämna ett mandat till en ny partiledare att styra innan varenda särintresse inom partiet fått utforma politiken till en jämngrå smet, ja då är det väl för fan alla dessa (proffs)tyckares eget ansvar att bidra till den där nya politiken. Men är det detta de ägnar sig åt? Nej, de sitter hemma på kammaren och skriver tyckanden om vad andra gör. Till varandra. Gå ut istället, på nätet eller IRL, lyssna på forskare och träffa folk. Fråga vad de funderar på, drömmer om, låt er inspireras, tänk i nya banor. Då kommer idéerna och då kan ni bidra till en ny socialdemokratisk samhällsvision, jag lovar!

Men visst är det bra om alla, även kandidaterna till en ny partiledning presenterar sina visioner för framtiden, det håller jag med s-bloggarna om. Då kan man se om det blir de vanliga flosklerna eller om orden får både gubbarna på parkbänken och unga paret med dyra barnvagnen att humma och nicka instämmande.

Det är inte bara s-bloggarna som gjort en kravspecifikation på en ny partiledning. Även GP och Aftonbladet har listat vad som krävs. Den senare listar följande kvalifikationer som nödvändiga:, Minst femton års erfarenhet av politiskt arbete inom partiet, goda kommunikativa färdigheter, gärna bakgrund inom SSU, ett stort kontaktnät.

Jösses! Är det en ledare eller en diplomat vi behöver?! Vad är problemet som bytet av partiledare ska råda bot på, som Birger skulle sagt. Om det är en ny socialdemokratisk samhällsvision som behövs, så är det nog dessutom inte 15 år i politiken som ger de bästa kvalifikationerna, däremot gärna 15 års arbetslivserfarenhet. Ett stort kontaktnät, ja absolut, men då hellre utanför politiken. Det är sånt som ger kunskap om vilka problem som är viktigast för politiken att lösa. Och annat än internnummer i telefonen att ringa när man behöver idéer för hur de ska lösas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , och annat intressant

tisdag, november 16, 2010

En ledare med bred samhällsförankring eller partiförankring?

Det är ont om kandidater som funkar internt.

Det är ont om kandidater som funkar externt.

Och det är framförallt jävligt ont om kandidater som kan funka både internt och externt.

Så kan man väl sammanfatta läget inför valet av ny partiledare.

Eftersom jag bara varit med i partiet i en tredjedel av mitt liv, och eftersom jag inte umgås med så många ledande i partiet (eller så många partister alls) privat, så har jag svårt att haja det interna spelet.

Jag fattar inte varför vi ska välja en valberedning som representerar varenda landsända, fraktion eller underorganisation? Jag trodde vi skulle välja några som kunde utse en partiledare som kan vinna val.

Att man nånstans fick välja; fixa internt fredsmäkleri och rådslag som får varenda medlem att tro att de är med och utformar politiken, eller sätta sig ner och prata med medborgare och omvärldsanalytiker med framtidsinsikt och sedan leverera en modern politik?

Jag tror allvarligt talat att de gammaldags interna maktstrukturerna är ett större sänke för bilden av partiet än att stå och vinka íhop med Peter, Maria och Lars. Schyman skriver om detta på Newsmill. Det går inte att syresätta blodomloppet med idel familjemedlemmar. Det finns inte en partiledarkandidat som klarar att vinna val i framtiden med enLägg till bild gammalmodig och strukturellt förstelnad partiorganisation emot sig, som hellre prioriterar sina särintressen än ger ett tydligt förnyelsemandat.

Missförstå mig rätt; ett modernt parti, oavsett vilket, måste ha bra verklighetskontakt med både LO och alla andra fackförbund, liksom med modebloggare, papperslösa, företagsledare, cancersjuka, idrottsföreningar och norrlänningar. Men varför i hela fridens namn ska socialdemokraternas valberedning bestå av representanter för grupper som inte motsvaras av en liknande naturlig uppdelning ute i det omgivande samhället? En gång i tiden räckte det att skicka en fråga för diskussion ut till partiets alla under- och sidoorganisationer för att få en bild av hur läget i landet låg. Då var människor engagerade på det sättet. Men dagens motsvarighet skulle då vara en partistyrelse bestående av representanter från de ovan uppräknade grupperingarna, vilket vore en absurd tanke.

Bättre då att ha en valberedning med bred samhällsförankring, vilket tyvärr inte är liktydigt med bred partiförankring, som fick ta fram förslag på en ny partiledning. Det skulle väl bli ett helvetesjobb att få alla kongressombuden, utskickade att försvara sin falang, landsände eller socialgrupp, att acceptera ett förslag på en modern partiledning som kan vinna val. Men om ett litet gäng på fyra-fem moderater kunde övertyga gammelmoderaterna om att de fick välja; förnya sig eller dö, så borde väl ett gäng sossar som skolats i spelstrategi sedan SSU-tiden också klara det.

Frågan är om de vill. Kanske vill de hellre vinna slaget än kriget?
Då ser vi fram emot ett parti lett av verklighetsfrämmande höger- och vänsterideologer som sitter i sin grotta och internstrider sig ner mot 4-procentsnivån på en inte så värst lång dags färd mot natt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , och annat intressant

torsdag, november 11, 2010

Undrar hur många som blir kvar?


Mona Sahlins besked att varenda kotte i partiledningen bör ställa sin plats till förfogande är bra och nödvändigt. Tyvärr kommer nu en massa personer ägna sin tid och kraft åt personstrider istället för omvärldsstudier och förnyelse. Men det är också bra, för då har vi åtminstone en utmärkt indikation på vilka som INTE borde ingå i partiets ledning.

Det är svårare att hitta sådana som BORDE ingå i ledningen för en ny och modern socialdemokrati. Men jag har två tips att förmedla:

Det första kommer från Rebella:

"Titta på vilka i partiledningen som tar ett aktivt ansvar för ett öppet och konstruktivt förändringsarbete. Det är dessa individer, och bara dessa individer, som ska få glädjen att bli nominerade på nytt. Om man inte visar medlemmarna att man tar sig an socialdemokratins utmaningar med lika delar entusiasm och allvar, ja då finns det många många andra som bara väntar på möjligheten att bidra till partiets nytändning."

Jag håller med. Ut med dem med en glödhet telefon i ena handen och ett tummat exemplar av Fursten i den andra och in med dem som inte har tid att svara i mobilen för att de är ute och diskuterar framtidsidéer med medborgarna!

Det andra tipset är från mig och handlar om omvärldskoll. En indikation på det är:

a) i vilken utträckning personerna i fråga haft andra uppdrag och jobb än politiska i sitt liv.

b) hur många vänner de umgås med som inte är partiaktiva i socialdemokraterna.

Säg att man till exempel skulle ha som krav att personerna som ska representera en modern socialdemokrati ska ha haft andra jobb än politiska i minst halva sitt vuxna liv och att minst hälften av deras vänner ska vara icke-sossar. Undrar hur många som då blir kvar?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , och annat intressant

Läs även DN och SvD och Expressen och Aftonbladet och Jinge

tisdag, november 09, 2010

Landet kaos


I Belgien behövde man inte körkort förrän 1977.
Bryssel hade ingen stadsplan förrän på 70-talet.
Det märks.
Ändå älskar jag det här landet.

och annat intressant

söndag, november 07, 2010

Så får du din partner att tända och tindra

Manlighet. Vad är det? Det har jag funderat över ända sen jag som 20-åring satt på ett Tupperware-party och hörde en flock kvinnor ilsket utgjuta sig över sina män som "aldrig blev äldre än 12 år" och bara "lekte i garaget" och inte "hjälpte till" hemma. Ändå förvandlades frun till en fnissande trasa när mannen i huset kom in från garaget och med stövlarna på klev in i köket och nöp henne i baken. Medan resten av kvinnorna puffade upp håret och tuttarna och kastade flörtiga blickar på honom.

Vafan håller de på med, vilka jävla töntar, tänkte jag, som var uppfostrad med "Jösses flickor" och obligatorisk träslöjd. Sån ska jag ALDRIG bli!

Men det som förundrade mig var energin. För nån slags jävla spänning fanns där, som höll i sig ungefär exakt fram till det ögonblick då de "tämjt" sina män och de satt där och vek tvätt framför TV:s lördagsunderhållning. Då började de tråna efter Russel Crowe eller Mikael Persbrandt istället.

Hur fan ska ni ha det, brudjävlar? som killkompisen C brukar säga; han som alltid är så snäll och hjälpsam och kompis med alla tjejer. Ni vet, han som duger tiden före och efter de hittat och blivit dumpade av Praktarslet. Ja, hur ska vi ha det? Varför säger vi att vi vill ha en man som kan vika tygblöjor, men faller som fån för Jägaren?

Jag lade ut en bild på Facebook. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför, tyckte bara den var fin. Och han har ju nyligen dött, Steve McQueen, the Jesus of Cool. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Tjogtals med kommentarer på bara några minuter. Det var mest män som skrev, och det handlade i huvudsak om att det var lättare att vara man förr.

Då skrev en annan man: "Fantastiskt, Johanna visar en bild på en rynkig och orakad gubbe och ut strömmar så mycket självömkan att jag tror jag inte sett nått liknande sen jag avstyrde bråk på dagis. En riktig man springer inte å gömmer sig bakom historiens kjolar. Vi tar hand om världen här och nu, och de flesta av oss hittar till rakhyveln."

Må så vara, men missnöjet finns där, både hos männen och kvinnorna. Vad beror det på? Ingen vill ju tillbaka till vare sig stenåldern eller 50-talet, då förhållandet byggde på en beroendeställning. Samtidigt tycks vi leta efter nåt annat än en partner som är oss exakt lika. Då kan man liksom lika gärna gifta sig med sin bästa kompis. Det finns det förvisso många som gör, men den polaritet mellan manligt och kvinnligt som ger energi åt förhållanden blir nästintill utplånad och det brukar sluta med att en av dem sticker med en bimbo, manlig eller kvinnlig.

En som funderat över vad som kan vara ett hållbart mellanting utan att det slutar med att alla brudar blir hemmafruar och bakar cupcakes igen och alla killar ger fan i att ta hand om sina barn och går ut och startar ett krig i nåt avlägset land, är David Deida. Hans bok "Den suveräna mannens väg" har blivit en kultbibel för förvirrade män. I den lär han ut hur de ska kunna leva "ett fullödigt manligt liv med kärlek, frihet och integritet, mitt uppe i den utmaning män står inför i dagens moderna samhälle".

Ja, vad tror ni? Kan vi vara helt jämställda men ändå bejaka det lustfyllda spelet mellan oss?

En som tror det är Satori Mateu, Stockholmsfödd relationsexpert bosatt i USA. Hans tankar liknar David Deidas, minus en del av andligheten och sexråden. Precis som Deida predikar han mer lek och mindre millimeterrättvisa, mindre dela lika och mer bejakande av olikheter. Båda herrarna är lika tabumässigt politiskt inkorrekta, vilket är synd, för om man lyssnar litet mer noga, framförallt på Satori, så märker man att det inte är det han säger som är så bakåtsträvande, utan det sätt vi automatiskt väljer att tolka hans ord. När Satori pratar om att millimeterrättvisan dödar lusten och lekfullheten, väser vi kvinnor bittert: - Ha! Får se hur mycket vi kommer tända och tindra när vi har diskat och snutit ungar hela dagen medan karlen har varit ute på jakt!

Men för det första så säger Satori ingenting om att manligheten eller kvinnligheten skulle sitta i de traditionella mans- och kvinnosysslorna. Det handlar istället om att bejaka olikher och ge allt av det man är bra på, oavsett om man är kvinna och bra på att jaga hjort eller tjäna pengar, eller man och bra på matlagning eller att få oroliga barn att somna. Det är ingen som säger att lyckan infinner sig bara om vi går tillbaka till bondesamhällets könsroller. Det viktiga är att bejaka skillnaderna, det som i grunden gör att vi dras till en annan människa. Vad som är skillnaderna eller "typiskt" manligt eller kvinnligt, får varje par (som ju för övrigt lika gärna kan bestå av två av samma kön) bestämma själva.

Steve McQueen då, hur kommer han in i det här? Äh, jag vet inte. Steve McQueen var helt enkelt cool. Så var det bara. Han behövde inte tatueringar över hela kroppen, han behövde ingen dyr tredagarstrimmer, han behövde ingen personal shopper, inga poser, ingen rekvisita, inga gymmuskler för att inge "respekt", inget skryt, inget ballt snack. Han var bara cool. Punkt.

Om alla män och kvinnor följde Steve McQueens förebild och ägnade litet mer tid åt göra sin grej, oavsett om det är att köra hoj, baka, handla med aktier, så skulle vi förmodligen ha mer kärlek att ge vår partner och mer glitter i blickarna oss emellan.

Men det krävs att vi är nöjda med den vi är, av alldeles egen kraft, för om vi befinner oss på det omogna beroendestadiet och tror att vi ska få ut det vi behöver av en partner, blir "kärleken" egositisk, vilket är ganska oattraktivt. Då blir vi snart ensamma, oavsett hur mycket machomän eller perfekta Hollywoodfruar vi än är. Och befinner vi oss (som så många svenska par) i oberoendestadiet, betraktar vi kärleken som en byteshandel, där varje gåva kräver en motprestation, vilket snabbt gör oss bittra och otrogna. Den tredje kärleksnivån är den vuxna, äkta kärleken. Då ger du utan att fundera över vad du kan tänkas få. I tredje fasen försöker du tänka ut vad den andra vill ha och mår bra av, och du blir glad av att ge det (just för att du får ge det du gillar och är bra på) - ett slags ömsesidigt beroende där man ger det man har och får det man behöver, av fri vilja.

Men det är inte lätt, det här med kärlek och passion. För om den som är i fas tre träffar någon i fas ett eller två kommer han/hon att ge upp. Och även om du har turen att möta nån med självkänsla nog att göra sin grej och därmed kärlek att ge utan krav på motprestation, så gäller det att ni har en relativt olik fördelning av det som traditionellt kallas "manligt" och "kvinnligt" för att det ska bli spännande och inte bara bli vänskap av det hela.

Puh! Inte konstigt att folk blir förvirrade och datingkurser och raggningsböcker säljer som smör i solsken. Det är enklare att ha katt.

Läs mer på
Satori Mateis hemsida
Aftonbladet
Pick Up Artist Forum
Social Dynamics
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,
och annatintressant