På väg mot Antarktis

Det har ösregnat i över ett dygn. Både havet och himlen är mörkgrå och fukten ligger som en hinna över allting. Att duscha längst framme i ena fören (ja, detta är en katamaran) ger en särgen ljudupplevelse, då duschstrilet blandas dels med forsandet av vattnet runt stäven, dels med trummandet av regnet mot däck.

Badat har jag inte gjort sedan Ningaloo reef. Först litet avkyld av Australiensarnas alla hajhistorier, sedan fullkomligt avskräckt efter mötet med revhajen när jag plockade ostron och sedan dess har vi varit på öppet hav som inte direkt varit spegelblankt. Sola har inte heller varit möjligt förutom nån halv dag här och där. Och vad tänkte jag på när jag packade alla de där bikinisarna? Nog för att det varit varmt nog i luften, men det har blåst så mycket att det inte varit tillrådigt att vistas på däck.

Sedan är det detta med att färdas söderut på det södra halvklotet. Då blir det nämligen kallare för var dag som går. Vi befinner oss nu på nästan samma avstånd från Antarktis som Stockholm från nordpolen, Arktis. Inte konstigt att jag fryser! Men de andra besättningsmedlemmarna gör narr av mig: - Herregud, hur kan du frysa, som är från det kalla landet i norr?

Förvisso, men man vänjer sig snabbt vid värmen. På båten finns en sådan där termometer som lagrar högst och lägst uppmätt temperatur. Nu kommer ni tycka jag är fruktansvärt bortskämd, men om man svettats i 38,9° en tid så känns faktiskt 19,3 väldigt kallt! De där 19 graderna känns som 9, högst, och jag ångrar att jag inte tog med mig mer varma kläder. Undrar om de säljer stickade tjocktröjor i Sydafrika?

Bara fem dagar kvar nu, enligt navigationsdatorn. Den baserar förstås sina beräkningar på farten vi håller just nu, men ändå; vi har det senaste dygnet hållit farter på runt 10 knop, och alldeles nyss kom vi upp i imponerande 15,3. Det blåser 25 knop (litet mer än hälften om du räknar sekundmeter, vilket nästan bara vi i Sverige gör) och 2-3 metersvågor från aktern som ger häftiga surfturer. Riktigt kul faktiskt, i motsats till att få in dem från fören!

Men det märks att Catana inte byggt sina katamaraner för oceanöverfarter i första hand. Bäst passar de nog till charter i Karibien eller nåt. Under en världsomsegling slits materialet hårt, vilket det inte håller för. Skrovet är till exempel inte laminerat för hand, utan forminsprutat, vilket gör båten lättare men mindre hållbar. Hela däcket lider av svår delaminering; de olika lagren av gelcoat och glasfiber skiktar sig och släpper igenom fukt. Tre av fyra segel har mer eller mindre slitits sönder, trots att båten är mindre än två år gammal. Och vi har som jag redan berättat vatten läckande in genom två hyttventiler, där plexiglaset helt enkelt spruckit av vattentrycket mot taskiga plastlås. Som en följd av mötet med knölvalen utanför Australien tvingas vi nu dessutom pumpa vatten ur ena motorrummet varannan timme. Hoppas pumpen orkar ända fram. Nej, inte tänka på sådant nu!

Vi har trots allt lyckats segla mitt emellan två cykloner. Det är ta mig tusan inte illa. Bara Godahoppsudden kvar nu. The Cape of Storms, som den också kallas…

(UPPDATERING) Just när man inte trodde att det kan bli värre, så kan det det. Påminner inte den här stormen och den här ångesten om någonting jag varit med om förut? Jo, just det… föda barn! Men precis som då, lyckas jag mellan varje oväder glömma löftet att "Aldrig mer!" Tre barn blev det.

Och nu är jag inne i den tredje stormen på bara den här resan. Vi befinner oss i cyklonen Funsos utkanter, de där utkanterna som "knappast skulle märkas" enligt kaptenen. Mental note: Tro aldrig på kaptener eller barnmorskor.

Vindstyrka: 37 knop (Ja, det är över 20 sekundmeter på svenska. Lägg sedan till vågorna; 3-4 meter höga.)

Båtens högsta fart: 18, 7 knop. Det kallar jag surfing.

Själv dricker jag vin. Tweet

Flidder-fladder-tankar

Vi är nu mitt emellan två cykloner. Det låter livsfarligt och är det också, men det kunde varit värre. Vi kunde till exempel ha varit inne i någon av dem. Ethel eller Funso heter de förresten. Funso, det låter nästan som Fonzie, Gul&Blå-jeansen, som i sin tur var döpta efter tuffa killen i TV-serien "Gänget & jag". Han som stirrade på frissan i spegeln med kammen i högsta hugg, för att sedan låta händerna och le belåtet; Naaah..! Min frisyr efter tre veckor på öppet hav behandlas också bäst på det viset. Det är liksom ingenting att göra. Naaah. Visst borde det finnas nåt mirakel anti-frizz-medel i Kapstaden?

Tankarna flidder-fladdrar som i en Alex Schulman-text. Har just läst ut hans senaste som e-bok. E-böcker är förresten jävligt skumma. En vanlig bok vet man ju när man är på slutet av, men här bara - plopp - så tar den slut. Man vet inte om det förrän det plötsligt inte går att trycka på vänd-sida-knappen längre. Va? Ska den sluta så här? tänker man snopet. Annars är det ett snabbt och behändigt sätt att läsa. Går mycket snabbare än en vanlig bok också. Jag läser alltid snabbare på skärm än på papper. Varför vet jag inte. Hoppas det gör mig litet modern och hip sådär? Men det är också litet opraktiskt att böckerna tar slut så fort.

Iallafall. Alex Schulman var det. Den mannen har verkligen lyckats bygga upp dramaturgin kring sig själv, först som argast och elakast i stan, i nästa sekund metmorfoserad till kärleksfull son och familjefar. Det är nåt nästan litet småreligiöst över texten. Som när han beskriver mötet med sin gamle idol Olle Ljungström, som visar sig vara en schysst snubbe som hälsar och bjuder på cigg. "Jag nickar stilla. Så skiljs vi åt, jag och Olle." Poetiskt. Synd att man inte kan göra pengar på det som han. Men det skulle liksom inte bli samma sak. Det skulle ju sabba hela imagen. Ge samma mjäkiga smak i munnen som när man läste Gregory David Roberts "Shantaram" och den stora skurken stoppar upp actionhandlingen med plötsliga sida upp och sida ner-beskrivningar om sin stora kärleks ögonfärg. Hade det inte räckt med att skriva att de var gröna? Fast, det är klart, det var ju rätt effektivt. De där ögonen framstod till slut som super-duper-über-gröna, mi
nst i nivå med flickan på National Geographic-omslaget; den där bilden som blev så berömd.

Så man kanske ska tjata och bre på litet snyggt poetiskt sådär? Jag kan ju hitta på en historia om hur jag råkar stöta ihop med mina tonårsidoler Iggy Pop och Patti Smith och vi blir skitgoda vänner och börjar brevväxla och byter matrecept med varandra? Eller nä, kanske inte.

Flidder-fladder. Jag förstår hur det går till när världsomseglare som Donald Crowhurst blir galna efter lång tid till sjöss. Donald ljög ju också, rätt kraftigt dessutom. Sade att han seglade jorden runt, när han i själva verket bara snurrade runt på sydatlanten. Och inte fanns det några GPS:ar eller andra moderniteter som kunde avslöja bluffen.

Vi är nu på 034°31,200S 046°50,360E (Tro det om du vill, för det går ännu inte att spåra vår AIS-signal, så jag kanske gör en Crowhurst:-), 1 300 sjömil från Afrikas kust, en vecka kvar på havet och gud, vad jag har långtråkigt.
Iggy, om du läser det här behöver jag fler pajrecept! Tweet

Om stress och alltings relativitet

Här på båten börjar verkligheten tränga sig på på ett obehagligt stressande sätt. Vi har nu avverkat 3 400 av de nästan 5 000 sjömilen från Australiens västkust till Sydafrika och Kapstaden. Båtens navigationsdator visar att med den friska akterliga vind vi nu har, som ger hastigheter på upp till 12-13 knop, så kommer vi vara framme om bara 8-9 dagar. Det känns nästan som om den långsamma, trygga (om nu att färdas mellan två massiva cykloner kan kallas tryggt!) lunken hotas av ankomsten. Stressande. Nåja, ankomststressen kan ju knappast jämföras med den jobbstress som jagat mig i ett decennium, men allting är ju relativt. Som när jag om somrarna på Kössö, där det inte ens finns cykelvägar, tar båten över till den litet större grannön Styrsö, och känner mig totalstressad av att det kommer en massa mopeder på vägenJ

Men det handlar inte bara om stressen i att närma sig civilisationen igen, utan också om det faktum att jag inte vet om jag kommer kunna fortsätta med på nästa passage; uppför Afrikas atlantkust till S:t Helena och Kap Verde-öarna. Vi har nämligen lyckats slita ut inte mindre än tre segel på den här rätt stormiga seglingen längs Australien och på Indiska Oceanen. Genuan är helt slut, trots att den bara är 1,5 år gammal, och både spinnakern och focken har spruckit i sömmar. Så går det knappast att fortsätta efter S.A. och ett nytt segel har beställts och ska levereras med flygfrakt från Frankrike. Trots att det är kusinens man som tillverkar seglet med förtur och så snabbt han kan, kommer det inte vara framme på flygplatsen i Cape Town förrän den 10 februari, vilket gör det till målfoto om jag kommer hinna hem från Kap Verde i tid för att vittna i den rättegång jag blivit kallad som vittne. Det handlar om den stora korruptionsrättegången mot den f
örra ledningen i Solna kommun och höjdarna i PEAB och Fabege, som står anklagade för grova mutbrott i samband med byggandet av Swedbank Arena i Solna. Inget man kan skippa direkt.

Därför sitter jag nu och håller tummarna så det vitnar för att det ska fortsätta blåsa kraftigt, så att vi flyger fram emot Godahoppsudden. Jag vill verkligen inte missa min fjärde av "de sex stora" sjömansupplevelserna; korsa Indiska Oceanen, runda Godahoppsudden, Gibraltar, ekvatorn, Kap Horn och Atlanten. Visar det sig att det blir för kort om tid för att hinna till Kap Verde i tid till att ta ett flyg därifrån till Stockholm innan den 5 mars, ja, då slutar min resa snöpligt redan om en dryg vecka i Kapstaden…L Kan man inte få vittna per satellittelefon? Jag måste undersöka det. Jag har dessutom knappast något att tillföra som vittne, eftersom hela affären hemlighölls för oss i oppositionen. Tweet

Har just haft en nära-döden-upplevelse

Har just haft en nära-döden-upplevelse med en spinnaker som bestämde sig för att go bezerk. Vinden vände och ökade sedan litet för snabbt för att någon skulle hinna upptäcka det. Det är tamigtusan livsfarligt med en vacker, solig och lugn dag efter ett par dagar med halv storm. Alla är trötta och ligger muskelvärkande och dåsar och så - Pang, skiftar vinden, spinnakern kollapsar samtidigt som den börjar gå bärsärkagång över fockstag och genuastag, snurrar in sig totalt på ett par minuter. Ett 110 kvadratmeter stort segel som vinden får tag i är rätt mäktigt.

Konsten var att få den tillbaka-snurrad utan att själv dras med ner i spat. Det gick till slut, men efteråt var händerna skinnflådda på samtliga besättningsmedemmar och ingen kände direkt för att göra middag. Det fick bli bröd och thé istället. Brödet blev litet konstigt, för det hade stått på jäsning när seglet snurrade upp sig i den tilltagande vinden. Men allt är gott när man just hållit på att slitas överbord av ett skenande segel. Sedan tittade vi på The Blue Lagoon. Shit! Vad det är för en konstig drift som får oss att titta på filmer som "The perfect storm", "Cast away", "The white squall", "Dead calm", "Two that survived", "Ghost ship", när vi är ute på världens längsta oceanöverfart? Tokjävlar...

Här är brödreceptet iallafall:

Sötebröd
1 kg vetemjöl
2 dl socker
2 ägg
2 påsar torrjäst
5 dl ljummet vatten
1 msk salt
Solrosolja

Mixa allt i en degblandare i 10 minuter. Tillsätt mer mjöl eller vatten tills degen är slät och inte längre fastnar i bunkens kanter. Olja degen på ytan. Låt jäsa tills den svällt till dubbel storlek, ungefär 1 timme. Dela degen i 5 degormar, som du sedan flätar till en snygg fläta enligt följande princip: Lägg ormen längst till vänster över orm 3, från vänster räknat. Lägg sedan orm 2 över det som nu blivit orm 3. Lägg sedan ormen längst till höger (nr 5) över orm nr 2. Börja om från början igen, och fortsätt tills du har en maffig fläta av deg. Låt jäsa igen, i ungefär en halvtimme. Vill du ha ett snyggt och blanktbröd så pensla på ett uppvispat ägg innan du stoppar in det i ugnen på 180 grader i c:a en halvtimme.
Sött och gott, nästan som vetebröd! Tweet

Världen är så stor, så stor. Lasse, Lasse liten.

Vi är halvvägs mellan Australien och Afrika, vi har motvind, vågorna och vinden ökar alltmer i styrka och barometern faller. Hur mycket kan man egentligen lita på en väderrapport? Cyklonen Ethel borde vi nu lämnat bakom oss, men fan vet… Och nu närmar sig en ny cyklon; Funso. Den är ännu värre än Ethel.

Enligt GRIB-filerna som vi får via satellittelefonens mail varje dag, borde vi haft svag sydostlig vind, men istället är det väst 30 knop. (16-17 sekundmeter) och 2,5-metersvågorna smäller in i fören som kanonskott. Första dygnet är det bara tröttande, man får en lätt huvudvärk och känningar åt bihålorna. Jag blir inte sjösjuk, peppar, peppar, men kan känna mig obehaglig till mods och sover mycket. Det finns inte så mycket mer man kan göra. Försöka dela upp dygnet i hållpunkter för att få tiden att gå. Något titta ut på horisonten och tänka stora och Viktiga Tankar går inte. Sova bort litet tid, planera nån god middag av de färskvaror som finns kvar efter att grönsaker och frukt ruttnade bort i värmen efter en vecka. Pizza kanske? Men hur klarar man att baka pizzor när t o m ett enkelt toabesök orsakar blåmärken? Ja, testa själv att dra ner brallorna och hålla i dig med båda händerna samtidigt. I det läget är det lockande att bara dra fram
en påse salta pinnar och en burk cola. Titta på film kan man försöka göra, om inte datorn hoppar så mycket att filmen pausar hela tiden. Skriva, som nu, funkar ett tag, tills händerna krampar av ansträngningen att nå tangenterna samtidigt som de klämmer fast laptopen mot bordet.

Varför skriver jag det här? Vet inte, kanske för att känna nån slags kontakt med omvärlden. Fick nyss den extra väderrapport vi beställt från franska Metéo, som är nån slags cyklonexperter. De visar oroväckande utveckling av cyklonen Funso, som virvlar runt som tokig mellan Afrika och Madagascar och nu tydligen bestämt sig för att sådär litet tokglatt virvla ner sydost och möta oss.

Kanske vore det t o m säkrare att befinna sig hemma i den politiska stormen? Nej, tror inte det faktiskt. I den stormens öga som partiet just nu verkar befinna sig, kan det kanske vara pa plats att paminna om de kloka ord som såväl Mona Sahlin som Håkan Juholt uttalade efter katastrofvalet 2010:
"Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin uppmanar alla i partistyrelsen och verkställande utskottet att ställa sina platser till förfogande, skriver SVT Text. Sahlin föreslår nu till verkställande utskottet att förtroenderådet får i uppdrag att tillsätta en valberedning.
- Jag tänker peka med hela handen och se till att ingen i partiet slipper undan förnyelsedebatten om det politiska innehållet, säger Sahlin till TT."

Och så här skrev SvD i november 2010:
"Det var SSU som först förde fram kravet på att ledamöterna i socialdemokraternas partistyrelse ska ställa sina platser till förfogande på extrakongressen. Kravet har därefter fått stöd av flera inflytelserika socialdemokrater. En av dem är Håkan Juholt, som själv sitter i partistyrelsen.

- Jag tycker att SSU har en poäng när de säger att vi borde ställa platserna till förfogande och låta extrakongressen välja en ny styrelse och lägga fast politiken för framtiden. Det är faktiskt väldigt logiskt, säger han till SvD.se.

Samtidigt säger han att det inte innebär att alla som sitter i styrelsen i dag ska gå.

- Jag ser framför mig att väldigt många blir omvalda. Jag ser också framför mig att vi nyväljer några stycken. Det känns logiskt efter detta katastrofval, säger Håkan Juholt."

Som Katrine Kielos skrev igar: Håkan Juholt lämnar eftersom han tror på socialdemokratin. Nu måste resten av partiet visa att de också gör det.

Vi maste förstå att det inte först och främst är socialdemokratin som behöver en ny partiledare, utan Sverige som behöver en ny socialdemokrati. Tweet

One down, a hundred more to go

Får mail om att Juholt troligen kommer att meddela sin avgång. Har inte mycket att säga om det. Det var väl väntat, litet symboliskt att han väljer att meddela från sin trygga hemmabas. Nu hör jag inte till dem som tror att det hjälper att enbart han avgår. Jag skulle kunna uttrycka det sa här:
"One down, a hundred more to go"
Som jag skrev i ett blogginlägg för ett par dagar sedan, så kommer inte någon förnyelse att ske förrän minst hälften av alla övriga partitoppar också lämnar plats for nya, friska hjärnor som fått stimulans från utbildning, forskning, närings- och arbetsliv under senare år. Först då kan innanförskapet brytas. Tyvärr tror jag inte det kommer att hända. Istället fruktar jag att ett än värre intrig- och maktspel kommer utbryta, med ett enda syfte: att försvara den egna arvoderade uppvärmda stolen. Vilket bara visar det som väljarna redan reagerat på; att de som idag leder socialdemokratin har helt fel bevekelsegrunder för sitt politiska engagemang. Det är hårda ord, jag vet, men jag kan bara nara ett litet hopp om att jag har fel.

Så, snälla, överraska mig! Rapportera om hur hela partiledningen, inklusive distriktstopparna ute i landet, ställt sina platser till förfogande, utsett en oberoende kommission av kärleksfulla kritiker som nu tillsammans med det omgivande samhället ska definiera de viktigast utmaningarna för Sverige, vilket samhälle de vill se istället, vilka insatser i närtid som är viktigast för att åstadkomma förändring. Därefter, men först då, kan de fundera på hur förpackningen ska se ut och vem som ska gå i täten for att framföra det, samt hur denna eller dessa personer ska väljas i en demokratisk process.

Jag har inget mer att tillagga. Nu ska jag ata middag. Det blaser 8 knop, vi haller 5,6 knops fart med revad stor och genua. Vi har 2 200 sjomil kvar till Godahoppsudden. Tweet

Två veckor på öppet hav och vi är halvvägs!

Nu vet vi vad hon heter också; Ethel, cyklonen som befinner sig litet för nära oss mitt ute på Indiska Oceanen för att jag ska känna mig bekväm. När det därtill blåser kraftig motvind, verkar även båten klaga och kvida. Katamaraner är fantastiska att segla i slör och läns, men har svårt för kryss. Följden blir en pinseglad båt som stampar och vrider sig i varje våg och där de enklaste sysslor blir en kamp med hela kroppen för att parera kasten och stötarna. Ett enkelt toabesök kan medföra flera blåmärken, diska blir en akrobatkonst och på nattliga fripass har sömnen svårt att infinna sig i ljuden av smällande block, piskande tampar och de ännu värre, oidentifierade skarpa ljuden från saker som faller eller skakar eller träffas av något hårt.

Vattnet har en så enorm kraft och för varje snedträff med en våg briserar hela skrovet och jag kommer på mig själv med att undra hur hållbar en liten glasfiberfarkost egentligen är. Blir inte skrov och rigg utmattade till slut? Och hur nära kommer vi egentligen att segla den där Ethel?

Kaptenen, som seglat många, många varv runt jorden, ler litet roat och förklarar snällt hur det funkar. Eftersom vi befinner oss på södra halvklotet rör den sig medsols i en cirklande rörelse mot sydost, mot Australien. Vi befinner oss som närmast 30 mil söder om den, men eftersom vi seglar snabbt kommer vi redan vara väster om den vid det laget, säger han och tillägger glatt:
- Och skulle vi inte göra det, kommer vi befinna oss i den säkraste fjärdedelen.

Vadå SÄKER fjärdedel?!?

-Jo, om du ska befinna dig i en cyklon, ska du försöka befinna dig i den fjärdedel som på en klocka motsvarar kl 6-9. Där kommer du, p g a riktningen den går i, clockwise, lättare kastas ut ur den.

De gör mig, milt sagt, knappast lugnare. För att lugna ner nerverna bakar jag ett saltvattensbröd. Det finns inte så mycket annat att göra. Kanske kan vi offra litet av det till Ethel när det är färdigt.

SALTVATTENSBRÖD
1 kg vetemjöl
2 dl vanligt ljummet vatten
1 paket torrjäst
½ l havsvatten, salt
1 msk socker
Kryddor, t ex oregano, basilika och vitlökspulver
Smör eller olivolja till att smörja pannan.

Man kan också, om man vill, experimentera med svarta oliver, färsk vitlök, hackad lök m.m.

En stor stekpanna med höga kanter och lock.

Mixa det vanliga vattnet, sockret och jästen. Låt vila i 3-5 minuter, tills det blir litet skummigt.

Mixa mjölet och kryddorna i en stor bunke. Blanda litet av mjölblandningen, med den upplösta jästen i en mixer (om du har en) och rör kraftigt i en minut eller två. Tillsätt resten av mjölblandningen och havsvattnet tills allt är blandat. Tillsätt mer mjöl eller saltvatten om det behövs för att få till en bra halvklibbig deg. Smöra stekpannan med olivolja eller smör och vält ner degen i pannan och täck över den med en handduk i en 1-1,5 timmar, tills den jäst till sin dubbla storlek. Sätt sedan på locket på stekpannan och sätt den på spisen på låg värme i 40-45 minuter. Vänd sedan på brödet i pannan och stek i ytterligare 25-30 minuter.

Servera gärna med en dip av olivolja med litet balsamvinäger och chili i. Tweet

Dag 11 da den stora trottheten rullade in och inget kom ur mig + dag 12 då jag bestämde mig för att det fick vara nog

Det skulle inte finnas nån stress, det skulle inte gå att jobba, det skulle knappt gå att nå mig. Ändå gick det snabbt fullständigt åt skogen.
Jag tog jobb på en båt som ska seglas över halva jordklotet för att det var dags för mig att lämna tillbaka mitt uppdrag som politiker. Åtta år har gått, två mandatperioder, och det är dags för andra att ta ett tag vid årorna.

Själv var jag trött och ledsen, dels över att se hur min hemstad, Solna, stagnerat under vanstyre av en maktfullkomlig blå ledning, dels på hur stagnerade och fega människor styrde det röda parti vars värderingar jag delar. Att då spendera en längre tid med att korsa den längsta öppna havssträcka som finns, över Indiska Oceanen, verkade som en god idé. Men knappt hade jag börjat förrän jag föll i mina gamla fotspår. För det som hänt är först och främst mitt eget fel. Inte de politiska motståndarnas, inte partiets, inte partiledningens, inte medias. Bara mitt.

Jag har i alla tider försökt göra gott, vara snäll mot andra, ställa upp, vara en duktig flicka. När jag blev sedd och uppskattad, då fanns jag. Det fanns, och finns fortfarande, något annat också. En önskan om en godare värld, där människor visar omsorg om varandra och gör gott emot sig själva och jorden istället för att jaga kickar och trampa på varandra. Där de goda krafterna tillsammans blir större än var och en ensam. Detta engagemang har tagit sig uttryck i elevråd. föreningsaktivitet, facklig kamp, arbete med barn och ungdomar och slutligen, de senaste åren, i politiken. Hela tiden har jag känt att jag inte gör nog, tillräckligt bra, att jag inte hinner med, sviker än familjen, än jobbet. Sådant håller, som alla vet, inte i längden, och hade jag inte haft så roligt och haft en sådan medfödd Duracellkaninsenergi, hade jag nog varit utbränd för länge sedan.

Men nu skulle jag alltså äntligen få tid att stirra ut över havet, filosofera och fundera över vad jag skulle ägna resten av livet åt. Vad jag SJÄLV ville, och inte vad andra berömde mig för.

Jag vet inte vad som hände eller hur riktigt hur det gick till, men igår morse vaknade jag med en stressklump i magen. Jag tänkte först "vad tokigt, när jag är överhopad med arbete går det som en dans, men nu när jag har ytterst begränsat ansvar på en båt och rena rutinsysslor, då krampar jag. Tills någon påpekade det uppenbara, som jag själv inte såg: - Du sitter ju inte still en sekund, och du tillbringar all ledig tid vid satellittelefonen, mailen och din laptop! Och så var det. Jag hade villigt lämnat ut mailadressen till båten, och människor som vant sig vid att jag alltid kommunicerade med dem, skrev i en ständigt ökande ström.

Efter ett par blogginlägg med politiskt innehåll återfick även media vittringen och hörde av sig med frågor och önskemål om debattartiklar, såväl radio, TV som tidningar. Herregud, jag är mitt ute på Indiska Oceanen, jag är på väg att sluta som politiker, jag har aldrig haft något viktigt uppdrag, jag är inte partitoppen, jag är en ensam, bitchig, trött, desillusionerad cynisk lättviktare, ville jag skrika. Men gjorde jag det? Nej, jag svarade artigt, och båtmailen började likna den vanliga gamla jobbmailen, som är som växten i The Little Shop of Horrors; "Feeed me!" Det var därför jag känt mig stressad, utan att förstå varför.

Folk var ju bara snälla och uppskattande, så på ett sätt känner jag mig som en klagande, bortskämd gnällspik. Men nu är det så här: Jag har bestämt mig. Jag vill på något sätt fortsätta att kämpa för ett medmänskligare och mer hållbart samhälle, men för att klara det måste jag a) först vila, b) fundera på HUR jag tror detta bästa kan göras, c) komma på vad jag själv skulle tycka är roligt att göra.

Under tiden får ni andra ta ett tag vid årorna. Vad gäller partiet vars värderingar jag fortfarande tror helhjärtat omfamnar, så tror jag att det hjälpen är ute. Såvida inte åtminstone hälften i partitopp och distriktsledningar gör som jag och släpper in ljus och luft istället för att leka hela havet stormar med de arvoderade stolarna.

Och för nu, adjö på ett tag. Jag kommer att blogga och svara på mail igen, men inte varje dag, jag kommer inte skriva något som ni i media kan gotta er åt, utan bara när och om det jag själv vill. Och om ni ursäktar, så har jag värre stormar än de politiska att bry mig om nu. En riktig cyklon närmar sig vår väg, c:a 30 mil härifrån, vilket inte är långt på ett hav så stort som detta.

Vi är vid det röda krysset. Tweet

Dag 10, med några konkreta idéer om hur en lokalt förverkligad socialdemokratisk politik skulle kunna se ut

Det senaste dygnet har jag funderat en del på hur ett lokalt partiprogram för ett lokalt parti med de värderingar som socialdemokratin ursprungligen var så framgångsrika med skulle kunna se ut idag; idéerna om arbete och kunskap åt alla, som ledde till mer uppfinningar och företag. Detta mot bakgrund av det jag skrev om igår; att man på sina håll lokalt nu umgås med tanken att gå till val med en lista fristående från moderpartiet på den nationella nivån. Jag har utgått ifrån en del socialdemokratiskt styrda kommuner som framgångsrikt lyckats förena modernitet med jämlikhet på ett sätt som lett till tillväxt.

Det här är vår grundidé: Vi är övertygade om att det är lönsamt för alla om fler får chansen att förverkliga sina livsdrömmar. Vi tror att människor blir rikare, både i plånboken och i hjärtat, i ett samhälle där vi löser saker med gemensamma krafter. Där alla gör sin plikt och kräver sin rätt. I den ordningen. Där människor är trygga och fria nog att visa medmänsklighet.

Rikedom kan inte enbart mätas i pengar. Rika på riktigt blir vi först när våra ungdomar kan känna sig trygga ute på kvällarna, när vi vågar starta företaget vi drömmer om, kan stanna i sängen när vi blir sjuka och känner oss trygga med att våra föräldrar får bra omvårdnad när de blir gamla. Ett rikt liv är luft som går att andas, människor som hälsar på varandra på gatan och bryr sig om varandra, en levande stad med ett rikt kulturliv och att kunna ta oss till jobbet utan att vänta på tåg som inte kommer eller sitta timmar i bilköer.

Det här är villkoret för att det ska fungera:
Vi tänker inte göra det här ensamma. Ni måste själva vara med och bidra för att det ska lyckas. Vi är inte experterna, det blir vi först när vi slår våra kloka huvuden ihop. Vi kommer be er delta och bidra. Med det ni kan. Vi kommer kräva att ni först frågar er vad ni kan göra för X-stad innan ni ber X-stad göra saker för er. Vi kommer inte att sitta på de valda stolarna så länge. Vi är yrkesmänniskor och föräldrar och privatpersoner precis som er, så vi kommer be några andra av er ta över årorna efter en tid, eller då ni ber oss lämna plats till andra.

Vi lovar varken guld eller gröna skogar, men vi lovar att hårt och hederligt arbeta för tre saker. Dessa tre saker tror vi är de viktigaste för att X-stad ska bli en stad där sammanhållning, framtidshopp och företagsamhet växer.

1. Kunskap och hälsa
Inget barn väljer sina föräldrar och barndomen går inte i repris. Därför har vi inte råd att acceptera barnfattigdom, klasskillnader i barnhälsa eller en dåligt fungerande skola. Ingenting är viktigare för vår stads tillväxt än kunskap och känsla av samhörighet hos dem som ska leva och arbeta här i framtiden. Därför kommer varje barn garanteras det stöd han eller hon behöver för att nå toppen av just sin förmåga. Varje skola som vill ska kunna bilda en egen ekonomisk enhet; kommunal friskola. Eventuella vinster får skolan själv behålla. Varje barns kunskapsutvecklas ska följas från dag ett i skolan. Elever som behöver mer stimulans eller stöd för att nå sina individuella mål, basala eller högre, ska garanteras detta, tidigt och utan krav på diagnos. Lärarna ska erbjudas kollegial handledning och rektorn vara pedagogisk ledare med administrativt stöd.

Föreningslivet är oerhört viktigt för såväl barn som äldres hälsa. Därför ska föreningar som engagerar sig i skolan, socialt företagande, friskvårdsarbete för äldre m.m. stimuleras ekonomiskt.

2. Livet ska gå ihop
Den hårt arbetande familjen är vår tids hjältar. Varje dag sliter föräldrar med att få ihop vardagen - tidiga morgnar, stress för att komma ihåg skolböcker och hinna lämna barnen i tid, kraven på arbetsplatsen och i hemmet. Många avslutar dessutom dagen med några timmars arbete sent på kvällen. Vi tjänar alla på att underlätta deras vardag. Dagisplats ska garanteras i tid och nära hemmet, ansökan till skola och förskola ska gå lätt och kvaliteten för varje skola redovisas noggrant så det blir lätt att välja rätt. Om barnen är frånvarande från skolan ska föräldrar underrättas omedelbart via SMS. Sommarkollo, sommarskola och sommarjobb för ungdomar ska garanteras. Vi kommer dessutom att kämpa regionalt och nationellt för att utbetalningar av sjukersättning eller föräldrapenning inte ska dröja. Vårdköer är inte acceptabla. Tåg och kollektivtrafik ska gå i tid. Rut-avdraget bör finnas kvarför pensionärer och småbarnsföräldrar.

I vår kommun är nio av tio företag enmansföretag. Småföretagaren är vår tids arbetare, som sliter hårt under de flesta av dygnets timmar utan den trygghet vid sjukdom eller arbetslöshet som anställda har. Som anställda upplever många att de saknar möjlighet att vidareutbilda sig eller omskola sig, vilket förhindrar vårt samhälles utveckling. Vi vill därför öka tryggheten och friheten för såväl företagare som anställda genom att i samverkan med staten, facken och företagen kunna erbjuda kompetensförsäkring, utvecklingsfond för företag som vill växa och småföretagarservice i form av ett lokalt handelshus och en trygghetsförsäkring. Naturligtvis ska alla kontakter med kommunen gå snabbt och lätt.

3. Det här kräver samarbete
Ingen människa är en ö - vi är alla beroende av varandra. Vi ska stötta den människa som har drabbats av svår sjukdom eller arbetslöshet. Sjuka människor ska inte behöva sälja sin bostadsrätt eller villa. Den som blir arbetslös under en lågkonjunktur ska inte straffas med halverad inkomst. Stigande hemlöshet och bostadsbrist är ett misslyckande, och har så varit under många år. För att stimulera företag, förhindra arbetslöshet och öka ungas möjlighet att flytta hemifrån ska små byggrätter på olika platser i kommunen erbjudas olika slags byggföretag. Bostadsförmedlingen ska prioritera sökande under 25 år, föräldrar som separerar samt de som arbetar eller driver företag i X-stad. Men samtidigt med rättigheterna måste det självklart finnas krav. Solidariteten är ömsesidig. Försörjningsstöd från socialtjänsten kommer inte att erbjudas dem som har möjlighet att arbeta. Vi kommer garantera arbete inom kommunen i sex månader för dem som blivi
t arbetslösa, så att de får en chans att komma igen, kvalificera sig för a-kassa och slipper ligga vår socialtjänst till last. Det tjänar vi dubbelt på allihop.

X-stad är för litet för att inte samarbeta. Det finns motsättningar mellan de politiska ideologierna. Men våra gemensamma intressen är större och skulle vinna på att vi politiker hade fler förtroendefulla samtal och gemensamma analyser. Vi är trötta på blockpolitiken. Vi tror inte Sverige blir ett land av hopp och modernitet med hjälp av två stora trätande partier även om de turas om vid makten. Alla som står en bit utanför detta, förstår inte blockpolitikens logik och synen på en god och en ond sida. Vi tror att med en gnutta handlingskraft och pragmatism, skulle det gå alldeles utmärkt att samarbeta. Vi ställer oss därför positiva till samregerande med alla goda och demokratiska krafter i samhället, inklusive andra partier. Invånarna ska inkluderas och tas i anspråk som de medborgare de är och inte reduceras till varken kunder eller klienter.

Vad kostar det? Vi kommer att be er bidra med skatt i den omfattning som krävs för att genomföra det som är smart att genomföra med gemensamma medel, d v s sådant som var och en inte löser bäst ensam. Men inte en krona ska användas utan att först ha undersökt vart dagens skattepengar går och om de används så effektivt som möjligt. För att veta det behöver vi er hjälp. Transparens och insyn i samtliga kommunens affärer och transaktioner ska garanteras alla medborgare och budgeten ska utformas i en öppen process där alla som vill kan delta, s k medborgarbudget. Tweet

Dag 9, då jag funderar allvarligt på hur länge jag ska orka försvara mitt partimedlemskap i socialdemokraterna, för mig sj

Som jag skrev igår, fick ett mail från en vän mig att tänka efter. Allvarligt. I en mellansvensk kommun funderar Socialdemokraterna på att ställa upp under egen - icke S -partibeteckning i nästa val. De delar fortfarande helhjärtat partiets värderingar, men de gillar inte längre partiet.
Om jag ska vara helt ärlig har jag nog alltid känt likadant, från första stund jag blev medlem. Medlemmarna, partivännerna jag fick, var mestadels genuint bra människor som hårt och utan ersättning ärligt kämpade för ett bättre samhälle. (Precis som i de flesta andra partier, bör tilläggas!) Men partikulturen, strukturen, den slutna toppen, rövslickandet från de som ville upp, taktiserandet och det inre spelet som för vissa verkade mycket mer intressant än att förändra världen; det gjorde mig illa berörd.
Jag försökte påverka så gott det gick, och när det inte gick följde jag min egen väg och försökte föregå med gott exempel. Ibland blev jag också elak och ironisk och sade en sanning för mycket. Följaktligen blev jag knappast insläppt i de allra heligaste rummen, men det gjorde ingenting, för de gånger jag, kanske av misstag, släpptes in, var det jag såg knappast något jag åtrådde. Tvärtom. Men det jag drev verkade ändå gillas av flertalet vanliga medlemmar och människor på hemmaplan. Också av människor som inte ens delade våra värderingar, konstigt nog. Det uppmuntrade mig och gjorde att jag såg ett hopp om att ändå kunna förändra världen litet, åtminstone på hemmaplan. Jag såg ju hur värderingarna var så klockrena, så efterlängtade i en värld där hopp om samhörighet mellan människor så desperat behövs.
På sista tiden har det dock gått snabbt utför och vad vi ser nu är ett internt moras i ett parti som lider av intellektuell åderförkalkning och snart bara har de stora orden kvar.
Det gör folk rasande. Konstigt nog även de som sedan länge slutat rösta på oss. Det jag tror gör folk mest besvikna är förlusten av hoppet, om att en bättre värld är möjlig. (ABBA, Kalles Kaviar, midsommar, socialdemokratin, arbetarmoral, hjälpas åt och välfärd åt alla - vad hände liksom?) Det finns ett stort behov av framtidshopp och fungerande gemensamma lösningar som många upplever inte har funkat sen Palme dog. Uppenbart finns ett sug efter värderingar som jämlikhet och solidaritet och dessutom någon som hävdar att sådant både behövs och fungerar, i en värld där sammanhållningen i samhället löses upp och där hela den europeiska gemenskapen knakar.
Jag hoppades länge att Socialdemokratin skulle kunna signalera ett sådant framtidshopp, men jag tror vårt varumärke är förstört. Ohjälpligt. I nästa val kommer unga människor att rösta som aldrig upplevt ett (S) som levererat. Kan några av de människor som brinner för socialdemokratins värderingar utan att vara alltför insyltade i det inre spelet, gå fram i det valet med dessa värderingar konkret illustrerade i både ord och handling, är det nog välkommet av väldigt många som sett samhällsgemenskapen gå förlorad. För vilka ska annars göra det?
Många saknar idag det Sverige som byggdes upp av den unga socialdemokratins idéer om arbete och kunskap åt alla, som ledde till mer uppfinningar och företag. Modernitet + Jämlikhet = Frihet. Olof Palmes framgångsformel, som till orden tagits över av de nya moderaterna, samtidigt som vi åser hur såväl moderniteten, jämlikheten som friheten för många människor minskar.
Så kanske, kanske, skulle en samverkan mellan vettiga människor, utan speciell partibeteckning, men med dessa värderingar i grunden kunna leda till nåt bra. Vad tror ni?
Imorgon ska jag punkta ned några konkreta idéer som en lokal lista med dessa värderingar i grunden skulle kunna presentera. Idéerna måste av naturliga skäl se olika ut beroende på var i landet man verkar, men generellt behöver det inte vara så stor skillnad ändå tror jag.
Den grundläggande idén är att det är lönsamt för alla om fler får chansen att förverkliga sina livsdrömmar. Vi tror att människor blir rikare, både i plånboken och i hjärtat, i ett samhälle där vi löser saker med gemensamma krafter. Där alla gör sin plikt och kräver sin rätt. I den ordningen. Där människor är trygga och fria nog att visa medmänsklighet. Där vi frågar vad vi kan göra för vårt land istället för vad vårt land kan göra för oss. Tweet

Om man gillar idéerna men inte partiet, vad gör man då?

Indiska Oceanen dag 7
Jag befinner mig 2000 sjömil från Australien och 3000 sjömil från Afrika. Havet har så många blå nyanser att jag nästan finner det omöjligt. Vågorna är måttliga, c:a 2,5 meter höga, men fortfarande akterliga, så trots att de ihop med 17-knopsvindarna gör att vi flyger fram och snittar på drygt 200 sjömil per dygn, är det är helt OK att ligga i lä ute på däck när solen tittar fram och termometern kryper upp mot 25 grader.

Nöjet att läsa böcker och titta på film är dock begränsat och när man legat där och övat sig på att meditera ett tag, finner jag en oväntad glädjekälla i mailen. När satellittelefonen slås på och mödosamt tuggar fram ett nytt meddelande, och det är till mig!, känns det nästan som när jag på sommarön som liten gick till byn för att hämta posten på det lilla kombinerade post- och telegrafkontoret. När tant Gerd kom med ett kuvert med en fölunge på och jag förstod att det var till mig, var dagen räddad. Så litet tt göra, så enkla glädjeämnen, så är det nu med.

Indiska Oceanen dag 8
Jag fick ett mail idag, från en partivän som berättade om en medelstor svensk kommun där (S) i nästa val nu överväger att gå fram med en egen, partioberoende lista. Av befolkningssammansättningen at döma "borde" den vara blå, och är det också nu, men har växlat mellan röda och blå styren rätt ofta och det finns respekterade och populära s-företrädare med uppskattade idéer för bygden som skulle kunna vinna val om det inte vore för… ja, ni vet, det nederlags- och fornstora dagar-stämplade partiet som vägrar ändra på sig, annat än på pappret. Därför har man nu börjat diskutera möjligheten att göra sig fri från den officiella s-stämpeln och gå fram med en lokal lista för kommunen. Värderingarna har man såklart kvar, det är själva partiet man vill undvika att förknippas med. Min första tanke är: - Oj, då har det gått långt! När partiet solkar ner värderingarna. Men vad ska man göra när man känner att folk gillar idéerna men inte
själva partistämpeln. Och när man själv börjar känna precis likadant, trots att man länge försökt förstå, förklara och försvara. När man börjar tröttna själv, hur ska man då kunna övertyga andra att rösta på partiet?

Hm, det kan nog tåla att funderas på. Jag får gå ut på däck och se om havet ger några svar. Återkommer imorgon. Tweet

Dag 7 på oceanen - The drugs don´t work

Ända sen jag var liten har folk sagt till mig: - Kan du aldrig sitta ner och göra ingenting?! Nej, jag kan väl inte det.

Därför tänkte jag att det skulle vara nyttigt för mig att spendera en månad på öppet hav i en segelbåt, utan TV, tidningar, dator eller telefon; mina vanliga arbetsredskap. Bara en knackig satellittelefon, där det med stor möda går att skicka enkla mail, som det här.

Jag skulle ha allt tid i världen att slöa, läsa, sova, titta på horisonten och tänka djupa tankar. Det gjorde jag också, i en hel vecka.

Efter att ha lagat alla mina recept, lyssnat på alla låtlistor, läst, sovit mer än jag gjort under hela tonåren och stirrat på blått, grönt, vitt, guldfärgat och illturkost hav, blir jag sittande och undrar: Vad ska jag göra nu? Det är inte ens roligt att äta mat längre. Dricka sprit? Hm, litet svårt att få till den där Ålandsbåtstämningen på en 50 fots segelbåt… Nej,, det ar bara att konstatera: The drugs don´t work.

För första gången sedan jag var barn ligger jag i soffan med benen klättrande uppför väggen och kvider -Jag har tråååkigt. Och vi har bara kommit 2/5 av vägen till Afrika än! Det är nu Alfons farmor ska komma och småsmysande säga: - Bra, det ar nyttigt att ha tråkigt!

Fast då klappar jag nog på henne. Tweet

Ibland undrar man over livet. Oceanen dag 6

På toan hemma hos min mamma sitter en teckning av en hund utsträckt på ett golv. Under står det: "Ibland undrar man över livet. Är det bara gå ut, äta och sova?"

På en segling 5 000 mil över en ocean finns det mycket att undra över. Sover och äter gör man, mycket. Gå ut är svårt, i alla fall längre än till fördäck.

De första dagarna övermannas jag av en väldig trötthet. Kanske är det omställningen från kontorsjobbet till sjömanslivet. Kanske är det balansen som rubbas av det väldiga, rullande havet. Förutom det ska sex tidszoner passeras under den här seglingen; världens längsta över öppet hav. Men det har mindre betydelse eftersom dygnsrytmen ändå är totalt ur led, med vaktpass dygnet runt.

Efter de inledande dagarna, där hård vind och sjögång gör den enklaste vardagssyssla svår (tänk dig att diska, gå på toa eller klä på dig i en berg- och dalbana så förstår du), infinner sig så småningom en slags kontemplativ lunk och man hinner tänka. Mycket.

Alla möjliga och omöjliga tankar kommer rullande i takt med vågorna. Under sömnen fortsätter de i drömform. Människor från förr passerar revy i en rasande takt; onda, goda och jag vaknar i en massa konstiga sinnesstämningar. Som tur är respekteras besättningsmedlemmarna varandras behov av avskildhet. Kanske blir det naturligt så när man måste leva tätt inpå, utelämnade till varandra under så lång tid.

De vanliga vännerna går bara att ha mailkontakt med. Facebookspråkets kortfattighet och SMS:ens praktiska prosa byts ut mot nåt som mer liknar riktiga brev. De gamla hederliga ni vet, då man skrev mer än "Hur e d? Ses?". Vänner jag nästan aldrig ser numera, eller åtminstone alldeles för sällan, skriver om sina längtansresor, rädslor och drömmar, att de inspireras av min resa. Tänk att jag kan inspirera någon? Vad fina de är. Det är nästan så att de känns närmare än på länge, långtbortavännerna. Att skiljas är inte att dö en smula. Det kan föra oss närmare. Tweet

Stilla tankar om gräshoppor och partiet

- Här är en liten avskedspresent som symboliserar vem du är, sade Nina och gav mig de senaste numren av Vogue och Wired, att läsa på planet. Naturligtvis började jag med Vogue och sparade Wired till långsammare läsning på båten. (Säger det också nåt om mig som person? Att jag är mer djup än ytlig? Mer intresserad av teknik än av flärd? Den som såg mig nu skulle nog tycka att jag är rätt långt ifrån mitt kontorsdräkts-jag, ha ha:-)

Det är fullmåne i natt och havet är som ett lätt böljande, blankt dansgolv. Jag kan inte sova, men det gör inget, för jag har inga tider att passa. Istället tar jag fram min sparade Wired och läser om gräshoppssvärmar. The National Science Foundation har forskat på dem för att förstå varför de svärmar och vad som får dem att börja.

Svaret hittar de, lustigt nog, tack vare Facebook. Genom att använda en anpassad nätverksmodell som man vanligtvis använder för att analysera sociala medier, har forskarna lyckats undersöka banden mellan insekter som "känner" varandra (tänk Facebookvänner!) och på så sätt kunnat förutsäga när gräshopporna ska svärma. Det handlar om grupptryck: Ju mer tid gräshopparna tillbringar tillsammans genom att röra sig i samma riktning, ju svårare är det för dem att ändra kurs.

Hmm, påminner det inte om nåt jag sett inifrån i några år nu; partilivet? Jodå, forskarna har tänkt samma sak: - Ju längre du befinner dig i samma umgänge, ju mindre förändringsbenägen blir du, säger huvudförfattaren till gräshoppstudien. Men medan gräshopporna svärmar kring mat, klumpar människor ihop sig runt gemensamma intressen,
t ex politiska.

Det finns andra likheter också: Ju tätare svärmen är, desto större är sannolikheten att de börjar uppträda som en mobb. Men kannibalismen då? Tänker jag. Gräshoppor börjar ju äta på varandra när de inte hittar föda nån annan stans? Kanske är det den utvecklingen vi börjar se i det socialdemokratiska partiet just nu; när den ena partihöjdaren efter den andra börjar bita huvudet av varandra?

Långt från såväl gräshoppor som parti, ute på den stora oceanen har vi idag för första gången kunnat hissa spinnakern. Under hela resan har det blåst småspik, eller snarare ... som fan, och oftast i form av motvind. Fördelen är att det går fort. På fem dagar har vi redan kommit 1000 sjömil, vilket betyder en femtdel av sträckan till Sydafrika. Vi befinner oss nu på 28°37,523S 095°42,040E
Tyvärr är det nu inte längre möjligt att följa SABA via www.marinetraffic.com eftersom AIS-positioner bara kan uppfattas nära kuster och i vältrafikerade farvatten. Och till sådana är det låååångt än.

Nu ska jag gå upp på däck och jobba på min Vogue-look. Tweet