Fakta sparkar, heter det ju. Men det gör ont också.Oberoende granskning, det låter bra, iallafall när det är nån annan man vill granska. Problemet är när det blir ens egen tur. Som när nu regeringen och resultaten av deras politik blir föremål för mätningar och granskningar. Därför är det kanske inte så förvånande att Beatrice Ask nu ifrågasätter Brå, som ifrågasätter effektiviteten i kameraövervakning, sätter brottsstatistiken i ett socialt sammanhang och framhåller vikten av förebyggande åtgärder för att bryta brottskurvan snarare än att bygga superfängelser.
Eller när Anders Borg nu vill banta anslagen till Finanspolitiska rådet, hans tidigare baby. När han väl själv satt där inne i kanslihuset minskades snart brandtalen för att ekonomisk politik skulle grunda sig på forskning och fakta och inte på löst tyckande och värderingar. Tacka fan för det. Rådets rapporter under de gångna tre åren har inte direkt varit rolig läsning för den borgerliga regeringen, som Håkan A Bengtsson skrev i Dagens Arena häromdan.
Men diskrimineringsmannen, DO, sitter nog rätt ohotad. I alla fall om man får tro det Hanne Kjöller skriver om deras effektivitet.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, revision, obekväm forskning, granskning, forskningsbaserad kunskap, ekonomisk politik, finanspolitiska rådet, diskrimineringsombudsmannen, brottsförebyggande rådet, Brå, DO, Calmfors och annat intressant
