Don´t give in to the dark side!

Vad konstigt det känns. Förra måndagen inledde jag med att skåda ett stim knölvalar på Atlanten. Den här måndagen träffade jag dem i Solna stadshus. När jag berättar det för Stig Malm, skrattar han gott, men lägger sedan till att jag nog borde se över mitt ordval: - Är du säker på att det var ett "stim"?

Ja, de i Atlanten var ett helt stim, och de kan ställa till med olyckor då de som fullvuxna kan bli upp till 7 meter långa och ibland får för sig att klia ryggen mot sjötulpanerna som sitter fast på båtens botten. En ensamseglare jag mötte i en hamn i Spanien visade lätt skakad en film på en närkontakt han haft tidigare den veckan.

Det som under tiden pågått i Solna stadshus är, om inte knölaktigt, så åtminstone otroligt klumpigt och valhänt skött. Sådant beteende kan man eventuellt förlåta hos valar, men inte hos dem som vill kalla sig borgmästare. Kommunens högsta politiker åtalas för mutbrott i samband med arenabygget, tar timeout, ångrar sig, kommer tillbaka, säger att det inte alls var fråga om någon timeout, utan en vanlig sommarsemester, meddelar att han från och med nu dock inte kommer kommentera eller delta i beslut i frågor som rör arenan, bara för att på första mötet efter sommaren göra precis just detta, t o m i frågor som inte var ställda till honom.

En lätt overklighetskänsla breder ut sig. Är det här på riktigt? Det är ingen Monthy Pyton-film? Inte Grönköpings Veckoblad? Nej, det är på riktigt, jag är där och jag känner hur huden på mina bara armar knottrar sig i kylan inne i fullmäktigesalen och när jag efteråt cyklar hemåt vinglar jag av en tilltagande feber.

Summer is a state of mind, summerisastateofmind, summer is... mässar jag för mig själv, medan jag frysande brygger kopp efter kopp av varmt the och försöker lösa ikapp på nyhetssidorna vad som har hänt medan jag var borta på min rymningsresa för att undkomma födelsedagsuppvaktning. Medan jag dragit mig undan för att hitta nån slags peace of mind, verkar världen bara ha blivit ännu galnare. I den stora världen har civila slaktats i Syrien, en ungdomsgeneration avrättats i Norge, börsers kurser åkt bergochdalbana, arbetslösheten åter tagit fart och Afrika drabbats av ytterligare en svältkatastrof som jämfört med de övriga sorgerna inte ens är möjlig att föreställa sig. Ändå är det de små händelserna som drabbar mitt hjärta hårdast. Morbrors död, så förklarlig men ändå så chockerande och oväntad, får mig ner på knä. Återkomsten till ankdammen i Solna stadshus gör mig omedelbart febrig och illamående. Det är vid sådana tillfällen man börjar fundera över livet. Vad sjutton håller vi på med? Varför samarbetar vi inte för att göra världen till en litet bättre plats att leva på istället? Varför pratar vi inte med varandra istället för att slåss och samla pengar? Måste vår tids marknadsekonomi göra bort sig ännu mer innan vi kan konstatera att det får vara nog? Den illa fungerande ekonomin och miljöproblemen är båda symptom på ett grundläggande fel i vårt tänkande och beteende. Medan knölvalarna i Atlanten simmar runt för att leka, para sig och samla den mat de behöver för sina egna behov, simmar de mänskliga knölarna runt i sin lilla damm för att utnyttja och lägga under sig, utan att fatta att de ägnar livet åt att ta död på sig sig själva och sin egen art.
Måste köpa nytt Kusmi-the om jag ska överleva den här hösten. Vännen E skriver tröstande på Facebook: "Vad tråkigt. Kanske är det som Du säger, kroppen signalerar "höst" och samma kropp kämpar emot. Så slåss de och höstsidan vinner. Tillfälligt. För det klart att sensommaren kommer tillbaka!"

Till slut ett litet uppmuntrande citat från Stjärnornas Krig:

"Honor life by living. Killing honors only death: only the dark side."

―Yoda

Läs även andra bloggares åsikter om höst, sommar, dark side, dark force, ankdamm, Grönköping, knölvalar, stim, Solna, politik, nationalarenan, Swedbank Arena, finanskris, regeringen, moderaterna, socialdemokraterna, kommunfullmäktige, jäv och annat intressant