För att i nästa stund sturskt räta på ryggen och säga: Hörrudu, jag duger faktiskt bra som jag är! Det här är jag och det står jag för. Jag har fixat allt i den här familjen i åratal, och det jävligt bra ska du veta!
Sorry, vi är dumpade. Fetdumpade. Då finns ingen quick fix. Det är bara att sätta sig och läsa om boken Kris och utveckling av Johan Cullberg. Den legendariske psykiatriprofessorns beskrivning av krisers olika stadier stämmer kusligt väl in på det trauma socialdemokratin nu befinner sig i, precis lika väl som på en människa i kärlekssorg:
Chockfasen kommer i det initiala skedet. Den kan omfatta timmar eller dagar och utsätter människan för stark påfrestning där försvaren mobiliseras. Känslor som vrede och hat, vanmakt och förtvivlan, overklighet och tomhet, utslocknande och kraftlöshet dominerar.
Reaktionsfasen är nästa fas. Den inträffar när innebörden av vad som hänt börjar förstås och det inte längre går att förneka det inträffade. Tillsammans med chockfasen varar reaktionsfasen i 4-6 veckor.
Bearbetningsfasen är en gradvis återgång till nuet. Nu bearbetas betydelsen av vad som orsakat krisen, både i vaket tillstånd och i drömmen. I denna fas är behovet att tala om vad som hänt som störst, och detta görs gång på gång. Att sätta ord på krisen är en del av bearbetningen.
Nyorienteringsfasen innebär en större förmåga till socialt liv, till nya relationer och en öppenhet i inställningen till framtiden.– I krisen kommer den negativa onda sidan av oss att blomma upp väldigt starkt och vilja ta över. Där måste man inse att krisen är ett läkningsarbete på vägen mot försoning. Det är först när livet går oss emot som vi får en chans att se oss själva i ett nytt ljus. Och det är först på det sättet, när man kan börja se både sina begränsningar och sina resurser, som man börjar växa, på basen av en realistisk självbild, säger Johan Cullberg, dock med tillägg att vissa undantag också finns – ett fåtal människor klarar inte att gå vidare ur krisen utan fastnar i bitterhet och utanförskap.
Vet inte varför, men när jag hör en del internt partisnack kommer jag osökt att tänka på det gamla punkbandet The Exploiteds låtar; Don´t blame me, Punk is not dead, Fuck the USA, Sid Vicious was innocent och några till.
Jag tror att landets socialdemokrater befinner sig i litet olika delar av krisens faser, beroende på var i landet man bor och vilka man umgås med. Består mer än hälften av ens umgänge av andra sossar, är det nog lättare att bli kvar i försvar och skitsnacksfasen, precis som dumpade människor blir bittra cyniker om de bara umgås med andra dumpade. Jag säger som de käcka rådgivningsspalterna: - Ut och träffa andra människor! Gör nåt som utvecklar dig! Gå en kurs!
Nu ska jag iväg till en kurs som inte har ett dugg med politik att göra. Sedan ska jag gå på ett konstgalleri och äta lunch med en 21-årig Stockholmshipster som snart flyttar till Berlin. Han är kräsen, trendkänslig och clever och han röstade på sossarna i sitt livs första allmänna val. Utan att vara synsk så anar jag att det är kärnan i hans och andra unga människors förklaring som är det jag tror att vi ska bygga på i nästa val. Om vi lyckas komma in nyorienteringsfasen innan dess.
Läs även andra bloggares åsikter om valanalys, socialdemokraterna, kris och utveckling, Johan Cullberg, Tankesmedjan, Hallå det är sossarna, hipster, förstagångsväljare, krisens faser, blame game