Orden kunde komma från en historiebok om den tidiga arbetarrörelsen, men de kommer från en entusiastisk ledarskribent på SvD som läst en bok om Svenskt Näringslivs uthålliga opinionsarbete för att förändra värderingsklimatet så att vänstervågen bröts. Det kan man väl säga att de lyckades med. Kanske för att de brann för sina idéer, eller sina pengar, borgarna.
Men när slutade det stora arbetarepartiet att brinna? Kanske blev de mätta när de fått sina styrelseposter, lika fina märkeskläder åt ungarna som direktören och en ännu större platt-TV? Jag vet inte, men jag vet att det var väldigt få partier som brann under den senaste valrörelsen. Och den förra. Och den förrförra.
Vi sossar sa att vi inte kunde vänta. Det fanns nog inte en väljare som trodde att det berodde på att vi var så otåliga att förändra världen. Inte heller associerade de väl till den amerikanska prsidentvalskampanj varifrån orden var kopierade. De flesta tänkte nog på makt; Jaså, sossarna är otåliga att komma tillbaka in i regeringskansliet. Det kan de ju hoppas på...Ser man på dagens partiaktivitet är man böjd att hålla med. När kriskommissioner ska tillsättas, när det ska omorganiseras, när poster i nämnder och styrelser fördelas, då sjuder det av aktivitet i Rörelsen. Ska de där vara med i kriskommissionen, varför får inte jag vara med, och var finns representationen från vårt fackförbund?! Så blev sammansättningen också ett hopkok värdigt ett gammaldags viktorianskt bröllop; "Nånting gammalt, nånting nytt, nånting lånat, nånting blått".
Vad VILL de med makten och inflytandet? Vad brinner de för? Vet de ens vad de vill åstadkomma, när de väl sitter där vid grytorna, mer än att äta?
Jag undrar vad som skulle hända om man tog bort alla formella och/eller arvoderade poster. Skulle det bli tyst då, skulle motionsfloden sina, ja då visar det väl att behovet av samhällsförändring inte fanns. Men det tror jag inte, snarare tvärtom.
Aldrig har väl det civila samhället varit så blomstrande som strax innan vi föreningsbidragsstödde det sönder och samman. Kommer ni ihåg sketchen på 70-talet med ungdomarna som inte kunde göra någonting på fritiden, för de hade ingen lokaaaal? Så tycker jag ibland att mitt eget parti beter sig när något behöver göras. De sätter sig hellre och diskuterar organisation än att gå ut och göra nåt.Jag har varit med i politiken i på nära håll sedan efter valet -98. Ett av mina första uppdrag var att organisera en kampanj mot de svinaktigt höjda dagisavgifterna i Solna, en höjning som slog besinningslöst hår tmot ensamstående och flerbarnsfamiljer. Borde varit en klockren aktivitet att ställa sig utanför förskolorna med namnlistor och snacka med alla föräldrar som var jätteupprörda. Jag fixade ihop färdiga kit med fakta och argument, namnlistor knappar och pennor i prydliga påsar, en per fullmäktigeledamot i (S). När alla gått stod majoriteten av påsarna kvar. Jag fattade ingenting; ville de inte prata med folk? Vågade de inte? Nä, de hade suttit inne i den gosiga värmen i sammanträdesrummen så länge att de inte visste hur man gjorde längre! Eftersom jag är en envis person fick jag till slut ut de flesta, och jag kommer aldrig glömma hur den största pösmagen med nästan pojkaktig iver kom tillbaka som självutnämnd expert efter att ha talat med en (!) pappa utanför ett dagis. Det hade han förmodligen inte gjort på tio år.
Det här är en nidbild, om än sann, men den visar på problemet med långvarigt sammanträdesstolsnötande. Ungefär som Byggnads ombudsmän som inte har jobbat med händerna på 10-20 år och som ska företräda byggjobbarna. De blir inget bra. Nej, in med arbetslinjen i politiken, även för förtroendevalda! Ut och stå på egna ben var tredje mandatperiod, så slipper vi mycket av ryggkliandet och rövslickandet och fixeringen vid organisationen och det inre spelet. Kanske vinner vi också litet äkta förändringsvilja och politiker som inte blir svaret skyldiga när man frågar dem vad de vill använda makten till.
Ni som vill något med politiken utan att behöva sitta i någon styrelse är välkomna att diskutera i den öppna kriskommissionen, en nätbaserad idédebatt som inte tar hänsyn till några interna maktbalanser.
Välkomna också till kafédiskussionerna i Solna Centrum där jag sitter varje fredag 9-5 och lär mig oändligt mycket mer än under tio års sammanträden i stadshuset intill. Jag trodde det skulle komma en och annan av de ivrigaste eller mest galna aktivisterna, men det kommer folk i mängder, av alla åldrar och slag!
De vill något, de brinner för förändring och inte för positioner, för här finns ingen förening, inga organisationsbidrag och inga poster att fördela. De pratar om något de gått igång på, sen formulerar vi en idé och så skriver jag ner den och för upp den i lämplig beslutsförsamling. Förra fredagen hade jag 29 samtal. Säkert kommer de flesta att röstas ner av borgarna, om inte alla, men det betyder inte att det enda som återstår är att gå hem och lägga sig i soffan och glo på Idol. Det går faktiskt att förändra, det märks inte minst på Solna-alliansens nya regeringsprogram. Där finns stycken som klippta ur vårt valprogram, så trägen vinner, ha ha!
Och kom ihåg Oscar Wildes ord: "Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast."
Läs även andra bloggares åsikter om kriskommission, politik, socialdemokraterna, eftervalsanalys, idedebatt, valanalys, netroots, solna, nepotism, karriärister, civila samhället, frivilligarbete, föreningsengagemang och annat intressant
Högbergs tankar och Johan Westerholm skriver om detta.
