Shit, vad jag är trött på diskussionen om höger och vänster! Det där är snack som jag mest hör i politiken. Nästan inga av mina vänner utanför politiken som diskuterar i de termerna. Visst, vi kan sitta där och diskutera partiets inre liv, politiska strider och kompassriktningar. Det gör borgerligheten, idag på DN, såväl som socialdemokratin.Vi kan bråka oss mumifierade om sådant, men utanför de officiella möteslokalerna händer nåt annat.Därute finns ett sug efter nåt verkligt och viktigt att diskutera, utöver senaste lekprogrammet på TV. Tyvärr blev folk nog inte mer intresserade av politik efter kvällstidningarnas försök att göra valet till en banal Idol-omröstning. Det jag ser av partiernas inre liv just nu gör mig illamående. Trots uppryckningen i valspurten är det mer folk på mötena nu när det är dags för nomineringar och tillsättande av poster.
Partiernas mest aktiva är idag såna som har haft, har eller vill ha uppdrag. UPPDATERAT: Det har t o m en doktorsavhandling kommit fram till nu. Inget fel i sig, men om makt är huvudfokus blir jag misstänksam. Rätt många "partikamrater" har en märklig förmåga att gå igång på det inre spelet, medan de alltid är väldigt upptagna när det är dags att gå ut på torgen o prata med folk.
Fråga en central skara i ditt lokala parti vad de brinner för! Vad de går igång på? På vårt senaste styrelsemöte i Solna diskuterades en organisationsutredning som svar på frågan hur vi skulle ta hand om alla nya medlemmar. - Om vi hade ägnat lika mycket tid som vi nu ägnar åt det inre livet, åt att gå ut och sätta oss på den lokala puben eller fiket och prata med människor, så hade vi haft en blomstrande arbetarekommun, sa jag. Då blev det bara konstigt tyst.
Jag säger som Al Pacino i hans roll som fotbollstränare Any given sunday:
"We are in hell right now, gentlemen, believe me. We can stay here and get the shit kicked out of us, or we can fight our way back into the light. ... I'll tell you this: In any fight, it is the guy who is willing to die, who is going to win that inch. And I know, that if I am going to have any life anymore it is because, I am still willing to fight, and die for that inch, because that is what LIVING is. (hela talet HÄR )
Jag undrar hur många socialdemokratiska företrädare som brinner, så mycket att vi tillsammans, inch by inch, kan vinna tilllbaka det vi förlorat genom de senaste decenniernas mätta och oinspirerande finjusterar- och jultomtepolitik à la "100 spänn till i barnbidrag"?
Anledningen till att moderaterna vann 2006 var att de ville förändra samhället, ja de brann faktiskt för det, även om deras nedsippringsteori ger mest anledning till brinnande entusiasm hos dem i toppen av samhällspyramiden. Att de vann 2010 var mest för att vi sossar inte brann för någonting, utom att få tillbaka makten, oklart till vad.
Nej, ut med er och snacka med folk, lika mycket av er tid som ni sitter inne på partilokalerna, så kommer visionerna och idéerna i mängder, jag lovar! Efter sex fredagar spenderade på kaféet utanför stadshuset har jag fått lika många idéer som under sex år inne i stadshuset tio meter därifrån.
Politiker måste få vara delaktiga i verkligheten, läser jag på DN:s ledarsida. Wow, de har fattat, tänker jag. Men det visar sig handla om Sofia Arkelstens rätt att lämna riksdagshuset för att resa med lobbyister. OK, men då får hon vara ärlig med att det är deras intressen hon företräder och så får folk välja om det också gynnar deras intresse. Jag pratar och reser gärna med alla, men den dag jag umgås oproportionerligt mycket med vissa, vare sig det är partikamrater eller kärnkraftslobbyister, då är jag inte en bra företrädare för allmänheten längre.
För den som känner en brist på äkta, brinnande engagemang; här är ett klipp som ger dig världens bästa pep talk på 2 minuter.Läs även andra bloggares åsikter om valanalys, socialdemokraterna, arvoden, mutor, korruption, mutresor, Sofia Arkelsten, moderaterna, visonslöshet, follow the money, Al Pacino, Any given sunday, berömt tal, inch by inch, brinnande engagemang, särintressen, demokratikafé och annat intressant
