JOHANNA GRAF: Först en rejäl dos pessimism, sedan en gnista som kan bli en präriebrand

Framsida till broschyr för SAF:s kampanj Satsa på dig själv, 1979

Socialdemokraterna förlorade inte årets val. Den svenska socialdemokratin har smygande förlorat bit för bit sedan 70-talet; av moderniteten, glöden, samtidsförankringen, analysresurserna, problemformuleringsförmågan, folkrörelsen, sin media, respekten och handslaget med såväl arbetarklassen, fackföreningarna och arbetsgivarsidan.

Svensk socialdemokrati har förlorat i princip allt utom sin grundläggande idé. Denna idé som om den var en affärsidé kort kunde beskrivas så här:

Det är bättre både för i plånboken, hjärtat och och maggropskänslan om vi hjälps åt så att fler får möjlighet att lyckas.

Denna idé har den svenska socialdemokratin byggt upp en sådan acceptans och respekt för att den omfamnas av i princip alla, nationellt och internationellt, från nobelpristagare i ekonomi till moderaternas partikansli. Problemet är att detta omfamnande inneburit ett sådant gigantiskt tapp i "marknadsandelar" att (S) varumärke degenererat på samma sätt som internet, ketchup, dynamit, mack och termos. Alla dessa ord var ursprungligen varumärken.

Man behöver bara gå in på sajten för nybörjarföretagare www.företagande.se för att få det enkla rådet att vårda sitt varumärke:

"Det är lätt att först känna sig smickrad när ens produkt får så stort genomslag så att alla liknande produkter benämns med samma namn, men betänk då hur dina kunder fortsättningsvis ska kunna identifiera just din produkt!

Ja det är frågan, sa Bull.

I det läget kan man inte sätta sig ner och analysera ett val. Man måste analysera hela samhällsutvecklingen, tidsandan, den internationella utvecklingen, medias och reklamens utveckling och varenda val sedan mitten på 70-talet.

Om just detta skrev kloka Arenagruppens vänner en DN-artikel nyligen: "All makt i Sverige är samlad i näringslivet" Tyvärr kom den in tre dagar innan valet. Då hade nog inte de som bäst behövde det tid att läsa den, vilket var synd. Jag hoppas de gör det nu.

Det räcker inte med ideologi, särskilt inte när den blivit allmängods.

Det räcker inte ens med sakpolitik, även om den skulle finnas.

Det handlar om trender, värderingar, känsla, modernitet. Köper du ett visst flaskvatten för att det är godast? Nyttigast? Nä nä, du kanske säger att du gör det, men egentligen handlar det om hur snygg flaskan är och vilka andra som dricker det, eller hur?

Det här visste de som hade makten över ägandet när de började det mödosamma arbetet med att återta makten efter att de paralyserade åsett några chockartade decennier av jämlikhetsutveckling i Sverige.

Precis samma arbete som dåvarande SAF gjorde i skiftet mellan 70- och 80-tal behöver socialdemokratin kavla upp ärmarna och göra nu.

Var finns makten över opinionsbildningen? (Just follow the money!)
Fundera sedan över vad som krävs för att sätta emot den makten.
Gör sedan en Att-göra-lista för hur vi skaffar de verktygen.

Hur den kampen startade och genomfördes beskrivs fascinerande ohöljt i en SvD-artikel av Hans L Zetterberg från 1987 "SAF - vår framgångsrika motkraft". För dem tog det 30 år och kostade många, många miljoner.

Jag är inte säker på att alla de där pengarna behövs i dagens nätverkssamhälle. I det färdas även idéer och trender fortare, så kanske behöver det heller inte ta 30 år.

Och är det någon kraft som högern alltid varit enormt avundsjuk på socialdemokratin för, så är det kraften hos medlemmarna. Nu känns det litet otidsenligt att tala om medlemmar, för folk organiserar sig inte alltid på just det sättet längre. Men det faktum att det varenda kväll sitter miljoner svenskar och diskuterar med varandra på nätet visar att det finns en energi som inte har ett dugg med marknaden att göra, och som går utöver den egna ekonomiska nyttan. Visst är vi svenskar passiviserade, shoppingdrogade, invaggade i Idol- och chipskoma. Och visst är vi så grundlurade av valfrihetsbluffen att vi ägnar timmar åt ett fruktlöst jämförande av skolor och elbolag. Men vi ger oss inte, vi söker ändå efter nåt mer.

När vi skaffat det tredje barnet, den nya bilen, bytt ut köket även i sommarstugan, när lyckopillren slutat verka... då känner vi att det är nåt som fattas. Känslan av mening, sammanhang, hemkänsla eller vad det nu är. Därför deltar vi i nätdiskussioner, gråter över nån flodhästs öde, går med i konstiga facebookgrupper, vi tar kontakt med vänner från förr, vi uttrycker våra åsikter genom att dela länkar till intressanta inlägg och artiklar. Och ute i det verkliga livet, IRL, deltar vi som aldrig förr i föreningslivet.

Ibland leder URL till IRL, eller tvärtom. Hur häftigt detta utvecklades i vår lokala Solnavalrörelse ska jag berätta senare, men tills dess kan ni ju titta på de här länkarna och fundera över vilka behov som ligger bakom sådana här aktiviteter. Kanske de skulle kunna användas för att uttrycka sig politiskt med litet mer humor? Flash Mobs, vattenkrig, heja på slumpvis utvalt knattelag i fotboll...you name it.

Visst finns det goda krafter, om någon förmår attrahera dem. Och då menar jag inte i töntiga centralstyrda Supporterkampanjer à la Sveavägen 68. Det är upp till oss, som arbetar lokalt att samla idéerna och eldsjälarna på ett sätt som gör att människor kan mötas och idéer födas.

I fredags kom 26 människor och fikade där jag satt med min laptop och jobbade på fiket utanför stadshuset i Solna Centrum. Jag frågade inte var de kom ifrån eller vad de röstade på, bara vad de tänkte på och om de hade nån idé jag kunde använda i mitt arbete som folkvald. Det hade de; så många idéer faktiskt att jag undrar hur jag ska få tid att konkretisera dem.

Ändå var det bara andra fredagen jag satt där. Utan annonser, flygblad, telefonsamtal eller brev till någon. Redan första gången kom det så mycket folk att jag tappade räkningen. Somliga bytte bara några ord över räcket eller stolsryggen, andra satt i en timme, åt nåt, fyllde på kaffekoppen och började snacka med övriga besökare. En kvinna hade med sig foton från gamla tiders Solna, som hon hittat hos sin mormor. Då kom två damer som satt vid ett annat bord över och började hjälpa till att identifiera personer och platser. - Borde man inte kontakta stadsarkivarien? -Nej, de här borde ställas ut! -Varför finns det ingen plats i kommunen där man kan få dela med sig av sånt här? -Vi kanske kunde ordna en berättarkväll på nån lokal krog? ... Fortsättning lär följa!
Det finns en sak som högerkrafterna aldrig kan köpa eller sälja ut, och det är människors behov av att känna gemenskap, mötas och prata. I mötet mellan människor finns en enorm kraft. Antagligen är det därför som diktaturer alltid gjort allt för att förhindra människor att mötas i grupper större än 3-5 personer. Sådana möten sker i dag inte så ofta på torget, men desto mer på nätet.

Min konspiratoriska sida tror ibland att det är därför så mycket politiska och ekonomiska resurser läggs på att förhindra informationsspridning på nätet. Och min förhoppningsfulla sida tror att det är av precis samma skäl som så mycket ideell kraft läggs på att mötas och hjälpa till att sprida information på nätet.

Så om man nu är pessimist angående marknadskrafternas utbredning och näringslivets makt över TV och tidningar, så kanske man kan känna sig mer optimistisk över utvecklingen på nätet och även lägga en hel del krut på att utveckla denna positiva aktivitet till att resultera i möten IRL? Så tänker iallafall jag fortsätta jobba.