Berätta! Hur har det haft det? Efter nästan fyra månader till havs med bara några korta hamnvistelser på den långa vägen från Australien till Europa, känns det nästan overkligt att plötsligt befinna sig mitt i storstadshetsen, bullret, trafiken och människor överallt. Alla vill höra hur jag haft det. Ibland känner jag mig social och på prathumör och då går det bra. Radiosnacket med Kattis Ahlström flyter på avslappnat och vi skrattar gott åt den närmast absurda mängd upplevelser jag råkat ut för under seglingen. (Hon är förresten precis så mysig och trevlig som hon ser ut, Kattis. Även om vi båda ser rätt mysko ut på bilden i länken.) Men redan efter ett par dagar är jag inne i ett almanackskaos av möten, luncher, fikningar, "after works" och middagar med människor jag bara "måste" få tid till. Trots att jag nu är "ledig" och får "vila" från seglingen, som var rätt hård på slutet, med galna vågor utanför Kap Verde och rigghaveri som kunde tagit livet av oss, så känner jag mig istället bara tom, stressad och trött. Jag tror inte det är vittnesmålet i arenarättegången, det var trots inte så pressande och jag sätter tyvärr inga särskilt stora förhoppningar till rättsprocessen. Det är liksom hela ... staden. Jag har blivit van att ha mina sinnen öppna; både ögon, öron, hjärta och hjärna. Ska man överleva i Stockholm måste man vara lätt avstängd och avtrubbad, och jag har glömt hur man gör. Jag kan inte stänga av, och det gör mig väldigt, väldigt trött. Trots att jag längtat efter mina hemmakvarter och mina nära och kära. Trots att det stundtals varit så långtråkigt på sjön. Jag kan berätta gång på gång för människor om vad jag varit med om och vad jag lärt mig och de tycker säkert att det är rätt intressant. Jag kan visa kort och de kan tycka det ser spännande ut. Men till syvende og sidst är det bara jag själv som kan förstå. Några nära vänner, och sådana som seglat själva, kan se och förstå. Vänner som känner mig väl tycker att jag förändrats, att jag ser mjukare ut, mer känslig. Långseglaren Milo Dahlman, som jag träffat på ett föredrag säger det bra: Jag har inte blivit en annorlunda person efter långseglingen. Däremot har jag blivit mera "jag". Det som är viktigt för mig är tydligare nu, jag kompromissar mindre. Orden "rädsla" och "möjligheter" har fått ett annat perspektiv." "Vad är det egentligen vi jagar eter? Ibland, när det händer stora saker i vårt liv, kanske vi hinner ställa de där viktiga frågorna till oss själva: Hur lever jag mitt liv? Vad är det som är viktigt, egentligen? Hur vill jag att framtiden ska se ut?"
I flera dagar nu har jag sagt nej, nej och nej, till jobb, styrelseposter och politiska uppdrag. Kanske blir det dock en bok framöver.
Läs Milos bok "Min dröm om havet". Den är full av äventyr, skratt och gråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar