Gryning - ångest eller underbart?

I det vanliga, hårda livet i land har gryningar alltid symboliserat någonting hemskt och deprimerande för mig. Gryningen är den tid på dygnet då jag är som skörast, känsligast och har närmast till tårarna. På hemväg efter en allt för sen fest med för mycket att dricka, som kanske inte ens blev kul. Uppväckt i sängen av en mardröm och för rädd för att våga somna om. Eller stresstankar, då hårddisken snurrar igång direkt efter den allra mest nödvändiga, tunga medvetslösheten mellan midnatt och blekgrå dager. Vargtimmen, då jag grubblar och ältar, samtidigt som lakanen fastnar och river över kallsvettig hud som redan har obehagskrypningar inför tanken på arbetsdagen som bara är en kvarts slummer bort. Här på båten kan arbetsdagen vara från 1-4 på natten, eller från 4-7. På den senare nattvakten får jag plötsligt uppleva gryningar som tar andan ur mig, men inte av ångest utan av förundran. Soluppgångar på Sydatlanten är som, jag vet inte v
ad jag ska jämföra med. Solnedgångar i turistbroshyrerna kan inte ens mäta sig med dem. Det är bara hav och himmel och när nattstjärnorna släcks och ersätts med det där milda, livmoderrosa och silverlovande men ändå så oändligt milda och förlåtande morgonljuset som torkar upp tropiknattens fukt, tar jag min thekopp och går ut och sätter mig på akterdäck och bara är. Ingen stör mig, inga plikter kallar än att kolla radar, kurs, fart och segel med jämna mellanrum. Inget dramatiskt eller jobbigt har hänt eller kommer att hända, förhoppningsvis, och följaktligen finns just inga grubblerier att ägna sig åt. Istället får tsnkarna tid att slingra sig riktigt långt bakåt, till sådant som man trodde man glömt, eller framåt till idéer och drömmar man inte ens visste att man hade. Minns plötsligt de där skumma klick-klack-bollarna manskulle lära sig jonglera med i lågstadiet; de som satt på ett snöre och som när de kom i otakt gjorde skitont på knog
arna. Exakt hur plasten såg ut och luktade. Jag hade ett par ljusgröna. Soregn över att jag inte kan skriva till min döda morbror och min kusin och dryfta båtsaker som jag vet skulle intresserat dem. Har inte alls gråtit färdigt, som jag trodde. Det har man ju aldrig, jag vet, men att det var så mycket kvar. Mer tid att tänka är skitjobbigt. Men bra. Och gryningar måste upplevas, även om de ibland är sorgliga. Och gryningar kan också betyda hopp, inte bara att man somnat för sent eller vaknat för tidigt.