Vart jag mig i världen vänder

Vi är bara en breddgrad från ekvatorn nu, och Atlanten ligger nästan stilla som en spegel. Förr i världen var dessa trakter fruktade för sina "doldrums", stiltjebälten, som om det ville sig illa kunde få en båt att ligga och guppa i hettan tills bränsle och vatten tog slut. Nu är vi utrustade med såväl stora bränsletankar som watermaker, men man förstår ändå känslan som kunde få sjömännen att flippa ur.
Då fryser jag nog hellre ihjäl. Kölddöden lär ju vara en rätt behaglig död, då man helt enkelt lägger sig ner och somnar i en snödriva. Nu känner jag mig istället som en groda i kastrull med sakta uppkokande vatten. Inte ens havet känns som om det svalkar längre. Inte konstigt, då en koll med termometern visar att det är 29,3 grader varmt…!
Jag går tillbaka upp på hyttaket och fortsätter läsa Patti Smiths bok om Robert Mapplethorpe "Just Kids", men den coola namedroppingen blir närmast delirisk i hettan. Spinnakern slokar som ballongerna barnen vägrade ta ner efter barnkalaset. Lyckligtvis visar väderutsikterna på starkare vindar norr om ekvatorn. Vid Kanarieöarna snurrar till och med en liten orkan omkring.
Men just nu fruktar vi mest för att Spotifylåtlistorna bara går att lyssna på en månad offline. Musik blir viktigare när världen snurrar långsammare och man får mer tid att tänka och känna. På något sätt är det både helmysko och litet häftigt när Den svenska Björnstammen eller något av Parken ekar ut över Sydatlanten. Kanske för att de är så ryckta ur sitt sammanhang. Andra låtar tycks istället äntligen befinna sig i sitt rätta element. Reggae till exempel, som kan låta rätt långsökt hemma, passar bättre i den här kontexten. Urflippade låtar som Scorpions, ELO, Noah and the Whale och Toto ("...I guess it rains down in Africa…"!) får en ny och djupare innebörd.
Herregud. Kanske håller vi också på att flippa ur?