Vi är fortfarande på väg mot Kap Verdes sydligast belägna ö, Santiago. Enligt beräkningarna skulle vi varit framme idag, men passadvindarna som fört oss hit störs av kusten och vi har en irriterande motvind som försenar oss. Trots att vi lärt oss tålamod under de tre senaste veckorna på öppet hav, till stora delar helt utan vind, gör närheten till land besättningen otålig. Jag skriver listor på saker jag måste göra så fort jag kommer iland. Saker jag måste köpa, människor jag måste kontakta, trots att jag klarat mig utmärkt utan allt detta innan. Det är ett vanligt flyktbeteende vi människor ägnar oss åt när vi får tråkigt. Vi gör upp planer för att ändra på någonting. Om jag bara hade den där snygga väskan, den där snygga magen, en ny man, en liten trea… Det är väl ingen överdrift att säga att det sällan hjälper. Snart upptäcker man att man behöver bygga om köket. Igen.
Jag försöker stilla min otålighet och irritation genom att ägna nattskiftet åt att läsa Mia Skäringers nya bok "Avig Maria". Det är inte lätt, särskilt inte som två japanska eller kinesiska styrmän på närbelägna skepp sitter och blockerar VHF-radions nödkanal genom att vissla och göra pruttljud till varandra. Mia är dock både rolig och klok, och snart hör jag inte idioterna längre.
Hon skriver om samma sak som jag tänker på. Hur vi alltid tror att gräset är grönare på andra sidan. Människor skriver till henne om hur lycklig hon måste vara som bor på en ö, syltande, saftande, bilfri, stressfri, kåt glad och framgångsrik. Men så är det ju inte förstås. Och vill man verkligen kan man flytta ut till en sådan där romantisk ö själv. Kan man inte köpa ett hus, så kan man hyra.
Sådär har jag också tänkt så många gånger; Åh, de seglar jorden runt, tänk om jag bara kunde få göra det också, vad häftigt det vore! Och nu, när jag gjort det jag drömt om, hör jag det från många av mina vänner och bekanta: - Åh, lyckost som får segla en vacker båt till en massa exotiska platser. Tänk om jag också kunde få kasta loss och bara segla iväg, slippa all vardagsstress!
Jo, visst är det både avstressande och härligt ibland. När man får se platser man tidigare bara drömt om, eller när man kan sitta på rufftaket och se magnifika solnedgångar i varma tropiska nätter. Och ändå sitter jag här och gör upp planer på att allt jag ska göra eller skaffa när jag äntligen kommer i land. Vet ni vilka lyckostar ni är som kan äta färsk frukt och grönsaker varje dag? För att inte tala om färsk mjölk och yoghurt! Och tänk att kunna lägga sig i ett badkar istället för att sitta på golvet och kramaktigt hålla i sig i en pytteliten duschkur med tillgång till högst några liter färskvatten. Att kunna gå en promenad, att springa…
Som sagt, gräset är ALLTID grönare på andra sidan.
Målet är ingenting, vägen är allt, sjöng Robban i sin sång. Hoppas han och alla ni andra kan njuta av vägen. Jag vet inte vart min väg leder efter att den här färden är slut, men jag är säker på att det blir omväxlande. Om några dagar ska jag flyga hem till Solna och vittna i mutmålet runt arenabygget och avsluta mitt uppdrag som oppositionsråd. Efter att min efterträdare valts på årsmötet den sista mars reser jag tillbaka och avslutar båtleveransen till Frankrike. Sedan får vi se vad som händer. Imorgon når vi i alla fall förhoppningsvis Kap Verde och då ska jag… jag vet inte? Kanske äta en stor sallad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar