söndag, april 06, 2008

Vi bär varandra inuti

Håkan A Bengtsson skriver klokt på Dagens Arena om Stockholm, där behovet av en trovärdig progressiv samhällsvision är som mest akut, men också som mest frånvarande.

Vi satt ett gäng och snackade i helgen, när kloka Katrine Kielos sa:
Borgarna vet vad de vill, men de har inte folkets stöd.
Vi har folkets stöd, men vet inte vad vi vill.

Ja, vad är egentligen värst?

Vi socialdemokrater har varit så duktiga på att vara jultomteparti. Mer, tidigare, bättre, snabbare, lovar vi. Och levererar, för det gör vi faktiskt. Men väljarna sviker ändå, Stockholmarna. Och alla grubblar på varför.

Många storstadsbor är nyinflyttade. Byter man ideologi och blir borgerlig när man flyttar till storstaden, eller flyttar man till storstaden för att man är en potentiell borgerlig väljare?

Jag blir orolig när jag hör hur tongångarna går i mitt eget parti. På fullt allvar tycks en del tro att valförlusterna i Sveriges folkrikaste län beror på att
a) sossarna i Stockholm är klantiga, medan de högre röstsiffrorna i andra delar av landet beror på att man där drivit mer framgångsrika kampanjer.
b) att folk i Stockholm är egoister med fel åsikter.

Om regeringen inte är nöjd med folket får man väl välja upplösa det och välja ett nytt,
som Bertolt Brecht sa efter det östtyska arbetarupproret 1953.

Ja, förvisso skulle socialdemokraterna vinna nästa val rätt lätt om man skogsplanterade hela Stockholms län och utraderade dess invånare.

Vad tilltalas en ung storstadsbo av? Vad oroar honom eller henne? Inte så värst annorlunda saker än de landsortsbon drömmer om eller skräms av, gissar jag. Även om jobbsituationen ser anorlunda ut, så är säkert konsultkillen eller projekttjejen lika oroliga över att inte kunna bo kvar i den nyköpta, på-gränsen-till-för-dyra bostadsrätten, som sågverksarbetaren med villan i Kumla.

Men i Stockholm blir många ensamma. Känslan av att tillhöra ett kollektiv försvinner. I mindre städer träffar man hela tiden folk man känner och påminns om att man har gemensamma intresse och behöver varandra. I Stockholm tävlar man med armbågarna. Då är det lätt att tappa solidariteten och tänka Den där jäveln får väl klara sig själv, kämpa litet, det får ju jag göra hela tiden. Jag har fan inte tid och pengar att ta hand om alla andra också.

Det är i det läget man börjar tilltalas av den där förföriska rösten som viskar: Tänk om de simulerar, tänk om de snor dina skattepengar av lathet, de surt förvärvade slantar som du så väl behöver. Det är ju dina pengar, som kunde gått direkt i plånboken så att du klarar räntan på bo-lånet, eller till välfärden, så att din dotter får en vettig kvalitet i sin skola?

Så ställs välfärd mot bidrag. Vi mot dem.

Här måste vi påminna om det enkla och grundläggande, det som vi så lätt glömmer bort, särskilt när självförtroendet, karriärhetsen och stressen är på topp.

En gammal slogan, som jag ändå gillar, är Tillsammans är en bra affär. Egentligen var det COOP Konsum som hade den på sina reklamtavlor, men den skulle lika gärna kunna användas för att beskriva det smarta i vårt gemensamma välfärdssystem som bygger på att man ger när man kan och får när man behöver.

Men formuleringen är litet för ekonomistisk. Det handlar inte bara om att det är smart för mina ungar, min bil och min villa att andras ungar inte mår för taskigt. Det handlar om mer än så.

Vad det är, påminns jag om när jag av en slump lyssnar på P1:s gudstjänst på söndagförmiddagen. (Vanligtvis brukar jag direkt stänga av radion när den börjar efter Godmorgon Världen, men denna dag låg jag så skönt i sängen att jag inte orkade stiga upp och trycka på OFF-knappen.) Temat är medmänsklighet och någon läser en dikt. Vet inte vem den är skriven av eller en som jag lyckas citera den riktigt rätt här, men ungefär så här:

"Kanske är det det som reser kravet, att vi är ett sådant ömtåligt helt.
Att allt som jag gör och säger också blir någon annans verklighet.
Allt som ni gör och säger blir till min.
Förneka mig, och jag blir förnekad.
Förtala mig, och jag blir fredlös.
Skada mig, och jag blir skadskjuten.
Så ömtåligt som vi hänger ihop,
att om jag ljuger, så kan jag inte längre lita på, att andra talar sanning.
Om jag stjäl, så måste jag sedan alltid vakta mitt.
Och när jag skadar dig, då blir jag en som skadar.
Och sedan måste jag alltid bära den skadan inom mig.
Det är så ömtåligt, så nära, som vi hänger samman.
Som ryska dockor bär vi varandra inuti"

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om
, , , , , , , , , , , , , ,

8 kommentarer:

John sa...

Snyggt tänkt och formulerat. Dikten på slutet förklarar så väl hur det hänger ihop...

Alexandra sa...

Johanna!

Jag säger bara WOW! Vilket bra inlägg. Jag ska promota det på min blogg!

Anonym sa...

http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1091797&isBlock=1

Här är länken till webbradion P1 där du lyssnar på:
Den gyllene regeln om medmänsklighet.

Hälsningar från en medmänniska

Ubbe sa...

Johanna skrev: "Men i Stockholm blir många ensamma. Känslan av att tillhöra ett kollektiv försvinner".

Den förklaring man kan ge på detta faktums konsekvens stämmer väl överns med ideologikurderna på Bommers: Man kan uppleva en alienation i sammhället.

Här är den svåra nöten att knäcka rent problemformuleringsmässigt, hur når man ut till alienerade människor att man trots sin upplevda ensamhet är en del av något större, ett samhälla där man hur man än ser på det är beoende av varandra?
Kan man visa på att vi alla i olika skeden kan vara sårbara och svaga och att det inte alltid är den egna förmågan som räcker till, hur mycket man än försöker - då kan vi kanske lyckas bättre i storstadområdena.
För mig som relativt dig är rena skogsmullen i södra Sverige upplever jag att samhörigheten är större, pricis som du pekar på, i mindre orter.

Mycket väl formulerat inlägg!
När man läser sådant här vet man varför man återvänder till din blogg!

Keep the good work and writing up!

Nina sa...

Halkar sent om sider in på den här länken av en slump, men jag måste bara skriva & säga att OJ, vad fins skrivet!! *:)

jag har nu bott snart 3 år i Stockholm och trots alla människor, all närhet till allting, så måste jag säga att jag aldrig förr i mitt liv har känt mig SÅ ensam som jag gjort här...

visst visste jag att stockholm var blåare, att stockholmarna var "individualister" i högre grad än "lantisarna" - men jag trodde ändå aldrig att det skulle vara såhär påtagligt som jag har upplevt det i samhällsmentaliteten. en otrolig egoism och ett vi mot dom tänkande (jobbare vs bidragstakare). om man ska hårddra det kallt..

Har funderat på länge varför det är så här i Stockholm (när det med fler människor och möjligheter runt omkring en borde det ju vara & kännas tvärtom), men jag kommer inte på nåt bra svar - och jag vill inte tro att bara för att man är moderat/blåare politiskt så är man mindre medmänsklig.. eller kanske det är så?!

Fick samma "aha"-känsla när jag läste din blogg som jag också fick då den 25 januari läste Malin Wollins kolumn i Aftonbladet; "Jag hoppas Bernard fann lyckan i småstan", och jag kände igen mig i allt hon skrev:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/malinwollin/article1698780.ab?teaser=true (tyvärr hittar jag den bara på nätet på Aftonbladet Plus)

Hon skrev också om hur ensam hon kände sig "i storstan" och hur detta naturliga om att heja på varandra (även när man inte känner varandra), att man börjar prata med varandra när man väntar på bussen/står i kö, etc; bryr sig om varandra och att hjälpa folk som har det svårare än du själv - alltså den generella samhällsmentaliteten att bry sig om sin medmänniska - var som natt och dag; och hur det kom som en chock för henne, motför hennes uppväxt år i sin småstad (kom nu inte ihåg vilken det var; Karlstad? Arboga? Norrköping?).. Allt detta kände jag verkligen igen, precis så.. och efter ett tag märker man att man själv börjar bli så; man anpassar sig, blir tystare, tröttnar på att försöka få "vardagskontakt"..

Men allt det här ligger ju i skillnaden mellan individualist-tänkandet och solidaritets-tänkandet, så visst är det politiskt.. Typ i indivudualism-tänket så är det upp till dig SJÄLV att ta vara på möjligheterna; klarar du inte av att skapa möjligheterna "så skyll dig själv". Räkna inte med att någon ska göra dig åt dig. Allra minst gratis. Räkna inte med att din granne hjälper dig.. "Är du hemlös? Tough luck. Men inte mitt problem." Det där är det som jag känner är hela Allians-mentaliteten..

att människor här inte sätter tilltro till eller prioriterar samhörighet och till och med talar nedsättande om solidaritet.. Detta skrämmer mig något fruktansvärt. För det är något som för mig, genom hela min uppväxt (i Hudiksvall = röda Gävleborg! :)) har varit så fundamentalt. Men inte bara politiskt, utan i gemenskapen mellan människor.. Så visst hör det politiska & sociala på något sätt ihop om hur man ser och bemöter omvärlden & medmänniskor..

Men det kanske är så.. på "landet", i glesbygden, där det är långt mellan gårdar så hjälps man åt när bilen går sönder, man hjälps åt med att skotta varandras små vägar (eftersom kommunen inte har råd & för länge sedan lagt av).. för man är beroende av varandra när affärer & sjukhus inte ligger runt hörnet..

kanske är det också så att denna närhet till saker och ting är med och skapar detta: att det också hänger ihop med att ökad service, ökad tillgänlighet skapar den "allienation i samhället" (den som Uffe är inne på), som skapar 'vi mot dom'-tänket, ökar - på nåt paradoxalt sätt - när människor får det materialistiskt bättre och när det mesta förenklas så att du kan göra allt själv, när du är för skyddad, och "inte behöver" ta hjälp av dina medmänniskor.

Ja, jag vet inte.. ville bara skriva (jag är rädd att det blev rätt så osammanhängade dock) att jag känner igen mig i det du skriver - men att jag heller inte vet vad det beror på, varför det är såhär ;)

Men jag vet i alla fall en sak: och det är att jag själv (som inte har varit SÅ politiskt intresserad/medveten egentligen) har bara blivit RÖDARE (mer än vad jag trodde att jag var) under mina år här i Stockholm.. För om hela Sverige blir som Stockholm är nu; ja, då vill jag verkligen inte bo kvar i detta land.. :'-(

Ska länka till din blogg från min blogg..! =)

Tack igen & kram!

(sorry om det blev långt..)

Johan sa...

Det räckte med att flytta till Stockholm och drabbas av fastighetsskatten för att inse hur fel man haft..

Eller vårdköerna som "inte finns" i världens högst beskattade land..

Eller att sitta i bilköer när kollektivtrafiken är lika osannolik som Harrisburg..

Eller när mertparten av all skatt man betalar går till skolbarnen i Tensta och deras datorer medan egna barns skola inte har råd med skolböcker..

Eller.. Jag listan kan göras lååång!

Anonym sa...

Svaret är tämligen enkel..

På landsbygden är många bidragstagare på ett eller annat sätt. D.v.s era väljare.

Stockholmarna betalar! Och inser därmed det sjuka i kråksången..

Anonym sa...

Hörde den duktiga folkmusikern Sofia Karlsson sjunga sången med texten
...som ryska dockor bär vi varandra inuti...
Texten kan vara hennes???