Vi bär varandra inuti

Håkan A Bengtsson skriver klokt på Dagens Arena om Stockholm, där behovet av en trovärdig progressiv samhällsvision är som mest akut, men också som mest frånvarande.

Vi satt ett gäng och snackade i helgen, när kloka Katrine Kielos sa:
Borgarna vet vad de vill, men de har inte folkets stöd.
Vi har folkets stöd, men vet inte vad vi vill.

Ja, vad är egentligen värst?

Vi socialdemokrater har varit så duktiga på att vara jultomteparti. Mer, tidigare, bättre, snabbare, lovar vi. Och levererar, för det gör vi faktiskt. Men väljarna sviker ändå, Stockholmarna. Och alla grubblar på varför.

Många storstadsbor är nyinflyttade. Byter man ideologi och blir borgerlig när man flyttar till storstaden, eller flyttar man till storstaden för att man är en potentiell borgerlig väljare?

Jag blir orolig när jag hör hur tongångarna går i mitt eget parti. På fullt allvar tycks en del tro att valförlusterna i Sveriges folkrikaste län beror på att
a) sossarna i Stockholm är klantiga, medan de högre röstsiffrorna i andra delar av landet beror på att man där drivit mer framgångsrika kampanjer.
b) att folk i Stockholm är egoister med fel åsikter.

Om regeringen inte är nöjd med folket får man väl välja upplösa det och välja ett nytt,
som Bertolt Brecht sa efter det östtyska arbetarupproret 1953.

Ja, förvisso skulle socialdemokraterna vinna nästa val rätt lätt om man skogsplanterade hela Stockholms län och utraderade dess invånare.

Vad tilltalas en ung storstadsbo av? Vad oroar honom eller henne? Inte så värst annorlunda saker än de landsortsbon drömmer om eller skräms av, gissar jag. Även om jobbsituationen ser anorlunda ut, så är säkert konsultkillen eller projekttjejen lika oroliga över att inte kunna bo kvar i den nyköpta, på-gränsen-till-för-dyra bostadsrätten, som sågverksarbetaren med villan i Kumla.

Men i Stockholm blir många ensamma. Känslan av att tillhöra ett kollektiv försvinner. I mindre städer träffar man hela tiden folk man känner och påminns om att man har gemensamma intresse och behöver varandra. I Stockholm tävlar man med armbågarna. Då är det lätt att tappa solidariteten och tänka Den där jäveln får väl klara sig själv, kämpa litet, det får ju jag göra hela tiden. Jag har fan inte tid och pengar att ta hand om alla andra också.

Det är i det läget man börjar tilltalas av den där förföriska rösten som viskar: Tänk om de simulerar, tänk om de snor dina skattepengar av lathet, de surt förvärvade slantar som du så väl behöver. Det är ju dina pengar, som kunde gått direkt i plånboken så att du klarar räntan på bo-lånet, eller till välfärden, så att din dotter får en vettig kvalitet i sin skola?

Så ställs välfärd mot bidrag. Vi mot dem.

Här måste vi påminna om det enkla och grundläggande, det som vi så lätt glömmer bort, särskilt när självförtroendet, karriärhetsen och stressen är på topp.

En gammal slogan, som jag ändå gillar, är Tillsammans är en bra affär. Egentligen var det COOP Konsum som hade den på sina reklamtavlor, men den skulle lika gärna kunna användas för att beskriva det smarta i vårt gemensamma välfärdssystem som bygger på att man ger när man kan och får när man behöver.

Men formuleringen är litet för ekonomistisk. Det handlar inte bara om att det är smart för mina ungar, min bil och min villa att andras ungar inte mår för taskigt. Det handlar om mer än så.

Vad det är, påminns jag om när jag av en slump lyssnar på P1:s gudstjänst på söndagförmiddagen. (Vanligtvis brukar jag direkt stänga av radion när den börjar efter Godmorgon Världen, men denna dag låg jag så skönt i sängen att jag inte orkade stiga upp och trycka på OFF-knappen.) Temat är medmänsklighet och någon läser en dikt. Vet inte vem den är skriven av eller en som jag lyckas citera den riktigt rätt här, men ungefär så här:

"Kanske är det det som reser kravet, att vi är ett sådant ömtåligt helt.
Att allt som jag gör och säger också blir någon annans verklighet.
Allt som ni gör och säger blir till min.
Förneka mig, och jag blir förnekad.
Förtala mig, och jag blir fredlös.
Skada mig, och jag blir skadskjuten.
Så ömtåligt som vi hänger ihop,
att om jag ljuger, så kan jag inte längre lita på, att andra talar sanning.
Om jag stjäl, så måste jag sedan alltid vakta mitt.
Och när jag skadar dig, då blir jag en som skadar.
Och sedan måste jag alltid bära den skadan inom mig.
Det är så ömtåligt, så nära, som vi hänger samman.
Som ryska dockor bär vi varandra inuti"

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om
politik, Stockholm, socialdemokraterna, moderaterna, valanalys, Stockholmsväljare, Dagens Arena, gudstjänst, medmänsklighet, solidaritet, ideologi, egoism, väljare välfärd, bidrag, strategi