Borgfred

Genom att välja Stefan Löfven som ny partiordförande har socialdemokraterna uppnått en viktig sak, nämligen lugn och ro internt. Det är alldeles nödvändigt för att kunna ta fighten utåt. Den första frågan; "Räcker det?", kan man med säkerhet besvara med nej. Den andra frågan är dock mer delikat: Är det viktigare för de regionala och nationella partitopparna att uppnå borgfred än att hitta en partiledare som kan föra politiken framåt? Ibland, i mina morkaste stunder, misstanker jag det.
Nu ska jag med en gång säga att jag inte har den blekaste aning om huruvida Stefan Löfven också är den ledare som kan göra just detta. Det vet nog ingen, eftersom han aldrig prövats i någon högre politisk ledarposition. Med det förbehållet, vill jag ändå föra tankegången vidare. Tänk om de människor som idag sitter på de ledande positionerna i partiet regionalt och på riksplanet är mer intresserade av partiet än av att förändra världen...? Varför läggs annars så oerhört mycket energi på inre angelägenheter och så påfallande litet på intellektuellt och progressivt tankearbete med att ta fram moderna lösningar för de problem vi ser i samhället?
Det tillsätts litet halvhjärtade arbetsgrupper, visst. En sådan leddes av just Stefan Löfven under Monas Sahlins tid som partiledare. Jag tror den handlade om arbetsliv och trygghetsförsäkringar, men jag är inte säker. Något märkbart resultat av den eller andra arbetsgrupper och kommissioner har jag i alla fall inte sett. Och om inte jag har märkt av något, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller svenska folket har gjort det. Var ideologi är fin, absolut, men var är den praktiska idén för hur den ska förverkligas?
Jag vet att det är svårare idag, när världen är mer komplex och globaliserad och Sverige inte är ett skyddat litet välmående land som alltid har pengar över till nya välfärdsreformer. Men då måste också ansträngningen bli hårdare. Och eftersom vi också har en långt mer välutbildad befolkning än på säg Erlanders tid, borde det också finnas fler hjärnor att utnyttja i det arbetet, såväl inhemskt som internationellt. Är det så illa att det brinnande engagemanget för ett samhälle som ökar fler människors möjlighet att uppfylla sina livschanser har slocknat i takt med att våra ledande politiker själva börjat bli litet för mätta och nöjda? Att det enda som kan få dem riktigt upprörda är när deras egna maktpositioner hotas?
I så fall borde kanske någon upplysa herrskapet om att ALLA uppvärmda stolar hotar försvinna om de inte sätter fart på arslena och börjar jobba. Steg 1A är att ta fram en sammanhängande beskrivning av hur Sverige skulle se ut om de fick förverkliga sin idé och hur det ska gå till rent konkret. Gärna tillsammans med folk utanfor den egna partilokalen.