På väg mot Antarktis

Det har ösregnat i över ett dygn. Både havet och himlen är mörkgrå och fukten ligger som en hinna över allting. Att duscha längst framme i ena fören (ja, detta är en katamaran) ger en särgen ljudupplevelse, då duschstrilet blandas dels med forsandet av vattnet runt stäven, dels med trummandet av regnet mot däck.
Badat har jag inte gjort sedan Ningaloo reef. Först litet avkyld av Australiensarnas alla hajhistorier, sedan fullkomligt avskräckt efter mötet med revhajen när jag plockade ostron och sedan dess har vi varit på öppet hav som inte direkt varit spegelblankt. Sola har inte heller varit möjligt förutom nån halv dag här och där. Och vad tänkte jag på när jag packade alla de där bikinisarna? Nog för att det varit varmt nog i luften, men det har blåst så mycket att det inte varit tillrådigt att vistas på däck.
Sedan är det detta med att färdas söderut på det södra halvklotet. Då blir det nämligen kallare för var dag som går. Vi befinner oss nu på nästan samma avstånd från Antarktis som Stockholm från nordpolen, Arktis. Inte konstigt att jag fryser! Men de andra besättningsmedlemmarna gör narr av mig: - Herregud, hur kan du frysa, som är från det kalla landet i norr?

Förvisso, men man vänjer sig snabbt vid värmen. På båten finns en sådan där termometer som lagrar högst och lägst uppmätt temperatur. Nu kommer ni tycka jag är fruktansvärt bortskämd, men om man svettats i 38,9° en tid så känns faktiskt 19,3 väldigt kallt! De där 19 graderna känns som 9, högst, och jag ångrar att jag inte tog med mig mer varma kläder. Undrar om de säljer stickade tjocktröjor i Sydafrika?
Bara fem dagar kvar nu, enligt navigationsdatorn. Den baserar förstås sina beräkningar på farten vi håller just nu, men ändå; vi har det senaste dygnet hållit farter på runt 10 knop, och alldeles nyss kom vi upp i imponerande 15,3. Det blåser 25 knop (litet mer än hälften om du räknar sekundmeter, vilket nästan bara vi i Sverige gör) och 2-3 metersvågor från aktern som ger häftiga surfturer. Riktigt kul faktiskt, i motsats till att få in dem från fören!

Vi har trots allt lyckats segla mitt emellan två cykloner. Det är ta mig tusan inte illa. Bara Godahoppsudden kvar nu. The Cape of Storms, som den också kallas…
(UPPDATERING) Just när man inte trodde att det kan bli värre, så kan det det. Påminner inte den här stormen och den här ångesten om någonting jag varit med om förut? Jo, just det… föda barn! Men precis som då, lyckas jag mellan varje oväder glömma löftet att "Aldrig mer!" Tre barn blev det.
Och nu är jag inne i den tredje stormen på bara den här resan. Vi befinner oss i cyklonen Funsos utkanter, de där utkanterna som "knappast skulle märkas" enligt kaptenen. Mental note: Tro aldrig på kaptener eller barnmorskor.
Vindstyrka: 37 knop (Ja, det är över 20 sekundmeter på svenska. Lägg sedan till vågorna; 3-4 meter höga.)
Båtens högsta fart: 18, 7 knop. Det kallar jag surfing.
Själv dricker jag vin.