En god anledning att äta paj

När jag vaknar är däcket fullt av flygfisk. Korkade, döda, stinkande flygfiskar plus en liten bläckfisk som måste simmat nära ytan och sköljts upp av någon av alla jättevågor som i fyra dygn översköljts båten.
Men nu är det en ny morgon och havet böljar som en gungstol, sams igen med oceanens stora svallvågor, uppbyggda nånstans sedan de senaste mötte en kontinent, Afrika eller kanske Indien.
Min hjärna hittar återigen sin plats innanför skallbenet och känns inte längre nedkörd i svalget eller uppkörd i nån bihåla. Jag börjar få energi över till annat än att se gamla episoder av Solsidan på datorn och det känns som om jag kanske, till och med, kan bli till nytta som matros. Skrubbar däcket fritt från flygfisklik får dock yngste besättningsmedlemmen göra, sådana är reglerna.

Själv funderar jag på att göra en fruktpaj. Stanken begränsar sig nämligen inte bara till död fisk, utan blandas även med den för sjösjuka mindre lockande doften av övermogna mangofrukter. Vi fick en hel låda i avskedspresent av Larry, den pensionerade fruktodlaren i Carnarvon, och jag tänker att här gäller det att försöka rädda så många som möjligt innan vi måste kasta lådeländet i sjön. Man måste ju förebygga skörbjugg!

Har mailat hem för att fråga om receptet på den übergoda persikopaj som Berit i Solna är berömd för, och som vi och familjen Ussing brukade sitta och mumsa i oss när barnen var små och lekte i Nyckelparken. Den borde funka lika bra med mango.
O.S.A. fortast möjligt, sjön suger!