Kolla, de röd-gröna kan inte samarbeta! Nej, det är Alliansen som inte kan samarbeta! Så går diskussionen idag på SvD:s ledarredaktion respektive i bloggosfären. Sanningen ligger som vanligt nånstans mittemellan: Båda påståendena härstammar från en tio år gammal avhandling som DN skrev om redan då. Som Peter Andersson skriver i sin blogg: Visst har avhandlingen ett historiskt intresse. Men knappast med det som gäller inför valet i september i år.
Medan de politiska djuren ägnar sig åt att diskutera dessa spetsfundigheter, funderar Maryam Yazdanfar på en fråga som jag tror betydligt fler svenskar berörs av. Nämligen det vägval de har att ta ställning till framför valurnorna i höst: Hur ska vi fixa välfärden i framtiden? Vilket är smartast i längden och för en majoritet av medborgarna:
1. att var och en betalar allt större del av sitt och sin familjs behov av sjukvård, omsorg och socialt skyddsnät genom att skatten på inkomsten sänks,
eller
2. den välkända nordiska modellen med en solidariskt, gemensamt finansierad välfärd där var och en bidrar efter förmåga och skede i livet?
Det finns ju skäl att tvivla på den sistnämnda modellen, när kollektivtrafiken pajar ihop i en snödriva och vaccinationsköer med barnvagnar ringlar sig runt hela kvarter. Då är det lätt att ge upp, ta bilen till jobbet och skaffa abbonemang på det privata barnsjukhuset Martina. Och tänka att de som inte kan lösa sina problem själva förmodligen är latmaskar eller simulanter. och u-ländernas svältande kan man ju alltid hjälpa genom att skicka ett betal-SMS till TV4:s artistgala.
Här skulle diskussionen kunna sluta. Folk har slutat hoppas på ett samhälle som håller ihop, givit upp och koncentrerar sig nu på att ROT-bygga ett nytt kök. Men då pekar Maryam på en tendens, en trend, som även jag sett allt fler tecken på. Hon distar sig nämligen att påstå att "vi som ingår i den svenska medelklassen ändå har, även innan jobbskatteavdrag och hushållsnära tjänster, nått den materiella standard där vi börjar intressera oss för saker som ligger längre bort än dit den nya altanen räcker." Nämligen känslan av frihet. Detta begrepp som sällan låter sig infångas i ett politiskt åtgärdsprogram, men som i hög grad påverkar människors uppfattning om vilket samhälle som känns bäst att leva i.
"Vad ger det stora flertalet mest frihet, helintegrerade vitvaror ellerOch i min egen maggrop känns det obehagligt när jag får jackpot i plånboken samtidigt som min egen välfärdsarbetande mamma måste betala en tusenlapp mer i månaden när hon går i pension. Eller som Magnus Betnér uttrycker det, om än i ironisk form i sin stand-up om Stureplan: Det är helt sjukt att kliva över 4 uteliggare på vägen till kön till nattklubben Solidaritet. De här stekarna håller med honom, men fan vet om det är av rätt anledning...!!!???
topputrustade förskolor? Walk-in-closets eller spårtrafik som står emot såväl
lövhalka som 20 minus-grader? Det är förstås subjektivt och högst individuellt.
... Jag dristar mig till att, efter ovetenskapliga utblickar i
bekantskapskretsen och mediespaningar, påstå att vi är trötta på det
snuttifierande introverta navelskådandet. Att vi faktiskt har insett att
förvissningen om att gamla svärmor har det bra på äldreboendet faktiskt ger mer
frihet, än de ytterligare hundralapparna i skattesänkningar som alliansens
valstrateger nu skissar på. Att vi är trötta på att Carola ska åma sig och
fnittra för vi ska sms:a in pengar till världens katastrofdrabbade."
Läs även andra bloggares åsikter om solidaritet, SvD:s ledarredaktion, politisk pajkastning, negative campaigning, valrörelsen har börjat, spetsfundigheter, valets viktigaste fråga, välfärd, gemensam välfärd, vilket samhälle vill svenskarna ha, den nordiska välfärdsmodellen och annat intressant
1 kommentar:
En annan aspekt på detta är att tärandet på den gemensamt uppbyggda välfärden gör att systemen börjar knaka i fogarna både här och där. Än håller det ihop men det är inte långt till brytpunkten.
Ett sådant exempel är vinterns spårtrafikskaos. När alla system utnyttjas till 100 procent hela tiden krävs inte särskilt stora störningar för att det ska braka ihop. Det krävs ständiga investeringar, underhåll och viss överkapacitet för att kunna garantera service.
Sammanbrottet i vinter påminner om läget i de gamla öststaterna där man med femårsplaner visserligen byggde nytt ibland, men sedan lät allt förfalla och nötas ned i brist på underhåll. Underhåll var inte något som gav pluspoäng, utan det enda som gällde var att producera kvantitet, utan tanke på kvalitet och uthållighet.
Bristerna bland sådant vi tidigare tagit för givet börjar nu bli riktigt tydliga. Det fungerar ett tag att sno resurser från offentlig verksamhet, men till slut är gränsen nådd.
Skicka en kommentar