Just när du trodde det var över

Bli aldrig kaxig i förväg. Det är gårdagens läxa. Just när jag trodde att det inte kunde bli värre. Så kunde det det.
Låt mig förklara: När du befinner dig på en båt mitt ute på världens största hav, finns det två källor att förlita sig på när det gäller väderutsikter. Det ena är GRIB files, ett slags modellberäknade meteorologiska beräkningar som uppdateras en gång per dygn och mailas ut via satellit. Det andra är vänner som skickar hemsidor från olika meteorologiska institut. Igår valde vår kapten att berätta för oss i besättningen om de franska väderutsikterna för cyklonen Funso, som talade om att den skulle försvagas och dra österut. Enligt the GRIB files däremot, som the Drama Queen Johanna Graf valde att titta på, skulle vi typ hamna mitt i den jävla cyklonen.
-Äh, de där beräkningarna är bara MODELLER, de är bara till 50 procent rätt. Oroa dig inte. Vi kommer hinna före cyklonen.
Ha! Jag kan säga så här: Föregående natt genomgick jag alla dödsångestkval jag någonsin genomlidit. Gånger hundra. Båten, detta ynkliga nötskal, konstruerat för idylliska charterseglingar i Meelhavet, slungades som en leksak runt halva jordlklotet kändes det som. (Tänk er en Baja.Maja av tunn plast där någon står och bankar med jättelika knytnävar utanpå medan du sitter där inne, vettskrämd.)
Om någon som läser det här har sett filmen "Krigarens själ" om maorierna på Nya Zeeland, med den där hustrumisshandlaren som innan han får ett utbrott illustreras med ett dovt vinande ljud för att förstärka effekten på utbrottet, så fattar ni hur det lät när en jättevåg närmade sig, För att i nästa sekund dra med sig båten som en liten jävla badkarsanka utför vågen, voooommmm, alltmedan varenda glasfiber kved och jämrade sig.
- Hur är det nu med materialutmattning? -Kan inte masten knäckas om den utsätts för alltför hög påfrestning under lång tid? -Hur sitter egentligen skroven ihop?
Det var dödsångest i sin renaste form och jag visste inte vilket som var värst; att sitta i cockpiten och höra dånet och stirra ut över 3-4 metersvågorna eller krypa ner i kojen i fosterställning och be alla gudar jag inte tror på om förlåtelse.
Innan jag reste såg jag en You Tube-film om ett fartrekord med en likadan katamaran som den vi nu seglar, en Catana 50. Där seglar de i 19 knop, nästan ofattbart snabbt. Igår natt kom vi upp i 19,4 knop i cyklonen Funsos utkant. Jag vet att jag skämtade om det där med att vara i cykloners tredje fjärdedel. Nu är jag mest tacksam att vi inte befann oss i någon av de andra tre fjärdedelarna.
Precis som när jag födde barn sade jag efteråt, när stormen bedarrat: - Aldrig mer! Men, som sagt, tre barn blev det.
Kaptenens enda kommentar efteråt: - Då skulle ni sett när vi tränade för Volvo Ocean Race; då förberedde vi oss för samma vindstyrkor och våghöjd, men i motvind!
Mental note: Volvo Ocean Race är inte för mig.