Dag 11 da den stora trottheten rullade in och inget kom ur mig + dag 12 då jag bestämde mig för att det fick vara nog

Det skulle inte finnas nån stress, det skulle inte gå att jobba, det skulle knappt gå att nå mig. Ändå gick det snabbt fullständigt åt skogen.
Jag tog jobb på en båt som ska seglas över halva jordklotet för att det var dags för mig att lämna tillbaka mitt uppdrag som politiker. Åtta år har gått, två mandatperioder, och det är dags för andra att ta ett tag vid årorna.
Själv var jag trött och ledsen, dels över att se hur min hemstad, Solna, stagnerat under vanstyre av en maktfullkomlig blå ledning, dels på hur stagnerade och fega människor styrde det röda parti vars värderingar jag delar. Att då spendera en längre tid med att korsa den längsta öppna havssträcka som finns, över Indiska Oceanen, verkade som en god idé. Men knappt hade jag börjat förrän jag föll i mina gamla fotspår. För det som hänt är först och främst mitt eget fel. Inte de politiska motståndarnas, inte partiets, inte partiledningens, inte medias. Bara mitt.
Jag har i alla tider försökt göra gott, vara snäll mot andra, ställa upp, vara en duktig flicka. När jag blev sedd och uppskattad, då fanns jag. Det fanns, och finns fortfarande, något annat också. En önskan om en godare värld, där människor visar omsorg om varandra och gör gott emot sig själva och jorden istället för att jaga kickar och trampa på varandra. Där de goda krafterna tillsammans blir större än var och en ensam. Detta engagemang har tagit sig uttryck i elevråd. föreningsaktivitet, facklig kamp, arbete med barn och ungdomar och slutligen, de senaste åren, i politiken. Hela tiden har jag känt att jag inte gör nog, tillräckligt bra, att jag inte hinner med, sviker än familjen, än jobbet. Sådant håller, som alla vet, inte i längden, och hade jag inte haft så roligt och haft en sådan medfödd Duracellkaninsenergi, hade jag nog varit utbränd för länge sedan.
Men nu skulle jag alltså äntligen få tid att stirra ut över havet, filosofera och fundera över vad jag skulle ägna resten av livet åt. Vad jag SJÄLV ville, och inte vad andra berömde mig för.
Jag vet inte vad som hände eller hur riktigt hur det gick till, men igår morse vaknade jag med en stressklump i magen. Jag tänkte först "vad tokigt, när jag är överhopad med arbete går det som en dans, men nu när jag har ytterst begränsat ansvar på en båt och rena rutinsysslor, då krampar jag. Tills någon påpekade det uppenbara, som jag själv inte såg: - Du sitter ju inte still en sekund, och du tillbringar all ledig tid vid satellittelefonen, mailen och din laptop! Och så var det. Jag hade villigt lämnat ut mailadressen till båten, och människor som vant sig vid att jag alltid kommunicerade med dem, skrev i en ständigt ökande ström.
Efter ett par blogginlägg med politiskt innehåll återfick även media vittringen och hörde av sig med frågor och önskemål om debattartiklar, såväl radio, TV som tidningar. Herregud, jag är mitt ute på Indiska Oceanen, jag är på väg att sluta som politiker, jag har aldrig haft något viktigt uppdrag, jag är inte partitoppen, jag är en ensam, bitchig, trött, desillusionerad cynisk lättviktare, ville jag skrika. Men gjorde jag det? Nej, jag svarade artigt, och båtmailen började likna den vanliga gamla jobbmailen, som är som växten i The Little Shop of Horrors; "Feeed me!" Det var därför jag känt mig stressad, utan att förstå varför.
Folk var ju bara snälla och uppskattande, så på ett sätt känner jag mig som en klagande, bortskämd gnällspik. Men nu är det så här: Jag har bestämt mig. Jag vill på något sätt fortsätta att kämpa för ett medmänskligare och mer hållbart samhälle, men för att klara det måste jag a) först vila, b) fundera på HUR jag tror detta bästa kan göras, c) komma på vad jag själv skulle tycka är roligt att göra.
Under tiden får ni andra ta ett tag vid årorna. Vad gäller partiet vars värderingar jag fortfarande tror helhjärtat omfamnar, så tror jag att det hjälpen är ute. Såvida inte åtminstone hälften i partitopp och distriktsledningar gör som jag och släpper in ljus och luft istället för att leka hela havet stormar med de arvoderade stolarna.
Och för nu, adjö på ett tag. Jag kommer att blogga och svara på mail igen, men inte varje dag, jag kommer inte skriva något som ni i media kan gotta er åt, utan bara när och om det jag själv vill. Och om ni ursäktar, så har jag värre stormar än de politiska att bry mig om nu. En riktig cyklon närmar sig vår väg, c:a 30 mil härifrån, vilket inte är långt på ett hav så stort som detta.
Vi är vid det röda krysset.