Vilken är den finaste ordgåva du nånsin fått?

Jag känner mig litet djup idag. Söndagar har den effekten på mig.

(Och nej, det är inte frågan om kemisk ångest, de där djupen man kan få efter en middag med mycket vin på lördagen. Igår åts det nåt så prosaiskt som tacos med två av sönerna och till det dracks det två glas finöl av märket Peroni, kvarglömt efter äldste sonens nyårsmiddag som hölls här i lönndom när jag var bortrest. Hmmm!)

Nä, det är nog själva fenomenet söndagar som gör mig djup. Man får liksom tid att tänka efter.

Jag funderar på vad som är lycka; vad man kommer minnas när man sitter på hemmet som gammal. Vid middagen igår pratade vi av nån anledning om vad ett soffbord kan kosta. 4 000:- är inte ovanligt. Äldste sonen utbrast: - Va?! Hur kan man betala så mycket? Det är ju lika mycket som min Indien-biljett kostade! Hur kan man vilja ha ett jävla soffbord istället för en resa?
Ja, om risken finns att man minns det där soffbrodet sämre än en resa när man sitter där på hemmet, bör man nog tänka efter. Det sägs ju att folk allt mer väljer upplevelser framför prylar, vilket om det stämmer är en sund utveckling.

Vad är ett rikt liv för dig?

Själv känner jag att det som gör mitt liv rikt just nu är på vänner. Vännerna på fiket utanför Solna stadshus på fredagarna som kommer förbi och ger mig inspiration, kritik, tips eller bara ett uppmuntrande tillrop. Det gör mig rikare än hundra shoppingkassar.

Några sådana ordgåvor jag kommer minnas tills jag dör är t ex 15-åriga Fridas brev. Och mellansonens ord, några av hans allra första, när jag överlastad släpade den fullastade barnvagnen med honom, lilleborsan och matkassarna uppför en brant barnvagnsramp i t-banan: - Bavo, bavo, vad guckig du e!
Då får man superkrafter, jag lovar.

Vilken är den finaste ordgåva DU någonsin fått?
(Jag har medvetet uteslutit de allra mest privata här; de vilar i mitt hjärta, säkrade mot offentlighetens ljus.)Läs även andra bloggares åsikter om fredagsfika, vänner, rikt liv, vad är ett rikt liv, Solna, demokrati, prylar, minnen, söndagar, konsumtionssamhälle, politik, socialdemokraterna och annat intressant

Lay down and keep up the good work

När jag som nyvalt oppositionsråd flyttade in i stadshuset i Solna våren 2004 gjorde jag det till ett tömt kontor. Inte ett papper, inte en instruktion, inte en medarbetare, bara ensamt oppositionsråd i det för ändamålet anvisade oppositionsrådsrummet, fyllt av företrädarnas mörka ekmöbler med elefantiasis. (Möblerna alltså, inte företrädarna:-)

Det där med omständigheterna kring företrädarens hastiga avgång kan vi lämna därhän, det är glömt och förlåtet, det var själva kontoret jag funderade på. Hur inreder man ett arbetsrum för ett kommunalråd, (opposition eller ej)?? Jag åkte till det stora möbelvaruhuset, baxade hem några platta paket, skruvade ihop prylarna och började jobba. Ett helt vanligt kontor trodde jag, ända tills tjänstemännen kom in och såg det. -Vilket OVANLIGT kontor du har! Kanske var det litet färggladare än de andra kontoren, vad vet jag. Mitt IKEA-möblemang var iallafall betydligt billigare än än standard-ek-möblerna från kontorsinredningsföretagen. ALLA möbler kostade tillsammans mindre än EN av de gamla bokhyllorna som avgångna herrar införskaffat.

Men ovanligt? Nää.. Även om mitt skrivbord var mindre än de avgångna herrarnas, var det ändå stort i min ögon. Skrivbord är förklädda predikstolar. Bakom altaret skall det sitta en man, på 70 cm sitthöjd och i besöksstolarna som har 45 cm sitthöjs sitter de olyckliga som skall få dagens text predikad för sig. Därför skaffade jag inga besöksstolar, utan hänvisade både mig själv o besökare till två små fåtöljer eller det stora mötes/matbordet istället.

Men det var ändå nåt som kändes fel.

Varje morgon när jag vaknade satte jag mig och jobbade med min bärbara dator bland flingpaket och tekoppar på frukostbordet. Det gick finfint (så länge man inte spillde). Ibland, när jag inte hade nåt möte inbokat, glömde jag bort tiden och fastnade där. Men så fort jag kom till jobbet och satte mig bakom det där skrivbordet blev det på något sätt ...trögare. Var det arbetsmiljön som var okreativ? Signalerade stelhet och tvång? Fabriksvisslor och stämpelklocker har gått folket djupt till sinnes, som min kompis Larsa säger.

Jag vet inte, men nu har jag beslutat mig för att testa någonting nytt. Ifrån stadshusets möbelförråd har jag fått upp två gamla Klippan-soffor, visserligen lätt skitiga, mörkvita kan man säga, men bekväma. Skrivbordet har jag halverat och rensat från gamla papper som jag ändå aldrig kommer läsa. Imorgon tar jag med mig min bärbara dator och slänger mig i soffan. Besökare får väl sitta skavfötters. Kanske det blir nåt riktigt bra tänkt på oppositionskontoret, vem vet?

De bästa tankarna uppfinns liggande, heter det ju, så nästa steg blir kanske en hängmatta :-)?! . "Det vågrätta kontoret", kan jag kalla idén.

Eller så åker alla möbler ut?

Som de säger i Vittraskolans reklam: Vi har inget schema! Vi har inget klassrum! Vi har inga skolböcker. (Vi har inga väggar! Vi har ingen gympasal! Eller NO-sal! Eller slöjdsal! Vi har inga lärare, alla får heta "pedagoger". Tjoho!)

Eller så åker jag ut, i tvångströja ha ha! Äh, det gör jag ju frivilligt varje fredag, då jag sitter på caféet utanför stadshuset och jobbar med min lilla laptop. Värdlens sämsta arbetsmiljö, rent fysiskt, men oslagbart kreativt!

Här är några bilder från riktigt kreativa kontor, bla Googles och Facebooks:

Tack vännerna på Fejjan för inspirationen förresten. Läs även andra bloggares åsikter om kreativt kontor, Solna stadshus, oppositionsråd, manliga maktmöbler, stora skrivbord, ekmöbler, hängmatta, vågrätt, kontorsrum, arbeta i soffan, laptop i knäetoch annat intressant.

Vilka väljer vi att lyssna till?

När min hemkommun Solna före jul bestämde sig för att sälja mark för en struntsumma till ett multinationellt skolföretag som ville bygga en förskola, blev jag rädd. Inte för att det skulle byggas ett privat dagis. Det där med driftformer är ointressant, bara kvaliteten är bra. Inte heller för att den citynära marken slumpades bort för 800 spänn kvadraten, även om man kan ha synpunkter på det.

Utan för nåt mycket värre; nämligen slumpmässigheten i politiska beslut. Varför ville ni sälja till just det här företaget? Hade ni tagit reda på att de var extra bra? Att de skulle bygga en mycket finare förskola än nåt annat företag kunde göra? Att de erbjöd en pedagogik som var efterfrågad? Hade högre personaltäthet, fler grupprum, högre lön åt förskollärarna, bättre miljöarbete, byggde enbart i ekologiska material eller vad? Nää, de hörde av sig och ville köpa, svarade vårt högst ansvariga kommunalråd, Lars-Erik Salminen, vars fru dessutom råkar jobba i det aktuella bolaget.

När kommunen ska köpa nåt, då upphandlas det hypernoga, för det måste man. Men när man ska sälja nåt, då går det att göra en hur dålig affär som helst. Varför, varför inte först fundera över VAD man vill, och sedan göra det på ett så bra SÄTT som möjligt?

Det här resonemanget går för övrigt att tillämpa även på socialdemokraternas sätt att förändra partiet. FÖRST hittar vi en ledare som ska representera vår förändring, och sedan funderar vi över VILKEN förändringen ska vara. Suck. Nej, Solna stad och Socialdemokraterna, det är dags att börja fundera över vilken ordning ni gör saker och vilka ni väljer att lyssna till!

För att citera Piratpartiets partiledare Anna Troberg (JA, hon har mycket klokt att säga. Det finns hör och häpna nämligen ingen naturlag som säger att andra partiers politiker är onda och har fel i allt):

"När politiker saknar kunskap om något de ska besluta om, väljer ett litet fåtal att gå på ren magkänsla. Det är aldrig bra. Därför är det bra att de allra flesta faktiskt försöker skaffa sig mer kunskap. Problemet är att många politiker och de rådgivare de omger sig med ofta vänder sig till fel personer för input. Det är generellt dumt att lyssna på råd från människor som gladeligen skulle propagera för spädbarnsoffer vid varje fullmåne om någon bara betalade dem tillräckligt för att lobba för det. Lobbyister är inte människor som delar med sig av sanningen för att de är så snälla. De är människor som delar med sig av den “sanning” som passar deras arbetsgivare bäst för att de får bra betalt för att göra det. Politiker borde kunna se skillnaden, men ganska ofta kan de inte det. Och när de inte kan det blir de ett lätt byte."

Jag håller med. Det är därför jag blir rädd när Solnas styrande politiker låter en synbar slump avgöra vem man rear ut mark till och därmed tappar planeringsverktygen för viktig samhällsnytta. När det inte är möten med de kommersiella lobbyisterna, så är det de interna intressenterna, vars bakomliggande motiv de också kraftigt borde ifrågasätta. Allt för ofta vill de interna rådgivarna åt en plats vid köttgrytorna, allt för ofta talar de med brun tunga för att de vill försvara sin position och sina arvoden. Är man beroende av politiska vänner eller uppdrag för sin försörjning saknar man fuck-off-kapital. Det är livsfarligt.

Lyd istället Anna Trobergs råd, och sök kunskap på rätt ställe. I fallet med Solna stad och förskolebygget; sluta lyssna på ett enskilt företag som vill bygga, börja istället med dem som köpt bostad på Ulriksdalsfältet och fråga dem vilket dagis DE vill ha! Kanske är det ett ur-och-skur-dagis som inte behöver så stora lokaler? Gå sedan ut på hemsidan och efterlys idéer om byggen från alla intresserade företag. Sedan kan ni sätta pris och sälja om ni vill. Eller kanske kommer ni på att det är billigare att bygga själva, eftersom Solna är en kommun med pengar på banken, inte vet jag.

I fallet med socialdemokraterna och förändringen, kanske det vore en god idé att hellre lyssna på nuvarande och framförallt de potentiella väljare vi så väl behöver, och inte på 26 distriktsordförande med händerna djupt nerkörda i köttgrytorna...?

När jag säger att ett parti med färre medlemmar än antalet licentierade svenska innebandyspelare inte kan ha en alltigenom intern förändringsprocess och andas litet försiktigt om provval, blir några upprörda: -Vi måste väl för sjutton få ha en intern process, vill du att media ska få avgöra vem som blir partiledare?

Ja herregud, om vi hade provval skulle ju hela SvD:sledarredaktion kunna rösta på Sven-Erik Österberg bara för att sabba...?

Berit Andnor, ordförande i valberedningen sa nyligen "Det här är ingen idolomröstning". Nej, Berit, det är ingen omröstning alls, det är en internstrid som ska avslutas med en kröningstillställning efter en tid av intern maktkamp samtidigt som vi kör litet låtsasdemokrati med Facebookdiskussioner för en krympande medlemsskara.

När jag jämför de interna diskussionerna, medlemsdiskussionerna på Facebook och de cafésamtal jag har varje vecka som sedan fortsätter med dagliga samtal på nätet med allt från tonårstjejer i miljonprogrammet till stora företagsledare i Europa, så ser jag till min sorg en stor diskrepans. Interndebattörerna håller på sina favoriter, som ingen utanför partiet vet vilka de är, eller bara suckar över.

Nu säger jag inte att mannen på gatan ska avgöra vem som ska bli partiledare, bara att vi inte kan ha en alltigenom intern process. För att återigen citera Anna Troberg; "det är när vi slår våra kloka huvuden ihop som den verkliga magin sker".

HÄR ger Ulf Bjereld och Björn Fries bra svar på Andnors tal om Idol-tävling. Expressen skriver om att ingen av de föreslagna kandiaterna har ett särskilt starkt stöd hos folk, Aftonbladet skriver att partidistrikten lutar åt Per Nuder men att Österberg är den verkliga lågoddsaren eftersom det är partidistrikten som avgör. Övriga skribenter i ämnet är Olas tankar och DN och SvD och Sandro Wennberg och Peter Andersson och Krassman och Martin Moberg och Jinge och Röda Berget och Peter Högberg Läs även andra bloggares åsikter om rådgivare, politik, partiledare, socialdemokraterna, Solna, sälja mark, lyssna, intern partiprocess, makrförsäljning, upphandling, konkurrens, marknadsvänlig, företagsvänlig och annat intressant.

Korv och medelålders män

Ju äldre man blir, desto viktigare tycks det här med mat bli. Det gäller naturligtvis inte mig, jag är mer typen som "helst skulle vilja ta in sin näring i form av piller" för att citera Per Albin Hansson ur gårdagens blogginlägg. Men medan pensionärer diskuterar sjukdomar, tycker jag medelåldringarna oupphörligt snackar mat och recept. Lyssna på den här dialogen som jag nyss åhörde mellan två arbetskamrater, så där kan man ju bara snacka om man inte har nåt annat att se fram emot än döden. Eller har grava Plurakomplex. (Obs, kärleksfull Solna-ironi! Jag älskar dem båda två.)

- När man kokar korv ska det vara 4 vitpepparkorn i spadet.

- Ja, och så 2-3 kryddpepparkorn.

- Lök, man får inte glömma löken. Gul ska den vara.

- Mmm, och så får man passa på koktemperaturen! Korven ska liksom knäppa till när man biter av den.

- Och skicka ut en liten stråle köttsaft.

- Fast viktigast är nog senapen. Efter mycket prövande genom åren börjar jag nästan luta åt originalet; Slotts.

- Nää, Colemans ska det vara!

- Hur som helst, det är synd och skam att Drobblas hemliga ketchuprecept försvann samtidigt som hans korvkiosk.

En förklaring till den sista meningen återfinner man på Larsas blogg: "Drobblas kiosk på Råsundavägen sålde korv varsamt värmd i ett spad med pepparkorn, lagerblad och en buljongtärning som tillsammans med hans unika ketchup präglat min inställning till mat sedan dess. Ketchupen var en hybrid av ketchup, tomatpuré och chilisås som tillverkades efter ett hemligt recept."

Behöver jag tillägga att Larsa också är medelålders?

Nu ska jag gå hem och käka vita bönor med tomatsås ur burken.

För övrigt kan jag rekommendera denna korta men kärnfulla krönika om Korv-Ingvars kamp mot den stora multinationella jätten Mc Donalds!

Läs även andra bloggares åsikter om Solna, mat, medleålders män, korv, korvkiosk, medelåldern, korvkokning, korvrecept, Drobblas ketchuprecept och annat intressant

Lika samma?

På Facebook idag är vi några som pratar språkbruk. Jag är nog språkfascist, för jag mår fysiskt illa när jag ser felbruket av "var" och "vart", "de" och "dem". I den nya Fb-profilen uppmanas jag t ex fylla i "Vart gick du i högstadiet?". Arrrgh!

Fast egentligen är det ännu värre med ordmissbruket inom politiken. Jag har i flera år försökt återfinna ett citat av en känd gammal socialdemokrat som jag läste för länge sedan. Vem hade jag glömt bort, tills jag av en slump återfann den; den fantastiska beskrivningen av skillnaden mellan jämlikt och likadant. Det var statsvetaren Stig-Björn Ljunggren som återgav den på sin blogg. Eftersom hans språk är så överlägset mitt, är det lika bra att citera större delen av inlägget:

Socialdemokrater använder ofta ordet ”klyfta” för att beskriva ”skillnader”. Men det är egentligen ett tveksamt språkbruk som antyder otydliga tankegångar. En klyfta är en stor ravin som skiljer grupper åt. Om vägen framåt är spärrad och chansen inte finns för vanligt folk att ta sig fram till utbildning eller andra livschanser, då kan vi prata om klyftor.

Men att skillnaderna ökar är inte samma sak. Det blir inte en klyfta om Sverige får 10 nya miljardärer. Det blir en större skillnad mellan dem längst upp och längst ner däremot. Likaså minskar inte klyftorna om 10 miljardärer flyttar från Sverige, däremot minskar avståndet.
Själv har jag svårt att förstå ältandet om klyftorna. I synnerhet på senare tid när en slags folkpsykologisk argumentation kommit in i bilden. Det sägs att vi mår sämre om det finns skillnader i samhället.
...
Min uppfattning är den som Per Albin Hansson en gång förde fram, och som jag själv citerar gång på gång:

”Jämlikheten betyder likställighet men icke likformighet, lika rättigheter och möjligheter för alla och envar, men intet tvång till att använda dem på alldeles samma sätt. /…/ vi äro sangviniska nog att drömma om en ordning, där alla ha möjligheter att tillgodose rimliga behov och önskningar, äta sig mätta, bo ordentligt, kläda sig snyggt och ta del av den andliga kulturens goda.”

Per Albin fortsatte:

”Det är icke fråga om alldeles lika stora stycken av kakan, det är en fråga om nog för alla. Om den ene vill göra sin biff av kött och den andra av rödbetor, om den ene älskar ett gott bord medan den andre helst skulle vilja ta in sin näring i form av piller, om den ene vill använda sin lediga tid till promenader i bil, den andra till att odla rosor, den tredje till att samla frimärken, den fjärde för att musicera, den femte för att dväljas i böckernas värld, den sjätte för att gå på kapplöpning eller spela fotboll, det angår oss icke, lika litet som om den ene vill gå i kavaj och den andre i jackett eller den ene föredrar engelsk järnsäng framför utdragssoffa.”
Således, sade landsfadern:

"Jämlikheten skall icke leda till jämnstrukenhet, den skall i stället låta allting växa efter sin egenart."
Ungefär så skulle jag också vilja formulera det.

Det viktiga är inte klyftorna (skillnaderna) utan den situation som den sämst ställde har det – dels att nivån är så hög som möjligt, dels att det finns redskap för alla att påverka sin livssituation.

---

Så sant som det är sagt. Det som ska fördelas lika i samhället är inte resurser, utan livschanser!

Medan högern tror att jämlikheten leder till ett mer likriktat samhälle, tror vänstern att den är själva förutättningen för människans frihet, och därmed olikheter, som kloka Karin Pettersson skriver i en ledarkrönika i Ab.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokratins framtid, landsfader, Per Albin Hansson, Stig-Björn Ljunggren, jämlikhet, likställdhet, samma, lika, livschanser, kända tal, Karin Pettersson, ideologi, vänstern, högern och annat intressant

Förändras socialdemokraterna nu?

SvD rapporterar om länets valanalys som nu är klar. Skattestopp och fokus på viktiga frågor istället för det idiotiska motståndet mot RUT-avdraget, lyder deras enkla men tydligen kontroversiella rekommendation.

Är det verkligen så långsökt att föreslå att S i Sthlm driver idéer som visar att vi står på Stockholmarnas sida istället för att lägga energin på att vara emot sådant som underlättar livet för dem? Nu tror jag inte att RUT eller skattesänkningar är det som löser Stockholmarnas största problem. Men om den mest framträdande bilden av S i Sthlms län är vad vi är EMOT och inte vad vi är FÖR, är vi milt sagt på fel väg. Istället vore recept mot jobbstress, bostadsstress och barnstress politik att lägga energin på. Som förslag om en individuell kompetensförsäkring för alla människor som sitter fast i fel jobb, ett Kunskapslyft 2.0 för dem som har fel utbildning eller aldrig har fått chansen till annat än ett vik eller en projektanställning i hela sitt liv och inte har skuggan av en chans att få ett lägenhetslån. Eller en rasande kamp mot dagisköer som gör att man inte kan jobba alls. Eller kamp för kvaliteten och mot de stora barngrupperna, som idag gör att man oroar sig okoncentrerad på jobbet och stressar sig sönder för att hämta så tidigt som möjligt. Eller finansierade förslag för trafiklösningar, utbyggd infrastruktur och kollektivtrafik som gör att man kommer till och från jobbet överhuvudtaget.

Shit! Det finns ju miljoner saker att jobba med! Var är innovatörerna, visionärerna som rider på toppen av tidens våg? Se denna video om The Influencers och inspireras! Eller deprimeras, för nån sådan person eller rörelse ser jag just nu inte röken av i vårt parti.

I Svd-artikeln lyfts dock några s-politiker från länet fram som goda exempel, bl a Ilija Batljan och Anders Johansson. (Jag nämns också, men jag har faktiskt aldrig styrt, och därmed aldrig gjort någonting konkret, möjligen satt litet blåslampa på makten internt och externt.) Ilija stod på sina invånares sida när han konkret kämpade för väg 73 och dubbelspår till Nynäshamn. Anders står på Sigtunabornas sida när han bygger hyresrätter och billiga villor så det står härliga till.

Anne-Marie Lindgren skrev nyligen om hur förbryllad hon var "över det sätt varpå en del eftervalsdebattörer valt att lyfta fram ett antal förvisso framgångsrika socialdemokratiska kommunalråd, som satsar på samarbete med det lokala företagandet för fler jobb i kommunen. Det har framställts som något nytt och modernt, i kontrast till partiet i övrigt som, underförstått, inte begriper det. Dessa, förvisso kompetenta S-företrädare, hade ju inte gjort något annat än vad starka sossepolitiker gjort i alla tider". Jo, Anne-Marie, som du minns det ja, och som säkert också stämmer. Men "i alla tider" är inte nu, och det är framförallt inte de tider som dagens Stockholmare har i minnet när de går och röstar. Majoriteten av dagens sossepolitiker uppfattas helt enkelt inte ha dessa konstruktiva och pragmatiska idéer. Kanske de visst har dem, men det var iallafall inte det som framkom i valrörelsen, utan mera vad vi var EMOT. Rätt eller ej, uppfattades vi som EMOT hushållsnära tjänster och FÖR höjda skatter. Därför var det bara 13 % av de arbetande Stockholmarna som röstade på oss. Sug på den ett tag. 13 procent. Sisådär var nionde väljare.

Vad gör partiet i Stockholm i det läget? Jo, kastar sig som rytande tigrar över en medlem som samarbetat med näringslivet för en mer tillväxtvänlig s-politik. Man kan ha synpunkter på Niklas Nordströms samarbete med svenskt näringsliv, tro mig, det har jag också (de hade kunnat lira med öppna kort t ex), men det finns liksom större problem att ta tag i än att utesluta medlemmar som man inte anser vara av den rätta läran. Jag säger det igen: Falangstrider på höger-vänsterskalan är obrukbara till annat än att söndra.

Varför ägnar vi så mycket kraft åt det inre spelet, nästan mer ju mer vatten båten tar in? Dålig liknelse förresten, för på sjunkande skepp är det ju råttorna som lämnar först, medan det i fallet med partiet (alla partier kanske) är de vettigaste som inte stannar så länge. I mitt eget fall börjar jag känna att jag vill få nåt vettigt uträttat snart.

Länets valanalys tycks uppfattas som kontroversiell, både internt och av SvD. Varför har jag svårt att begripa. På vilket sätt är det revolutionerande att säga att man borde tänka efter hur man kan vända på varenda krona innan man slentrianmässigt föreslår skattehöjningar? Detta var precis vad vi hade som vallöfte i Solna. Ett fullkomligt okontroversiellt förslag, vilket alla som läste om det, t ex HÄR, höll med oss om.

Visst är pengar och skatt viktigt, speciellt för dem som har minst. Men det är inte generell brist på resurser som är det största problemet i dagens Sverige. Snarare hur vi ska klara att hålla koll på att alla de där resurserna går till rätt saker och används optimalt.

Ett annat "kontroversiellt" förslag i valanalysrapporten är att slå ihop Stockholms och Stockholms läns partidistrikt. Vadå, är inte Stockholm en del av länet? säger mina vänner förvånat. Ingen, säger ingen, utanför S begriper ett jota av denna urgamla uppdelning och den infekterade konflikten mellan de som är sossar innanför den konstiga gräns som kallas Stockholms kommun och de som finns i länet utanför. Jag brukar prata med Terese, en kompis som är aktiv på andra sidan den där gränsen (hennes S-organisation kallas Stockholms arbetarekommun och min kallas Solna AK, konstiga namn som inte heller någon utanför partiet förstår) om det tokiga i detta. Hon och jag bor ett par km ifrån varandra, hon i Bromma, litet längre ut från stan än jag, men hon tillhör "Stockholm" och jag "Länet" och vi möts egentligen aldrig i det praktiska arbetet. Inget gemensamt partiarbete, inga gemensamma förslag eller möten och - framförallt - ingen gemensam ledning! Den tanken tror jag är den allra mest kontroversiella, för då skulle man ju, hemska tanke, behöva välja ut en gemensam talesperson för Stockholmspolitiken. Så länge vi väljer att syssla med dessa gamla revirstrider istället för framtidsidéer, kan borgarna skratta hela vägen från valvakan och in i snart samtliga kommunhus i Stockholm, det län som därtill avgör riksdagsvalet.

Vad föreslår valanalysen mer? Att vi ska satsa på de företrädare som syns och "går genom rutan". Inte heller det så revolutionerande kan man tycka. Men i ett parti där lång och trogen tjänst är det som premieras främst och där viljan att förvalta, framförallt sin egen position, ibland är större än viljan att förändra världen, är idén att göra Ilja Batljan till partiledare mer udda än att föreslå en man som ingen vet vem det är, knappt fastnar på linsen, mest pratar om "tillbaka" och "trygghet" men är en bra karl som byggt sitt eget hus och funkar som intern kompromisskandidat.

På Aftonbladet skriker rubriken"Ny mätning: I väntan på ny partiledare fortsätter Socialdemokraterna tappa” Men det spelar faktiskt ingen roll vem som leder en rörelse som står stilla. Om inte Aftonbladet fattar det, det skiter jag faktiskt i, men vi partiaktiva måste sluta gegga ner oss i frågan om ny partiledare och börja lägga krutet på den politik som behövs för att en ny ledare ska leda landet nån gång i framtiden och inte bara en krympande socialdemokrati.

"Det finns inga som är så konservativa som de som bevakar sin makt, och idag ligger den interna partimakten hos en näve personer som nått sitt politiska zenit, och de tänker inte släppa den", skriver Calle Fridén i ett lysande blogginlägg om problemet med egenintresset.

Peter Andersson skriver också bra om detta.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, partiledare, partiledarval, kompetensförsäkring, jobbstress, jobbpolitik, valanalys, socialdemokraterna i Stockholms län, Stockholmspolitik, storstadspolitik, medelklassväljare, skattestopp, Ilija Batljan Anders Johansson, Sigtuna, Nynäshamn, Solna, Stockholms AK, falangstrider, höger/vänsterskala och annat intressant . Andra media -Radio Stockholm om valanalysgruppen. - Expressen: krissiffror också för KD - Ann-Catrin Brockman om framtidssamtal. - Peter Högberg med krönika som Sveriges ledande politiska parti. - Björn Andersson om ett parti ut ur krisen. - Norrblogg om "det är inte roligt nu".Expressen och DN och Aftonbladet

Tveksamma vårkänslor i hemmet och partiet

Möt våren med svenska tulpaner, står det på skylten jag törnar emot i ishalkan utanför t-banan. Inne i centrum säljer de semlor.

Näääe, jag får inga vårkänslor! Jag kanar hem istället och tänder en myslampa till. Jag har rätt många sådana. Likt anti-vinter-depp-prozac står de där och glimmar i vartenda hörn av mitt hem. Det tar rätt lång tid att släcka allihop på kvällen.

Och nu vill de att vi ska stänga av all el i standby-läge som finns i hemmen också. Med alla teknikprylar som vi använder i min familj, kommer min kvällsprocedur ta uppemot en halvtimme varje kväll. Neeej, jag oorkar inte, tänker jag. Och får genast dåligt samvete.

"Så mycket som 30-40 procent av all energi som dina apparater använder under sin livslängd går åt när de står i standby-läge. Totalt sett kan därför upp till 10 procent av din hushållsel gå åt till standby-läge", läser jag på Energimyndighetens hemsida. På ett annat ställe får jag veta att

En avstängd dator drar ström
Lampor som är avstängda men har en tillkopplad dimmer också drar ström
Aktiva högtalare som tex subbas är en katastrof att ha i standby-läge
Aktiva högtalare som t ex datahögtalare av större modell drar mycket i standby
TV-boxarna drar mycket i standby
Alla former av laddare drar ström, och man kan ju lätt ha 5-6 st inkopplade
Transformatorer (såna där svarta eller vita klumpar påsladden ni vet) till apparater som inte är på, t ex halogenlampor, ligger och drar ström och blir dessutom varma, vilket kan vara en brandfara.

Det är inte speciellt svårt att stänga av 100-200 w genom att dra ur kontakterna eller ha en strömbrytare som bryter. 200w dygnet runt blir ändå över 1500kr/år och det kan man ju göra roligare saker för.

HÄR finns massor med bra tips på hur man spar ström utan att springa runt och dra ur kontakter varenda kväll.

Själv börjar jag med att köpa en standby-dödare som samtidigt sköter på- och avstängning av alla mina miljoner myslampor från Smarta Saker, en favvobutik på nätet för prylnördar som undertecknad. När jag beställt kan jag inte låta bli att fortsätta goofa runt på sajten, och får snart syn på fler coola elprylar. Som glödlampan som går att ställa in på exakt den färgton man vill. 768 färger finns det att välja på! OK, 500 spänn är litet väl mycket, men en liten USB-ljusslinga att mysa till datorn med då? Bara 98:-? Suck, vid det härlaget har nog min energibesparing ätits upp totalt. Fast ett par små batteridrivna SPA-lampor till badkaret kan man väl ändå få köpa? Det är faktiskt en ren överlevnadsstrategi, våren är väldigt långt borta än.

I (S) är det enda som påminner om vårkänslor den strid som höger/vänsterfalangisterna utkämpar likt klösgalna marskatter. Nu senast i form av krav på uteslutning av Niklas Nordström, f d SSU-ordföranden som av mammon lockats att lobba för en mer tillväxtvänlig s-politik. Det kan man ha åsikter om, men att kräva uteslutning ur partiet?!? Som Niklas själv svarade, jag trodde (S) behövde fler medlemmar och inte färre? Om man är av åsikten att tillväxtvänlighet=höger så får man gärna bekämpa det och säga hur man istället vill baka välfärdskakan som sedan ska fördelas. Att förändra samhället med PR-dirigerade värderingsförskjutningar är förvisso knappast något långsiktigt framgångsrecept, men att slänga ut dem som är av motsatt uppfattning är lika korkat. Fan, vad trött jag är på den maktkamp som illa förklädd kallas höger/vänster. Jag säger som Krassman, den skalan är obrukbar till annat än att söndra. Han har förresten ett utmärkt blogginlägg idag.

Flera bloggare om ledarskapet: Martin Moberg och Peter Andersson och Johan Westerholm Och Aftonbladet skriver också.

Läs även andra bloggares åsikter om vårkänslor, partiledarstrid, maktstrid, falangstrid, vänster- högerskala, vänster, höger, rakt fram, socialdemokraterna, politik, partiledare, vår, semlor, tulpaner, snö och annat intressant

En ledare gör ingen sommar

Sossarna i Stockholms län har startat en Facebook-grupp där folk får diskutera partiledarfrågan. Jättebra, men tyvärr har diskussionen har urartat totalt. Här avhandlas det mesta inom alla upptänkliga politikområden, min inkorg svämmar över och jag börjar svära över alla tomtar och troll, ända tills jag inser att det här är en bra och viktig signal. Om den leder till lärdom. För detta kräkfenomen visar med all önskvärd tydlighet på en sak:

Den nuvarande partiorganisationen med lokala föreningar, arbetarekommunmöten, förtroenderåd och partikongresser fungerar inte.

Det är inte i grundorganisationerna de angelägna samtalen förs, de som tas till vara och leder till nya idéer och förändring. Detta skapar en debattlusta, en uppdämd ilska eller, i värsta fall, en resignation som gör att bara de allra mest trogna, gamla eller tokiga blir kvar.

Lär av det. Nu. Imorgon är det försent.

Att bara hänvisa allmänt debattörstande medlemmar till Sosserian eller andra icke fungerande diskussionsforum är inte en lösning, det är lika hånfullt som att ordinera arbetslösa en CV-skrivkurs. Dessutom är det en bakvänd lösning med särskilda debattforum på slutna hemsidor. Folk vill inte gå in på en hemsida med ett särskilt lösenord för att diskutera politik, de vill diksutera på platser där de hänger ändå.

Det får vara slut med att stänga in sig nu, vare sig det är i Folkets Hus eller Sosserian.

Så, skapa en Facebook-grupp för varenda ämne folk vill diskutera, men se också till att de leds av dem som har fått medlemmarnas förtroende att leda politiken och kan göra verklighet av idéerna som kommer fram; i utskottet i riksdagen, i landstinget eller i kommunen. Rådslag måste pågå jämt, med aktivt deltagande av dem som är de valda ledarna!

Nu till det Facebookgruppen egentligen är till för; ledarfrågan. När jag igår bad gruppens medlemmar att hålla sig till ämnet, socialdemokraternas förestående val av partiledning på kongressen i mars, ombads jag säga vad jag själv tyckte var viktiga egenskaper för en framtida ledare. Så här kommer det:

Ledarskapet handlar inte bara om en ledare. Alla som följt dramat runt Mona Sahlin vet att socialdemokraternas politik inte utformas av ledaren ensam, utan av en mängd mäktiga personer i ett stort ledargarnityr. Det hjälper inte om han eller hon har övermänskliga krafter; spelar ingen roll vem som leder en rörelse som står still. Den livliga diskussion som utbrutit om nästa partiledare ser jag i mina positiva stunder som ett symptom på behovet av diskussion om visioner och drömmar. I mina svarta stunder ser jag den som ett tecken på att det brinnande engagemanget svalnat och ersatts av ett introvert maktspel. Ett bevis för det sistnämnda torde vara det som nya, brinnande medlemmar så ofta vittnar om att de stöter på; partimöten som bara tänder till då det diskuteras nomineringar till olika uppdrag.

Därför säger jag: Bryt innanförskapet!
Socialdemokratin var en gång en rörelse som var väl representerad i samhällets alla led. Nu är det en sekt, med ett särskilt språk och ett umgänge som inte speglar det omgivande samhället. Ut med diskussionerna på allmänna debattforum där man inte behöver ha partibok för att engagera sig. Stäng Sosseria, hemsidor och häng där andra människor hänger. Det gäller inte bara URL, på nätet,utan lika mycket IRL, In Real Life. Varför har SSU möten i partilokalen och inte på fritidsgården?? Varför inte förlägga nästa medlemsmöte (jag vägrar säga arbetarekommunmöte. Vem fan vet vad en arbetarekommun är för någonting?) till biblioteket, kvarterskrogen eller fiket? (HÄR kan du läsa om vår cafédemokrati i Solna!)

På samma tema kan jag ange två kriterier som viktiga för en framtida ledare:
Ett ½ arbetsliv utanför partiet
En ½ vänkrets utanför partiet

Det borde väl kunna vara ett minimikrav?

Sedan krävs förstås också de vanliga kraven som ställs på ledare och chefer för stora företag eller organisationer. Men en klok kandidat bör också själv ställa krav på mandat. Ingen ledare i näringslivet skulle väl ställa upp om han eller hon inte fick fullt mandat att leda? Därför är det viktigt även vilken partistyrelse och vilket VU som står bakom den nya partiledaren. Om även dessa ska förnyas i någon större utsträckning vet vi inte idag, och märkligt nog är det få som diskuterar detta.

Fortsätt att diskutera för guds skull, den dag samtalet tystnar eller leds av borgerliga tidningars ledarredaktioner är vi kokta. När SvD ledare rekommenderar Sven-Erik Österberg som ny partiledare är det ungeför lika klokt som att lyssna på provrumsråd från rivaliserande tånårstjejer: - Jodå, du passar jättebra i de där brallorna!

Andra bloggar på detta: Johan Westerholm och Sandro Wennberg och Jenny Madestam som är ny bloggare. Välkommen! SvD och Aftonbladet skriver också, liksom Charlie Hansson. Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, partiledare, extrakongress, Facebook, medlemsdemokrati, partiengagemang, politiskt engagemang, politiska visioner, idédebatt, förnyelse och annat intressant

Sveket mot Stockholmarna

När stockholmarna röstade ja till trängselskatt så gjorde vi det med det ett viktigt
förbehåll: Skatteintäkterna skulle gå tillbaka till Stockholm genom statliga
investeringar i vägar och spår. Texten på valsedeln löd: "Miljöavgifter/trängselskatt
innebär att avgifter tas ut i biltrafiken i syfte att minska köer och förbättra miljön.
Intäkterna återförs till Stockholmsregionen för investeringar i kollektivtrafik och
vägar."

667 miljonerkronor*. Så mycket mer har staten fått in från oss länsbor än vad vi fått tillbaks i form av ny kollektivtrafik, vägar eller spår sen starten 2008.

Det här sveket mot Stockholmarna gör att viktiga projekt försenas eller får taskiga billighetslösningar, som med Tvärbanan genom Solna, och sist men inte minst att trängselskattens folkliga legitimitet skadas.

Nej, ska man ha nån form av miljöavgifter, är det bäst att kommunerna själva får hålla i pengarna. Vilken tur då att de får det imorgon den 1 januari, då den nya grundlagen** träder i kraft. Då blir det alltså möjligt för Solna, Stockholm och andra överkörda kommuner, att införa egna avgifter för trängsel eller genomfart. HÄR är Solnasossarnas förslag om genomfartsavgifter!

Det var härligt med en vit jul, men jag önskar mig ett litet grönare Solna 2011!

Läs även andra bloggares åsikter om genomfartsavgift, trängselskatt, trängselavgift, trafik, bilar, trafikinfarkt, utsläppsgränser, avgaser, buller, bilköer, Solna, överkörd, Sveriges mest överkörda kommun och annat intressant

*Enligt regeringens egenredovisning i budgetpropositionen för år 2011 rör det sig om totalt 667 miljoner kronor som ännu inte återförts till Stockholmsregionen.

** För att möjliggöra för kommuner att meddela föreskrifter om trängselskatt föreslår regeringen i propositionen En reformerad grundlag (prop. 2009/10:80, s. 225 ff.) att de konstitutionella hindren för detta ska tas bort.

Fokusera på det viktiga i jul!

Idag kommer ingen att ha tid att läsa det här. Men kanske efter julafton, när stressen lagt sig?

Kom då ihåg vad som är viktigt; i jul och alla andra tider på året: Kärlek.

"Det är vackert med julbelysning, men det är också vackert att ge uteliggare och hemlösa värme samt en skön bostad. Julen är till för frid,omtanke och kärlek mellan människor i all enkelhet,vi behöver inte förhäva oss i överdriven materialism,att människor mår bra är viktigast", skriver Solnabon Urban till mig. Så sant som det är sagt.

Testa den här tanken: - Om du själv fick bestämma vad du helst skulle vilja göra, äta, se, få, åka i jul - vad skulle det då bli? Ställ dig sedan frågan: - Vad är det som hindrar mig från det? Egentligen? Vad är det värsta som skulle kunna hända om du uppfyllde dina egna önskningar? Skulle världen stanna, någon falla död ner? Kanske omgivningen istället skulle tycka du var en gemytligare prick?

En jul, när jag egentligen var väldigt olycklig, firade jag alldeles själv. Ensam, som det bruar kallas. Men det blev inte alls ensamt, utan mera själv. Denna själv-jul gjorde jag ingenting för någon annans skull, inget som jag inte hade lust med, och jag var väldigt, väldigt avstressad, ja nästan ... lycklig?

Förresten, Karl-Erik skickade sin lista över helt oundgängliga julfilmer:
På julafton: Tomten är far till alla barnen. Lars Norén möter Fanny & Alexanderjulen med katasrofalt roligt resultat!
På juldagen: Ett päron till farsa firar jul. Chevy Chase dröm om en riktig familjehögtid punkteras gång på gång av hans överambitiösa intentioner.
På annandagen: Scrooged - spökenas hämd. Den olidligt dryge och självgode Bill Murray får lära sig inte en, utan flera hårda läxor om vad det innebär att fira jul!

Men för mig finns bara en film jag måste se varje jul: Love Actually, det är julfilmernas julfilm. Den är inte alls god filmsmak (om det nu finns nån sådan), den är inställsam och myspys och engelsk skådespelarelit och Magnolia-komplex och Hugh Grant i kubik och kvadrat, men den är en fantastisk kur mot depression och den rekommenderas varmt för alla som vill ha en varm god grötkänsla i magen! Se den gratis streamad HÄR

Läs även andra bloggares åsikter om jul, film, julfilm, den perfekta julfilmen, den ultimata julfilmen, vad julen egentlige handlar om, julbelysning, kilowattimmar, ensamjul, julensamhet annat intressant

Nördarnas julafton

Efter lördagens köttbulletävling har jag nu hela 4 sorters julköttbullar hemma, och väl rustad för tonåringarnas favoritval på julbordet. Litet sämre går det med julklappsinköpen, speciellt till de två nördsönerna. Eller NERD som vi säger i Solna. De vill bara ha hårda klappar och då helst sådana som finns på Game eller Webhallen. Urtråkigt, om ni frågar mig!

Fast nu handlar det ju om deras julklappar och inte mina. Å andra sidan tycker jag det är så såå trist att köpa julklappar som man inte ens fattar vad de är. "Kataklysm", till exempel. Det är inte, som jag en gång fick lära mig i NO:n i skolan, en plötslig och katastrofartad förändring av jordytan förorsakad av översvämning, jordbävning eller jordskred, utan nån slags spelexpansionpack till WoW. Ja, World of Warcraft alltså; dataspelet. Fast det står inte på önskelistan längre, det kördes till toppnivån redan första veckan efter att det släppts. Suck.

Har du också en nörd därhemma? Här är några tips som gör att du slipper åka och köpa eländet i nån obskyr källarlokal full med svettiga tonåringar som dricker konstiga colasorter:

På Thinkgeek.com hittar du allt för ditt binära barn.
Som till exempel Årets Julklapp Bucky Balls, perfekt för ungar som har svårt att sitta stilla utan att pilla på nåt.
Och varför inte en elgitarr-t-shirt (ja det går att spela på den på riktigt. Högt!) till syrrans ungar? Eller hennes man med rockdrömmar? Eller ett riktigt utfällbart tangentbord till brorsans iPhone för 39 dollar? Eller den ultimata t-shirten till tonårsbruden som är blasé på allt? Den här t-shirten funderar jag på att köpa till mellansonen, som efter att ha frågat hur jag hade haft det på jobbet igår, helt sonika gick in på sitt rum o stängde dörren, innan jag hunnit mer än säga fem ord. Till släktens spädbarn som behöver den rätta binära babytouchen, kan du köpa en vampyrnapp.
Och när du tröttnat på dina datanördar till ungar, kan du driva dem till vanvett med The Phantom Key Stroker, som får deras dator att börja bete sig väldigt konstigt. He he, tjena alla monsterdiggare!

Har du en mattenörd därhemma, kanske Batsheba Grossmans mix av konst och matematik kan vara ett julklappstips? Själv tappade jag hjärnan redan när vi kom till Sinus och Cosinus i gymnasiet, men gillar ändå t ex de här skåphandtagen skarpt. Annars finns också den här pappersvikten av glas, som visar universum, så långt det kan fotograferas med dagens teknik.






HÄR är några andra tips för smarta, eller lata, universitetsstudenter i bekantskapskretsen. Och har du en rockstjärna därhemma, så är ett budgettips att skaffa honom eller henne en egen plektrummaskin, som tillverkar plektrum av vilket klubbmedlemskort eller schysst stycke plast som helst. Har du ont om tid kan du ladda ner en iPhone-app som gör det möjligt för rockhjälten att plugga in telefonen (eller iPaden) till gitarren och mixa låtar med den. Och har han, i likhet med min musikerson, en nostalgitripp på vinylspelare, kan du köpa en vinylplattemaskin, som bränner ned låtar från vilken källa som helst på riktgia vinylplattor. Pris: endast 35 00 papp, men då ingår 10 tomma vinylskivor. Hm... Eftersom det ska böjas i tid, rekommenderar jag även Keith Richards självbiografi.

Skulle dina lekälskande nördar och rockhjältar ha en liten stund eller ett uns intresse för biologi, kan du tipsa dem om denna romantiska gåva till killen/tjejen; Legoringar i silver som går att sätta ihop med partnerns. Klick! Apropå klick förresten; nördar är ju ofta fumliga, speciellt i närheten av tjejer. Tips din nörd om att han kan ge tjejen ett underklädesset med magnetlås i julklapp! Slutfumlat med BH-band! Är man inte fullt så romantiskt lagd kan man kanske rädda äktenskapet med en filt som tar bort lukten från fisar. Jo det är sant, den finns; gjord av samma material som militären använder för skydd mot kemiska vapen!

Är man nördig om man gillar katter? Kanske, eller inte...? Men h, jag tar med ett par tips även för släktens kattälskare. Varför inte köpa en kattdammsugare. ja, man lär även kunna dammsuga upp hår direkt från sådana där läskiga långhårskatter med den. Risken finns dock att katten blir din eviga fiende efteråt. Vill du gulla med kissen kan du istället skänka den ett katt-lekhus. Finns i olika former, t ex denna stridstank. Det tycker den säkert är roligt. Eller inte. Är du för mätt och lat efter all julmat för att leka med katteländet, så kan du köpa den här lekmaskinen, som skickar en laserstråle litet planlöst runt rummet för katten att jaga.












Läs även andra bloggares åsikter om nördar, julklappar till nördar, nerd, nerdtips, julklappstips, världens bästa julklappstips, nördarnas julaftonoch annat intressant

Sluta tugga fradga, låt vännerna laga julmaten och lyssna på de coola jullåtarna

Redan tröttnat på Wham och Mariah Careys julsnyft i varuhusens muzakterror?
Då har jag svaret på dina febriga jul(mar)drömmar. Under flera år har jag ägnat mig åt vanan att göra listor över musik, en nördåkomma jag annars mest brukar anklaga män för.

Fast nu tänkte jag alltså avslöja mig själv som värsta jullistnörden. Två sjukdomar i en liksom. Julnörd OCH listnörd. Kanske du ska göra som jag och några vänner ikväll; rulla julköttbullar så det står härliga till, och vad passar då bättre än litet helgstämning med hjälp av dessa töntiga, obskyra, glömda, genreöverskridande, rockiga, sliskiga, otippade JULHITS? Lyssna inte på all pretton som säger att "cool julmusik" är ett oförenligt begrepp, utan lyssna HÄR istället!

Det där med kollektiv matlagning förresten, det är verkligen ett tips för dig som inte pallar göra sju sorters rätter till julbordet natten till den 24/12, så att du somnar av utmattning redan till Kalle Anka på julafton. Nej, locka hem några vänner i helgen under förevändning att det blir rolig matlagningstävling och gott vin. Så får de laga sin favoritjurätt, som ni allihop sedan avsmakar och utser en vinnare till, och så spar du resten till julafton!He he, som Classe Möllberg som herr Arne i Trazan skulle sagt.

Tjena alla monsterjuldiggare!

Finns det fler där ute som gärna kallar sig kollusor istället för nörd, så gillar ni säkert också föreningen NAFS(k)* och deras genom-tiderna-bästa-inslaget-i-Kalles jul-lista som jag fick från min gode vän ankisten och bloggaren Karl-Erik. Honom träffade jag när han efter att ha läst denna blogg kom från Västerås och hälsade på mig på fiket utanför Solna stadshus där jag sitter och jobbar varje fredag. Det är alltså inte bara politiska inspel och idéer man får där, utan även andra värdefulla lärdomar!

* Vad det betyder? Nationella Ankistförbundet i Sverige (kvack) förstås!

Läs även andra bloggares åsikter om jul, jullåtar, julmat, julmusik, julatress, julångest, julköttbullar och annat intressant

Jul är såå uncool

Man ska inte gilla julen. Det är ocoolt. Istället ska man, när folk hyperventilerar över oköpta klappar, säga: - Äh, vi har lagt av med julen. Vi drar till Aruba istället.
Eller: - Jul? Nej, vet du, det känns inte rätt i dessa tider. Jag äter förvisso en sillsmörgås och läser en nyinköpt pocketbok, men i övrigt bojkottar jag alla köp- och matorgier.
Andra åter, erkänner ärligt hur deppiga de faktiskt är.

Som sagt, julen är en tid då människor är ensamma och desperata. Det är den underbaraste tiden på året. (frittt översatt Barney Stinson-citat). Men de skulle hellre dö än att erkänna det, eller det faktum att de innerst inne skulle älska en riktig smällkaramelljul.

I en artikel i The Guardian beskrivs julens uncoolness och hur vi blir "emotionally blackmailed into embracing the naff". Den ultimata naff-nessen är jullåtarna.

I så fall kan jag säga det direkt: Jag är ett lätt utpressningsoffer, för jag älskar jullåtar. Inte de där Svensk-Idolvinnare-gör-sin-egen-version-på-Jag-såg-mamma-kyssa-tomten. De går fetbort. Utan de där riktigt gamla, eller bortglömda, eller olyckliga, eller obskyra. De olyckliga är bäst. Sedan får pretto-människorna säga vad de vill.

Men här är en som till och med faller The Guardian i smaken. Low´s "Just like christmas" har som de skriver en "sublime seasonal mood". Skitsamma. Eller Whatever! som tonåringarna här hemma skulle sagt.

Läs även andra bloggares åsikter om jul, juldesperation, juldepression, desperat högtid, julstress, jullåtar, julmusik, julsånger, kommersialism, pretto, pretentiös, ocool, julfirande, julhandel, alternativ jul och annat intressant