Dag 10, med några konkreta idéer om hur en lokalt förverkligad socialdemokratisk politik skulle kunna se ut

Det senaste dygnet har jag funderat en del på hur ett lokalt partiprogram för ett lokalt parti med de värderingar som socialdemokratin ursprungligen var så framgångsrika med skulle kunna se ut idag; idéerna om arbete och kunskap åt alla, som ledde till mer uppfinningar och företag. Detta mot bakgrund av det jag skrev om igår; att man på sina håll lokalt nu umgås med tanken att gå till val med en lista fristående från moderpartiet på den nationella nivån. Jag har utgått ifrån en del socialdemokratiskt styrda kommuner som framgångsrikt lyckats förena modernitet med jämlikhet på ett sätt som lett till tillväxt.
Det här är vår grundidé: Vi är övertygade om att det är lönsamt för alla om fler får chansen att förverkliga sina livsdrömmar. Vi tror att människor blir rikare, både i plånboken och i hjärtat, i ett samhälle där vi löser saker med gemensamma krafter. Där alla gör sin plikt och kräver sin rätt. I den ordningen. Där människor är trygga och fria nog att visa medmänsklighet.
Rikedom kan inte enbart mätas i pengar. Rika på riktigt blir vi först när våra ungdomar kan känna sig trygga ute på kvällarna, när vi vågar starta företaget vi drömmer om, kan stanna i sängen när vi blir sjuka och känner oss trygga med att våra föräldrar får bra omvårdnad när de blir gamla. Ett rikt liv är luft som går att andas, människor som hälsar på varandra på gatan och bryr sig om varandra, en levande stad med ett rikt kulturliv och att kunna ta oss till jobbet utan att vänta på tåg som inte kommer eller sitta timmar i bilköer.
Det här är villkoret för att det ska fungera:
Vi tänker inte göra det här ensamma. Ni måste själva vara med och bidra för att det ska lyckas. Vi är inte experterna, det blir vi först när vi slår våra kloka huvuden ihop. Vi kommer be er delta och bidra. Med det ni kan. Vi kommer kräva att ni först frågar er vad ni kan göra för X-stad innan ni ber X-stad göra saker för er. Vi kommer inte att sitta på de valda stolarna så länge. Vi är yrkesmänniskor och föräldrar och privatpersoner precis som er, så vi kommer be några andra av er ta över årorna efter en tid, eller då ni ber oss lämna plats till andra.
Vi lovar varken guld eller gröna skogar, men vi lovar att hårt och hederligt arbeta för tre saker. Dessa tre saker tror vi är de viktigaste för att X-stad ska bli en stad där sammanhållning, framtidshopp och företagsamhet växer.
1. Kunskap och hälsa
Inget barn väljer sina föräldrar och barndomen går inte i repris. Därför har vi inte råd att acceptera barnfattigdom, klasskillnader i barnhälsa eller en dåligt fungerande skola. Ingenting är viktigare för vår stads tillväxt än kunskap och känsla av samhörighet hos dem som ska leva och arbeta här i framtiden. Därför kommer varje barn garanteras det stöd han eller hon behöver för att nå toppen av just sin förmåga. Varje skola som vill ska kunna bilda en egen ekonomisk enhet; kommunal friskola. Eventuella vinster får skolan själv behålla. Varje barns kunskapsutvecklas ska följas från dag ett i skolan. Elever som behöver mer stimulans eller stöd för att nå sina individuella mål, basala eller högre, ska garanteras detta, tidigt och utan krav på diagnos. Lärarna ska erbjudas kollegial handledning och rektorn vara pedagogisk ledare med administrativt stöd.
Föreningslivet är oerhört viktigt för såväl barn som äldres hälsa. Därför ska föreningar som engagerar sig i skolan, socialt företagande, friskvårdsarbete för äldre m.m. stimuleras ekonomiskt.
2. Livet ska gå ihop
Den hårt arbetande familjen är vår tids hjältar. Varje dag sliter föräldrar med att få ihop vardagen - tidiga morgnar, stress för att komma ihåg skolböcker och hinna lämna barnen i tid, kraven på arbetsplatsen och i hemmet. Många avslutar dessutom dagen med några timmars arbete sent på kvällen. Vi tjänar alla på att underlätta deras vardag. Dagisplats ska garanteras i tid och nära hemmet, ansökan till skola och förskola ska gå lätt och kvaliteten för varje skola redovisas noggrant så det blir lätt att välja rätt. Om barnen är frånvarande från skolan ska föräldrar underrättas omedelbart via SMS. Sommarkollo, sommarskola och sommarjobb för ungdomar ska garanteras. Vi kommer dessutom att kämpa regionalt och nationellt för att utbetalningar av sjukersättning eller föräldrapenning inte ska dröja. Vårdköer är inte acceptabla. Tåg och kollektivtrafik ska gå i tid. Rut-avdraget bör finnas kvarför pensionärer och småbarnsföräldrar.
I vår kommun är nio av tio företag enmansföretag. Småföretagaren är vår tids arbetare, som sliter hårt under de flesta av dygnets timmar utan den trygghet vid sjukdom eller arbetslöshet som anställda har. Som anställda upplever många att de saknar möjlighet att vidareutbilda sig eller omskola sig, vilket förhindrar vårt samhälles utveckling. Vi vill därför öka tryggheten och friheten för såväl företagare som anställda genom att i samverkan med staten, facken och företagen kunna erbjuda kompetensförsäkring, utvecklingsfond för företag som vill växa och småföretagarservice i form av ett lokalt handelshus och en trygghetsförsäkring. Naturligtvis ska alla kontakter med kommunen gå snabbt och lätt.
3. Det här kräver samarbete
Ingen människa är en ö - vi är alla beroende av varandra. Vi ska stötta den människa som har drabbats av svår sjukdom eller arbetslöshet. Sjuka människor ska inte behöva sälja sin bostadsrätt eller villa. Den som blir arbetslös under en lågkonjunktur ska inte straffas med halverad inkomst. Stigande hemlöshet och bostadsbrist är ett misslyckande, och har så varit under många år. För att stimulera företag, förhindra arbetslöshet och öka ungas möjlighet att flytta hemifrån ska små byggrätter på olika platser i kommunen erbjudas olika slags byggföretag. Bostadsförmedlingen ska prioritera sökande under 25 år, föräldrar som separerar samt de som arbetar eller driver företag i X-stad. Men samtidigt med rättigheterna måste det självklart finnas krav. Solidariteten är ömsesidig. Försörjningsstöd från socialtjänsten kommer inte att erbjudas dem som har möjlighet att arbeta. Vi kommer garantera arbete inom kommunen i sex månader för dem som blivi
t arbetslösa, så att de får en chans att komma igen, kvalificera sig för a-kassa och slipper ligga vår socialtjänst till last. Det tjänar vi dubbelt på allihop.
X-stad är för litet för att inte samarbeta. Det finns motsättningar mellan de politiska ideologierna. Men våra gemensamma intressen är större och skulle vinna på att vi politiker hade fler förtroendefulla samtal och gemensamma analyser. Vi är trötta på blockpolitiken. Vi tror inte Sverige blir ett land av hopp och modernitet med hjälp av två stora trätande partier även om de turas om vid makten. Alla som står en bit utanför detta, förstår inte blockpolitikens logik och synen på en god och en ond sida. Vi tror att med en gnutta handlingskraft och pragmatism, skulle det gå alldeles utmärkt att samarbeta. Vi ställer oss därför positiva till samregerande med alla goda och demokratiska krafter i samhället, inklusive andra partier. Invånarna ska inkluderas och tas i anspråk som de medborgare de är och inte reduceras till varken kunder eller klienter.
Vad kostar det? Vi kommer att be er bidra med skatt i den omfattning som krävs för att genomföra det som är smart att genomföra med gemensamma medel, d v s sådant som var och en inte löser bäst ensam. Men inte en krona ska användas utan att först ha undersökt vart dagens skattepengar går och om de används så effektivt som möjligt. För att veta det behöver vi er hjälp. Transparens och insyn i samtliga kommunens affärer och transaktioner ska garanteras alla medborgare och budgeten ska utformas i en öppen process där alla som vill kan delta, s k medborgarbudget.

Dag 9, då jag funderar på hur länge jag ska orka försvara mitt partimedlemskap i socialdemokraterna, för mig sj

Som jag skrev igår, fick ett mail från en vän mig att tänka efter. Allvarligt. I en mellansvensk kommun funderar Socialdemokraterna på att ställa upp under egen - icke S -partibeteckning i nästa val. De delar fortfarande helhjärtat partiets värderingar, men de gillar inte längre partiet.

Om jag ska vara helt ärlig har jag nog alltid känt likadant, från första stund jag blev medlem. Medlemmarna, partivännerna jag fick, var mestadels genuint bra människor som hårt och utan ersättning ärligt kämpade för ett bättre samhälle. (Precis som i de flesta andra partier, bör tilläggas!) Men partikulturen, strukturen, den slutna toppen, rövslickandet från de som ville upp, taktiserandet och det inre spelet som för vissa verkade mycket mer intressant än att förändra världen; det gjorde mig illa berörd.
Jag försökte påverka så gott det gick, och när det inte gick följde jag min egen väg och försökte föregå med gott exempel. Ibland blev jag också elak och ironisk och sade en sanning för mycket. Följaktligen blev jag knappast insläppt i de allra heligaste rummen, men det gjorde ingenting, för de gånger jag, kanske av misstag, släpptes in, var det jag såg knappast något jag åtrådde. Tvärtom. Men det jag drev verkade ändå gillas av flertalet vanliga medlemmar och människor på hemmaplan. Också av människor som inte ens delade våra värderingar, konstigt nog. Det uppmuntrade mig och gjorde att jag såg ett hopp om att ändå kunna förändra världen litet, åtminstone på hemmaplan. Jag såg ju hur värderingarna var så klockrena, så efterlängtade i en värld där hopp om samhörighet mellan människor så desperat behövs.
På sista tiden har det dock gått snabbt utför och vad vi ser nu är ett internt moras i ett parti som lider av intellektuell åderförkalkning och snart bara har de stora orden kvar.

Det gör folk rasande. Konstigt nog även de som sedan länge slutat rösta på oss. Det jag tror gör folk mest besvikna är förlusten av hoppet, om att en bättre värld är möjlig. (ABBA, Kalles Kaviar, midsommar, socialdemokratin, arbetarmoral, hjälpas åt och välfärd åt alla - vad hände liksom?) Det finns ett stort behov av framtidshopp och fungerande gemensamma lösningar som många upplever inte har funkat sen Palme dog. Uppenbart finns ett sug efter värderingar som jämlikhet och solidaritet och dessutom någon som hävdar att sådant både behövs och fungerar, i en värld där sammanhållningen i samhället löses upp och där hela den europeiska gemenskapen knakar.
Jag hoppades länge att Socialdemokratin skulle kunna signalera ett sådant framtidshopp, men jag tror vårt varumärke är förstört. Ohjälpligt. I nästa val kommer unga människor att rösta som aldrig upplevt ett (S) som levererat. Kan några av de människor som brinner för socialdemokratins värderingar utan att vara alltför insyltade i det inre spelet, gå fram i det valet med dessa värderingar konkret illustrerade i både ord och handling, är det nog välkommet av väldigt många som sett samhällsgemenskapen gå förlorad. För vilka ska annars göra det?

Många saknar idag det Sverige som byggdes upp av den unga socialdemokratins idéer om arbete och kunskap åt alla, som ledde till mer uppfinningar och företag. Modernitet + Jämlikhet = Frihet. Olof Palmes framgångsformel, som till orden tagits över av de nya moderaterna, samtidigt som vi åser hur såväl moderniteten, jämlikheten som friheten för många människor minskar.
Så kanske, kanske, skulle en samverkan mellan vettiga människor, utan speciell partibeteckning, men med dessa värderingar i grunden kunna leda till nåt bra. Vad tror ni?

Imorgon ska jag punkta ned några konkreta idéer som en lokal lista med dessa värderingar i grunden skulle kunna presentera. Idéerna måste av naturliga skäl se olika ut beroende på var i landet man verkar, men generellt behöver det inte vara så stor skillnad ändå tror jag.

Den grundläggande idén är att det är lönsamt för alla om fler får chansen att förverkliga sina livsdrömmar. Vi tror att människor blir rikare, både i plånboken och i hjärtat, i ett samhälle där vi löser saker med gemensamma krafter. Där alla gör sin plikt och kräver sin rätt. I den ordningen. Där människor är trygga och fria nog att visa medmänsklighet. Där vi frågar vad vi kan göra för vårt land istället för vad vårt land kan göra för oss.

Om man gillar idéerna men inte partiet, vad gör man då?

Indiska Oceanen dag 7
Jag befinner mig 2000 sjömil från Australien och 3000 sjömil från Afrika. Havet har så många blå nyanser att jag nästan finner det omöjligt. Vågorna är måttliga, c:a 2,5 meter höga, men fortfarande akterliga, så trots att de ihop med 17-knopsvindarna gör att vi flyger fram och snittar på drygt 200 sjömil per dygn, är det är helt OK att ligga i lä ute på däck när solen tittar fram och termometern kryper upp mot 25 grader.

Nöjet att läsa böcker och titta på film är dock begränsat och när man legat där och övat sig på att meditera ett tag, finner jag en oväntad glädjekälla i mailen. När satellittelefonen slås på och mödosamt tuggar fram ett nytt meddelande, och det är till mig!, känns det nästan som när jag på sommarön som liten gick till byn för att hämta posten på det lilla kombinerade post- och telegrafkontoret. När tant Gerd kom med ett kuvert med en fölunge på och jag förstod att det var till mig, var dagen räddad. Så litet tt göra, så enkla glädjeämnen, så är det nu med.

Indiska Oceanen dag 8
Jag fick ett mail idag, från en partivän som berättade om en medelstor svensk kommun där (S) i nästa val nu överväger att gå fram med en egen, partioberoende lista. Av befolkningssammansättningen at döma "borde" den vara blå, och är det också nu, men har växlat mellan röda och blå styren rätt ofta och det finns respekterade och populära s-företrädare med uppskattade idéer för bygden som skulle kunna vinna val om det inte vore för… ja, ni vet, det nederlags- och fornstora dagar-stämplade partiet som vägrar ändra på sig, annat än på pappret. Därför har man nu börjat diskutera möjligheten att göra sig fri från den officiella s-stämpeln och gå fram med en lokal lista för kommunen. Värderingarna har man såklart kvar, det är själva partiet man vill undvika att förknippas med. Min första tanke är: - Oj, då har det gått långt! När partiet solkar ner värderingarna. Men vad ska man göra när man känner att folk gillar idéerna men inte själva partistämpeln. Och när man själv börjar känna precis likadant, trots att man länge försökt förstå, förklara och försvara. När man börjar tröttna själv, hur ska man då kunna övertyga andra att rösta på partiet?

Hm, det kan nog tåla att funderas på. Jag får gå ut på däck och se om havet ger några svar. Återkommer imorgon.

Dag 7 på oceanen - The drugs don´t work

Ända sen jag var liten har folk sagt till mig: - Kan du aldrig sitta ner och göra ingenting?! Nej, jag kan väl inte det.

Därför tänkte jag att det skulle vara nyttigt för mig att spendera en månad på öppet hav i en segelbåt, utan TV, tidningar, dator eller telefon; mina vanliga arbetsredskap. Bara en knackig satellittelefon, där det med stor möda går att skicka enkla mail, som det här.

Jag skulle ha allt tid i världen att slöa, läsa, sova, titta på horisonten och tänka djupa tankar. Det gjorde jag också, i en hel vecka.

Efter att ha lagat alla mina recept, lyssnat på alla låtlistor, läst, sovit mer än jag gjort under hela tonåren och stirrat på blått, grönt, vitt, guldfärgat och illturkost hav, blir jag sittande och undrar: Vad ska jag göra nu? Det är inte ens roligt att äta mat längre. Dricka sprit? Hm, litet svårt att få till den där Ålandsbåtstämningen på en 50 fots segelbåt… Nej,, det är bara att konstatera: The drugs don´t work.

För första gången sedan jag var barn ligger jag i soffan med benen klättrande uppför väggen och kvider -Jag har tråååkigt. Och vi har bara kommit 2/5 av vägen till Afrika än! Det är nu Alfons Åbergs farmor ska komma och småsmysande säga: - Bra, det ar nyttigt att ha tråkigt!


Fast då klappar jag nog på henne.

Ibland undrar man över livet. Oceanen dag 6

På toan hemma hos min mamma sitter en teckning av en hund utsträckt på ett golv. Under står det: "Ibland undrar man över livet. Är det bara gå ut, äta och sova?"

På en segling 5 000 mil över en ocean finns det mycket att undra över. Sover och äter gör man, mycket. Gå ut är svårt, i alla fall längre än till fördäck.

De första dagarna övermannas jag av en väldig trötthet. Kanske är det omställningen från kontorsjobbet till sjömanslivet. Kanske är det balansen som rubbas av det väldiga, rullande havet. Förutom det ska sex tidszoner passeras under den här seglingen; världens längsta över öppet hav. Men det har mindre betydelse eftersom dygnsrytmen ändå är totalt ur led, med vaktpass dygnet runt.
Efter de inledande dagarna, där hård vind och sjögång gör den enklaste vardagssyssla svår (tänk dig att diska, gå på toa eller klä på dig i en berg- och dalbana så förstår du), infinner sig så småningom en slags kontemplativ lunk och man hinner tänka. Mycket.

Alla möjliga och omöjliga tankar kommer rullande i takt med vågorna. Under sömnen fortsätter de i drömform. Människor från förr passerar revy i en rasande takt; onda, goda och jag vaknar i en massa konstiga sinnesstämningar. Som tur är respekteras besättningsmedlemmarna varandras behov av avskildhet. Kanske blir det naturligt så när man måste leva tätt inpå, utelämnade till varandra under så lång tid.

De vanliga vännerna går bara att ha mailkontakt med. Facebookspråkets kortfattighet och SMS:ens praktiska prosa byts ut mot nåt som mer liknar riktiga brev. De gamla hederliga ni vet, då man skrev mer än "Hur e d? Ses?". Vänner jag nästan aldrig ser numera, eller åtminstone alldeles för sällan, skriver om sina längtansresor, rädslor och drömmar, att de inspireras av min resa. Tänk att jag kan inspirera någon? Vad fina de är. Det är nästan så att de känns närmare än på länge, långtbortavännerna. Att skiljas är inte att dö en smula. Det kan föra oss närmare.

Stilla tankar om gräshoppor och partiet

- Här är en liten avskedspresent som symboliserar vem du är, sade Nina och gav mig de senaste numren av Vogue och Wired, att läsa på planet. Naturligtvis började jag med Vogue och sparade Wired till långsammare läsning på båten. (Säger det också nåt om mig som person? Att jag är mer djup än ytlig? Mer intresserad av teknik än av flärd? Den som såg mig nu skulle nog tycka att jag är rätt långt ifrån mitt kontorsdräkts-jag, ha ha:-)

Det är fullmåne i natt och havet är som ett lätt böljande, blankt dansgolv. Jag kan inte sova, men det gör inget, för jag har inga tider att passa. Istället tar jag fram min sparade Wired och läser om gräshoppssvärmar. The National Science Foundation har forskat på dem för att förstå varför de svärmar och vad som får dem att börja.

Svaret hittar de, lustigt nog, tack vare Facebook. Genom att använda en anpassad nätverksmodell som man vanligtvis använder för att analysera sociala medier, har forskarna lyckats undersöka banden mellan insekter som "känner" varandra (tänk Facebookvänner!) och på så sätt kunnat förutsäga när gräshopporna ska svärma. Det handlar om grupptryck: Ju mer tid gräshopparna tillbringar tillsammans genom att röra sig i samma riktning, ju svårare är det för dem att ändra kurs.
Hmm, påminner det inte om nåt jag sett inifrån i några år nu; partilivet? Jodå, forskarna har tänkt samma sak: - Ju längre du befinner dig i samma umgänge, ju mindre förändringsbenägen blir du, säger huvudförfattaren till gräshoppstudien. Men medan gräshopporna svärmar kring mat, klumpar människor ihop sig runt gemensamma intressen, t ex politiska.

Det finns andra likheter också: Ju tätare svärmen är, desto större är sannolikheten att de börjar uppträda som en mobb. Men kannibalismen då? Tänker jag. Gräshoppor börjar ju äta på varandra när de inte hittar föda nån annan stans? Kanske är det den utvecklingen vi börjar se i det socialdemokratiska partiet just nu; när den ena partihöjdaren efter den andra börjar bita huvudet av varandra?
Långt från såväl gräshoppor som parti, ute på den stora oceanen har vi idag för första gången kunnat hissa spinnakern. Under hela resan har det blåst småspik, eller snarare ... som fan, och oftast i form av motvind. Fördelen är att det går fort. På fem dagar har vi redan kommit 1000 sjömil, vilket betyder en femtdel av sträckan till Sydafrika. Vi befinner oss nu på 28°37,523S 095°42,040E

Tyvärr är det nu inte längre möjligt att följa SABA via www.marinetraffic.com eftersom AIS-positioner bara kan uppfattas nära kuster och i vältrafikerade farvatten. Och till sådana är det låååångt än.
Nu ska jag gå upp på däck och jobba på min Vogue-look.

En god anledning att äta paj

När jag vaknar är däcket fullt av flygfisk. Korkade, döda, stinkande flygfiskar plus en liten bläckfisk som måste simmat nära ytan och sköljts upp av någon av alla jättevågor som i fyra dygn översköljts båten.
Men nu är det en ny morgon och havet böljar som en gungstol, sams igen med oceanens stora svallvågor, uppbyggda nånstans sedan de senaste mötte en kontinent, Afrika eller kanske Indien.
Min hjärna hittar återigen sin plats innanför skallbenet och känns inte längre nedkörd i svalget eller uppkörd i nån bihåla. Jag börjar få energi över till annat än att se gamla episoder av Solsidan på datorn och det känns som om jag kanske, till och med, kan bli till nytta som matros. Skrubbar däcket fritt från flygfisklik får dock yngste besättningsmedlemmen göra, sådana är reglerna.

Själv funderar jag på att göra en fruktpaj. Stanken begränsar sig nämligen inte bara till död fisk, utan blandas även med den för sjösjuka mindre lockande doften av övermogna mangofrukter. Vi fick en hel låda i avskedspresent av Larry, den pensionerade fruktodlaren i Carnarvon, och jag tänker att här gäller det att försöka rädda så många som möjligt innan vi måste kasta lådeländet i sjön. Man måste ju förebygga skörbjugg!

Har mailat hem för att fråga om receptet på den übergoda persikopaj som Berit i Solna är berömd för, och som vi och familjen Ussing brukade sitta och mumsa i oss när barnen var små och lekte i Nyckelparken. Den borde funka lika bra med mango.
O.S.A. fortast möjligt, sjön suger!

Hold on tight to your dreams

Tredje dagen på det Stora Havet och vinden och vågorna är fortfarande osams. Båten far omkring som en leksaksbåt i ett badkar där barnen börjat slåss. Plötsligt kommer en av besättningsmännen upp från sin hytt och berättar att vatten forsar in genom fönstret. En plastklämma har gått av. (Fransk kvalitet. Köp aldrig Goïot)

Det är inte första gången nåt går sönder på denna båt, för att uttrycka sig milt. Under den stormiga färden nedför Oz-kusten med trasigt roder och tappad köl gick ett toafönster sönder då en kraftig sidovåg träffade plexiglasrutan. Den är nu limmad med ST2300 och silvertejp runt om, för säkerhets skull. I ena motorrummet läcker det fortfarande in litet vatten, trots reparationen på varvet. Förmodligen fick hela motorfästet sig en törn av mötet med knölvalen vid Ningaloo Reef, men för att täta den läckan måste hela den 75 hp Yanmar-motorn lyftas ur, vilket får vänta tills båten når Catana-varvet i Frankrike.
- OM den når Frankrike, ja, säger jag, lätt ansträngd efter att ha fått mina inre organ omskakade i tre dagar. Hur säker är den här båten egentligen? Är inte du åtminstone litet bekymrad?, frågar jag kaptenen.
- Nej, inte det minsta, ler han, lätt överseende. Lätt för honom att säga, som varit pilot i Israeliska flygvapnet.

Well, allting är relativt gissar jag.

Sedan gör jag olivsnurror (recept nedan) och läser mail hemirån. En vän har skickat nyhetsklipp. Någon partistyrelsemedlem jag aldrig hört talas om får krigsrubriker i helgtorkan för att han är upprörd över Ylva Johansson som sagt att (S)-krisen både är partiledarens och resten av medlemmarnas fel.
Jag förstår inte. Han är alltså upprörd för att även partiledaren inkluderas i skuldbördan? Det skulle alltså vara allas fel UTOM partiledarens när det går dåligt?? Ja, det kanske är som en annan vän, skriver, som blivit medlem ganska nyligen:
"Det verkar som om (S) är i två delar; en som tycker man måste uttala det som alla tänker, och en som tycker att alla kritiska ska hålla käften och t o m utrensas (!) Ruggigt… Och sedan förväntas man på gräsrotsnivå gå och dela ut flygblad med "Utrota barnfattigdomen"… Nä, det går bort i sin meningslöshet. "
Stig Malm skriver att "Håkan Juholts mustasch ligger som en våt filt över allt. Stanna du borta och korsa ekvatorn innan du kommer hem, så upprätthåller jag ställningarna efter bästa förmåga. Segla vidare och håll i dig väl!"

Kommer osökt att tänka på den gamla E.L.O.-låten "Hold on tight to your dream". Jag håller i mig, hårt, medan jag försöker torka golvet då oliovsnurrorna snurrar ut ur ugnen i en kastby.

Olivsnurror
Man tar fryst smördeg (som först tinats) och lägger ut det på bordet. Sen brer man på olivtapenade och lägger på färsk timjan.
Rullar ihop till ett långt rör och skiva i ca 2 cm breda skivor. (som kanelbullar). Lägg på en plåt och grädda ca 10 min. tills de är frasiga. Klart att servera till lilla drajjan!

Indiska Oceanen, dag 2 - Vivelvindstankar

Det är svårt att skriva när världen skakar och snurrar. Andra dagen på Indiska Oceanen vrider vinden mot den behagligt akterliga vind som enligt alla uppgifter ska blåsa, men vågorna reagerar långsamt och rullar fortfarande in från sidan. Jag börjar seriöst omvärdera min positiva inställning till katamaraner. De är bra och rymliga och lutar knappt, men är egentligen byggda främst för läns och möjligen slör. Får de tillräckligt stora svall in från sidan, smäller det som kanonskott under båten och farten bromsas abrupt upp med följden att allt från passagerare till skåpinnehåll ruskas om rejält. När båten för hundrade gången studsat på en sidovåg och glider okontrollerat ur kurs, känns det som att försöka leva sitt liv i Virvelvinden; ni vet den där åkattraktionen på tivolin där man kastas från sida till sida samtidigt som man snurrar i små tekoppar. Jag skriver detta med händerna i ett fast grepp på var sida om datorn, samtidigt som jag f
örsöker få fingrarna att räcka in till tangentbordets mitt.
Så går dagen, och så kommer förmodligen resten av januari fortlöpa, om nu båtdatorn visar rätt ETA för Cape of Good Hope, S.A. - den 1 februari kl 02:36.
Tur att det finns god mat, bra film, böcker och mail via satellit! Tack alla vänner som gav mig era favoritrecept och favoritböcker, som jag önskat mig innan avfärden! Så fort virvelvinden lugnat sig, ämnar jag läsa Sigrid Crombüchen "Still", Elmore Leonard "Road dogs", Eckhart Tolle "En ny jord", Stephen King "The green mile" och sist men inte minst Claudio Magris "Ett annat hav".
Några böcker fick jag som e-böcker, vilket var suveränt att ha i packningen, andra var för tunga och fick stanna hemma till nästa resa. Recepten tänkte jag dela med mig av i takt med att jag lagar dem. Men som sagt, än så länge snurrar världen litet för fort för såväl matlagning som skrivande. På återhörande alltså, men skriv gärna ett litet brev eller skicka dina utlästa favorit-e-böcker (om de inte är på över 1 Mb) till satellitmailen: saba@amosconnect.com <mailto:saba@amosconnect.com>

Indiska Oceanen, dag 1, då jag bestämmer mig för att inte baka kladdkaka

"Gå ut hårt, öka och sen spurta, det är du det" sade en vän för länge sedan. Kanske är det så. Det är ju i alla fall rätt typiskt mig, att när jag bestämmer mig för att korsa ett hav, så väljer jag den längsta sträckan som finns på alla världshav, de 5000 sjömilen mellan Australiens västkust och Godahoppsudden i Sydafrika. Vad ska jag göra sedan, som bräcker det? Får väl bli Cape Horn eller kanske the Tasman Sea?

Du som har följt den här historien vet att denna passage inte är början på äventyret, som började med att jag bestämde mig för att livet är för kort för att ägnas åt oppositionspolitiken i Solna, mönstrade på som sjöman på en båt som ska levereras till Frankrike från andra sidan jordklotet, flyger till Crocodile Dundee-landet, närmare bestämt Darwin i Northern Territories, där jag första natten på båten råkar ut för en åskstorm där båten träffas av blixten så att alla instrument slås ut, sliter sig och krockar med en ankrad pråm. Det är värsta tiden på året, 37 grader varmt, tomt på turister men så överfullt av krokodiler att jag varnas för att ens sticka tårna i vattnet. På färden nedför Australiens västkust försöker jag fånga läcker matfisk, men får istället en stor revhaj på kroken. Det är konstant motvind, vindar på 20-38 knop kombinerat med vågor på upp till 3,5 meter och vi blir mer och mer försenade ner till den bredd
grad där överfarten kan påbörjas, för att klara oss undan det värsta cyklonbältet. Glömde jag säga det? Ja, det är ju cyklonsäsong också, vilket gör att vi knappt ser några andra båtar alls under hela seglingen. När vi kommer till den berömda Coral Bay unnar vi oss dock att stanna till vid det stora korallrevet i hopp om att se en glimt av dess berömda rika djurliv. Vi får mer än en glimt, ett mycket nära möte med en hel knölval. Med uppslitsat och skevt roder och utan fenköl tvingas vi navigera in i den lilla staden Carnarvon i beckmörker natten före julafton. Det blir en annorlunda jul- och nyårshelg, men också intressant, åtminstone ur ett antropologiskt perspektiv. När vi slutligen kan ge oss av igen, ser väderutsikterna fina ut, med starka men akterliga vindar. Det känns skönt att se människorna vid Monkey Cape, denna väldiga kontinents yttersta västudde, stå och vinka så glatt då vi susar förbi. Så fort vi rundat udden är de dock tillbaka, vågorna, som vi sällan ser dem i svenska farvatten, flera meter höga, uppiskade av veckor ute på den väldiga oceanen, som nu breder ut sig för våra ögon, alltmer upprörd ju mer kusten krymper i aktern.

Vad har jag givit mig in på? Det finns förstås en anledning till varför så få båtar korsar oceanen vid de här breddgraderna, och speciellt inte vid den här tiden på året. Inför den här resan har jag läst metervis med böcker om jorden-runt-seglares öden och äventyr, varav samtliga skriver om hur bråttom de har för att hinna över innan cyklonsäsongen. I oktober! Kanske var det inga glada avskedsvinkningar de där människorna gjorde? Kanske var det varningssignaler? Vad håller ni på med galningar?! Vänd genast om!
För att inte noja för mycket bestämmer jag mig käckt för att muntra upp båten med en riktigt god svensk kladdkaka. Innan jag hunnit börja ligger dock redan den förste besättningsmedlemmen och spyr i en hink. Kanske bäst att vänta… Här är receptet i alla fall, för dig som sitter hemma i det lika blåsiga men kanske litet mindre gungiga Sverige.

P.S. Glömde berätta att jag nästan blev biten av en revhaj när jag skule plocka ostron vid ett rev för ett par dagar sedan. Allt sedan jag panikslagen fick en haj på fiskkroken har det skämtats friskt om mig och hajar på båten, så jag reagerr inte när en av besättningsmedlemmarna pekar bakom mig i vattnet och säger: - Jo, gå försiktigt hitåt, jag tror det är en haj bakom dig. När jag väl fattar, får jag förstås panik och plaskar vilt skrikande upp på stranden. Lyckligtvis är hajen räddare än jag, och de läckra ostronen bärgades och avnjöts med citron på akterdäck medan resten av besättningen tog dingen på upptäcktsfärd. Jag hade liksom fått nog, och ångrade mig inte ens när de kom tillbaka och berättade om ett möte med två stora stingrockor. Tack så mycket, om en sådan kunde döda Steve Irwin, skulle den säkert slukat mig som aperitif.

Världens godaste och segaste kladdkaka
2 ägg
3 dl socker
4 msk kakao
1 tsk nescafé
1,5 tsk vaniljsocker
1 1/4 dl smält smör (100 g)
1,5 dl vetemjöl
Vispa ägg och socker pösigt.
RÖR i övriga ingredienser.
Grädda i 35-45 min i 175° ugn (tills den släpper från kanten, men glöm den gärna i ugnen litet för länge, då blir den ännu segare:-)
Smöra och bröa formen ordentligt innan du häller i smeten, annars blir den väldigt svår att diska.

Rövarhistorier

Sitter hos varvets ägare Bruce och hans fru Gayle, ovanpå deras Crab Shack, där de skaffar extrainkomster genom att sälja krabba och fisk. På skjulets övervåning har de sin bostad, med veranda som löper runtom och ger dem havsutsikt i alla väderstreck. Där sitter de i varsin stor fåtölj om kvällen och ser solen går ned medan de sippar (nåja, hinkar) Corona´s med limeklyftor. Till ölen blir vi bjudna på torrostade jordnötter med rosmarin, så goda att till och med jag öter dem ,trots att jag egentligen inte gillar jordnötter. (Gayle ger mig receptet, finns längre mer om du vill testa)

I takt med att de tomma ölflaskorna radar upp sig på deras bardisk, rinner historierna till, och vi turas om att berätta de mest hårresande (sjö)rövarhistorier vi kan komma på. Vår båtkapten är förstås bäst på de havsrelaterade, medan våra Aussievänner kan kontra med djurrelaterade skräckisar. OBS! Känsliga läsare varnas!

Jag passar på att fråga om alla de farliga spindelsorter vi varnats för när vi klarerade in hos karantänmyndigheterna. Hur många spindel sorter är egentligen dödliga? Ääh, inte så många, fast the redback är ju inte så kul att bli biten av förstås. svarar de. Det går väl åt några personer per år, speciellt de som beger sig ut i the outbacks. The redback gillar att sitta på undersidan av stängsel, så när de tar tag med handen om ska klättra över eller öppna grindar, så händer det att de får sig ett dödligt bett.
Bruce tar en klunk av ölen och pekar inåt köket:
- Det sitter förresten en där uppe i hörnet. Har varit där rätt länge nu.
Gaaah! Plötsligt känns hemmet inte lika mysigt längre.
Och jo, dingos är ju inte ofarliga heller, fortsätter Gayle, och dem finns det ju gott om ju häromkring.
Vi kände förresten kvinnan vars baby blev bortrövad av en dingo. Hon var ju oskyldig, visade det sig. Det var en dingp som tagit den. Några jägare sköt den, och förmodligen babyn också,, så de begravde den och svor varandra evig tystnad, men när det bara var en av dem kvar livet, erkände han, och kvinnan blev frisläppt.

Jag känner mig blek, men de bara fortsätter:
- Fast sjöormarna är inget att oroa sig för, de ser stora och läskiga ut där de simmar omkring, de blir ju över 3 meter, men de har så små gap att de bara dödar om de kommer åt ett hudveck, så håll bara ihop fingrarna när du simmar så är det ingen fara.

Sedan blir de allvarligare:
- Oh, and then there's the blue ring octopus who lives in the mud at the beaches. They can even walk out of the water. They are lethal.

Men de är inte så vanliga, invänder frun. Då är hajar mycket vanligare. "The big whites are getting a real threat on the beaches these days". Speciellt surfare har det gått åt några stycken på sistone. Ni vet, våtdräkterna får dem att se ut som sälar, så hajarna tror de är mat.

Iiiih, mental note: Bär aldrig våtdräkt då du simmar. Jag frågar:
- But didn't you just say that you go swimming here?

-Well, yes, but what can you do?

Nej, det är klart. De måste ju leva. Så är det, Australiensara har liksom inget val. Skulle de gå omkring och vara rädda hela tiden, skulle de aldrig få nåt gjort.

- What doesn't kill you, makes you stronger. Det som inte dödar, härdar.

Sen övergår samtalet till mer sjörelaterade rövarhistorier. Som den om katamaranen som hittats drivande utanför kusten utan besättning, utan att någon någonsin fått reda på hur det gått till. Eller, efter att vi berättat att jag skulle hissas upp i masten imorgon, den om killen vars fru skulle hissa upp honom, men fick fingrarna intrasslade i vinschen, så att hon förlorade de flesta av dem, medan mannen trillade ner i däcket så det sjöng i buljongen. Hej och hå. De överlevde båda två, kvinnan dock utan de flesta av ena handens fingrar.Sedan åt vi pink snapper och drack mera öl. No worries!

Gayles torrostade jordnötter med rosmarin

Köp jordnötter, helst utan salt, och rosta dem litet bruna i en stekpann. Du kan ha i litet olivolja, men det är inte nödvändigt efter som jordnötterna är så feta i sig själva. Klipp ner en kruka färsk rosmarin och stek den också. Tillsätt salt och en krydda som du kan hitta i indiska affärer, cashmere chili, som är ruggigt god. Men hittar du inte cashmere chili, så kan du ta cayennepeppar eller ännu hellre spiskummin också.

Plättlätt, dekorativt och imponerar stort på gäster, jag lovar!

Creepy thoughts

Mardrömmer om att jag blir biten. I Australien finns så många läskiga djur att mina fobier når nya, oanade höjder. Först var det krokodilerna. I Darwin, där jag landade, varnas man för att ens sticka tårna i vattnet. Kul, när det är 36 grader varmt. Inte. Sedan är det hoppspindlarna, en små krabater som gömmer sig i våtutrymmen, t ex duschen, och kan HOPPA upp till en meter och bitas. Dödligt.

I min mardröm blir jag biten av allt, inklusive kängurur. (Trots att jag inte sett en enda, annat än döda, vid vägkanten men det räknas väl knappt?) Vaknar flämtande, bara för att finna kroppen helt täckt av stora röda bulor. Myggbett. I hundratal. Bara på ena vaden räknar jag till 27 stycken. Jag brukar inte vara känslig för mygg, men det här är bergis malariamygg eller tse-tse-flugor eller nåt. Var är Gröngölingsboken när man behöver den? Nojjig försöker jag minnas vilka vaccin jag tog innan jag reste. De hade litet svårt att bestämma vad jag skulle ha på Vaccinationscentralen. Vilket land ska du resa till? Tja, Australien, Afrika, kanske bara Sydafrika, men vi KAN blåsa i land i vilket som helst av länderna i Västafrika, S:t Helena, Kap Verde, Kanarieöarna och sedan Frankrike då... Jag tror jag fick 5 sprutor, men var malaria med bland dem, jag vet inte?!?

Det ser ut som om även nyår måste firas i denna lilla västernstad. Australiensarna är otroligt trevliga, men inte så jättebrighta. Och de är inte alls så där beachsnygga som i alla TV-serier, utan ofta väldigt, väldigt feta. Men shyssta, som sagt. Igår blev besättningen på SABA inbjudna till varvsägaren och hans fru. De visade sitt hem, som liksom många andras, ligger i direkt anslutning till verksamheten de bedriver. I detta fall ovanpå räkkokeriet. - Ja, säljer litet fisk också, förutom båtaffärerna, men berätta inte för myndigheterna! Vi lovade, och blev bjudna på rökt makrill som smakade precis som den de röker på öarna därhemma på västkusten i Sverige. Med hem till båten fick vi ett par rejäla snappers, som smakade helt OK grillade.

Det känns litet konstigt att bo på en båt som ligger på varv på land. Man får klättra på en stege för att komma upp, och sedan lutar hela båten betänligt bakåt, så i natt fick jag vända mig och sova som Pippi, annars kändes det som om Snappern var på väg upp i halsen igen. Kanske det var därför jag drömde mardrömmar? I natt ska jag bespruta mig med den lokala DDT-sprayen. Den lär döda allt som kryper går eller springer:-)

För att kunna förse bloggen med litet schyssta bilder räcker inte satellitkommunikationen på båten långt, då krävs riktig Internetuppkoppling. Därför har jag nu i två dagar smugit runt som en galning med min laptop i högsta hugg för att hitta olåsta WiFi-punkter. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Biblioteket har en otroligt seg och svindyr uppkoppling och stänger dessutom klockan två. Annars...nada! Silch. Zero. Jag ÄR verkligen i Vilda Västern, Hillbillyland. Alla snubbar ser ut precis som Crocodile Dundee. Ja, kvinnorna med förresten. Stadens huvudgata är 40 meter bred till minne av kamelkaravanerna som drog fram vid förra sekelskiftet med last från öknen och inlandet till skeppen vid kusten. Längs denna breda gata blåser tumble weed fram, som i en amerikansk film. På båda sidor av gatan kanske sammanlagt 10 affärer. Kyrkor finns det däremot gott om.

Jag har förresten en affärsidé: Låt kyrkan erbjuda fritt WiFi till alla besökare. När de sedan sitter där i kyrkbänkarna och knattrar som addicts på sina Facebooksidor, kan ju prästen glida förbi och fråga litet diskret om de inte borde bli vän med Jesus också?

Close encounters of the whale kind

Det finns två sätt att träffa valar. Ett är att åka på valsafari, t ex vid Ningaloo reef på Australiens västkust, som är berömt för sitt rika djurliv. Ett annat sätt är att träffa valen mer direkt, fysiskt. Naturligtvis valde jag det senare. Det var ett par dar före julafton, då vi så fort som möjligt skulle ta oss till Carnarvon vid Australiens västligaste punkt för att proviantera inför överfarten över Indiska Oceanen mot Sydafrika. Plötsligt studsade båten till våldsamt och alla trodde vi gått på ett korallrev. Dykning under båten visade ett skadat roder och en avsliten fenköl. Hur kunde navigeringen gått så fel? Autopiloten hade ju funkat klockrent? Konstigt nog fanns inte heller några andra skador på skroven, skrapmärken eller liknande. Helmysko.

Några timmar senare mötte vi ett par fiskare vi pratat med tidigare, som berättade att de sett vår båt vid det aktuella stället och även gott om valar, så nog var det närkontakt med en val som var orsaken alltid! Valar gillar att komma upp och klia ryggen mot algerna under båtskrov, vilket kan vara rätt riskabelt med tanke på deras storlek. (En knölval kan bli upp till 16 meter lång.)

Som tur är har katamaraner två av det mesta, inklusive roder och köl, så vi lyckades ta oss till Carnarvon utan problem, trots vindar på upp till 36 knots. Julen fick alltså firas i denna lilla gudsförgätna håla, vars främsta turistattraktion är den 40 meter breda huvudgatan, ett minne från tiden då kamelkaravanerna drog fram här med gods till och från båtarna i hamnen. Tänk dig en stad i en Vilda Västern-film, så har du bilden klar för dig. På det lokala besökscentret lockar man med sevärdheter som saltgruvan och en campingplats med "begränsade faciliteter". Det finns dock, som i alla svenska orter, en pizzeria, så på så sätt firades julafton.

Livet är ett äventyr. Nu ska båten upp på varv och lagas och förhoppningvis (!) kan nyår firas till sjöss, som en start på överfarten mot Sydafrika.

Vad är väl stormar i politiken mot en cyklonsäsong på Indiska Oceanen?

Jag har varit med om ett motorhaveri, fångat en haj, klarat ett åskväder mitt i natten då blixten slog ut alla instrument på båten och ankaret började dragga, drev in i en fiskebåt samtidigt som det häftiga regnet totalt förblindade. Men det är ingenting mot den naturkraft som drabbar mig i form av tröttheten. Efter en höst med intensivt arbete varken fascineras, roas eller skräms jag av någonting. Jag vill bara sova.
Första gången i Australien och ombord på en stor segelbåt som ska seglas ett kvarts varv runt jorden för att tas upp på varv i Frankrike. Jag försöker hänga med i alla de engelska seglingstermerna. Visst har jag gjort det förut, men hur var det nu; heter ankarspelet windlass eller haleyard? Och hur många knots är nu en distans? Inverter och converter, vad är skillnaden? Tröttheten gör mig dum och trög och på min första nattvakt vaknar jag plötsligt av att min panna krockar med navigationsbordet.
Jag är nog världens mest värdelösa besättningsmedlem. Men att fånga en haj på en vanlig grov fiskelina var faktiskt litet uppiggande. Är det förresten någon som har ett recept på svartfenad revhaj? Skicka det i så fall gärna till saba@amosconnect.com

Horisontella tankar

När jag satt och stirrade på den här affischen på väggen i vårt lunchrum nyss tänkte jag ”Tänk att de använde iPads redan på den tiden…” Det yttersta beviset på att man är teknikskadad:-)

Detta var ett inlägg för att testa om funktionen med att maila inlägg fungerar. Det gjorde den, även om layouten kanske inte blir den snyggaste. Det var bra det, för det här sättet kommer vara det enda för mig att uppdatera bloggen de närmaste två månaderna, när jag är tjänstledig från politiken för att pröva annat arbete, som det heter på byråkratspråk. Då kommer jag nämligen att vara jungman på en segelbåt som ska levereras från Indiska ocenanen till medelhavet. För att undvika de värsta piraterna ska vi segla runt hela Afrika och inte gå i land i så många hamnar, så nätåtkomsten blir minimal. Maila kan man göra, dock inte några bilder eller tunga filer, till och från adressen saba@amosconnect.com. Så några tankar från en vidare horisont ska jag väl kunna bidra med.

Nu bryter jag innanförskapet!

- Ska du AVGÅ?!? Är det för Juholt-krisen? sa ett S-kommunalråd och rynkade bekymrat pannan.
- Det går rykten om dig i stadshuset, sa en folkpartist förtjust. De säger att du har hittat en ny kille i Australien som du ska flytta till!?
- Men, inte kan väl DU sluta? Du har ju nyss börjat! sa en Solnabo på caféet i fredags.

Ja, jag ska sluta. Och nej, det har varken med Håkan Juholt eller partikrisen att göra. Jag har inte heller planer på att flytta till någon kille, varken i Australien eller någon annan stans. Och jo, det är visst dags för mig att sluta, jag löper precis lika stor risk som alla andra att hamna i innanförskap. (Till att börja med tänkte jag bli sjöman. Mer om det längre ner.) Det är allvar. Jag skojar inte. Jag ska ut och skaffa mig litet fuck-off-kapital.

DAGENS BILDGÅTA: Vad föreställer bilden? Svaret hittar du längst ner i inlägget.

Jag har sagt det hela tiden: Vi har alldeles för många för vilka politiken har blivit ett yrke. De kallas folkvalda, men de är egentligen partivalda. Och hur partierna mår ser vi ju alla. Dåligt.

Jag tror det blir så när folk sitter för länge på de förtroendeposter de egentligen har till låns. De får helt fel bevekelsegrunder för sina ställningstaganden och beslut, när de gjort sig beroende av politiken för sin försörjning. De sitter så länge att de inte klarar sig på en reguljär arbetsmarknad.

Därför måste de klamra sig fast vid sina uppvärmda stolar, därför brinner de mer för det inre spelet och taktiserandet, än för att förändra världen. Jag kallar det innanförskap, och jag tror det är roten till mycket av det onda vi ser just nu, med åldrande partier, dålig återväxt, strid om uppdragen, falangstrider, visionslöshet, kortsiktig och ytlig löftespolitik, maktmissbruk och ren korruption. Sitter man så länge att man har större delen av sitt arbetsliv i politiken och större delen av sin vänkrets och referensram där, så blir det så.

Jag tänker inte missionera eller motionera om detta, men jag har satt upp en regel för mig själv, som jag tror att fler skulle må gott av:
- Var tredje mandatperiod utanför politiken.

Egentligen behöver man ut och befästa sin ställning på arbetsmarknaden mycket oftare än så, men en mandatperiod är tyvärr för kort tid för att hinna lära sig allt. Så det fick bli regeln "2 perioder in, 1 ut". Den regel som Miljöpartiet förespråkar, men fuskar med - "3 perioder in, sedan ut" - tycker jag är alldeles för långt, och dessutom slutgiltigt. Då tycker jag det är bättre att man kan växla om mellan politik och arbetsliv, så att de kan korsbefrukta varandra, som t ex Margot Wallström gjort. Tänk vilka bra politiker vi skulle få om fler kunde referera till ett arbetsliv som inte låg 10 år tillbaka i tiden eller mer. Och tänk vilka politiska erfarenheter arbetslivet skulle få med fler ex-politiker på tjänsterna.

Jag tycker också att partierna måste tänka på vad de gör med människor när de låter dem sitta kvar för länge, kanske för att de är så bra, kanske för att de inte törs knuffa ut dem i den kalla verkligheten. Vi håller på att få ett köttberg av avdankade politiker som inte tagit nån examen, som aldrig haft ett riktigt arbete, som skriver på sin valsedel att de är livsmedelsarbetare eller industriarbetare för att de sommarjobbat i en affär eller på en verkstad sommarlovet 1986.När de slutligen förmås att lämna är det bara med hjälp av ett jobb på en partiet närstående organisation. (I förlängningen kan man undra hur dessa organisationer kan tolerera att agera elefantkyrkogård, och vilken kärlek partierna visar dem genom att be dem om detta?)

Ju längre vi tillåter oss politiker att sitta på våra uppdrag, desto mer i garantipensioner tvingar vi också skattebetalarna att punga ut. Jag tänker inte vara tokpopulistisk och argumentera emot systemet, men det väcker till viss eftertanke att så många kommunalpolitiker sitter i tolv år eller mer på sina uppdrag, när just det råkar vara gränsen för när de når full pension. Och man kunde ju fundera på om vi inte skulle få litet bättre omsättning på riksdagsledamöter om dessa inte hade 50-årsgränsen för sina pensioner. Ge dem som vågar lämna sina karriärer, och kanske göra sig omöjliga i sitt yrke för all framtid, en bra övergångs"pension", men se till att det inte lönar sig att sitta länge, och se till att pensionen trappas av i takt med att de får en vanlig inkomst igen, oavsett om det är från ett eget företag!

Om två veckor mönstrar jag på en båt, som nu befinner sig på Papua Nya Guinea, som jungman. Jag ska ingå i en besättning som ska segla den runt Afrika och upp till Frankrike, där den ska tas upp på varv. Jo, jag har både skepparexamen och sjöfartsbok, och under nattvakterna ombord hoppas jag kunna få tid för det som egentligen är mitt yrke; att skriva. Förhoppningsvis kommer jag snart att kunna leva på någon av dessa sysslor, antingen som sjöman eller som skribent. Det här blir ett första test på ett par månader, men går det bra fortsätter jag försöka få jobb på olika båtar i vår, efter att jag hjälpt en efterträdare på plats hemma i Solna.

Även om jag suttit kortare tid som politiker än många andra, börjar det nämligen närma sig min egenuppsatta gräns om två mandatperioder. På vårt årsmöte i mars har det gått åtta år sedan jag valdes. Nu är det dags att bryta innanförskapet, nu får någon ny ta ett tag vid årorna. Så greppar jag en rorkult istället. Pennan släpper jag dock inte, så det blir nog en och annan livsbetraktelse från Indiska oceanen. Där är det cyklonsäsong nu (varför tror ni ägaren till båten hyr en besättning för att segla över båten?:-), men jag är ju van vid att sticka ut huvudet i stormar här hemma, så det ska nog gå bra!Här skriver jag om maktens djävulska frestelser. Och här skriver Gustaf Fridolin om hur politiken har blivit en karriär och här chattade jag med Aftonbladets läsare om innanförskapet. Svend Dahl har doktorerat i ämnet och kommit fram till att makt är viktigare än ideologi för de folkvalda.
Svar på bildgåtan: En annan slags bänknötare.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, innanförskap, utanförskap, arbetsliv, riksdagsledamöter, kommunalråd, elefantkyrkogård, förtroendevald, folkvald och annat intressant

Är det Juholts, partiets eller hoppets kris?

Läser i ett mail som en moderat skickat till mig: "ABBA, Volvo, Kalles Kaviar, midsommar, kräftpremiär, Olof Palme, göra rätt för sig och välfärd åt alla. Vad hände liksom?"

Nånstans där tror jag att det är i de orden vi hittar det; det som all ilska och besvikelse handlar om, som nu syns allt tydligare för varje opinionsmätning som görs.

I morse var jag ombedd att i P1 Morgon diskutera det stora opinionstappet för socialdemokraterna, vad det beror på och vad man kan göra åt det.

Ja, vad sjutton var det som hände egentligen? En sak som är säker är att det inte handlade om ondsint media. Det snacket kan ni lägga av med direkt. Folkilskan och mediaturbulensen kring Juholt är snarare ett uttryck för människors besvikelse över ett parti som inte lever som de lär, inte lyckas leverera i en ny tid och kanske i slutändan en besvikelse över att hela partipolitiken ter sig som mer munspel än verkstad.

Så när Juholt nu reser runt och pudlar, är det för nåt som egentligen är en kris som vuxit under 30-40 år (med några små avbrott av hopp då man lyckats övertyga väljarna om att allt ska bli som förr, valet -94 till exempel) Men mot den krisen hjälper inga pudlar i världen. Särskilt inte som han korsar pudeln med litet terrier; ”Egentligen gjorde jag inte så fel, det var mest krutrök och mediadrev". Han lider av samma sjuka som alla andra som suttit för länge som politiker; de ser inte längre vad som är rimligt.

Vi som kommer från ett parti som fortfarande vill vara det Riktiga Arbetarepartiet, av oss förväntas det en högre moral än av dem som betalt en reklambyrå för att hitta på namnet Nya Arbetarpartiet. Så är det bara. Vi kan tycka det är orättvist att inget drev går när fem högerriksdagsmän gör samma sak, eller när Carl Bildt har fingrarna nere i varenda oljetunna i inbördeskrigens Afrika, men tough shit, man måste vara det man driver och driva det man är. Bildt driver bara det han är, därför orkar ingen bli upprörd.

Men som sagt, det här är bara på ytan Juholts kris. Egentligen handlar den om flera, mycket allvarligare saker. Det otäcka dock är att Juholt-affären väckt till liv de gamla spökena "det där säger du bara för att du är vänster/höger", "medierna är emot oss" och "den debatten tar vi internt".

Att sluta leden är det farligaste och dummaste vi kan göra ett läge då vi har allt att vinna på öppenhet, transparens, högt i tak, ödmjukhet och lyhördhet. Att försöka hålla debatten bakom slutna dörrar är livsfarligt, speciellt för ett parti som trycker upp broschyrer där vi lovar att bli "Sveriges mest nyfikna, ödmjuka och öppna parti". In med ljus och luft för tusan! Bejaka olikheterna, öppna debatten, släpp in fler och låt dem ta ett tag vid årorna.

Lyssna på alla kärleksfulla kritiker, de kan massor, mer än de som suttit på sina uppvärmda stolar i evigheter, så länge att de fått fler år i politiken än i arbetslivet och fler vänner i partiet än utanför. Hur ska de kunna rida på toppen av tidens våg? De kommer inte ge upp sina positioner frivilligt eftersom de inte vill erkänna sitt ansvar. De kommer inte ge upp dem ens om opinionssiffrorna kryper under 20 eller ner till 10 procent, de kommer skylla på varandra och på en elak omvärld.

Vi tillsatte en kriskommission långt innan Juholt ens var påtänkt som partiledare. Det kanske är dags att damma av den rapporten innan vi börjar prata personfrågor? Men om det inte är möjligt att få till en rejäl krisinsikt, om vi tror att det är medias fel, att vi bara behöver "komma ut litet bättre med våra frågor", ja då är det nog snarare dags att ifrågasätta platserna och arvodena för ALLA medansvariga i den här krisen, som utvecklats under betydligt fler val än det senaste.

Vad beror krisen på då?

Socialdemokratin står för grundvärderingar som väldigt många människor delar, (på pappret även de nya moderaterna!). Vi tror att människor blir rikare, både i plånboken och i hjärtat, i ett samhälle där vi löser saker med gemensamma krafter. Där alla gör sin plikt och kräver sin rätt, i den ordningen. Där människor är trygga och fria nog att visa medmänsklighet. Där vi frågar vad vi kan göra för vårt land istället för vad vårt land kan göra för oss.

Men vi har fått allt svårare att leverera. Det beror på många saker.

Dels KAN vi inte leverera som förr, därför att vi inte bestämmer över Sverige själva längre (vi sitter i minoritetsregeringar, vi sitter i knäet på marknad, EU och fan o hans moster). Då kan man inte blunda och låtsas som om allt är som förr och lova jobb åt alla, 100 spänn mer i barnbidrag och ny vinterkappa åt mor. Var tydlig och ärlig. Inget jultomteparti.

Dels har vi tappat trovärdigheten för att vi inte lever som vi lär. Om ni anar hur många i arbetarpartiet som inte har haft ett arbete på väldigt många år eller som aldrig har arbetat, skulle ni bli mörkrädda. Och nej, jag är ledsen, att vara politiker är inte ett arbete, det är ett förtroendeuppdrag, som man har till låns av sina efterträdare. Det är dags för många av oss att lämna tillbaka det nu. Bryt innanförskapet! Först då kan du tala trovärdigt om utanförskap. Den uppmaningen vill jag inte i första hand rikta till Håkan, utan mer till alla de andra parti- och distriktstoppar som sitter och hoppas klamra sig kvar på sina uppvärmda arvoderade stolar. (Det gäller f ö även nya och gamla moderater!)
Det folk är mest besvikna på nu, det är förlusten av hoppet, om att en bättre värld är möjlig. Det finns ett stort behov av framtidstro och fungerande gemensamma lösningar, som många känner inte har funkat sen Palme dog. Kan socialdemokratin signalera ett sådant framtidshopp, i både ord och handling, är det nog välkommet av väldigt många som inte gillar ett tudelat samhälle. Vilka ska annars göra det?

Det finns många välutbildade, moderna och solidariska individualister därute, som har en kraft som skulle kunna göra mycket nytta – om de bara fick chansen – i ett parti med grundidén att det är lönsamt för alla om fler får chansen att förverkliga sina livsdrömmar. Men de vill inte reduceras till varken kunder eller klienter, utan tas i anspråk som de medborgare de är. Det gäller även i partilivet, något som kräver en snar reformering för att inte dö ut. Läs Katrine Kielos i Aftonbladet idag och Åsa Petersen och Ulf Bjereld i DN, och
Alexandra , Anders leker med tankar, Peter Högberg, Peter Andersson, Peter Strobl, X2 , Johan Westerholm x2, Kristian Krassman, Promemorian, Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Juholt, ledarkris, konspirationsteorier, opinionsras, solidariska individualister, landet, höger, vänster förnyelse, förändring, ideologi, idédebatt, nystart, organisation, partikultur, politik, och annat intressant

Kan jag inte få en förskollärare till istället för att äta mer på krogen?

Alltså, jag har verkligen försökt förstå. Trots att jag tillhör den ironiska generationen, så är jag inte ironisk nu: Om man sänker momsen på krogen så kan restaurangägaren sänka priserna och då kommer fler gå och äta på krogen. Så var det väl tänkt?

Jag är ingen nationalekonom, så jag kan inte riktigt ifrågasätta om det funkar. Men när jag hörde vad det kostade, och sedan hur många jobb Anders Borg räknade med att det kan ge, blev jag väldigt betänksam. 3 500 jobb för en kostnad av 5,4 miljarder, det blir ju EN OCH EN HALV MILJON PER JOBB?!?!

Måste jag äta mer på krogen för att skapa fler jobb i Sverige? Om jag hellre vill ha fler lärare i skolan eller händer i hemtjänsten, kan jag inte i valfrihetens namn få lägga mina skattepengar på det? Känns litet hälsosammare också.
Tänker jag stillsamt.
Men det är nog nåt jag inte förstått.
Anders Borg är ju nationalekonom. Eller är han mer... moderat?

Läs även andra bloggares åsikter om skattepengar, Solna, krogmoms, Anders Borg, valfrihet och annat intressant

Synd att den korvgubben inte är skriven i Solna

I förra veckan träffade jag två män med stora visioner. - Detta är den nya oljan! sade, nej skrek, den norske hotellmiljardären Petter Stordalen när han tog första spadtaget på jättehotellet vid Swedbank Arena i Solna. Erik Paulsson, också miljardär och pappa till hela Arenaprojektet, höll med och prisade det goda samarbetet med Solna stad. Som Stordalen sade: "En dag kommer oljan att ta slut, men Solna och Swedbank arena kommer alltid att finnas kvar". Se YouTube-klippet här.

Sett mot bakgrund av Solnas 25 procentiga ekonomiska ansvar för driften av arenan, klingade de orden lätt olycksbådande. SVT har gjort en granskning av de två stora arenaprojekten i Solna och Stockholm, där arenaekonomen Dan Persson på Idrottens Affären sammanfattar läget i en enda mening: -Det saknas sju-åtta miljoner stockholmare för att de ska bli lönsamma.



Inget fel på stora drömmar, det var de som en gång byggde landet, och de saknas verkligen i politiken idag, på båda sidor.

Jag gillar spektakulära byggen, men inte om de sker på bekostnad av dagisplatser. I helgen diskuterade vi Solnasossar stans budget för nästa år. Stig Malm, The Man of Immortal Oneliners, sade: - De styrande klarar att bygga en arena för 60 000 pers, men inte dagis åt 400 ungar.

Min något mer lågmälde politiske sekreterare Erik, som alltid har konstruktiva idéer, sade:
- Man kanske kunde göra om arenan till ett jättestort dagis när den gått i konkurs? Det finns ju en skyddad grön gård i mitten också!

Själv gillar jag moderna byggen, höga hus, mötesplatser som hotell och har de en schysst Sky Bar högst upp är de alldeles oemotståndliga. Det sade jag också när Erik Paulsson frågade mig vad jag tyckte vid korvstunden det bjöds på efter spadtaget, och tillade: - Och vet ni vad det bästa av allt är? Att det inte är vi som betalar den här gången!

Hotellet står i motsats till arenan på egna kommersiella ben. Jag kommer sitta där i skybaren, bli berusad av utsikten och undvika att tänka på arenans driftekonomi.

Men vadådå? Är det inte en massa positiva bieffekter med arenor som gör att kommunen tjänar på att gå in med pengar? Jo, även om det främst gäller för småkommuner i glesbygd så är det för regionen som helhet bra med satsningar som drar turister och företag, för det skapar jobb och tillväxt. Men inte som enskild kommun, inte med hjälp av skattepengar och definitivt inte när två kommuner kappbygger två jättearenor några kilometer ifrån varandra. Man tar sig för pannan. När ska småpåvarna lära sig samarbeta om invånarnas resurser?

För att det ska löna sig för oss gäller det förstås att korvgubben och pubägaren deklarerar sin inkomst och bor i Solna. Företagen själva betalar som bekant inte en krona i kommunalskatt, det gör bara kommuninvånarna. Petter Stordalens röst bröts när han berättade att hotellet skulle förse arenan med all mat, hur han skulle ta sig in i Guinness rekordbok genom att servera 65 000 arenabesökare korvar. "Det är fler än vad Jesus klarade av!" Synd att den korvgubben inte är skriven i Solna, tänkte jag och slickade litet senap ur mungipan.

Professorn i idrotts- och turistekonomi Brad Humphreys vid University of Illinois har studerat teorin "If you build it, they will come … with wallets bulging, eager to exchange greenbacks for peanuts, popcorn, hot dogs and beer..." och kommit fram till deprimerande resultat:
“Our conclusion, and that of nearly all academic economists studying this issue, is that professional sports generally have little, if any, positive effect on a city’s economy”.

Det är bara att räkna, som Dan Persson säger.

Läs även andra bloggares åsikter om Nationalarenan. korvgubbe, Solna, arenaekonomi, småpåvar, kommunalskattoch annat intressant

Nu får nån annan vara den yttersta pingvinen!

Till alla er som ringer: Nej, nu tänker jag inte prata mer med media.

Inte för att jag inte vågar, utan för att jag tycker att det är andras tur att prata. Och för att idag ska jag lyssna: på medborgarna på kaféet utanför stadshustrappan i Solna Centrum, som alltid mellan 9 och 5 på fredagarna.Därför tänker jag nu göra denna Intervju med mig själv, oc så får det vara bra sedan.

- Varför vill du inte ställa upp i fler intervjuer?
För att jag har viktigare saker för mig (se ovan) och för att jag tycker jag har sagt det jag vill säga. Nu får nån annan vara den yttersta pingvinen ett tag.

- Yttersta pingvinen?
Liknelsen som Håkan Juholt drog om att vi borde vara som pingvinerna i Antarktis, som värmer varandra och turas om att stå ytterst där det är kallast. (En väldigt bra liknelse för vår ideologi för övrigt!)

- Varför tror du att det är så få som träder fram med namn och säger vad de tycker?
För att de antingen har dolda maktmotiv med det de säger, vilket lätt skulle avslöjas om man såg vilka de var, dels för att de inte vågar säga vad de faktiskt i hjärtat känner.

- Varför vågar de inte det?
De är rädda om sin uppvärmda stol; de har gjort sig beroende av sin position för sin försörjning och saknar fuck-off-kapital. Det rekommenderas inte, för det är förödande för förmågan att se sig själv i ögonen i spegeln när man borstar tänderna på morgonen.

- Vad tror du om Håkan Juholts chanser att rida ut den hör krisen?
Jag tror att det finns två kriser:
1. Den första krisen handlar om hur människor uppfattar hans agerande. Vare sig det stämmer eller inte, så uppfattas han som en högt uppsatt person som tillskansat sig mycket pengar på ett felaktigt sätt. Det får man inte göra, speciellt inte om man företräder ett parti som står för rättvisa. Vi kan tycka att det är orättvist att han fördöms för nåt som kan visa sig bero på regler som knappt gått att fatta, medan Carl Bildt glatt och ostraffat år efter år tjänar pengar på oljepengar från krig i Afrika och Reinfeldt och Borg har svartanställda och underbetalda barnflickor i källaren, men det är så det funkar. Man förväntar sig en schysst arbetarmoral, där ingen skor sig på någon annans bekostnad. Och det är så det uppfattas nu, vilket jag tror blir en lång, krokig och kanske t o m omöjlig väg att vandra för att ändra på. Se bara hur folk bara såg en enda stor Toblerone när Mona Sahlin syntes i rutan, och det handlade om en bråkdel så stor.

2. Den andra krisen är partiet, och den är mycket, mycket allvarligare. Som bloggaren Erik Laakso skrev i ett lysande inlägg igår: Många frågar sig om partiet kan överleva den process som man är inne i. Jag undrar om partiet förtjänar överlevnad. Det är inget snack om att de politiska ståndpunkterna behövs. Men behöver de politiska ståndpunkterna det här partiet?
Daniel Suhonens febriga konspirationsteorier och försök att skapa nån slags dolkstötslegend i dagens DN är ytterligare ett bevis på att det är partiet, inte partiledaren som är det långsiktigt största problemet. Suhonen tillhör den yttersta vänsterfalangen och försöker nu göra gällande att Håkan är utsatt för en "högerkomplott". Det är möjligt att några av de anonyma fegisarna som kräver hans avgång tillhör den sida i striden om de uppvärmda stolarna som kallas "höger", men det är Håkan själv som lyfter bostads- och reseersättningar och leder riksdagsgruppen.

På det temat rekommenderas varm läsning av Katrine Kielos i Aftonbladet, i en ledarkrönika hon skrev långt innan den här skiten träffade fläkten.

- Är inte du bara en del av en fraktionsstrid som jobbar för att avsätta Juholt?
Nej, jag bor visserligen i Stockholms län, som i interna kretsar ska höra till "högern", men jag har aldrig umgåtts med fraktionerna, har aldrig ens fattat mig på dem. Hur i himlens namn kan åsikter ha med länsgränser att göra? Det är ju helt sjukt. Dessutom har jag definitivt aldrig tyckt illa om Juholt. Det jag tyckte illa om var själva valprocessen inför partiledarvalet, inte någon kandidat.

Jag räknas, trots mina 17 år, varav 7,5 år som arvoderad heltidspolitiker, som ny i politiken. Jag har aldrig varit med i ett ungdomsförbund, aldrig varit med på någon falangsida.

- Jamen, du är ju storstadsbo, då är man ju höger?
Nej, som Stockholmare och Solnabo har jag sett vad högerstyret för med sig i form av ökade spänningar och klyftor. Hur en religiös tilltro till marknadens förmåga att lösa allt skapat enorma ökade kostnader för allt från skola till snöröjning. Sist men inte minst har jag sett hur den passiva skattesänkarpolitiken lett till en region i stagnation, där det inte finns några kulturinitiativ, smarta trafiklösningar eller innovationssatsningar som kan lyfta vår fantastiska Stockholm till en stad i världsklass. Kortsiktigt, korkat och kontraproduktivt.

Här hade Juholt och gänget ett embryo till en politik, med budgetens satsningar på tunnelbana, utbildning och bostäder, men den försvinner nu totalt i det som, rätt eller fel, uppfattas som bristande moral.

- Vad ska man göra åt det då?
Jag tror Håkan kunde räddat situationen om han gjort helt om, gått till motattack och sagt: - Jag har varit dum och inte fattat, kanske har jag suttit innanför de här väggarna för länge. Vi har ini helvete för höga ersättningar, som dessutom måste hanteras med ansökningar och blanketter. Låt oss istället hitta ett system där riksdagsledamöter har en hygglig klumpsumma i lön, som ska räcka till såväl resor som boende. En bra lön som ska räcka som ersättning för alla långa arbetsdagar, årskortet på SJ/SAS, och ett rum i Stockholm för dem som bor långt bort.

Om Håkan kom ut och pratade med människorna på kaféet utanför stadshuset i Solna Centrum som jag snart ska bege mig till, tror jag han skulle få råd i den stilen. Folk är inte ogina eller missunnsamma, de kräver inte felfria politiker, men de kräver ärliga politiker som tar ett personligt ansvar.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Juholt, ledarkris, konspirationsteorier, riksdagen, storstad, landet, höger, vänster och annat intressant