Hur en potatis fick ut oss ur Sydafrika

Förlåt uppehållet, men det tog litet tid att återhämta sig från äventyren på Indiska Oceanen. 5 360 sjömil och 28 dagar till havs i tre stormar + en cyklon, med en genomsnittlig sträcka på 191 sjömil per dygn (rekordet var 259 sjömil under ett cyklondygn!).
Stilenligt anlände vi Kapstaden i kraftig vind mitt i natten, med tre av fyra segel sönderblåsta, för bara en motor (vilket inte är att rekommendera när man framför en katamaran i en trång hamn full av lyxyachter i kolmörker och 20 knops blåst). Sista panikögonblicket blev när vi i sista sekund skulle hala storseglet och det fastnade för att fallet blivit så salt och styvt under resan. Men vi fick ned det, lade till utan större skador än ett par sälar som blev väckta ur sin nattsömn på bryggpontonerna.
Bilder från hela äventyret finns nu på Facebook (där man inte behöver vara min "vän" för att se dem).
Vi har varit i Sydafrika i en vecka och fortfarande inget spår av genuan (ett segel) som GARANTERAT skulle komma med flyg från Frankrike för tre dagar sedan. Klimatet är dock ljuvligt, särskilt efter en månad i helveteshålet Indiska oceanen i cyklonsäsong, så jag njuter av solen, värmen och tystnaden i kojen i Bajamajan när inga vågor längre bombar den. Besättningen njuter av sin välförtjänta vila och dricker jordgubbsdrinkar och islatte till löjligt låga priser på uteserveringar, men det känns ändå inte bra. Dels har jag svårt att vänja mig vid att invånarna i ett land som så länge lidit under apartheidlagarna är servitörer som kallar mig ma´m, dels är väntan på seglet nervös.
Jag måste hinna till nästa hamn, Kap Verde, i tid att flyga hem och vittna i den stora korruptionsrättegången kring skandalarenan i Solna. I brev från Tingsrätten beskrivs hur jag kan bli ersättningsskyldig för rättegångskostnader och dömas till böter om jag inte inställer mig. Törs jag följa med på nästa passage; den på sydatlanten längs Afrikas västkust och korsandet av ekvatorn? Jag vill helst fullfölja det matrosuppdrag jag mönstrat på för, och jag vill hemskt gärna få vara med om att korsa ekvatorn. Dessutom känns det INTE lockande att befinna sig hemma medan efterträdarprocessen efter mig i Solna pågår för fullt. Där har jag samma benhårda princip som Ingvar Carlsson på sin tid; den överlåter jag till dem som ska vara med och jobba efter mig.
När vi till slut får meddelande om att seglet anlänt är lättnaden stor, ända tills vi upptäcker att det landat i - Johannesburg! Ska man få ut ett paket från tullen krävs att man hyr in en speciell agent, specialiserad på byråkratin. Denna agent försäkrar oss nu dyrt och heligt att seglet ska levereras före kvällen. Det enda vi behöver är en båtstämpel. Va?! Vadå stämpel? Jo, det måste ni ha, så att tullen ser att ni godkänt fakturan, annars kommer ni inte ut ur landet. - Men någon sådan har vi inte, det här är en privatägd segelbåt, inget skepp! Herregud, varför är vissa länder så fixerade vid stämplar? Hur ska vi nu göra?
Då kommer en av besättningsmedlemmarna på den enkla men alldeles lysande idén: - Vi gör en potatisstämpel! - Men vadå, det kan väl inte funka? Johodå, det gör det! (Se bilden) Och vi kommer äntligen iväg, kraftigt försenade, i kolmörker och rätt krabb sjö, vilket inte är att rekommendera med tanke på att man behöver vänja sig vid sjögång i dagsljus för att undvika sjösjuka. Men det går bra, och enligt kartplottern ska vi hinna till Praia, Kap Verde i tid för mitt flyg till Stockholm.
Vi seglar norrut på sydatlanten, uppför Västafrikas kust, och närmar oss nu gränsen mot Namibia. Det blir varmare dag för dag, ju närmare ekvatorn vi kommer. Konstigt, det där med väderstrecken: Först seglade mot sydligare breddgrader och fick sätta på oss varmare tröjor för var dag. Nu seglar vi norrut och vattnet är skarpare blått, klarare (i brist på liv), varmare och solnedgångarna blir vackrare för varje dag. Havet beter sig mer harmoniskt, rytmiskt då inga jättevågor hinner piskas upp i den mindre öppna ytan mellan kontinenterna. Imorgon hissar vi spinnakern, som nu är hel och fin igen!