Om vad som är viktigt i livet, sorg och ett par solglasögon

Innan vi lämnar St Helena gör vi några sista ärenden "på stan". Den är inte större än att vi efter två dagar redan fått "bekanta", öbor och båtfolk, som frågar hur det gått med det ena eller andra ärendet, eller bara stannar till på ett småstadssätt som jag är ovan vid. Jag kan inte komma ifrån känslan av att befinna mig i en film eller TV-serie. Vid klockstapeln på torget, ett minnesmärke rest efter de stupade i "the Great War", d v s 1:a världskriget, sitter öns tre alkisar och hojtar efter förbipasserande, som i motsats till i större städer glatt hälsar tillbaka. Nedanför verandan till stadshotellet, förlåt "The Consulate Hotel", har öns småskollärarinna byggt upp en utställning där eleverna fått plantera växter i PET-flaskor i syfte att bevara öns artrikedom. Trots att det är mitterminslov står hon där i sin hippieklänning och vattnar de små skotten, medan förbipasserande kommenterar deras utveckling. På hotellveranda
n samlas också "the yachties", seglarna som stannar till några dagar på vägen från Afrika eller Antarktis upp mot Europa, Brasilien eller Karibien. De har blivit fler nu, sedan pirathotet tvingar seglare att ta den långa vägen runt Afrika istället för att gå genom Suez-kanalen.
Skulle den man vill prata med inte sitta där, är de antagligen på Anne´s place. Där tycks alla förbipasserande segelbåtar varit och lämnat sin courtesy flag. Eftersom Saba är en tyskägd båt under fransk flagg, så har vi tyvärr ingen svensk flagga ombord. Istället får vi nöja oss med att sitta under en annan svensk flagga; den som S/Y Yaghans ägare Arne och Heléne Mårtensson lämnat där under resan jag just läst om i boken "In the wake of Cook". Den f d Handelsbanks-VD:n och hans fru lämnade det man brukar kalla "allt" och reste jorden runt i en rutt som mycket liknar Sabas de senaste månaderna. Men i Darwin, där jag mönstrade på, reste de istället den norra och något mindre dåraktiga och kortare rutten över Indiska Oceanen än den södra, som vi tog. De seglade inte heller mitt under cyklonsäsongen, kan tilläggas. Det var hur som helst roligt att se deras namn på flaggan vid vårt restaurangbord, efter att ha läst så mycket om deras äventyr
i boken. De verkar fortsätta sina äventyr, nu dock i lugnare vatten. Av deras AIS-signal att döma befinner de sig för dagen precis utanför Hyères där min kusin säljer båtar och hennes man syr segel.
En annan svensk jag bara hört en vän hemma i Sverige berätta om, får jag nu av en märklig slump möta vid bordet bredvid på samma restaurang. Det är en svensk kille i trettioårsåldern, som för ett år sedan förlorade sin flickvän under oerhört tragiska omständigheter i Stilla havet. De hade gjort som så många andra, sagt upp sig och sålt allt och var nu på väg i en fin liten segelbåt jorden runt. På den lilla söderhavsön fick flickvännen blodförgiftning i ett sår och dog hastigt och oväntat. Vår nyfunna vän har därefter, bara med avbrott för ett par månader hemma för begravning och samvaro med familj och vänner, seglat vidare. Ibland ensam, ibland med hjälp av någon vän. Jag kan tänka mig ett antal sämre sätt att bearbeta en sorg på. Och han verkar väldigt lycklig. Det funkar ju så, att man faktiskt kan vara både lycklig och sorgsen på en gång, i olika lager. Synd att vi är så stressade och måste komma iväg, för det finns mycket att
prata om. En sak som jag verkligen skulle behöva ordna innan vi lättar ankar för ytterligare tre veckor på öppet hav, är ett par solglasögon. Det här är förmodligen enda situationen jag bär solglasögon för att det är nödvändigt och inte för att det är snyggt. Utbudet på ön är dock inte översvallande. I själva verket visar det sig vara - noll. Inga solglasögon alls.
Då kommer vår vän på att han på sin båt har några brillor som tillhört hans flickvän. Och minuterna innan vi sticker kommer han över i sin dinge med dem. Och de passar till och med, bättre än några av de andra par jag burit och tappat under resan. En händelse som ser ut som en tanke. Hans flickväns solglasögon får resa vidare och se världen, som inte hon fick. Jag är så tacksam, glad och rörd att jag inte vet vad jag ska säga. Frågar bara om det finns något vi kan ge honom i gengäld. Är det något han saknar, (ja förutom sin älskade då, herregud, vad är det för fråga jag ställer!)? Nej, svarar han, bara att ni hade kunnat stanna litet längre så att vi kunde snacka vidare. Klokt sagt. Vänner och mänsklig kontakt är verkligen viktigare än saker.
Jag lämnar i alla fall kvar några utlästa svenska böcker. Bland annat "Ett annat Hav" av Claudio Magris, som handlar om ett annat sätt att bearbeta en förlust. När huvudpersonens bästa vän dör ung, förvandlas han till en bitter man som tillbringar resten av sitt isolerad och livsförnekande. Det är jag övertygad om att vår nye vän inte kommer att göra, men det är ändå en bra bok. Han får en Anne Holt också, för att väga upp.